Inbjudan

Anne-Marie Körling,
på spaning i boklådan och överlåter tankarna till er kära läsare.
Kommentera gärna!

Den demokratiska bokreakatalogen

Dagens bokreakataloger är inte vad de varit förut. Skönlitteraturen är satt på undantag, de romaner vi ser inbundna har vi ju redan köpt – eller ratat i pockethyllorna. Klassiska bokreatraditioner som kassar med förhandsbeställningar och nattöppna boklådor är också på väg bort, och mest köper vi numera fackböcker.

Jag tittar på sidorna med romaner i Akademibokhandelns katalog. Förpassade till sidan 40. Alla böcker försedda med en liten prudentlig innehållspuff. Undrar bara vem som läser dessa små beskrivningar, och undrar vad de fyller för syfte? Om man inte bara hastar förbi dem öppnar sig märkliga små texter.

Vissa blir som små noveller i sig själva: "Trots omgivningens varningar beslutar Katja Löfdahl att avdela en större summa pengar till ett barnhem" (Kajsa Ingmarsson, Den ryske vännen). "Gallerichef Malory Prices liv förändras drastiskt då hon blir inbjuden till det magnifika huset på höjden strax utanför staden" (Nora Roberts, Nyckeln till ljuset). Andra skulle lätt platsa i Langes 80 romaner för dig som har bråttom: "Doktor Glas förälskar sig i den unga vackra Helga, som är fast i ett hopplöst, kärlekslöst äktenskap. Ständigt ser han den motbjudande pastor Gregorius".

Ibland blir det så vagt och intetsägande att beskrivningen kan passa nästan alla romaner av samma typ: "Passionerat ödesdrama med verklighetsbakgrund" (Jungfruns älskare, Phillippa Gregory). Nähä? "Slumpartade möten får oanade konsekvenser och allt kan hända i de till synes mest vardagliga människornas liv", sägs det om Austers Dårskaper i Brooklyn (och kan väl sägas om all magisk realism från 1967 och framåt). Vem hittar på dessa beskrivningar?

Och vem vill egentligen läsa Gösta Berling efter att ha läst beskrivningen "Den mustiga skrönan från författarinnans älskade Värmland". Mustig skröna? Jag osäkrar min revolver.

Den andra funderingen jag får är hur man hittar rätt roman när hela upplägget är så demokratiskt. För att finna det jag söker måste jag på förhand veta ganska mycket om litteratur, eftersom katalogen inte gör någon skillnad på finlitteratur och fuldito. Du letar efter något spännande och lättsamt, men står tillslut utanför bokaffären med en blytung debattroman av blivande nobelpristagare. Eller letar efter en gripande kärleksroman, men upptäcker väl sent att du köpt skräp producerat på författarfabrik. Katalogen ger inte mycket till vägledning. Vad ska jag välja? "En berättelse om att bli övergiven, om att våga möta nya utmaningar och se det positiva i livets nyckfulla vändningar" (Dejtingleken, Danielle Steel), eller "Teena Maguire borde aldrig tagit den där genvägen hem efter 4 juli-festen. Inte efter midnatt. Inte genom parken" (Joyce Carol Oates, Våld).

Det hela påminner givetvis om smakbeskrivningarna i Systembolagets katalog. Smaken på Mezzacorona Teroldego Rotaliano (52 kr) beskrivs som "ungdomlig, frisk och fruktig smak med inslag av körsbär, blåbär, lakrits och gräs", medan Domaine de Courteillac (102 kr) beskrivs som "ungdomligt fruktig smak med liten jordton, inslag av fat, blåbär, svarta vinbär och örter". Vilket vin är godast? Tja, här har vi ju i alla fall priset som en liten fingervisning. Så inte i reakatalogen där både Denise Rudberg och Thomas Mann går lösa på 79 kronor.

Det finns givetvis något mycket fint att Clare Naylors Stjärnfabriken ("En nästan sann skildring av det galna livet i Hollywood.") står jämte Buddenbrooks, Björn Ranelid granne med Orhan Pamuk. Men jag är ändå lite tveksam.

För er som alltså vill ha lite vägledning, gå till DN:s favoritlista,
SvD, Aftonbladet eller GP.

Martin Sandberg har detta år förhandsbeställt barnböcker för typ 800 kronor på Bokus och Adlibris. Det blir fler godnattsagor denna vår, Marius.

Andra bloggar om: bokrea, Martin Sandberg, litteratur, boktips, böcker

Elever processar stavning

Mina elever skriver gärna och mycket. Jag lyssnar noga och aktivt på vad varje elev har skrivit. När elever läser högt gör de självständiga upptäckter; de ser sina felstavningar, hur de måste komplettera sin text, och att det blir tröttsamt med alla och, samt att man inte kan använda han, hon, den hur många gånger som helst - För till slut glömmer man ju bort vem den där den var, berättar eleverna. De gör tillägg och utför ändringar.
De upptäcker också att de stavat fel, de stannar upp och undrar
- Va... det här ser konstigt ut, säger eleven och fortsätter att ut-läsa för mig. Det eleverna stannar upp vid har de en inre representation av, tänker jag. Ordet ser inte rätt ut. Ordet stavas inte så. Det är viktiga iakttagelser eleven gör.Processen börjar vid frågan - Men hur stavas det då?
Vi har tillsammans utvecklat denna process till att en aktivitet hur att utveckla stavningen och medvetandegöra stavning och stavningens betydelse. Elevaktiviteten har blivit omfattande och framgångsrik. Eleverna har blivit medvetna om detta med stavning. Denna medvetenhet leder till lärande.


Anne-Marie Körling,
undervisar i en ny klass, årskurs fem, och funderar ständigt över stavning och rödpenna, elevtexter och lärargensvar.

Fantasin i verkligheten

Mitt i det verkliga finns ett oändligt utrymme för fantasin.

Anne-Marie Körling
fotograferade och funderade.

Lotta-elegierna. Merri Viks ungdomsböcker blir högstämd poesi.

Haha! Påminner om hustruns och mitt allra fånigaste påhitt: att placera in mer eller mindre autentiska Lottaboks-titlar i samtalet. Som: "Du klarar skivan, Martin!", "Mitt i prick, Martin!" och "Rena snurren, Martin!". Lätt vanebildande och fullständigt obegripligt för de oinvigda.

