måndag 7 april 2008

Vi ska inte läsa Liza Marklunds Gömda i skolan

I fredags satt jag i paneldebatt på Framkantskonferensen i Stockholm och diskuterade begreppet faktion med Annette Årheim, Anne Heith och Magnus Persson (som var moderator. Ni missade väl inte artikeln i DN i lördags där han pratade om meningen med läsning?)

Faktion har vi skrivit om förut här på bloggen, och kan i detta sammanhang översättas med romaner med sanningsanspråk. Paradexemplet är Marklunds Gömda (som både Årheim och Heith skrivit om), men också Pojken som kallades Det, En blomma i Afrikas öken och Den vita massajen hör hit. Böcker som lever sitt eget liv vid sidan av rikstidningarnas kultursidor, och som kanske t o m kan definieras genom hur de sprids: från mun till mun – företrädelsevis mellan väninnor.

Ska man läsa dessa i klassrummet var en fråga vi diskuterade i fredags. Mitt svar är att det allt beror på, men om frågan gäller Gömda specifikt är svaret absolut inte.

Årheim och Heith menar att vi bör läsa den för att se vilken hemsk bok det är. Göra eleverna till kritiska läsare. Avslöja dess sanningsanspråk (mycket i den ursprungliga versionen -95 är så orimligt att 120 sidor redigerades bort), avslöja den rasistiska bild av män från Mellanöstern boken implicerar (utan undantag hustrumisshandlande kriminella as) och de minst sagt mossiga genrekonventioner som boken är styrd av (1800-talsmelodramen, med snövit oskuldsfull kvinna som förföljs från land till land av onda, demoniska rövare).

Men att lyfta in romaner för att avslöja dem är inte en hållbar orsak. Alla måste ha rätt att läsa det de vill – på sin fritid. Annars får vi en slags sjuttiotalistisk moralpanik där vi vuxna måste rycka in och frälsa ungdomarna från ondo. Och då skapar vi genast avstånd mellan oss och eleverna. Hur lätt blir det för oss att sedan sälja in riktiga (i detta sammanhang är termen faktiskt relevant) böcker?

Det vi läser i klassrummet måste vara något vi kan stå för. Jag gillar denna bok och jag tror att ni kommer att gilla den också. Många andra elever har gillat den. Gömda däremot är en återvändsgränd för elever att ge sig in i – av flera orsaker.

Den läsart de bär med sig från sin tidigare ungdom är ofta inriktad på igenkänning. Det är ju så här det är, mycket starka känslor man kan få känna igen sig i – men också gottiga hemskheter att få förfasa sig över. Tänk Mitt livs novell (om den tidningen nu finns kvar). Detta sätt att läsa kan de redan. Skolan måste bredda deras förmåga så att de kan tycka att andra böcker också kan ge något.

Vad är det då för grundläggande kompetenser man behöver för att läsa en roman, och varför funkar inte Gömda?

De konventionella frågor vi ställer om person och miljö fungerar inte utan att vi raskt kommer in i att boken är klichéartad och tom (vilket vi ju skulle undvika). Tvärtom: att boken är "sann" blockerar helt möjligheten att problematisera den. Säg till någon som gillar Gömda att både Mia och mannen med de blixtrande ögonen är platta som pannkakor, att de inte förändras alls och är fullständigt omöjliga att psykologisera. Fråga varför Mia är så godtrogen och lika tramsigt blåögd som Snövit när styvmodern försöker mörda henne. Eller varför mannen är en rasistisk schablon. Och svaret kommer bli: "men det är ju så här", "påstår du att hon ljuger? ", "tycker du samhället gör tillräckligt för misshandlade kvinnor?"

Miljön är lika odefinierad, tidlös och obestämd som i folksagan eller i Kittyböckerna. Ingenting förutom namnen förankrar den här, det är därför lika meningslöst att diskutera den som att djupanalysera Ankeborg. Försök att diskutera begreppet miljö med eleverna utifrån Gömda. De kommer inte att förstå vad du menar.

Och tematiken är av allra enklaste och banalaste slag. Det är hemskt när män slår kvinnor. Det är hemskt när ingen gör något. Men detta problematiseras, varieras eller fördjupas inte utan stannar helt enkelt där: det är hemskt. Och där faller all diskussion. Men vi kan gemensamt konstatera att det är hemskt.

