Janis från vår bloggkollega Metabolism lutar åt det senare
Att klassen läser en bok gemensamt är ett vanligt moment i svenskundervisningen. Fördelarna med att alla läser samma bok är flera. I diskussioner om det lästa blir utbytet större ju fler läsares röster som hörs. Chansen ökar också för att någons bidrag till diskussionen berikar en annan (kanske mindre engagerad) läsare. Läraren kan leda diskussionen i helklass. Det finns klassuppsättningar på skolan att tillgå.
Själv funderar jag över nackdelarna med läsning av gemensam bok i helklass, och om kanske bokcirklar skulle vara ett alternativ? Det skrev jag i en kommentar till Martins inlägg angående svenskan som tjejämne med följden att jag nu måste förklara närmare vad jag menar. Hm, jag ska försöka.
Först de nackdelar jag ser med den traditionella “helklass-läsningen”: I en klass med 25-30 elever kan inte en bok tilltala alla. Det är näst intill omöjligt – och i och med detta tappar man några (eller många) av eleverna. De läser inte alls, eller läser med ett motstånd som inte främjar meningsskapande vare sig för stunden eller framtiden, för individen eller klassen. I en helklassdiskussion är det också sällan alla får eller vill ta ordet. Det är svårt att diskutera när man är fler än 6-7 personer i en grupp, eller hur? I alla fall om alla ska få en chans att säga något.
Om litteraturen i stället lästes i bokcirklar om 5-6 elever skulle kanske det större utbudet av titlar minska något på läsmotståndet? Finns det fler böcker att välja på ökar chansen till att få läsa en bok som angår. Och i små grupper kan alla komma till tals.
En nackdel med läsning i bokcirklar är att den mindre gruppen förstås är mer känslig för störningar, inte minst frånvaro. Motsättningarna mellan elever kan också bli större när vissa stämplas som svikare och andra som ”pluggisar”, vissa bokgrupper som vinnare andra som förlorare. Men – det kan ju också fungera tvärtom! I helklass är det lätt att smita undan, men i en mindre grupp är ens egen insats viktigare och, inte minst, mer efterfrågad. Att vara behövd är ingen dum grund för inre motivation, tänker jag.
En annan nackdel med läsning i bokcirklar skulle kunna vara att då blir den lärarledda diskussionen inte längre möjlig. Och att boksamtalet då blir så där lagom givande när (ovana) elever ska göra det själva. Men - med en organisation av klassrumsarbetet som möjliggör att läraren sitter med i de olika smågrupperna är detta inte längre ett problem!
I svenskan ingår att öva det muntliga och skriftliga, många gånger och på olika vis. Om man läser i bokcirklar i stället för i helklass tror jag möjligheten att väva in fler - och kanske också mindre styrda - moment blir större.
Med bokcirklar föreställer jag mig att variationen av färdighetstränande (och erfarenhetspedagogiska!) moment blir större än i helklassläsningen. För hur mycket kan man säga om en bok, utan att upprepa vad någon redan tidigare sagt? Och ska det man skriver endast vara till för lärarens ögon och bedömning - alltså en slags skrivuppgift, lika för alla?
När det är fler boktitlar som lästs i skilda grupper är det kanske bara fantasin som sätter stopp för alla olika sätt eleverna kan dela med sig av sin läsning, och arbeta omkring den. Bokcirklarna kan delas och sättas samman i nya smågrupper som muntligen berättar för varandra om sina böcker och vad som diskuterades i de enskilda bokcirklarna. Hela bokcirkeln kan redovisa muntligt i form av ett litterärt boksamtal ”á la litterär TV-show”. Grupperna kan var för sig, eller tillsammans, skriva om sin bok och läsupplevelse, och sätta ihop allt i en tidskrift/på en blogg (för varje text är värd en verklig mottagare!). Det skrivna kan då vara både ett mer utredande skrivande eller ett mer personligt, och val av genre relativt fritt. (Min tanke är att så länge eleven inte skriver i endast en genre hela terminen kan det egna valet av skrivgenre vid olika lästillfällen också bli mer konstruktivt – olika texter inspirerar olika och till olika tankar, och skrivandet blir kanske då mer meningsfullt när det är mindre styrt.) (Det borde jag väl utveckla mer, men jag försöker behålla fokus på läsningen i bokcirklar.)