Svante kommenterar mitt inlägg om Klass 9A. Inspirerad av honom och hans hustru letade jag upp författarinnan Merri Viks bibliografi. Hon hette egentligen Ester Ringnér-Lundgren (1907-1993) och gav mellan åren 1951 och 1991 ut 135 barn- och ungdomsböcker på B. Wahlströms. Förutom de Lotta-böcker Svante alluderar på märks titlar som Kvirre och Hoppsan i Vilda Västern, och Kaja och de nio elefanterna.

Jag instämmer med Svante och hans hustru; det finns något inspirerande med titlarna på Lottaböckerna. Och eftersom poesi känns rätt just nu, Borås Tidnings debutantpris gick till Viktor Johansson, och Anders Olsson tar plats i akademin (se ockå här), har jag helt enkelt satt ihop alla 47 lottatitlar i kronologisk ordning (1958-1991) till en liten dikt, så här medan orkanvindar dramatiskt sveper in över ett plågat Göteborg där vi bor.

Versmåttet får nog därför bli elegin; grekisk klagodikt med sex fallande stavelser i första raden och fem fallande i andra. Bäva månde Gullan Bornemark.

Lotta-elegierna

Dét är Lótta, förstás! Ja, se Lótta! Lótta är sig lík.
Skárp dig, Lotta! Lótta slår tíll. Fára på táket,

Lótta! Vilken skíva, Lótta! Skriv úpp det, Lótta! Rena snúrren,
Lótta! Sé dig för, Lótta! Bra gíssat, Lótta!

Plátt fall, Lótta! Rena mórkret, Lótta! Héjda dej, Lótta!
Fúll fart, Lótta! Árma Lótta! Vílken

fúllträff, Lótta! Håll másken, Lótta! Lótta i tópp. Var
glád, Lotta! Vílken váls, Lotta! Féstligt, Lótta!

Vílken túr, Lotta! Álla tíders Lotta. Réna karuséllen,
Lótta! Ge áldrig úpp, Lotta! Mítt i príck,

Lótta! Lótta går till sjóss. Det spókar, Lótta! Lótta
gár till váders. Héja Lótta! Tóppen,

Lótta! Fýndigt, Lótta! Full rúlle, Lótta! Réna
církusen, Lótta! Rákt i plúrret, Lótta!

Én ros åt Lótta. Kára Lótta. Álltid Lótta.
Lýcka tíll, Lótta! Då kór vi då, Lótta!

Lásning för Lótta. Glad sómmar, Lótta! Vísst är det kónstigt,
Lótta. Det órdnar sig, Lótta! Hélt otróligt,

Lótta. Líselott, Lóttas dótter.

Martin Sandberg gillar verkligen fåniga litterära experiment i Queneaus anda. Roligast så klart Hundra tusen miljarder dikter (Bakhåll 1991). DN:s sonettmaskin bygger på samma idé.

Andra bloggar om: Martin Sandberg, litteratur, ungdomslitteratur, barnböcker, böcker, Merri Vik, Lotta-böckerna, Gullan Bornemark, Anders Olsson, Svenska Akademien, Viktor Johansson, elegi, Svante Skoglund, Raymond Queneau

Sportlovstider

Mina elever suckar, stönar och ser trötta ut. Varför har alla lärare prov samtidigt? frågar de och visar sina fulltecknade almanackor. Sex prov på två veckor. Det är en jätteambitiös klass och kraven som de ställer på sig själva och som vi lärare ställer på dem är höga. För höga, tycker de. Vi pallar inte mer, suckar en av killarna, vi har pratat med vår mentor och med rektorn. Förmodligen, säger jag i ett försök att ge ett genomtänkt svar, tänker vi lärare ungefär likadant, samtidigt som vi är dåliga på att kommunicera med varandra. Vi har en digital provpärm, sant, men alla använder inte den, säger jag. Och inser med ens att jag själv tillhör dem som glömmer bort den ibland. För ofta.

Jag har hört elever klaga på ojämn arbetsbelastning ända sedan jag började som lärare. På min förra skola var det likadant. Och nu, när jag själv sitter vid skrivbordet sista dagen före sportlovet (och borde göra annat än att skriva det här) och samlar ihop buntarna med texter som åker med hem över ledigheten, undrar jag hur man egentligen gör för att få jämnare arbetsbelastning i skolan. För elevernas skull, framför allt. Men också för oss lärare.

Det första jag bör göra är väl att dra mitt strå till stacken och skriva in alla mina prov och större inlämningsuppgifter i provkalendern, antar jag. Här framför mig ligger min planering för en av mina två A-kurser i historia. Två saker att skriva in. Prov i mars och en inlämning i april. Annars är jag dålig på makroplaneringar. Tar någon månad i taget. Det blir ju ändå aldrig som man tänker sig. Eller hur? Med ett undantag då, förstås. Före sportlovet hamnar alltid en examination. Hur dåligt man än planerar.

Carl-Johan Markstedt, som tänker göra ett allvarligt försök att integrera wikisar i sin undervisning under kommande våren – om någon redan provat skulle jag gärna höra hur ni gjort och hur det gick.

Andra bloggar om: Prov, skolan, sportlov, rättning, undervisning, Carl-Johan Markstedt

Att våga inte vara bäst kan också vara väldigt bra

Idag - apropå gårdagens inslag om tävlande - bara ett radiotips i alla enkelhet. Tendens i P1, som ju nästan alltid bjuder på tanketänjande lyssning, kör en programserie om att förlora/vinna/vara framgångsrik. Roligt t.ex. att höra om "MVG-tjejen" som väljer byggprogrammet (bland annat) för att uppleva hur det är att INTE vara bäst i klassen. Skynda lyssna - programmen ligger bara ute i en månad. Klicka här om du vill höra det program som handlar om unga människors framtidsplaner.

Svante Skoglund som en gång var medlem i Sveriges radioklubb

Klass 9A igen - är det lokalerna som avgör?

SVT:s serie Klass 9A har blåst liv i skoldebatten. Det är bra. Och trots att jag ibland tror mig ha hört de flesta synpunkterna och lösningsförslagen - från "återinför spöstraffet" till "datorisera hela skiten" - konstaterar jag att jag ännu kan förvånas. Det är kanske också bra.

När Svenska Dagbladet på sin webbplats frågar läsarna vilken enskild faktor som är viktigast för en bättre skola blir svaret: lokalerna! Jag tappar adjunkthakan. Kan det vara sant? Att det inte är lärarna det handlar om? Föräldrarna? Eleverna? Eller ens betygen, som brukar vara ett säkert kort i den allmänna skoldebatten? Nänä. Lokalerna. Så lyder det svar som fått störst uppslutning.