Så när vi läst boken med eleverna, vad ska vi egentligen prata om? Vad ska de ha lärt sig om läsning? På vilket sätt är de bättre rustade att ta sig an nästa roman? Låt istället Gömda vara något som ungdomar får läsa och förfasa sig över hemma. Och tillåts läsa och förfasa sig utan att näsvisa besserwissrar (som jag själv) ska skåpa ut deras smak.

Martin Sandberg grunnar på hur en så tråkig bok kan rubriceras som spännande thriller ur verkligheten. Samma sak händer igen och igen och igen, patetiska händelselösa gullegulldialoger som bara fortsätter i all evighet. Zzzzzz.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

34 kommentarer:

Anonym sa...

Känner mig ganska övertygad av denna argumentation. Hur många hela romaner är det realistiskt att hinna med på en termin? (Jag har tyvärr en ganska vag uppfattning: två, max tre?). Borde då en roman som "Gömda" vara prioritet?

Sympatiserar för övrigt med tanken att inte döma ut sådant elever läser på fritiden.

Bernur sa...

Jag tror Liza M. generellt är exempel på en förf. som inte bör analyseras i skolan. Det har ingenting att göra med hur hon är som journalist, men som förf. av fiktion eller faktion finns det inte mycket att säga om böckerna: det blir lika trist som att göra diktanalys av dansbandstexter.
Det är ett problem att många unga bara vill läsa problemböcker, eländeslitteratur (Aase Berg har en intressant essä om detta i senaste nr av 00-tal). Då jag har engelska kan detta fungera, men då går det att motivera läsningen ur en annan aspekt. En elev som bara vill läsa eländeslitteratur på svenska behöver nog möta motstånd.

Anonym sa...

Jag sällar mig till medhållarna! Jag antar att det, grovt sett, finns två skolor här: 1. man ska utgå från den litteratur eleverna faktiskt läser 2. man ska introducera sådan litteratur som eleverna annars inte kommer i kontakt med. Det råder givetvis ingen absolut motsättning mellan de två inställningarna. Men det kan vara bra att veta vad man gör, förstås... Risken med 1. är att man hamnar i en okonstruktiv konflikt med eleverna. Och att man därmed inte uppnår målet att göra eleverna till mer medvetna läsare. Risken med 2. är att eleverna inte alls känner igen sig/är med på noterna. Och att man därmed inte uppnår målet att göra eleverna till mer medvetna läsare. Kanske lyckas man bäst om man ganska försiktigt och stegvis introducerar texter som inte är skrivna enligt Gömda-mönstret eller på annat sätt bekräftar elevernas litteratursyn och världsbild. Det kan t.ex. vara noveller, till en början. Min erfarenhet är att man kan få eleverna mer medvetna utan att direkt behöva "avslöja" hur manipulerande eller torftiga deras älsklingsförfattare är. Att ifrågasätta andras starka läsupplevelser är sällan särskilt lyckat, tycker jag. Gäller väl oss vuxna också. Bättre att erbjuda fler, annorlunda.

Karin S sa...

En uppriktig undran: Kommer eleverna generellt och TROR att de ska läsa Marklund i skolan?

Anonym sa...

Intressant frågeställning: vad läser vi i skolan och varför? Intressanta inlägg dessutom. Personligen skulle jag inte läsa boken Gömda i helklass för att ta upp/avslöja Marklunds sätt att förvrida verkligheten - därtill är den tid jag som lärare har för svenskämnet - två gånger 50 minuter per vecka i år 7 - för dyrbar. Alltför många elever läser dock hennes bok, tror blint på det de läser och har en god läsupplevelse av denna tjocka bok. Så vad göra? Att lämna dem ensamma och låta Lizas bild stå oemotsagd? Nej, det är ingen bra lösning. Jag tror att en väg ut ur dilemmat kan vara läsloggskrivande, som sedan kan ligga till grund för olika gruppsamtal mellan elever som läst olika böcker som de valt frivilligt. De flesta klasser har ju elever med olika kulturell bakgrund. Det kan ju bli mycket spännande diskussioner att placera elever med annan erfarenhet av muslimska män bredvid någon som läst Gömda! Det lär förhoppningsvis vidga perspektivet på Gömda!