Har man tur så har grupperna inspirerat varandra till att läsa varandras böcker. Men om inte så har man gjort så mycket annat viktigt. Hela tiden är det litteraturen som talats och skrivits om, som väckt tankar och legat till grund för det sagda och skrivna - så det är gott nog. Den röda tråden är då inte "boken X" utan läsandet, skrivandet, talandet i ett meningsfullt, kreativt sammanhang. Inbillar jag mig.
Böckerna kan förresten fortfarande diskuteras i helklass: om läraren visar på ett gemensamt tema, alternativt ställer en relevant generell fråga. Det kan också bli en metadiskussion om läsning där de olika läsupplevelserna (bra och dåliga) skapar grunden för ett samtal om litteratur.
Janis, lärarstudent från bloggen Metabolism, som själv sitter i litteratursamtals-seminarier varje vecka och frustreras över hur omöjligt det är att ha en riktig dialog ens i en grupp om 15 personer, och hur mycket bättre det går i den lilla arbetsgruppen.
Andra bloggar om: Metabolism, läsning, litteratur, undervisning, skolan, litteraturundervisning, svenskämnet, didaktik,
söndag 27 april 2008
Gästinlägget: Ska vi läsa romaner i helklass eller snarare i små grupper?
Etiketter:
didaktik,
litteratur,
litteraturundervisning,
läsning,
Metabolism,
skolan,
svenskämnet,
undervisning
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Du har många bra idéer at lägga på minnet! Men jag tror inte att vi någonsin kommer ifrån det faktum att läsningen på svensktimmarna inte kan vara lika med nöjesläsning. Jag har jobbat mycket med helt individuell läsning, dvs. att eleverna alla väljer sin egen bok och får byta om de tycker att de valt en bok som de inte har lust att läsa. Också då står man inför det faktum att någon eller några elever bara inte kommer nån vart med sin läsning (oftast de läsovana).
Just nu tilltalas jag mest av en kombination av helklassläsning och bokcirklar. Dvs. att vi alla läser samma bok, men att eleverna jobbar med den i små grupper (2-4 elever). Men det här med val av metod är åtminstone för mig något som böljar fram och tillbaka, mycket beroende på vilken klass jag jobbar med. Det som funkar i en funkar inte i en annan, som alla vet.
På sätt och vis tror jag att mitt ideal är att gå från helklassläsning till smågruppsläsning av olika titlar. Det du beskriver fungerar kanske bäst med elever som har en klar bild av hur man kan tala om litteratur, och till det kanske de behöver ha fått modellerna från helklassläsning?
Det är en form som jag tror på - organisationen i klassrummet - där man undervisar i såväl helklass, smågrupper och individuell. Detta är vad jag är utbildad i på Nya Zeeland, ser bara vinster för alla med ett sådant organisatoriskt tänk, Allt gott mina metabolismvänner hälsar Anne-Marie
Maja: Ja, visst ska vi läsa i olika slags grupper, och visst hänger val av metod ihop med stunden och gruppen! Det viktiga kanske inte alltid är metoden (för olika metoder har olika fördelar), utan att man varierar? Men att arbeta i helklass och nå alla, det verkar så himla svårt! Själv glömmer jag alltid några. De tysta inte minst. Det är också därför jag vill samtala med eleverna i mindre grupper, inte bara för att ge dem ordet utan också för att jag tror det är lättare att nå fram med "modellandet" i en mindre grupp. För absolut: eleverna måste ges modellerna för hur man kan fördjupa sig i litteraturläsningen!
"Nöjesläsning" på lektionstid (de dyrbara få timmarna!) är inte heller jag ute efter. Om du med det menar en läsning som sker som "tidsfördriv" eller "oreflekterat", eller vad jag ska kalla det. Skolan ska ge något annat än den personliga fritidsläsningen. Eller ge läserfarenheter till den som annars aldrig läser. Just för de sistnämnda är väl variationen av metoderna extra viktiga - det kan vara "metod nr 3" som är just den som tilltalar dem.