Är det bara jag som ryser inför den självklara konsekvensen? Read my lips: Martin Timell blir vår nästa skolminister.

Svante Skoglund, som erkänner att han är inredningsdyslektiker och aldrig låtit sin från födseln svaga arbetslust stimuleras av nya, piffiga gardiner eller ännu ett par ergochica stolar från Kinnarp.

Andra bloggar om: heminredning, Johannesskolan, klass 9A, Martin Timell, skolan, skoldebatt, Svante Skoglund, Svenska Dagbladet, Jan Björklund, utbildning

Apropå 9A - är det verkligen så fult att tävla?

Bland kommentarerna till Martins blogg om SVT:s stora satsning Klass 9A hittar jag reaktioner som jag - i alla fall till för några timmar sedan - kunde ha skrivit själv. Jag syftar på de röster som ifrågasätter tävlingsinslaget i programmet. Klassen ska ju bli en av Sveriges tre bästa. Ganska fånigt, va? SVT borde tona ned resultatfixeringen, tycker en kommentator. Livet handlar ju inte om att tävla.

Jag håller med. Livet handlar inte om att tävla. Detta är en viktig insikt som till exempel kan ha ett mycket välgörande inflytande på ens nära relationer (fast jag borde kanske ha stått på mig om den där resan till Florens...).

Dessutom har vi väl lite till mans börjat få jättenog av de senaste årens myckna TV-tävlande. Jag har slutat följa Idol, Let's Dance och liknande program för att formatet helt enkelt inte känns roligt längre. Orkar inte höra en gång till att nån sitter säkert. Att SVT nyligen hängt på med en programledartävling med tremannajury och allt känns riktigt riktigt östtyskt okreativt.

Ändå. När allt kommer omkring. Till syvende och sist. Är det något som inte riktigt känns bra här. Jag vacklar.

Jag "vet" ju sedan länge att det är fult att tävlas. Det fick jag lära mig på 1970-talet (då det sattes betyg varje termin från åk 1 och vi hela tiden hade provräkningar och andra mätningar/tävlingar som mycket effektivt sorterade ut de elever som inte fattat vad som VERKLIGEN gällde) och på 1980-talet (på lärarhögskolan, där det också sattes graderade betyg oklart på vilka grunder).

Men, men och åter men.

Tänk om det är så att väldigt många, inte minst unga, människor sporras av tanken på att vinna. Att de gör bättre från sig då. Att de till och med fortsätter att vilja tävla ibland som vuxna. De vill ha högre lön, kanske. Få bekräftele på att de presterat väl.

Så jag har tänkt om.

Att man tävlar (individuellt eller som här kollektivt) med andra om att nå uppsatta mål innebär inte att man likställer något så allvarligt som "livet" med en tävling. De flesta kan sannolikt skilja mellan "tävla på jobbet" och att "vara en schysst medmänniska". De som har svårigheter i det avseendet kan väl fortsätta att snacka med förstående bartendrar.

Jag tror snarare att en hel del elever skadas av skolans ambivalens inför tävlandet. "Det viktigaste är att du utvecklas i din egen takt" är en vacker tanke. Lika vacker som den är förljugen - och många gånger förödande för individens utveckling. (På hur många arbetsplatser får människor utvecklas i sin egen takt? Till och med Samhall brottas med lönsamhetskrav.) För många individer tarvas externa "drivmedel". Det behöver inte ha ett smack med människo- eller kunskapssyn att göra. Vi pratar basic psychology.

Lurar möjligen bakom tävlingsfobin farhågan att skillnaderna mellan individerna ska komma i dagen? Men om tävlandet medför att både den lägsta och den genomsnittliga prestationen höjs, vad gör det då om några drar ifrån? Är kanske det utmärkande (bland många andra egenskaper) för den goda pedagogen att han/hon kan sätta upp konkreta tävlingsmål och sporra alla fram mot en möjlig seger?

Svante Skoglund som lärt sig mycket matnyttigt av att spela Monopol, bluffstopp och back gammon - och av att förlora i badminton

Andra bloggar om: klass 9A, johannesskolan, skolan, lärare, Svante Skoglund, SVT, tävla, utbildning

Klass 9A - en skoldebattens mädchen für alles

I helgen såg jag första avsnittet av tevesåpan om klass 9A på Johannesskolan i Malmö. Ikväll sänds avsnitt två (som jag inte kan se – ingen teve på stugan, sportlov. Men läs artikel i dagens SvD). Mycket mer intressant och mycket mer välgjort än vad jag trott. Mycket snyggt förpackat, roliga, sympatiska elever och lärare, inte påträngande irriterande speakerkommentarer. Jag gillar det (även om SVT fifflat lite). Det är jag inte ensam om.

Klass 9A kommer att vara allas älskling denna vår och kommer att tjäna många syften. Tidningarna ligger fortfarande lite lågt (men det bloggas en del. Se våra närmaste bloggbekanta Fred och Mats, massor med andra blogglänkar i anslutning till DN-artikel här), även om DN nu börjat med en ny serie om skolor som lyckas (läs om en nia i Bergshamra, som lyckats vända en verkligen katastrofal situation till succé - med deras gamla vanliga hårt jobbande lärare) Det som i alla fall jag höjer på ögonbrynen åt angående 9A är att glädjen förefaller ganska unison, förutom en sågning Göteborgs Posten och vissa invändningar i Sydsvenska Dagbladet.

Ingrid P Bosseldal i GP menar att problemet är att elever som är okunniga och deprimerade hängs ut till allmän beskådan. Jag kan sympatisera med den tanken (precis som jag sympatiserade med gnällspikarna på nittiotalet som tyckte att Robinson var fascistteve. Och satt sedan klistrad varje lördag i typ tre år).

Patrik Svensson i Sydsvenskan ser snarast problemet som att eleverna i andra klasser lämnas utanför och inte blir frälsta av superlärare (Patrik – allvarligt, vinden har vänt. Man kan inte resonera så här längre. Man kan inte det), men han provoceras också av att alla andra faktorer som ”resurser, organisation, pedagogik, läroplan, handledning […], elevens förutsättningar, det i hemmet bestämda: klass, ekonomi, utbildningsnivå” inte ges någon betydelse.