(Nöjd nu, Martin, när jag kommenterat ditt inlägg?? Madeleine, som inte heller gillade boken Gömda Zzzzzz)

babbel sa...

Håller helt och hållet med om att vi måste hålla koll på vad ungdomar/barn läser. Själv mönstrade jag ut Harry Kullman från skolbiblioteket. Sven Wernström hade åkt samma väg, men han var inte representerad.

Anonym sa...

Björn: Men lite intressant är det att analysera dansbandstexter. Läste en fantastiskt rolig temaanalys av finska tangotexter när jag läste finska i Helsingfors; titel: "Lyhyt on kesän ihana aika" (Kort är sommarens ljuvliga tid). Läs absolut Heiths jätteroliga artikel om Gömda i Svenskläraren.

Svante: jag tror att detta mångt och mycket handlar om tillvänjning vid ett sätt att läsa och prata om litteratur. Det finns många enklare romaner som tilltalar elever (säg mina favoriter I taket lyser stjärnorna och Ett ufo gör entré t ex) som är lika lätta att läsa som Gömda, motsvarar elevernas förväntningar på realism - men är oändligt mycket mer givande att tala om.

Karin: snararast är det väl så att många elever tar det som en självlarhet att alltid få välja böcker fritt, och blir upprörda över att alla ska tvingas läsa samma. Detta brukar dock ge sig ganska snart när de märker att det är kul att prata om det man läst. Problemet är väl snarare att det finns lärare som tror att de gör eleverna en tjänst genom att låta elever välja fritt också på gymnasiet - vilket ofelbart kommer att leda till Gömda och Den vita massajen.

Madde: Välkommen in i spelet som vi brukar säga i Jeopardy! "Så vad göra? Att lämna dem ensamma och låta Lizas bild stå oemotsagd? Nej, det är ingen bra lösning". Nej, det är det faktiskt inte, jag håller med, och jag tycker att vi har en skyldighet att ge andra motbilder och diskutera t ex kulturella stereotyper (och det är också en diskussion som dessutom intresserar eleverna).

Men som sagt, läs istället andra böcker! Det är ju ingen brist på ungdomsböcker som tar upp dessa problem, och på gymnasiet är ju den alldeles fantastiska Ett öga rött en given utgångspunkt för dessa resonemang. En öppen, problematiserande roman som aldrig skriver läsaren på näsan!

Kalla det vad fan du vill och Kiffe kiffe imorgon kan vara andra möjliga val (på gymnasiet i alla fall).

Martin förklarar sig milt sagt nöjd med din insats här, Madde! :^)

Anonym sa...

Tråkmagistern: Du är grymt orättvis mot klassikerna Kullman och Wernström! :^)

Visst, jag instämmer i att De rödas uppror och Trälarnaserien har vissa - yttepyttesmå - socialistiska tendenser (förstör inte för mig här nu, ok?), men de var likafullt fantastisk läsning för mig på låg och mellanstadiet.

Kommer särskilt ihåg Ordfronts tecknade svenska historia från -78 som är oerhört spännande (och råfult tecknad! Och milt sagt socialistisk i tendensen!) - som grundade ett intresse som senare (tror jag) ledde till mitt yrkesval (är alltså historielärare också). Underskatta inte Wernström & co! :^)

Anonym sa...

