”Uppföljande utvärdering av lärarutbildningen” (2008:8 R) (170 sidor) finns att ladda ner från verkets webbplats.
Dagens rapport är en uppföljning av granskningen som verket gjorde 2004. Lärarutbildningen definieras av bedömargruppen som en akademisk professionsutbildning (sid. 23). Dels behandlas övergripande aspekter som AUO, VFU, examensarbete och internationalisering, dels finns utlåtanden om varje lärosäte. För hela tio av dem ifrågasätts examensrätten (sid. 7f)!
Begreppet forskningsanknytning som är ett vanligt förekommande ord förelås ”utmönstras”(sid. 23). Högskolelagens begrepp beprövad erfarenhet som har att göra med meritering för att anställas som lärarutbildare problematiseras (sid. 23f). Ledigt uttryckt handlar det om problemet att för få lärarutbildare är disputerade och har lång undervisningserfarenhet från ungdomsskolan. Hur många personer förenar i sig båda dessa berättigade krav? Forskarskolor inom utbildningsvetenskap och ämnesdidaktik är en bra lösning som förelås (sid. 26). Den senare kategorin är vanligare idag. Eller?
Svenskämnet behandlas i ett särskilt avsnitt (sid. 38-42). Det gäller både lärarstudenternas kunskaper i svenska språket i tal och skrift liksom om de blivande svensklärarna. Bedömargruppen efterlyser mer av allt d.v.s. mer av ämnesdidaktiska kunskaper för de blivande svensklärarna men också att ge dem ”en bred repertoar av metodiska kunskaper”. De noterar också ”stora variationer i kompetens som råder inom VFU”. Att metodiken överlåtits åt fältet och VFU anses ”otillfredsställande” mot bakgrund av att det blir för litet.
Frågorna ovan hänger ihop. Jag tänker, tillspetsat, att ideallärarutbildaren på högskolan har disputerat ämnesdidaktiskt och har lång dokumenterad undervisningserfarenhet. I den yrkesutbildning som lärarutbildningen meddelar lärarutbildaren både teoretisk ämnesdidaktik och metodik. Kandidaterna blir både behöriga att söka forskarutbildning och vet hur man ger 32 elever respons på muntliga anföranden. Puh!
Bra är att bedömargruppen föreslår att alla lärarstudenter för en obligatorisk introduktion i svenska som andraspråk och kunskap om lärandet på ett annat språk än modersmålet (sid. 39).
På pricken är att rapporten konstaterar att det ”råder osäkerhet och enighet om vilka ämneskunskaper en svensklärare behöver i vårt moderna samhälle” (sid. 39). Jag funderar mycket på detta. Vad hade jag kunnat undvara i min egen utbildning och vad hade jag behövt istället? Något mindre grammatik på hög nivå och mer retorik istället, som jag därför läst till som fristående kurs?
Förhållandevis få ämnesdidaktiska examensarbeten skrivs i svenska (sid. 41). Varför?
Åtta goda rekommendationer föreslås för svenskämnet (sid. 42).
Erik Lidbaum, gymnasielärare i svenska, Stockholm
Mer läsning om högskoleverets rapport finns i DN 1, DN 2, SvD, och Sydsvenskan. Vår bloggvän Mats på lärarutbildningen i Malmö problematiserar dessa nyheter.
Andra bloggar om: Erik Lidbaum, högskoleverket, skolan, Uppföljande utvärdering av lärarutbildningen, lärarutbildningen,
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Det är bra att det sätts lite fokus på lärarutbilningarna, och den låga nivå de håller.
Det är oerhört viktigt att det finns disputerade lärare. Inte bara för att behålla forsningsanknytning - utan för att dessa faktiskt vet hur en inlärningsprocess går till från början till slutet och förhoppningsvis är långtbortifrån den små tipsnivå som tycks dominera på vissa håll. Som på små högskolor där lärarna i vissa fall har kortare utbildning än de utbildningar man utbildar på (jo, det finns förskollärare som undervisar blivande gymnasielärare, och det finns blivande gymnasielärare på mindre högskolor som tillsammans med blivande förskollärare knådar lera och lär sig namn på blommor och fåglar).
Det jag minns mest av min egen tid där vara att kvaliteten var så helt olika från Peddan i Mölndal och institutionerna inne i stan (där vi också hade ämnesdidaktik i svenska). På peddan i regel värdelöst (vissa kurser jättebra - hej Maj Björk!). Det värsta exemplet när jag fick 6 poäng gratis mot att jag närvarande vid 5 föreläsningar och skrev ett sk credo om vad jag ville som lärare. Ingen kurslitteratur, ingen tenta (Magnus H A - du är den mest överskattade läraren i Gbg och dina läroböcker i historia är det sämsta jag läst). Allmän känsla då - alla kan slinka igenom.
På institutionerna på Humanisten - stenhårt arbete från första till sista poängen. I regel enormt engagerade lärare med örnkoll på sina respektive fält. Duktiga som lärare. Ann Carpenter Fridén - du trodde det inte då - men vad vi gillade att ha dig i litteratur!