Men tänk om det i själva verket är så enkelt? Tänk om det är så enkelt som att det är läraren och lärarens förmåga att organisera och entusiasmera och kommunicera mål och innehåll. Tänk om.

Ett tecken i tiden är att det är så många som tycker just så angående serien. Och att dessa gärna har helt andra åsikter i övrigt (milt uttryckt). Den pålitlige vänstersossen Olle Svenning som är en gammal (mycket osentimental) elev på skolan konstaterar att ”Johannesskolans inlånade lärare vill spränga bort, eller lära bort, dessa självbilder av otillräcklighet. Inte som förr i tiden hos en eller två och tre utan hos alla i klass 9 A”. Med bra lärare kan man bli av med klassamhället.

PJ Anders Linder som inte är känd för att hålla med Svenning i övrigt kommer fram till samma slutsats. Också han framhåller vikten av att elever måste förstå att de är bra på mycket. Och argumenterar för att det är just lärarna det hänger på. För att citera Maria Francke i Sydsvenskan: ”det är såklart en lysande programidé, som visar att yrkeskunskap och entusiasm och grundläggande färdigheter i psykologi och en så simpel sak som lite gammeldags medmänsklighet ofta är vad som behövs från lärarnas sida för att eleverna ska tända till och börja bry sig ”.

Lilla högerspöket Laban, Peter Wolodarski i DN, tycker att serien tydligt visar att det är i lärarnas status och ämneskunskaper inte bara skolans hela problem ligger utan också dess lösning. Här är vi ju ganska långt borta från hur Olle Svenning såg programmet. Såg de samma program?

Men fjärran känns i alla fall den skoldebatt som lägger andra fokus på frågan. Och det tror jag svensk skola vinner på. Istället för att käbbla om resurser som aldrig kommer att bli större, på nittiotalskrisen som om ni kommer ihåg var på nittiotalet före den massiva högkonjunktur vi nu upplever, på att Sverige har så många invandrare som har så svårt att lära sig något och som därmed ständigt drar ner vårt fina skolsystem i internationell rankning, vikten av tidigare eller senare betyg – eller min egen käpphäst: olika undergörande undervisningsmetoder – sätts sökarljuset där det finns störst möjlighet att hitta något, - på lärarna. Inga bra lärare, ingen bra skola.

Det ska därför bli intressant att se hur debatten om serien utvecklar sig. Alla ser på den med sina ideologiska filter. Alla kommer att göra sina tolkningar om varför superlärarna lyckas. Jag hoppas av denna anledning på mycket klassrumsscener.

Min ideologiska tolkning är redan klar och väntar bara på bekräftelse (givetvis kommer allt jag ser i serien bekräfta denna tes). Om man förutsatt sig att lyfta en svag/medelmåttig klass till att bli en av Sveriges tre bästa, hur gör man då? Min tolkning gissar jag kommer att vara att superlärarna är mycket målfokuserade och utnyttjar den dyrbara tid de har tillsammans med eleverna till vettig undervisning. Tanken att man ska nå detta höga mål genom sk fri forskning och små arbeten – visst känns det som en fullständigt sinnesjuk idé?.

PJ Anders Linder kommer att konstatera att dessa lärare är en högutbildad elit vars engagemang genom individuell lönesättning förmodligen också lönat sig. Olle Svenning kommer konstatera att lärarna har ett brinnande rättvisepatos, och kämpar ute i kritdammet mot ett förtryckande klassamhälle. Inte mig emot.

För det är debatten om skolan hör hemma. Vad gör de enskilda lärarna i klassrummen? Hur ska vi få tag på engagerade och kunniga unga människor som vill ägna sig åt detta roliga – och krävande – yrke? Och hur få dessa att ägna sig åt rätt saker?

Det är i detta sammanhang som Maciej Zarembas artiklar om lärarhögskolan i Stockholm blir så förfärande (artikel ett här, artikel två här). En rullstolsburen elev med neuropsykiatriska störningar utbildar sig till förskollärare för att jobba på dagis? Elever med invandrarbakgrund som inte kan ordentlig svenska ska bli svensklärare? Studenter som tycks ha som sin mission att tvinga på universitetet minst sagt omstridda teorier om sexuell identitet – snarare än att lära sig hantverket som lärare. Och som sedan anmäler skolan för kränkande särbehandling för att de antingen blivit underkända eller inte fått den hjälp som de skulle behövt för att bli godkända.

Klass 9A kommer förhoppningsvis att än mer skapa opinion i denna fråga: det är lärarna det hänger på. Självklart ingår lärare i ett organisatoriskt sammanhang, och självfallet kan en enskild skola vara mer eller mindre bra att verka i. Självfallet har föräldrarna en enormt viktig roll. Självklart måste den statliga kontrollen över skolsystemet på olika sätt ökas för att garantera likvärdighet mellan skolor och skolformer. Och självfallet är de utbildade på ett mer eller mindre lämpligt vis. Men fortfarande: det är oss lärare det hänger på.

Martin Sandberg kommer ihåg ett gäng damer på sin egen utbildning som skrev en lång litania till Göteborgs Posten om att de på A-kursen i litteratur var tvungna att läsa så många romaner.

Läs även andra bloggares åsikter om johannesskolan, utbildning, lärarhögsskolan, Peter Wolodarski, klass 9A, Maciej Zaremba, Olle Svenning, PJ Anders Linder, skolan, skoldebatt

Dörrar till en bokhandel

Bokhandelsdörren öppnar till andra världar. Redan vid denna dörr syns det. Tröskeln till böckernas värld är låg. Väl därinne väljer jag mina ingångar och utgångar. Bokslukare är jag!

Anne-Marie,
utanför Bokslukaren, en liten bokhandel som är värd ett besök. Därinne serveras litterära kakor - vilka smakar mums - och saft i små, små glas. Bokhandeln hittar du vid Mariatorget i Stockholm.

Mobilt skrivande - lite dirty

Lite varstans dyker de upp - meddelanden skrivna på smutsiga bilar - mänskliga spår och avtryck.

Anne-Marie,
som länge funderade över om jag skulle våga publicera detta inlägg, det är ju på engelska... men sen tänkte jag... Martin och Svante får avgöra om det hör hemma här eller inte.