Jaha.
Syftet med boken Gömda är nu inte att läsarna ska göra några hemmagjorda psykoanalyser av karaktärerna.
Syftet är att visa hur lite Sverige gör för att hjälpa misshandlade kvinnor och deras barn. Eftersom Sverige, till skillnad från exempelvis Ryssland, Kina, Iran eller USA ständigt skryter om att det är Världens mest Jämställda Land, så civiliserat, så mån om mänskliga rättigheter o.s.v så behöver någon sticka hål på den myten, och det är just vad boken Gömda gör.
Och det där rasistdravlet är så löjligt, så löjligt, så löjligt.
Om du överhuvudtaget har läst Gömda så vet du att Mia jobbat flera år på en flyktingförläggning, och att hon ingick i ett nätverk som gömde flyktingar som riskerade avvisning.
Mia visste mycket väl att långt ifrån alla utomeuropeiska män misshandlar kvinnor, och därför hade hon inga förutfattade meningar om araber heller.
Är du en man?
Alltid lika fräscht isåfall när en man använder härskartekniken dubbelbestraffning mot kvinnor.
Damn if you do, damn if you dont på ett annat språk.
Ena stunden gnäller du på att Mia var för blåögd och naiv, andra stunden gnäller du på att hon har mage att berätta sin historia trots att det "späder på fördomar om arabiska män."
Har du så låga tankar om gymnasieelever att du inte tror att de kan tänka själva, och fatta att mannen i boken inte misshandlar för att han är arab och muslim (vilket han kanske inte ens är) utan för att han blivit djupt krigsskadad under sin tidiga barndom, och deltog i det libanesiska inbördeskriget redan som barn.Har inget med rasism att göra alls, de amerikanska vietnamveteranerna var knappast några snälla, idealiska familjefäder när de kom hem från kriget de heller.

Och vad menar du med att man redigerat bort sådant som var för "otroligt" ur den första versionen från 95?
Jag har läst bägge versionerna och det enda man redigerat bort är beskrivningar av Mias dagliga vardagsliv. Inga av förföljarens och hans vänners handlingar är bortredigerade.

Anonym sa...

Gissar förresten att du aldrig varit i ett misshandelsförhållande själv, och inte är särskilt påläst om kvinnomisshandel heller.

Saken är den att nästan alla kvinnor som råkar ut för sådana män är lika naiva och "tramsigt blåögda" som du så raljant anklagar Mia för att vara med nedlåtande ton.

Männen visar nämligen inte sina våldsamma sidor förrän efter ett bra tag, utan de är väldigt charmiga och trevliga. Sedan börjar det sakta men säkert med att de vill styra och kontrollera saker i kvinnans tillvaro, och när det pågått ett tag kommer första slaget. Detta helt oavsett om mannen är svensk, arab, ryss, latinamerikan, australiensare eller asiat.

Att det är så det går till är vetenskapligt belagt, normaliseringsprocessen kallas det.
Du skulle kunna ta vilken självbiografisk roman om kvinnomisshandel som helst, alla kvinnliga huvudpersoner skulle i dina föraktfulla ögon framstå som lika "naiva" och "tramsigt blåögda" som Mia eftersom det helt enkelt är så det funkar. Våldet kommer smygande och trappas upp mer och mer.

Att mannen inte förändras utan förblir en "kliche" kan ju du tycka är hur stereotypt du vill, men att du och dina kollegor tycker att det gör romanen är tråkig och ytlig är ett mycket litet problem jämfört med det helvete de drabbade kvinnorna och barnen får utstå.
För nej, de misshandlande männen förändras nästan aldrig i verkligheten heller, de vaknar inte plötsligt en dag och tänker att: Vad håller jag på med? Jag gör ju fel!
Istället blir våldet grövre och grövre, ibland slutar det med döden. Att de framstår som endimensionella monster i kvinnornas ögon är inte ett dugg konstigt, de beter sig ju just så, i synnerhet efter att de till slut blivit lämnade, då visar de helt enkelt inga andra sidor än de våldsamma.
Vilken självbiografisk roman om kvinnomisshandel som helst skulle alltså med största sannolikhet vara lika "platt" och "svartvit" i dina ögon helt oavsett hudfärg och ursprung på förövaren.
Svenska och västeuropeiska män som misshandlar beter sig exakt likadant.

Anonym sa...

Hej Sara!

Med stor respekt Sara - jag tror kanske du håller med mig att man kanske inte ska läsa Gömda i klassrummet. Som lärare trampar man i detta sammanhang in ganska hårdhänt in i elevers läsupplevelse, och - enligt dem - så negligerar man de viktiga frågor de anser att boken tar upp. Vem blir gladare av detta? Inte läraren, inte eleverna, som har rätt att läsa och engageras av romanen utan att jag som lärare ifrågasätter detta. Det är - som dina svar visar - uppenbart att vi inte kan läsa Gömda som en vanlig roman i klassrummet - och då ska vi låta bli.