Anne-Marie: Det är just organiseringen av klassrummet, där lärarledda samtal i smågrupp ingår, enligt din Kiwi-bok, som gett mig en modell för hur man kan arbeta i klassrummet - och räcka till för att tala med alla och envar i en klass om 25. Det och det du skriver om modellandet, som Maja är inne på, som är så viktigt! Modella processen innan du ber dem att göra själv! Det är A och O!
/Janis
Haha, jag bara måste - lite tvångsmässigt här - tjata emot Janis! Så är det när man har starka åsikter om något, - och visst blev vi lärare för att vi innerst inne tycker att livet som missionär någonstans i urskogen där vi får frälsa alla vantrogna (och alla lyssnar på oss!) egentligen inte känns så oattraktivt?
Så - :^) se detta en övning i praktisk argumentering!
Genom att låta det finnas 4-5 böcker eleverna läser i klassrummet snarare än en läser du inte problemet med att eleverna inte gillar det de läser. Grundinställningen är att elever alltid är skeptiska mot det de inte kommit in i (precis som du och jag!) - fördelen om ni har en bok är att just denna har du läst just nu (det måste man göra) och att eleverna får en läsupplevelse de kan dela med alla på klassnivå!
Helklassdiskussioner bör aldrig tycker jag komma utan gruppdiskussioner. Fördelen med en bok är givietvis att du kan kasta ut samma frågor till eleverna i de olika grupperna - och sedan gå från grupp till grupp först och problematisera vad de diskuterar, sedan låta helklassdiskussionen bli en uppsamling av de olika gruppernas arbete! Samtal om litteratur är alltid bäst i smågrupper, men du måste kunna gå in!
En annan fördel är att det är svårt, mycket svårt att hitta böcker som är optimerade för olika typer av klassrumsdiskussioner. Ett öga rött är ett exempel på en sådan. Fem sådana titlar är en jäkla massa, och om det finns fem så bra böcker förtjänar dessa att läsas av alla. Så vad gör vi nästa bokrunda? Jo eleverna byter böcker med varandra och nästa grupp tar sig an samma bok. Varför inte i så fall läsa de bästa böckerna på en gång - i helklass? Sammanlagt läser mina elever 12 romaner under sin gymnasietid. Att hitta väldigt många fler titlar som jag a) vill sätta i händerna på dem, b) har på institutionsbiblioteket är ... svårt. Då blir det en enkel rotation.
Ett problem med att eleverna delar med sig av sin läsning till klasskompisarna är att vi kommer från det analytiska perspektivet som vi kan ta fasta på i smågrupper först, helklass sedan, till ett rent refererande perspektiv. Det kan vara bra, men om eleverna ska diskutera mer kvalificerat krävs det att du själv har läst boken och ställer kvalificerade frågor. Kan inte eleverna ställa frågorna själva då? Jo om man tycker att det enbart är innehållsaspekter som de ska referera. Hur olika teman utvecklas, hur personerna förändras, och varför de är som de är - är mycket intressanta frågor att diskutera tycker de flesta - men dessa frågeställningar närmar de sig genom oss. Och de kräver att vi har läst - för att diskussionerna inte ska stanna vid det ytligaste!
Men nu när jag läser ditt inlägg igen kan jag också tycka att din bloggidé är jätterolig! Om man kan få en grupp elever att skriva olika texter om samma bok. Som essäer eller krönikor. Får nog pröva någon gång. Strukturerad essäskrivning om romaner är roligt, du ska pröva det någon gång också! :^)
Maja: instämmer - fritt val = svaga läsare hittar inte något (eftersom alla böcker är tråkiga). "Ja, jag skulle läsa den, men jag bytte". Instämmer också i att om eleverna ska jobba utan lärarstyrning krävs det att vi läst många romaner tillsammans först! :^)
Janis: variera är bra, men vissa saker är så komplexa (som litteraturläsning) att det ger framförallt ovana elever ett stöd i läsningen att man gör väsentligen samma. Ungefär samma frågor kan komma upp om ungefär samma teman t o m. Helklass och nå alla går beroende på klass (har haft SP-klasser på landet där alla läste allt utan undantag) men kommer nog inte få uppleva det igen.