Dagens blabla-upplevelse

Undrar vad motsatsen till aha-upplevelse ska kallas. Nänä-upplevelse? Roligast är dock haha-upplevelser. Jaha-upplevelser är för dem som sett och hört allt. Blabla-upplevelser uppstår om man råkar ut för andras störande orala emissioner. Nana-upplevelser kan man läsa sig till hos Zola. Lalla-upplevelser får den som lyssnar till Hr Hansson sjunga "Dagny kom hit och spill". Vasa-upplevelser kan gälla såväl kommunikationsstörning som regalskepp.

Svante Skoglund som egentligen tänkt skriva något seriöst idag

En nutida interaktiv ABC-bok skrivs just nu

Det är bara att vässa samtliga pennor, kasta radergummit över axeln, slå pannorna ihop, titta på bokstäverna och leka med orden. Vi gör det ihop och tackar för inbjudan av Mats, Tysta Tankar, initiativtagare och idékläckare. Länk till abc-boken finns här!

Bravoidé tycker Anne-Marie,
som hoppas få igång min årskurs femma.

T9 - ordlista med smak för det surrealistiska

I dagens DN skriver Marcus Boldeman om den märkliga ordlistan T9 som underlättar sms-ande. T9 har klart rasistiska tendenser, och utan att tveka hjälper den till att skriva ord som arabfitta, negerhora, zigenarpack och tomtebög (!). Ord som apelsin och världsfred fixar den däremot inte, allt enligt Boldeman (tillägg 16/4 -08: de fula orden ska nu åtgärdas enligt DN. "Man får ha vilka ord man vill i sin telefon, men då får man lägga in dem själv", som Eric Collins, som basar över T9 menar)

Detta är väl kanske inte att förvånas över; komkurrenterna måste kanske försöka anpassa sig till de unga köparnas påstådda språkbruk. Och vi vet ju alla vad ungdomar skriver för något till varandra nuförtiden, visst?

Intressantare är däremot hur T9 klarar av att tillfredsställa de ungas behov av den klassiska poesin. Hur funkar det att skicka iväg höjdpunkter ur världslitteraturen till sina bildningstörstande vänner?

Dags alltså för ett litet test. Jag matade helt enkelt två av antologiernas paradnummer i min gamla Nokia 1100. Idén är självklart inte ny – översättaren och författaren Magnus Hedlund utförde ett liknande experiment med stavningskontrollen på tidiga wordversioner i mitten av nittiotalet.

Först ut Stagnelius "Till föruttnelsen", som i T9:s tolkning lyder:

Förut? härva, m älskade brud,
att bädda vårt ensliga lager
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud
blott dig till förhoppning jag äger
Fort, royala var lämnar – på svartklädda basen
den qualcodd älskarn din boning skall nå
Fort, tillsed vår artercoh – med neilil? vapen
Skall henne berä

Intrycket blir än mer splittrat än Stagnelius original. Särskilt orden qualcodd och artercoh förbryllar.

Nästa dikt att deklameras av T9 är Södergrans "Dagen svalnar..." som lyder som följer:

Dagen stålmar mot kvällen
Frick vapnen ur min hand
Min hand har samma bjöd som vapen.
Väg min hand, väg min vita äro
Väg mina smala axlarp längtan
Det vore underligt att lämna,
En enda natt, en natt som denna
Ditt tunga huvud mot mitt bröst

Stålmar? T9 förefaller lite mer vapenfixerad än både Södergran och Stagnelius. Men metoden erbjuder nu som då ett utmärkt medel att pimpa dikter man inte gillar (missförstå mig inte – de två ovan är valda för att alla kan orginalen, inget annat). Och kanske kan t o m Göran Häggs föreslagna antologier bli lite roligare.

Martin Sandberg tycker att det talas alldeles för lite om Collège Pataphysique nuförtiden.

Ps. Apropå Häggs favoriter, som Karlfeldt: ibland blir det oerhört tydligt att det finns ett före och efter Freud i litteraturen. Eller är det här någon slags buskishumor, typ sånt som de satt och flabbade åt i Akademien? "Men se min kurbits, / dess resning och snits! / Allt högre den gror, / blir kunglig och stor, / en alla gurkornas gurka / från landet där solen bor".

Andra bloggar om: t9, nokia, sony ericsson, Göran Hägg, , poesi, edit södergran, Stagnelius, Martin Sandberg, patafysik, Magnus Hedlund, Marcus Boldeman, lyrik, litteratur, stavning

Mera norskt! Ibsen räddar Sverige från krig!

Retroaktivt kan uppmärksamma läsare sluta sig till att Svenskläraren kommenterar har (haft?) en norsk temavecka. Jag vill alls icke sätta punktum för en av bloggens hittills mest diskussionsglada och lästipsfyllda uker utan slår in på den vältrampade stien genom att förtälja litt om ett seriealbum som publicerades i Oslo strax före jul. Intrigen torde kunna starkt beröra även svenska läsare: "En stormannsgal skurk utvinner olje for å gå til krig mot Sverige, og det er bare fire personer som kan stoppe ham." En av dessa fire personer är ... Henrik Ibsen.



Jag har ännu inte fått tag på ett eget exemplar av verket, som heter De fire store (Øystein Runde och Geir Moen), men av norsk press (citatet nedan från Aftenposten) att döma har vi här ett väl genomfört bevis på att allt icke är tragedi och svårmod i det norska fiksjonsuniverset:

"Stedet er Kristiania på slutten av 1800-tallet. Henrik Ibsen slåss med betjeningen på Grand - samt alle andre som blander seg inn - når Jonas Lie, Bjørnstjerne Bjørnson og Alexander Kielland kommer for å hente ham.

Ibsen ledes inn i en hule under Stortinget, hvor han får møte Fru Garborg; statsminister i Norges undergrunnsregjering. Derfra og ut er historien litt merkelig."

Litt merkelig! Akkurat! Upphovsmännen anger Ninja Turtles som en inspirationskälla...

Se en underbar "trailer" till den norska, litterära, grafiska action-serien De fire store.

Svante Skoglund som önskar att vi i Sverige hade ett liknande oängsligt förhållande till kulturarvet - Strindberg vs Spider Man...

We’re all individuals eller Några tankar om den svenska toleransen

Ibland vet man redan innan man tryckt ned (in? av?) första tangenten att ens inlägg kommer att missförstås. Men en bloggare får inte förskräckas. Rom bryggdes inte på en dag.