Särskilt din sista kommentar blir ett rasande angrepp på mitt sätt att läsa, och i sig tycker jag att du har fog för din ilska - om man som du läser boken som en självbiografi. Vilket jag tror att de flesta gör. Delvis. Och det tycker jag att man ska göra om man så vill. Utifrån en sådan läsning blir mitt sätt att läsa cynism.

Men på många sätt signalerar boken en annnan läsning - vi ska läsa den inte som en självbiografi utan som en spännande thriller - inte av Mia Eriksson utan av Liza Marklund. Vilket de flesta läsare också gör. Delvis. Eriksson stryks som författare efter att Marklund slagit igenom med Sprängaren. Omslaget blir mycket mera rafflande, baksidestexten ändras för att passa denna nya läsart. Boken kortas 120 sidor (bl a utdragna i det närmaste tortyrliknande scener när en läkare sticker Emma över hela kroppen för att kunna ta blodprov - och gör det vid två separata tillfällen utan att lyckas. Se Annette Årheim: "När realismen blir orealistisk" för referens).

Det är som thriller jag tycker att den inte håller alls - och det är här jag tycker att det finns en annan typ av cynism. När författaren Liza Marklund reducerar en annan människas lidande till underhållning. För som thrillerläsare sitter vi och väntar på att han kommer tillbaka igen. Så det blir lite spännande. Och detta gillar jag inte. Absolut inte.

Att kvinnomisshandel är ett av de största problemen vi har i samhället idag, och att samhället av olika anledningar står/gör sig maktlösa när kvinnor misshandlas och mördas av sina män är ett faktum. Också att det på olika sätt finns ett stort offentligt hyckleri i Sverige runt jämställdhet t ex.

Du har helt rätt i att jag inte är inläst på kvinnomissmisshandel, och inte heller sett ett sådant förhållande på nära håll. Och du har också alldeles rätt i att alla typer av män slår - inte bara män från mellanöstern (som du pekar på - mannen i boken är inte muslim). Mekanismer som normaliseringsprocesser och medberoende är förfärliga.

Men jag måste säga att jag tycker att det på alla sätt är bättre att med elever möta dessa samhällsproblem i form av artiklar, dokumentärer och relevant forskning i ett klassrum än i en roman, där denna del av förloppet underordnas den övergripande dramaturgin. Dessa teman fördjupas inte i boken, och vi ges ingen som helst möjlighet att förstå vad det handlar om. Varken kvinnan som stannar (obegripligt när vi läser Gömda) eller mannen som slår. Jag anklagar inte Mia Eriksson (hur man nu skulle kunna göra det - jag håller med dig här), jag anklagar Liza Marklund som är den som gett en annan människas berättelse litterär gestaltning.

Det du menar om härskarteniken dubbelbestraffning har jag svårt att förstå. "Mia Eriksson" är oavsett vad som hänt eller inte hänt en romanfigur i boken Gömda skriven av Liza Marklund. Jag tror inte en sekund att "den riktiga" Mia (hon som bor i USA?) är rasist (men inte heller att hon är lik den blonda och blåögda stereotyp hon reduceras till av Liza Marklund i boken).

"Vilken självbiografisk roman om kvinnomisshandel som helst skulle alltså med största sannolikhet vara lika "platt" och "svartvit" i dina ögon helt oavsett hudfärg och ursprung på förövaren". Jag tror tyvärr att du kan ha rätt här. Om en thrillerförfattare som Liza Marklund anges som författare.

Men min läsning hade blivit helt annorlunda om jag hade läst orginalversionen av Gömda. Där Mia Eriksson anges som författare. Och omslaget och bakgrundstexten inte signalerar att vi ska läsa boken som en billig deckare.

Så - om det inte är klart - jag raljerar inte över misshandlade kvinnor. Jag raljerar över en bestsellerförfattarinna som jag tycker har gjort ett förfärligt hantverk och reducerar mänskligt lidande till en enkel såpa.

Med all respekt.

Anonym sa...

Har inte läst "Gömda" eller någonting av Liza Marklund, och aldrig känt mig det minsta lockad. Paradoxalt nog får jag nu lite lust att läsa.

Anonym sa...

