torsdag 17 april 2008

Lyssnandet och högläsningens lov!


Det finns inte många platser idag som erbjuder det slags lugn som infinner sig då man läser tillsammans. Jag ser på högläsningen i termer av tillsammansläsning.Jag ger och får i samma stund som orden lämnar min mun. Eleven försätts i berättelsen i samma stund som hon lyssnar. Det är ett slags kreativ lugn - en andhämtning som är långt ifrån en vila, men gott och väl en paus. Det att få ta emot en berättelse utan krav på att återberätta den, ge den tillbaka, minnas något speciellt, en kravlös stund som väcker oändligt många tankar.
Skolan kan bli en plats för detta. Bör bli en plats för den höglästa texten. Fantasin behöver denna ro för att få liv. Här blir filmen den egna trots att högläsningen är en tolkning av högläsaren. Känslorna blir de egna trots att textens ord får nyans av min röst. Som högläsare har jag författaren att vila mig mot. Det är ett slags osynligt möte.
Det kan vara svårt att lyssna. Det är nämligen både aktivt och passivt. Den djupa koncentrationen är en konst att tränas i. Jag vet att elever har svårt att sitta still, eller ligga ned, för att lyssna. Inför högläsningens stunder måste jag avläsa mina elever och deras lyssnande förmåga. Den är inte längre självklar. Vi är inringade av det visuella intrycken och ljuden, de får vi på köpet. Det är mängder av odefinierat ljud runt omkring oss och vi lär oss i våra ljudmiljöer att sålla bort och ransonera för att ta in. Högläsningen är en aktivitet som sätter örat intill oläst text.

Lyssnandets förmåga, lyssnandets koncentration, lyssnandets intensiva aktivitet funderar jag mycket över då jag lyssnar på inlästa böcker. Mitt lyssnande undersöker jag. Jag böljar märkligt fram och tillbaka i mina tankar. Det är ömsom stort lyssnande engagemang och ibland ingen alls. Något i det jag hört får mina egna tankar att näras. Jag försvinner bort och högläsningen blir ett underbart sorl därbakom. Men samtidigt lyssnar jag ändå... och strax är jag tillbaka i handling och händelser. Det är mycket tankar som får plats då någon läser för mig.

Jag kan också lyssna på något jag tidigare läst själv. Då finner jag att tolkningen som berättaren gör skapar en helt annan bok. Som om jag aldrig tidigare lyssnat till den, ens läst den. Den blir ny. Den höglästa tolkningen blir en ny litterär upplevelse.

Det kan vara svårt att sitta still, svårt med koncentrationen, svårt att bara få ta emot villkorslöst, svårt att lyssna färdigt och klart. Det är nog väsentligt att vi lär våra elever lyssandets aktiva konst genom att anpassa såväl stoff, miljö och tid till denna väldigt nödvändiga aktivitet. En början kan vara att läsa något som har en början och ett slut under samma lässtund.

Min son - då gymnasieelev - hiphopare och nutidslevande - hade en matematiklärare som i andra ring fick samtliga elever att stanna kvar under rasterna, efter avslutade lektioner. Det var inga elever som kände rökbehov eller pratbehov då läraren erbjöd dem en högläsningsstund. Jag frågade min son om och om igen;
- Är det säkert? Går ingen ut? Stannar alla kvar?
- Japp, svarade min son. Vi ville lyssna!
- Åh så underbart, svarade jag, uppriktigt ur hjärtat. Men så - vad läser han som fångar ert intresse?
- Nalle Puh!

Ja, vad vill jag med detta. Läraren berör en text med sin röst. Bara detta. Berörande möte - en text får liv, läraren levandegör, läraren vill göra verkligt. Och då... märkligt nog - vid detta erbjudande - då lyssnar eleverna.

Våga ge högläsningen tid. Lita på boken. Du kan aldrig mäta eller dokumentera det lärande som högläsningen skapar. Du måste förlita dig på att den existerar. Långt, långt senare kommer det att höras och synas i elevernas tal och självständiga skrivande. Men det är långt, långt senare.


Anne-Marie Körling

som ständig läser för sina årskurs femelever.

5 kommentarer:

Svante Skoglund sa...

Ditt sätt att (be)skriva är så varsamt, vackert, varmt! Tack!

Martin sa...

Instämmer i föregående - sällan är form och innehåll så i linje.

Att läsa högt i klassrummet är mycket givande - och sätter avtryck i eleverna på ett annat sätt än tyst läsning. Texten stannar som ett minne, och år efteråt kan vi gå tillbaka till noveller och textutdrag och jämföra med det vi just läst.

Att läsa som du gör Anne-Marie tror jag är lysande, men också när man har texterna som utgångspunkter för disussion är det oändligt bättre att läsa högt. Som du säger: känslor, minnen, tankar aktiveras och eleverna kommer in i det lästa på helt andra sätt.

annemarie sa...

Mmmm - mumma att läsa era tankar. Anne-Marie

J sa...

Väldigt ömsint och en väl beskriven upplevelse.

Vi läser Conan Doyle's Holmes noveller från Strand här hemma, faktiskt en oväntat bra högläsning, kan rekommenderas. Andlöst spännande fortfarande och ofta glasklar i beskrivningarna.

Jag uppskattar din så demokratiska elevsyn och ditt så ödmjuka elevperspektiv. Väldigt fin text.

Annica sa...

Hej,
Välfylld intressant blogg. Läste din blogg från 7 april om Marklunds Gömda.

En återvändsgränd, igenkänning, mycket starka känslor man kan få känna igen sig i förfasa sig över.
Du anser inte att den ska läsas i skolan. Det håller jag med om.

Jobbar som journalist och skriver på reportage om "sanna" böcker, faktion som du skrev. Försöker faktagranska Den tusende gången av Lytsy/Olson men det är i princip omöjligt.Strukturen densamma som Gömda. Kronologi, platser, namn etc omkastade.

Känner du till Den tusende gången? Läser ni den i skolan?
Har du några synpunkter på boken? Känner du någon som har det, som läst den kritiskt?

Journalistkårens företrädare har dessvärre icke bemödat sig med det. Gapat och svalt i bugande recensioner.

Hälsningar
Annica Frisk, frilanskournalist
annica.frisk@falkoping.net