Idag ska jag skriva om tolerans och om svenska ungdomar och om konsensuskultur. Det är vad man brukar kalla viktiga ämnen. För att kunna vara riktigt säker på att inte bli begripen skriver jag utifrån en känsla av växande (egen) förvirring. Och utgår från norsk filmcensur och det amerikanska presidentvalet och hur en dansk läser svenska kultursidor. Det här kan bli bra.

Häromdagen skrev Martin om det sorgliga stråket i modern norsk romankonst. När jag läste hans inlägg insåg jag, sorgligt nog, att jag kan ange vid vilken tidpunkt jag alldeles tappade förtroendet för grannlandet i nordväst. I min andliga topografi monterades Svinesundsbron ned den 11 januari 1980. Den dagen fattade norska Statens Filmkontroll beslutet att Monty Pythons film Life of Brian inte skulle få visas på biograferna, eftersom den ansågs strida mot (den än idag gällande) blasfemilagen. Och det var inte bara några isolerade censurivrare som ansåg detta. När norska motsvarigheten till Humanisterna (med det mycket roligare namnet Hedningsamfunnet) bad regeringen att få visa filmen i samband med en debatt fick man blankt nej. Från högsta ort, alltså.

Efter tio månader släpptes filmen, med inledande varningstexter som påpekade att Brian inte var Jesus (!) och rejäla ingrepp i översättningen. Detta är inte mer än drygt 25 år sedan. Jag blir fortfarande upprörd när jag tänker på det. There is something distinctly rotten i en demokratisk stat som fattar sådana beslut. Vad är det för kristenhet som inte tål att skrattas åt? Vari låg egentligen filmens blasfemiska budskap? Kan det möjligen vara följande rader, som ju hädar ALL kollektiv enfald:

Brian: Look, you've got it all wrong! You don't NEED to follow ME, you don't NEED to follow ANYBODY! You've got to think for yourselves! You're ALL individuals!
The Crowd (in unison): Yes! We're all individuals!
Brian: You're all different!
The Crowd (in unison): Yes, we ARE all different!

Fast jag tror att det är dags för mig att låta den norska kulturen komma ut ur sin karantän. Man måste ge länder en andra chans, som det gamla djungelordspråket lyder.

Nyss läste jag på tunnelbanan en gratistidning som intervjuat svenska ungdomar om primärvalen/presidentvalet i USA. Vilken kandidat skulle de rösta på? Och i nästan alla svar ingår frasen: ”Kön och hudfärg spelar ingen roll”. Först tänker jag: vi har ändå lyckats med vårt värdegrundsarbete i den svenska skolan. Våra fina ungdomar ser till det väsentliga, tänker bortom fördomar och konventioner. Så funderar jag lite till. Vad menar de egentligen? Kanske just vad de säger: att KÖN och HUDFÄRG inte spelar NÅGON ROLL. Att det är en dum slump som gjort att amerikanska presidenter alltid varit kristna, vita män? I över 200 år? Att det alls inte skulle göra någon skillnad för kvinnor/färgade om världens mäktigaste stat företräddes av Obama, Clinton eller McCain? Kan det, hemska tanke, ligga något utantillmekaniskt och väldigt naivt och möjligen till och med okunnigt bakom de välmenande och toleranta orden? Jag befarar det.

Intolerans som dikteras uppifrån, som i det norska Life of Brian-fallet är djupt obehaglig. Men statligt påbjuden utantilltolerans är inte heller oproblematisk. En tolerans som har verkligt djupfäste måste varje individ erövra på egen hand. Den måste kompliceras. Verklighetsbrottas. Den kan inte läras ut som Hallands floder. Och den förutsätter att värderingarna kompletteras av kunskaper.

För inte så länge sedan publicerades en undersökning som visade att en stor del av de svenska väljarna inte visste vilken regering landet hade när de röstade i 2006 års val. Och av en annan undersökning framgår att nästan var tionde industriarbetare mellan 18 och 34 år stödjer Sverigedemokraterna. Kanske skulle de också säga ”Kön och hudfärg spelar ingen roll”. För det är ju det de lärt sig. Men vad tolerans verkligen innebär, det tror jag aldrig de har förstått.

Nu ska jag knyta ihop den nordiska bloggsäcken och läser därför i Göteborgs-Posten två intressanta artiklar om det svenska debattklimatet. Det är den danske kulturjournalisten Andreas Harbsmeier som under tre veckor granskat kultursidorna i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen, Aftonbladet och Göteborgs-Posten. Omdömet är till stora delar det väntade: vår kulturdebatt är trist, provinsiell etc. Ungefär som vi tycker om Danmark och Norge, om vi alls tycker något. Men Harbsmeier menar också att utmärkande för Sverige är att gränserna mellan det högkulturella och popkulturella suddats ut på den kritiska reflexionens bekostnad. Det är alltså inte bara vad man skriver om utan också hur man skriver som ändrats.

"Populärkulturen som närmast per definition är hållningslös kommer att riva det fundament som är kulturkritikens, och riskerar att på sikt leda till att allt vi erbjuds är en sorts "infotainment" som inte har mycket med ’kritisk livstolkning’ att göra."

Det är en åsikt som få ”vågar” ha i Sverige. Då kallas man elitistisk. Jag håller inte oreserverat med Harbsmeier. Men jag önskar att det fanns en debatt om detta.

På något sätt, men jag vet inte vilket, kopplar jag denna infotainment-tendens till ett demokratiideal som inte tränger ned i djupet, där allvaret bor. Allt är samma. Köp en skiva, läs en filosof, inred din lägenhet, unna dig en weekenddresa. Kön och hudfärg spelar ingen roll. Vi är ALLA individer …

Det som berör mig mest i Harbesmeiers artikel är beskrivningen av det svenska – välmenande – debattklimatet. Den Stora Godheten. Det är inga nya tankegångar. Men de är värda att återkomma till då och då. Hör här:

”Jag upptäcker inga ideologiska skillnader, från Aftonbladet till Svenska Dagbladet. Alla tidningarna verkar drivas av samma liberala upplysningstradition och har både begåvade och välskrivande skribenter. Självfallet skiljer sig prioriteringar, layout och målgrupper, men jämför man med den danska mediesituationen - där partipressen är så gott som återinförd och valet av tidning också innebär val av en viss ideologi - så är likriktningen slående. I Sverige härskar en bred konsensus”.