Måste ge mig in i debatten nu, även om det är vansinnigt svårt att lämna bra kommentarer på alla viktiga trådar.

Jacob - jag har läst Marklund! Det tycker jag är litet av min "plikt", då många av mina elever (läs tjejer!) har läst henne och gärna vill prata om sin starka upplevelse.

Det är dock en plågsam läsning, enligt mig, mycket på grund av den språkliga tomheten, blad efter blad, efter blad. Och jag måste nog hålla med Martin om att det luktar illa när mänskligt lidande reduceras till prassel i författarens plånbok. För det råder inga tvivel om att detta är en del av upplägget och syftet med att lancera boken som en "spännande thriller". Det måste du hålla med om Sara!

Med andra ord talar jag gärna med mina elever om Marklunds böcker. Jag hindrar dem heller inte från att välja henne då vi läser litteratur i bokcirklar osv. Däremot har jag aldrig själv valt dessa böcker som grund för vår gemensamma läsning i klassrummet av olika skäl. Här finns det bättre litteratur, (om man nu vågar skriva så.)

Jag tror dock inte på att lämna eleverna själva i sin läsning av böcker vi svensklärare inte tycker passar. Då skapar vi ett alltför stort avstånd mellan oss och dem som läsare. Visst måste man våga utmana elevernas fördomar och tankar? Alla dessa viktiga funderingar om Marklunds författarskap vi har här, kan givetvis komma upp under ett boksamtal och bidra till att eleverna får upp ögonen för saker de aldrig tidigare reflekterat över. Här kan man verkligen sporra eleverna att arbeta vidare utifrån artiklar, dokumentärer och relevant forskning, som Martin också skriver. Att diskutera elevernas egna val och tala om litteraturens värde borde väl också vara vår uppgift?

Madeleine, du har liknande tankar i ditt inlägg och jag håller med!

Martin - du argumenterar så irriterande väl att det är svårt att inte hålla med dig också!Hm...

Ah - svårkommenterat inlägg som sagt! Men intressant och viktig debatt.

Anonym sa...

Filippa. Jag arbetar inte som lärare för tillfället. I så fall hade jag nog försökt hänga med lite bättre. Hursomhelst. Faktum är att intresset väcks lite när en man ser att en bok väcker så starka känslor.

Jag blir hursomhelst lite fascinerad av en roman som många elever verkar älska, men de flesta svensklärare unisont säger är medioker litteratur.

Jag funderar även lite på relevansen hos argumentet att Marklund tjänar pengar på en tragisk historia, att det "luktar illa när mänskligt lidande reduceras till prassel i författarens plånbok". I ett lite vidare perspektiv är det där är nog väldigt vanligt, även inom finkulturkonst. Författare använder väl ofta sitt eget lidande, men även andras, och bygger berömmelse och rikedom på det?

Tack till er alla för intressant debatt!

Anonym sa...

Min fru kan stava. Ibland. Lansera stavas oftast med s, "men allt går, så länge man förstår" som Fredrik Lindström säger.

Anonym sa...

Vill i all hast tipsa om den nya tidskriften Filter som har tar upp amerikanska "true stories". Många av dessa har avslöjats som falsarier.

Anonym sa...

Apropå det: Exakt vad som är sant och inte i Marklunds böcker har ju f.ö. ifrågasatts. Kanske hörde någon detta reportage i P1:s Medierna den 21 februari:

http://www.sr.se/cgi-bin/p1/program/arkiv.asp?ProgramID=2795.&formatID=116&Max=2008-03-29&Min=2007-02-03&PeriodStart=2008-02-01&Period=3&Artikel=1910515

Ur ett moraliskt perspektiv finns kanske en del problem. Men det kan kanske i princip vara bra litteratur ändå?

Anonym sa...

Jacob, i p r i n c i p kan allt vara bra litteratur. Men det är bara i p r i n c i p. Jag har försökt lästa Gömda, för en massa år sedan. Den var så uselt skriven att jag gav upp efter ett tag. Att författare sprider fördomar, utnyttjar sina medmänniskor, vill tjäna pengar ... är ursäktligt och påverkar inte läsvärdet. Ett ruttet språk däremot - där kan straffet inte vara nog hårt.

