När jag gick på Lärarhögskolan får några år sedan, fick vi under didaktikkursen i uppgift att svara på frågan om vad för slags svensklärare vi var utifrån Gunilla Molloys diskussion i boken Att läsa skönlitteratur med ungdomar. Där beskrivs Lars-Göran Malmgrens tre olika betraktelsesätt på svenskämnet, hämtat utifrån innehållsföreteckningen i tre läroböcker:
1. Svenska som ett färdighetsämne. Eleverna skall utveckla sitt språk genom att språkliga delfärdigheter övas i isolerade moment som upprepas. Svenskan är här främst ett språkämne med praktisk nytta. Litteraturenblir snarast en övning i läsfärdighet. Då blir även undervisningen fri från värderingar, humanistiska grundfrågor. (Gunilla Molloy menar dock att ingen undervisning kan ”tendera” att bli fri från värderingar. Det val av skönlitteratur som läraren gör är bland annat grundat på värderingar).
2. Svenska som ett litteraturhistoriskt bildningsämne. Här ges svenskan ett bestämt ämnesinnehåll. I centrum står förmedlingen av en kultur som anses omistlig, ett litterärt kulturarv som alla bör känna till för att få en gemensam kulturell referensram. Här får eleverna läsa en kanon, som av litteraturhistoriker bestämt som det mest värdefulla. Grammatik och språkhistoria läses som självständiga moment.
3. Svenska som ett erfarenhetspedagogiskt ämne. Detta utgår från den aktuella elevgruppens förutsättningar och erfarenheter. Utvecklingen i elevernas språk skall inordnas i ett sammanhängande kunskapssökande arbete. Innehållet är viktigt och elevernas intresse för och nyfikenhet på omvärlden är en förutsättning för språk- och kunskapsutveckling. Ett mål är att utveckla elevernas sociala och historiska förståelse av centrala mänskliga frågor. Läsning av skönlitteratur av olika former gestaltar olika mänskliga erfarenheter. Detta ser Malmgren som ”ett historisk humanistiskt bildningsämne”.
Hur, vad och varför man läser skönlitteratur är således knutet till den ämneskonstruktion som den enskilda läraren skapar. För mig som, litet naivt får jag väl medge, ofta undrade över de motsättningar som uppstod mellan svensklärarna under ämneskonferenserna, blev denna uppdelning en aha-upplevelse. Såhär skrev jag då om synen på min svensklärarroll:
I snart fyra år har jag varit svensklärare på gymnasiet och högstadiet och då i tre olika skolor i Stockholm. När jag ser tillbaka på dessa år, märker jag stora skillnader i mitt sätt att undervisa. På Åsö gymnasium var jag lärare för VVS-killar som knappast skulle ha kommit på lektionerna om min undervisning lutat för mycket åt det som Lars-Göran Malmgren beskriver som "Svenska som litteraturhistoriskt bildningsämne”.
Men visst tvingade vi oss igenom några verk som enligt läroboken ”borde” läsas. Själv kände jag mig ofta skyldig över att jag inte klarade av att ge dessa gossar något som kunde likna ett litterärt kulturarv, i synnerhet då de ofta underströk att de aldrig läste något på fritiden.
Men i efterhand undrar jag vad de egentligen mindes och förstod från de lektioner jag hade om Strindberg och Ibsen. Och om det inte hade varit bättre om vi läst mycket mer ”ungdomsbetonad” litteratur om rasism, mobbing och genusfrågor. Det var sannerligen ämnen de hade behövt diskutera och ta ställning till – det märktes i deras samtal med varandra som ofta präglades av råa uttalanden om kvinnor, homosexuella, invandrare och människor med avvikande uppfattningar eller utseenden. Visst var jag medveten om att dessa frågor givetvis behandlas i klassikerna, men tyvärr upplevde jag det som att böckernas ålderdomiga språk blev som ett filter mellan mina elever och de huvudfrågor och motiv som jag ville att de skulle diskutera.
Snarare än någonting annat, lät jag dem arbeta med att uttrycka sig själva. Det fanns nämligen en självskriven uppfattning hos många av dem – ”Vi VVS: are skriver inte!” Så deras egna ord kändes som en absolut prioritering. Det är illa om man inte läser, men vilken samhällsmedborgare blir man om man upplever att man inte har rätten att uttrycka sig, var mitt resonemang?