Men hallå: vad innebär Anne-Maries kiwimetod??? :^) Jag är nyfiken - briefa mig!!
Allt gott, Janis!!
Martin, tack för din väl argumenterande kommentar! Tvångsmässigt måste jag ju förstås replikera (det där med frälsarperspektivet, det var på pricken, otäckt på pricken!) - men först ska jag säga att jag verkligen uppskattar våra diskussioner, ja, alla diskussioner här på Svenskläraren. Lärorikt är bara förnamnet!
Bokcirklar löser inte problemet med att elever inte gillar vad de läser, nej, men minskar det kanske i och med att urvalet är större. Som lärare kan du plocka fram ett urval utifrån eleverna du har i klassen, försöka hitta vad som kan passa olika slags läsare. Chansen ökar att det finns något som angår dem. Angår är nyckelordet här. Så viktigt så att hela bokcirkelidén bottnar i det.
”Optimala romaner” – där ligger kanske problemet? Angår inte boken läsaren spelar det ingen roll hur ”optimal” den är … jag har tänkt att gemensam läsning (i heklass eller små grupper) egentligen gör sig bäst med noveller, och jag blir mer och mer inne på det. Men det blir en ny diskussion!
Håller med om fördelarna ”grupp först – helklass sedan” i o m att ju fler elever desto fler tankar. Men i helklassens diskussion försvinner väl ändå några av tankarna, pga svårigheterna som är förenade med att diskutera i stor församling. ..
Diskussion ska absolut inte stanna vid det ytligaste!!! Det är emot allt jag tror på. Så ja, läraren får allt läsa på, ordentligt, 5-6 romaner! Ytterligare ett skäl till att det är noveller vi ska läsa gemensamt, alltså! ; ) Jobbar man med bokcirklar kan förmodligen inte alla grupper börja vecka X och sluta vecka Y, det får rulla på så läraren har en chans att läsa! För en svensklärare ska läsa, massor, eller hur? Jag inser att organiseringen är det svåra, och att du har erfarenhet som inte jag har, men om jag sågar en idé med att det inte går innan jag försökt, ja, då är jag ju inte bättre än en ovillig läs-elev ; )
Ja, strukturerad essäskrivning är roligt, tycker jag, personligen. Men hur får man alla med sig på den grejen? Min meningsfullhet är inte den samma som alla elevers meningsfullhet. Det är här det blir så knepigt med litteraturundervisningen. Mitt engagemang vs vissa elevers ”oengagemang”. Som kräver att respekteras. För en litteraturälskande svensklärare är ju minst sagt partisk… Är det viktigt att de lär sig skriva en romanessä – eller är det viktigt att de mött litteratur som engagerat dem på djupet, som gett ord till deras tankar, som de kan identifiera sig med, som vidgat deras världar? Om romanessän bottnar i ett ”det angår mig” – so fine! Men om det bara skrivs för att skrivas för att bli bedömt för att bli betygssatt? För vem läser man, för vem skriver man? Blir svaga läsare starkare av mitt uppifrånperspektiv, mitt styrande, mina konstruerade måsten?
Med variera metoden så menar jag inte att allt görs på ett helt nytt sätt gång från gång. Det är ju fortfarande litteraturen som är stoffet, och läsarens läsupplevelse som är grunden för det lärarledda vidare utforskandet. Individuellt, i grupp, i helklass. Det är samma sak förutom att antalet ”samtalspartners” varierar. Men antalet dialogpartners påverkar, däri ser jag fördelen med olika gruppstorlekar/läs-metoder.
Anne-Maries Kiwi-metod är bland mycket annat hur man organiserar klassrumsarbetet för att få möjlighet till dialog i smågrupper. Under mina VFU-perioder har jag blivit förtvivlad över hur man ska organisera klassrummet så man får en dialog med ALLA. Molloy har gett mig några idéer, Anne-Marie några andra. Tack och lov! För att enbart arbeta i helklass, det skulle jag nog inte fixa. Anne-Marie själv får berätta mer!
Allt gott till dig också, Martin! Och tack. Uppskattar verkligen.
/Janis
Skicka en kommentar