Anonym sa...

Jag är inte svensklärare och inte heller har jag läst Gömda och därför har jag inte samma inblick. Men jag övertygas av din argumentation kring varför man inte skall använda boken.

Jag skulle vilja delge mina tankar kring det här, men känner att jag hamnar på tunn is då. Är ju inte utbildad på området.

Jag har dock lärt mig en hel del om hur man kan se på en bok som Gömda och på en författare som Liz Marklund.

Kan man inte använda den i syfte att diskutera hennes författarskap, om det nu är intressant?

Anonym sa...

Tack Svante. "Ett ruttet språk"! :-) Skönt med en svensklärare som sätter ner foten. Efter att ha diksuterat med samhällsomstörtare och kulturliberaler nu ett tag, kände jag att det var skönt att få något att hålla sig till.

Anonym sa...

Om man ska precisera exakt varför språket är så dåligt i Gömda:

1) Tramsig mångordighet, som på sina ställen blir oerhört pladdrigt.
2) Krystat käck enormt enerverande berättarröst (tänk dig att få en hel roman berättad för dig av Lotta Engberg)
3) Dialogerna för varken handling eller personer framåt - men fortsätter ändå i evighet
4) Abnormt mycket klichéer. Enformigt, helt utan variation. Samma förbannade "blixtrande" ögon så fort mannen visar sig.

Jacob: Jag ska kolla upp radioprogrammet. Tryckbar länk till programmet finns här. Rubrik på programmet "Liza Marlund förstörde mitt liv". (jag hör förresten vem du syftar på här Jacob; kommer du inte ihåg mina dagar som kultursnobb på universitetet?) :^)

För er som inte läst boken bjuder Liza Marklund på ett litet smakprov (Gömda s.82, pocketutgåva 2002):

En kväll i februari hade vi en riktigt stor middag hemma hos mig för alla hans vänner.
Jag och Helena hade lagat mat i flera dagar. Först olika heta dipsåser med skurna grönsaker och majsschips, därefter citronkyckling med vitlökspotatis, sedan hela fat med ost och frukt och sist små kladdiga bakelser med turkiskt kaffe.
- Det doftar underbart! sa min kärlek och kysste mig i nacken.
Jag vände mig om, lindade armarna runt honom och besvarade hans kyss. Då hårdnade hans tag, hans andedräkt blev het.
- Gästerna kommer snart, mumlade jag.
- Låt dem komma, viskade han och drog mig mot sovrummet.
Jag skrattade lågt. Hur kunde jag protestera?

Anonym sa...

Angående gömda: Svante har nog - vågar jag ändå mig på att säga - fel: språket ÄR genomruttet, men vad som gör boken outhärdlig är den extremt döda och platta gestaltningen. Tänk att Lotta Engberg berättar romanen för dig med två kasperdockor till hjälp för att illustrera. Läs ovanstående citat, och ha dina händer framme (gärna inkörda i två strumpor). Låt dem prata med varandra. Gör rösten dramatisk.

Anonym sa...

Martin: Spännande förslag på hur Marklunds text skulle kunna dramatiseras. Måhända är det inte tillräckligt för att rädda den citerade passagen? Men även om dramatiseringen inte riktigt räcker för att för att lyfta stycket till den sanna avantgardistismems höjder, så tror jag faktiskt att den skulle innebära ett klart lyft i jämförelse med blotta läsningen av ett så genomrutten prosa.

Ja just genomrutten, ehuru jag måste tillstå att detta stycke h a r n å g o t. Jag blir nämligen nyfiken på vad som hände där i sovrummet.

Angående vår tid på universitet. Du har rätt. Inte kan jag påminna mig att du var rakt igenom kulturrevolutionär; nej, jag fick intrycket att rester av borgerlig smak ännu verkade i dig :^) :-)

Anonym sa...

Hahaha. "Tänk dig att få en hel roman berättad för dig av Lotta Engberg". Underbart! Jo, jag slarvar med begreppen lite. LM skriver ju inte direkt ogrammatikaliskt. Jag modifierar ruttenheten så att den omfattar stil, gestaltning och tonfall.

Anonym sa...