Oj, vad vi skrev. Noveller. Brev. Instruktioner. Och så läste vi upp våra egna texter för varandra, vilket var oerhört plågsamt såklart. Men när terminen var slut och jag skulle vidare fick jag ett litet, skrynkligt brev från en av de killar som hade haft svårast att uttrycka sig. Han skrev: ’Fillipa. Du är OK. Jag tycker det det är inge smör. Kom och hälsa på oss killar men glömm inte och ta med dig kanel bular!!!’
Vilken seger!
Under Xist-tiden tycker jag att jag formades som svensklärare. Då våra flickor var ungdomar som var där på grund av svårigheter i livet, var det självklart att arbeta individuellt utifrån den elevgrupp vi hade framför oss. Svenskan blev en oerhört viktig och bärande del i att diskutera de frågor som flickorna själva var berörda av och behövde dryfta. All litteratur vi valde, valde vi med målen att:
• Skapa förståelse för den egna personens handlande och andras genom diskussioner utifrån litteraturen
• Väcka frågor som kändes relevanta och centrala för oss som människor (kvinnor) i ett samhälleligt sammanhang
• Genom litteraturen få ett språk att bygga tankar och känslor på
De enda klassiker vi läste var om jag minns rätt Mina drömmars stad och Oliver Twist i bearbetade utgåvor, och Kejsaren av Portugallien som högläsning. Jo, vi läste Strindbergs ”Johan och muttrarna” också, och talade om de ärr vuxna kan tillfoga barn och att det finns kvar hela livet. Texten blev då mer en del av vår diskussion om orättvisa barndomsminnen och flickorna upplevde utdraget som svårtillgängligt, minns jag. Här tycker jag att vi arbetade utifrån det som beskrivs som ”Svenska som erfarenhetspedagogiskt ämne” och anledningen var att vi var så överens i arbetsgruppen att vi aldrig ens funderade på andra sätt att arbeta. Rätt eller fel? Jag vet inte.
På mitt nuvarande arbete tycker jag att jag slits mellan ”Svenska som erfarenhetspedagogiskt ämne” och ”Svenska som litteraturhistoriskt bildningsämne”. Kraven finns givetvis från mina kollegor men även från mig själv att ge eleverna något mer än bara den lustfyllda nöjesläsningen, även om den är nog så viktig. För på något sätt tycker jag att det är angeläget för elever på gymnasiet att läsa litteraturhistoria. Jag slits mellan viljan att skapa ett för dem som ungdomar viktigt ämnesinnehåll med centrala frågor att diskutera, och kravet att förmedla det litterära kulturarvet som alla bör känna till för att inte stå utanför (vilket det nu är).
Att täcka båda synsätten finns det inte tid till. Att räcka över På spaning efter den tid som flytt till klassen och sedan lämna eleverna där, ger enligt mig ingenting, även om jag vet att flera av mina kollegor arbetar så. Betydelsefulla fördjupningar krävs, då det kan vara mödosamt att ta till sig denna litteratur som 17-åring (även som 31-åring, faktiskt!). Och att skriva en egen madeleinekaka tar många veckor och då missar vi ju Kafka, Joyce och Woolf... Meningsfull fördjupning som skapar förståelse eller allmänbildande bredd är frågan! Och jag har inga svar.
Ytterligare ett dilemma är att genusfrågor är oerhört viktiga för mig som lärare (det blev litet av ännu en aha-upplevelse att läsa Molloys genuskapitel). Då ca 80 % av lärobokens sidor behandlar manliga författarskap, måste jag alltså även lägga till de kvinnliga som uteslutits, för att skapa en jämvikt. Boye, Woolf, Djuna Barnes. Och dessutom kräver ju Skolverket att vi också ska programinrikta kurserna...
Med andra ord försöker jag nog göra allt på en gång, vilket resulterar i att jag aldrig lyckas. Och de gånger jag väljer att strunta i romantikens regler och tråkiga Goethe (aj, aj, aj – detta kan bli ännu en Ulf Lundell misstänker jag –) och arbeta med modernare texter utifrån ”Tema: Utanförskap”, (något som nästan alla elever uppskattar enormt och kan diskutera i oändlighet) känner jag att jag tagit ifrån dem något viktigt. Således – vilken svensklärare är jag? Jag vet inte, tragiskt nog.
Detta var några år sedan men då jag hittade dokumentet i datorn här om dagen insåg jag att jag fortfarande brottas med frågan. Fortfarande är detta en, ibland mycket smärtsam, dragkamp oss kollegor emellan. Samtidigt måste jag säga att jag är stolt över att vara lärare i just svenska – ett ämne som täcker så ofantligt många delar och som eleverna ofta har en mycket personlig relation till.