Ganska sant, va? För inte känner du väl till så många ledande kulturskribenter som är mot homoäktenskap, ägnar sig åt kritisk granskning av islamska friskolor, tycker att kriminaliseringen av sexköpare ska upphöra, angriper de svenska företagens massuppsägningar eller försvarar den amerikanska utrikespolitiken? Varken marxister eller konservativa röster hörs, annat än som särskilt inbjudna ”marxister” och ”konservativa” Och inte heller religiösa, egentligen, om de inte är tokiga nog att skapa Åke Green-rubriker. Är inte DET ett demokratiskt problem? Jo. För vart tar de vägen som inte känner sig hemma i det offentliga samtalet? Till Sverigedemokraterna.

Svante Skoglund som enligt sin far varit ”trotsig från födseln” och vill odla denna sida mer i framtiden.

Bharfots och Leselamas norska boktips

Vi fick ett svar på vårt inlägg om norsk litteratur här i veckan från kulturbloggaren Bharfot i Oslo (besök bloggen här). Vår fråga var om all norsk litteratur är lika dyster som vi trott - men Bharfot har uppdaterat oss på den fronten - och ger dessutom en omfattande lista över norsk samtidslitteratur som bör läsas. Håll till godo!

Hei Martin, og takk for besøket på min blogg! Den triste, grublende tradisjonen finnes absolutt i norsk litteratur, der har du helt rett. Men jeg vil nok påstå at den også finnes i andre skandinaviske land, i rikt monn. I Tyskland ville du antakelig kunnet finne et nesten identisk innlegg på en kulturblogg om «skandinavisk litteratur», som du her har skrevet om norsk. Jeg synes nok også at utvalget ditt er preget av eldre, gråhårete menn, og ikke direkte ny litteratur.

Det du skriver om finsk litteratur er nesten mer interessant, den burleske tradisjonen med pussige originaler er nemlig også utbredt i Norge, men det er kanskje ikke slike bøker som oversettes mest til svensk? Les f eks fjorårets utgivelse «Taxi for B. A. Beckström – Eller kunsten å danse på furu» av
Edmund Austigard.

Vi har også forfattere som skriver vittig i en kvinnelig erotisk tradisjon (som dere vel har relativt mye av i Sverig?)), f eks Vigdis Hjorth, eller feministhumor som fjorårets kortprosa «Alt jeg skriver er sant» av nordnorske Ellisiv Lindkvist. Dette er ikke direkte intellektuell litteratur, men langt fra dystert.

Vi har gode kjærlighetsromaner av yngre forfatterinner, som «Det er trikken i ditt liv» av Yvonne C. Kuhn (2004) og «Under bordet» av Heidi Linde (2002), og vittig sivilisasjonskritikk fra en ung kvinnes perspektiv, som Marit Eikemos «Mellom oss sagt» fra ifjor. Og så er det selvfølgelig Beate Grimsrud, men henne regner dere antakelig som svensk?

Min personlige favorittforfatter er Per Petterson, og selv om han ofte skriver om tragiske emner (som da hele familien hans døde i Scandinavian Star-ulykken, behandlet i romanen «I kjølvannet», en fantastisk bok), så synes jeg det ligger en varm og tenksom humor under historiene hans.

Ellers vil jeg nevne de to norske romanene jeg selv syntes var høydepunkter i 2007:

«Fraværet av musikk» av Rune Christiansen (fantastisk språk, vakre refleksjoner, ikke dystert, selv om det handler om sorgarbeid etter hans fars død), og «Det er noen mennesker her» av Oddmund FJ Vaagsholm (melankolsk-morsomt på en Roy Andersson-måte).

Tja. Da skulle dere ha noe å begynne med? ;-)

Ytterligare boktips - också långt ner på kommentarplats till föregående inlägg kommer från Leselama, som skriver:

Jeg vet ikke hvordan forlagene tenker når de velger ut hvilke bøker som skal oversettes fra ett språk til et annet... Har de en veloverveid strategi, eller er det snarere mer tilfeldig og preget av forlagskonsulentenes smak til en hver tid? Finnes det en tanke om at disse bøkene skal tilsammen presentere et tverrsnitt av landets litteratur i det aktuelle landet, eller er det hele kanskje mer preget av lønnsomhet og tilfeldigheter, mon tro?

Man kan jo lure. ;-)

Men at utvalget av litteratur fra et land i oversettelse i et annet land ikke er representativt når det gjelder bredde, det kan man vel fastslå - uansett hvilke grenser man skal krysse.

Jeg tror du kan ha rett i at norsk litteratur produserer mange eksempler på "granskaug" og "trist aleneliv". Men når det er sagt, så HAR vi mye skog her til lands. Norge ER glissent befolket - og kanskje det er en av de ting som opptar folk; livsbetingelsene ved å leve under akkurat slike forhold. Hvordan man har det i og med sin ensomhet. Og det hjertet er fullt av renner som regel munnen over med - eller helst tastaturet da, i denne sammenhengen. Det blir litt som å kritisere franskmenn for å skrive mye om livet i storbyen, kanskje. ;-)

Men - selvsagt finnes det, som Oda påpeker, masse rar, underfundig og til dels humoristisk litteratur også i Norge. Hun nevner flere strålende eksempler, jeg bare kan si meg enig i.

Jeg kan heller ikke la være å nevne Trude Marsteins "Gjøre godt" - en imponerende kollektivroman med hele 118(!) fortellerstemmer. Handlingen er lagt til en varm helg i juli og skrevet i en elegant sirkelkomposisjon. Riktig, riktig fin!

Apropos sommer, så har Tove Nilsen skrevet "Sommer 2005" - en lys og lettlest roman om voksen forelskelse, som har både død, skilsmisse og endring som bakteppe uten at det blir dystert.

Voksen kjærlighet tar også Vigdis Hjort opp i sin roman "Hjulskift". Det er kjærlighetsistorien om bilselgeren fra utkantnorge og litteraturprofessoren fra Oslo som møtes på en bluesfestival og innleder et forhold. Dette blir et interessant møte mellom to mennesker som er fanget i hver sin kultur. Intelligent og humoristisk fortalt, synes jeg.

Mer om universitetsmiljø: Henrik H. Langeland har skrevet "Francis Meyers lidenskap" - som både er en kjærlighetshistorie (mellom en litteraturprofessor og en student) og en litterær spenningsroman. Minner en del om A.S.Byatts "Besettelse", men personlig likte jeg Langeland langt bedre.

Så har vi det litt mer burleske: Gudmund Vindland: "Korinternes gjerninger" - en familiehistorie og en oppvekstroman om hvordan det er å stå fram som homofil fra et bakteppe av rigid kristendom.