Detsamma tror jag gäller de högskolor som nappade på ordet tvärvetenskap vid millenieskiftet ungefär. Låter bra, men leder snarast till urvattning i stället för fördjupning över hela linjen. På något sätt tycks ordet tvärvetenskap låta himla bra och fördjupat, men vad blir kvar av kärnan i de enskilda ämnena? Kärnan i ett ämne tillgodogör man sig bara långsamt - och tyvärr genom hårt arbete och extensiv läsning. Tråkiga salstentor. Feta litteraturlistor. Påfrestande analytiska hemtentor. Tyvärr - inga genvägar. Vad är poängen med denna tvärvetenskap? Jag fattar inte. Att studenterna är för korkade att göra kopplingar från den ena föreläsningen till den andra? Låt ämneslärare fördjupa sig i sina ämnen.
Visserligen har det inte med saken att göra - men hur i helsike tänker de högskolor som sätter G i Matte A som behörighetskrav på blivande lärare (se län SvD ovan)? Har dessa utbildare någon insikt i vad gymnasiekurser i årskurs ett har för nivå - och har de någon insikt i vilka elever som väljer bort mer matte - men ändå vill bli lärare?
Angående problemet med elevernas kunskaper i svenska på lärarutbildningarna: detta har med två saker att göra, dels att alla som söker tas in, dels att undervisning i utredande skrivande är alldeles för rapsodisk i gymnasieskolan idag. Så svårt är det inte - den processmetodik som Ann Boglind och Lilian Perme m fl tog hit redan på åttiotalet är mycket effektiv och återfinns numer också i styrdokumenten. Varför tillämpas den inte, och varför har man inte obligatorisk undervisning i denna skrivmetodik inom ämnesdidaktiken? I Göteborg vet jag att det nu finns ett större fokus på detta, men hur står det till i övrigt? Är skrivundervisningen fortfarande helt fokuserad på att få eleverna att skriva små berättelser - där färdigheter som problematiserande inledning, styckeuppbyggnad runt kärnmening, progression mellan stycken, analytisk skärpa etc inte övas alls?
"På pricken är att rapporten konstaterar att det 'råder osäkerhet och enighet om vilka ämneskunskaper en svensklärare behöver i vårt moderna samhälle'.” skriver Erik ovan. Detta är jag inte alls med på :^) - svaret är enkelt: ännu mer litteraturläsning, mer litteraturteori, mer utredande skrivande av typ textanalys och essäer, mer argumentationsanalys och textanalytiska metoder i stort, mer retorik, mer kritisk textlingvistik. Typ. Kritisk textlingvistik hade vi INGET av, Halliday, Fowler, Farraclaugh (?) etc stötte jag på i en fördjupningskurs i stilistik. Och det är mycket dåligt kan jag tycka.
Martin: Jag håller med dig.
Vi har ju en del besökare från lärarutbildningarna här på bloggen. Vad säger ni? Är kritiken från Högskoleverket berättigad? Eller är den mest ett politiskt utspel, som vissa hävdar?
Personligen tycker jag, förstås, att det är viktigt med disputerade lärare, men rekryteringen får inte vara sådan att dokumenterat skickliga icke-disputerade aktiva lärare helt marginaliseras på lärarutbildningarna. Man behöver både en förankring i vetenskapen OCH i skolvardagen. Allra helst ska lärarna på lärarutbildningarna ha mångårig erfarenhet från skolan, bedriva didaktiskt inrikad forskning och helst ha kvar en deltidstjänst i skolan. Det är bra om forskningsrönen växer ur/prövas mot skolverkligheten, tycker jag.
Jag vet inte hur det är nu. Men en del av de kurser jag gick på Peddan i Göteborg i mitten av 1990-talet verkade i största allmänhet handla om kultur. En kurs gick (som jag fattade det) ut på att lärarstudenterna skulle lära sig reflektera och orientera sig i mångkulturalismens och miljöproblemens tid. Avslutades med en sorts B-uppsats som skrevs i grupper om fyra av lärarstudenter från flera stadier och med olika inriktningar. Jag upplevde iofs inte att det var ett problem att läraren fortfarande var odisputerad. Det var mer hela idén att vi skulle "uppfostras" (jag var antagligen barnslig och omogen, men det var så jag upplevde det) att inta en ödmjuk inställning till olika kulturer och miljöproblem. Dessutom tyckte jag att det var en brist att uppsatsen skrevs i grupp och inte hade en tydlig didaktisk koppling. Jag minns att jag var väldigt slö och oinspirerad, kände mig helt alienerad, så det kan ha varit något jag inte fattade, men jag upplevde att tydlig progression mellan detta arbete och exjobbet saknades. Jag hade tidigare läst praktisk filosofi på Humanistisk fakultet och i ungdomligt högmod kände jag lätt förakt för denna kurs, fast vår lärare var helt okej.
Skicka en kommentar