Men faktum kvarstår – ska vi välja bort Liza Marlunds Gömda till fördel för ”bättre” litteratur, som Martin Sandberg anser i sitt tidigare inlägg eller skall vi se det som vårt uppdrag att diskutera, utmana och peta i elevernas fördomar utifrån läsningen av en roman som vi aldrig skulle valt själva och som kanske inte riktigt ”platsar”? Skall vi kanske se svenskan enbart som ett färdighetsämne för att helt undvika fallgropar? Ska vi välja litteratur utifrån elevernas erfarenhetsvärld eller arbeta utifrån ett givet och oumbärligt kulturarv?
Vilken svensklärare är Du?
Filippa Mannerheim, som tyckte att Martin Sandbergs inlägg om Liza Marklunds Gömda var oerhört intressant men svårkommenterat (Martins anm: glöm inte Filippas egen blogg!)
Andra bloggar om: litteraturhistoria, kulturarv, kanon, Filippa Mannerheim, läsning, litteratur, undervisning, Lars-Göran Malmgren, skolan, Gunilla Molloy, svenskämnet
8 kommentarer:
Jeg er ingen svensklærer,men jeg er norsklærer, og i denne sammenhengen går det vel ut på ett. Innlegget til Filippa treffer meg i en tid hvor jeg tenker mye på nettopp disse tingene. Jeg føler at jeg må ta et oppgjør med meg selv og finne ut hva slags syn jeg skal representere i min undervisning. Tanken om at vi skal undervise i en litteraturhistorisk kanon, noe som har vært mye diskutert i Norge, virker mer og mer umulig. Jeg tror ikke vi når frem til vårt publikum om vi insisterer på å fortsette å tre klassiske tekster ned over hodet på dem (i mitt tilfelle elever på 16-17 år). Jeg tror at vi må sette disse tekstene inn i en sammenheng som gir mening for unge mennesker. De trenger selvsagt å lære om vår felles kultur, men kanskje vi skal stole på at de mest interesserte kan forvalte kulturarven, mens resten kanskje bare trenger den som et bakteppe for å forstå seg selv og samfunnet litt bedre? Da vil det vel være viktigere å produsere egne tekster enn å bruke veldig mye tid på å lese andres. Jeg tror mer og mer på at veien til fremtiden går gjennom å kunne uttrykke deg godt i alle sammenhenger, og da må vi øve mye på akkurat det.
Ingunn: Intressant att få en inblick i diskussionen bland norsklärare. Du kanske vill berätta mer om t.ex. den norska kanondebatten i ett eget inlägg här på bloggen?
Filippa: jag är inte säker på att det är tragiskt att man inte vem vad för slags svensklärare man är. Vi kanske ska tänka mer som Henry James (queerteoretikernas ständiga offer), som skrev: "Our doubt is our passion". Är det inte en vacker tanke? Goethe var sin tids Lundell. Hihi.
Jag säger som Ingunn: ett inlägg som träffar mig rakt där jag står just nu. Den finska läroplansgrunden talar om "vårt kulturarv" som om det var en oproblematisk självklarhet vilka böcker vi borde läsa då. Jag ser inte att det finns en enda författare eller bok som jag borde läsa med mina elever bara för att det är "vårt kulturarv" -- samtidigt som jag vill läsa Strindberg, Runeberg, Lagerlöf och Södergran med dem. Jag vill få in klassikerna i det erfarenhetspedagogiska! Men för mig känns elevernas egna tankar och egen textproduktion klart viktigast. Som högstadielärare upplever jag också en större frihet att välja litteraturen utifrån det som kan beröra eleverna. Kanske jag gömmer mig bakom tanken att de får mer litteraturhistoria i gymnasiet?
Tack Ingunn och Maja för era ord! Skönt att höra att det finns fler som har mer "öppna" funderingar kring detta. Min erfarenhet är nämligen att det lätt kan bli konflikter mellan oss, eftersom vårt ämne skall täcka så orimligt mycket. Samtidigt ger just detta en en fantastisk möjlighet till kreativitet i planeringar och uppgifter. Jag är,som Svante Skoglund, också mycket nyfiken på kanondebatten i andra länder än Sverige...
Jag tror mitt svävande svar blir att vi ska göra allt! Se svenskan som ett "erfarenhetspedagogiskt färdighetsämne med litteraturhistoriska inslag", alltså. Tror jag ska försöka skriva något mer om vad jag menar, vid tillfälle. Tyckte mycket om ditt inlägg, och efterföljande diskussion!