Fast det mest stötande är väl den fantasilösa menyn. Och påståendet att det tog flera dagar att laga den saknar all trovärdighet.

Anonym sa...

Svante: Det som gör hela den komiska effekten är att vana läsare tror att det nogsamma uppräknandet av maträtter har en dramaturgisk funktion: alltså - att Marklund senare i kapitlet återkommer till de heta dip-såserna och citronkycklingen. Den andra varianten är ju att val av mat säger något om hennes personlighet och att detta är en kvinna med både koll på vad som ska serveras, men kanske också koll på matlagning som sådan. Den komiska effekten kommer ur att de heta dipsåserna och de skurna grönsakerna och citronkycklingen presenteras som något mycket exklusivt (det är så en van läsare tolkar det). I mina öron har det de lagar samma klang som ungstekt fläskfilé med ananas - "fläskfilé stekt på det här viset blir saftig, god och dryg" (se hela klippet med Robert Gustavsson som Roland ur Torsk på Tallinn
)

Anonym sa...

Martin och Svante: Brukar ni lyssna på meny i P1? Vid något tillfälle (kanske fortfarande?) hade de tävlingar där stycken av kända svenska författare lästes upp. Alla handlade de om mat, och lyssnarna skulle gissa vem som var veckans författare.

Lustigt nog har era attacker på Liza Marklund gjort att jag tycker lite synd om henne, som jag aldrig tidigare uppskattat. Jag ser en rörande kvinna som i all sin mänsklighet bjuder mig på litterär ananaskassler. Och tänker: jo, men jag tycker ju om henne. Men snart skriver hon kanske någon irriterande krönika som gör att ordningen återställs.

Anonym sa...

Vi är bara avundsjuka, Jacob. Vi vill också köpa stenhus för skamligt höga royaltyintäkter. Och bli folkkär som Lotta Engberg - är det inte varje svensklärares dröm?

Anonym sa...

Svante:
:^)

Anonym sa...

Håller med om att det inte går att göra någon analys av en egentligen ganska "fattig" historia. Men kanske det är så med sanna (?) historier? Pojken som kallades det gav mig samma känsla som Gömda.

Anonym sa...

Hej Anonym!

Haha, nej, Pojken som kallades Det var kanske inte heller en favoritbok! Men jag tycker att den tack vare ett ganska konsekvent barnperspektiv + beskedlig längd ändå fungerade att läsa. Men samma problem där - vad diskuterar man i samband med läsningen?

CRConrad sa...

Tjaha...

Återstår bara att fundera på om den senaste tidens avslöjanden -- om att romanens påstådda bas i verkligheten är bluff, alltså -- har ändrat somligas inställning, t.ex till hur "nödvändig" den trots sin språkliga torftighet är för att "belysa hur svenska myndigheter inte bryr sig om misshandlade kvinnor" etc, över huvud taget.

Vad säger du, Sara?

Anonym sa...

jag har botta i Sverige sedan 1991 och vid år 2000 läst jag svenska A på åsö-komvux, och då fick vi läsa gömda.
själv, blev jag upprörd över boken, och tog min kritik till klassrummet, vilket blev totalt såg av både lärare, och av mina kurskamrater.
min kritik löd i den faktum att Gömda handlar om en "invandrare" som förföljer en svensk kvinna. Men faktim var att rent stastiskt, så var klar majoritet av svenskar som förföljd sina kvinnor än invandrare. min slutresultat var att boken var osann och oetiskt. jag blev motarbetad med den argument att boken handlade on en sann historia.
Nu i efterhand, är min slutsats att författaren i boken är opportunist och änvander sig av klichéer för att få läsarnas sympatier. Hon skriver vad läsarna vill höra och fångar läsarnas empaty med den förföljda kvinnan, plus den dåliga invandrare.
För min del handlar detta om att en lögn blir snedvriden till en falsk sanning som sedan ska uppfostra våra barn genom skolläsning.
Gustavo Svensson

Svensklärarföreningen sa...

Gustavo - jag kan bara instämma i vad du säger. Jag kan tycka att det borde vara hårda straff på lärare som plågar sina elever med Gömda istället för riktiga romaner.

Hoppas i alla fall att du inte tog allt för mycket skada :^), må gott, /Martin