/Janis
Jeg takker for interessen for den norske kanondebatten. Som dere kanskje vet hadde vi en stor reform i skolen (igjen) i 2006, Kunnskapsløftet. I den forbindelse ble det gitt mye større frihet til den enkelte lærer til å velge ut hva som skal leses i norskfaget. Det førte til en stor diskusjon fordi mange fryktet at viktige verk ville forsvinne, at det ville bli veldig stor lokal variasjon etc. Men jeg føler mer og mer at vi ikke kan lykkes bare med å formidle klassikere som sådan, de må stå i en sammenheng. Fronten går mellom de som er opptatt av å formidle kanon, som er forhåndsdefinert og foredlet gjennom univeritetene og litteraurviterne. Men skolens kanon kan ikke være den samme som universitetenes. Vi har en annen oppgave å fylle. Jeg mener at det derfor er mer fruktbart å snakke om en form for literacy - "hva kan jeg, og hvordan kan jeg finne ut det jeg ikke vet?" Se gjerne her for videre lesning: http://www.fagbokforlaget.no/lnu/downloads/NL206Eide.pdf
Jag vill komma dragande med gamle Kirkegaard. Ni vet det där om att om man ska lyckas med att hjälpa någon (vidare i sin förståelse av något) måste man inte bara förstå mer än vad han gör utan först och främst förstå DET HAN FÖRSTÅR. (eller hon...)Så kanske skulle "Gömda" vara obligatorisk på lärarutbildningen och uppgiften att läsa den med elevernas glasögon? Kanske måste undervisningen åtminstone BÖRJA i det erfarenhetsbaserade för att förhoppningsvis senare leda vidare till kulturarvet å dé ... Lättare sagt än gjort! Skulle vara kul att få ta del av er lärares olika små segrar typ Filippas med VVS-killarna!
Ingunn: Jag har förut skrivit om Solstads Genanse och verdighet här på bloggen, och ett sådant ögonblick som när gymnasieläraren boken handlar om inser att det a) är fullständigt meningslöst att läsa Ibsen med gymnasieelever, b) att det är fullständigt meningslöst att vara lärare, måste väl ändock vara alla lärares stora skräck?
Jag tror som jag hävdat förut att vi absolut ska läsa klassiker med eleverna - men vi måste själva hitta ingångar in i dem som vi tror kan kännas relevanta. Ingår i kulturarvet/kanonen funkar tyvärr inte längre. Inte i praktiken - men heller inte i teorin.
Ingunn diskuterar saken vidare på sin egen blogg. Gå dit och läs!
Maja: utan att veta alltför mycket om vad du har för elever i klassen - jag tror att du gör rätt i att skjuta över ansvaret med t ex Strindberg och Runeberg till våra finska gymnasiekollegor. I min värld - där elever har svårt att läsa enklare samtidslitteratur när de börjar ettan på gymnasiet, kan jag bli minst sagt provocerad av elever vars lärare satt Utvandrarna eller Hemsöborna i händerna på sina nior. Visst, det ÄR jätteintressanta böcker - men eleverna LÄSER DEM INTE. Hur mycket kan en lärare egentligen lura sig själv? Kankske har ni i Finland ändå lite lättare än här?
Filippa: tillbaka till grundfrågan :^), Färdighetsaspekten förenklas lite väl mycket av Molloy tycker jag. All övning av läsförmåga är bra övning, eftersom den senare ger möjlighet till läsning på en annan nivå. Också den litteraturhistoriska aspekten är lite förenklad: även om man tycker att kulturarvsidén av olika anledningar inte känns så relevant, är ett historicerande synsätt (att kunna förstå andra människor och deras handlingar utifrån deras tid) och ett kulturhistoriskt synsätt mycket relevant. Att kunna förstå och tillämpa feta begrepp som "romantik" och "grekisk tragedi" är viktigt. Det är väl lite det som punkt 3 täcker upp. Bildningsaspekten är fin.
Vad jag känner framförallt och önskar angående grundskolans litteratur - att ni kära kollegor förbereder dem på vad som ska komma. De elever som har läst och diskuterat samtidslitteratur är mycket mycket lättare att få med sig än de elever som låtit bli att läsa Hemsöborna.
Förvirrat det här (klockan är mycket). Tiden för oss är begränsad. Läs bara böcker som du själv gillar och du tror att en majoritet av eleverna kan tycka är meningsfulla att läsa.
Skicka en kommentar