Og selvsagt også: Erik Fosnes Hansens "Løvekvinnen". En stor og fabulerende roman om oppvekst under særdeles spesielle vilkår. Hovedpersonen Eva er dekket av hår over det hele...

Altså - jeg kjenner jeg kunne ha fortsatt, men jeg skal slutte. ;-)

Uansett, er det kanskje et tegn på at det finnes annet i norsk litteratur enn gran, furu og ensomme gamle menn. Men altså - om disse er oversatt til svensk vet jeg ikke. Man må kanskje prøve ut litt norsk lesing?

Martin Sandberg tycker att det är fantastiskt roligt med norska boktips! Ett enormt tack!

Norska romaner är så sorgliga

Ibland funderar jag över om det finns en slags minsta gemensamma nämnare för böcker från samma språkområde eller land. Tanken är väl egentligen inte så långsökt. Sverige är ju i jämförelse med andra länder ett på många sätt väldigt extremt land, särskilt värderingsmässigt. Och det vore väl egentligen ganska konstigt om detta inte visar sig i kulturen. Frågan är bara hur. Vad är det egentligen för grundstämning som svenska romaner är fernissade med? Jag kan inte riktigt se det.

Kanske blir det tydligare för oss när vi läser böcker på andra språk; finns det något tyst mellan raderna som vi kan se återkomma från roman till roman?

Litteratur från Finland tycker jag har denna egenskap – i varierande grad. Den finska folksjälen (de finska bokköparna) tycker om det galna och excentriska. Romanpersoner ska vara lite tokiga, precis som de sex äldre bröderna i Kivis Sju bröder (och alla finska romaner har också någon motsvarighet också till Eero – den smarte lillbrorsan). Arto Paasilinna har byggt en litterär världskarriär på att skriva "burleska" och "mustiga" "skrönor" om tokiga landsmän, men arvet från Kivi kan också märkas i annars fantastiska böcker, som galningen Matti i Hotakainens Löpgravsvägen eller varför inte den släggkastande pappan i Westös Vådan av att vara Skrake. För oss som läst finska romaner var kanske inte Populärmusik från Vittula så omtumlande.

Detta drag i den finska litteraturen är nog trots allt en ganska medveten pose, och det finska kulturlivet är fullt av dessa "tokstollar" som gör "knasiga" saker. Tänk Esko Männikkös bilder av enstöringar i lappland, Kaurismäkis fåordiga femtiotalsestetik, Lordi i hög hatt med finska flaggan, Leningrad Cowboys, cellokvartetten som bara spelar metallicacovers etc etc. Ni förstår vad jag menar. Och denna bild passar ju vår bild av finnar ganska bra.

Med norrmän är det annorlunda. Den bild vi har av våra västligaste grannar är ju snarast det motsatta. Glada, klämkäcka, flaggviftande friskusar alltid på väg till Holmenkollen med trikken; och kanske lite storögt naiva kanske kanske de är. Men snälla. Och glada.

Det är här något blir fel när vi läser norska romaner. För när vi kommit in några sidor är det en helt annan bild av Norge och norrmän som slår emot oss. Norge är ett riktigt riktigt dystert land, och norrmän är så sorgsna. Över alla norska böcker jag läst de senaste åren vilar något glädjelöst tröstlöst, all glädje är kortvarig, männen är grubblande alkoholister med havererade äktenskap, kvinnorna undandragna tysta skuggor. Över allting en känsla av nästan förlamande sorg och modlöshet. Inget kan bli bättre.

Den mest uvecklade dysterkvisten är givetvis Dag Solstad. Min kollega Lennart Åberg (beryktad norvegofil i Uddevalla där jag jobbar) lurade på mig Genanse och verdighet. Romanen handlar om gymnasieläraren Elias som under en dag inser att hela hans tillvaro, hans arbete som norsklärare samt äktenskap är fullständigt meningslöst. Eller ta bara Gymnaslærer Pedersens beretning om den store politiske vekkelsen som har hjemsøkt vårt land. Jag har inte läst boken, men filmen var riktigt hemsk. Allt arbete för kommunismens sak, det försakade äktenskapet, drömmen om revolutionär kärlek, allt förgäves, allt för sent.

Liknande tematik finns i t ex Saabye Christensens otroligt sorgsna Halvbrodern eller Gaarders Cirkusdirektörens dotter. Visst, Kjærstads första wergelandbok, Förföraren, är ett jublande undantag. Men då måste vi också tänka på att hela boken är ett påhitt av Jonas Wergelands indiska flickvän som besöker honom i fängelset. Sanningen avslöjas ju i den otroligt bedrövande uppföljaren Erövraren, där vi får den sjaskiga sanningen om vår hjälte. Och en milt sagt dyster bild av Norge.

Varför jag kommer att tänka på detta har naturligtvis med att göra att jag just håller på att läsa ut Ramslands Hundhuvud (ja, jag vet att Ramsland är dansk, men boken utspelar sig i huvudsak i Norge runt en norsk släkt). Boken är klart besläktad med andra skröneartade släktkrönikor, som varför inte Kárasons Djävulsön eller Westös Helsingforsböcker. Men väldigt mycket sorgligare. Farfar Askild (som boken i mycket kretsar kring) är en hemsk, alkoholiserad familjeförstörare som är en slags Midas fast tvärtom – allt han tar i blir skit. Och hela tiden detta fokus på allas misslyckanden, i jobbet, i förhållanden, i livet i stort. Mobbning. Utvecklingsstörningar. Sjudkomar. Krossade förhoppningar. Man vill gråta.

Jag vet inte om våra kusiner i Norge är medvetna om detta. Att alla böcker de skriver får det svenska brödrafolket att slänga sig efter kleenex och längta efter Jon Skolmen. Jag vet faktiskt inte. Är det så att jag bara vet för lite om Norge, och helt missat den spleen och melankoli som förlamar detta land? Jag vet inte, men efter att ha läst ytterligare en norsk roman börjar jag nästan tro det.

Men frågan är ju som sagt hur utlänningar läser svenska romaner. Vad är det i dessa som vi inte kan se? Är det som vi kan tro – t ex när vi läser Stieg Larsson – att den svenska romanen helt genomsyras av politisk korrekthet, bussig snällism och solidaritet med de svaga och avvikande? Eller finns det något annat i denna deckarsvit som är osynligt för oss infödingar?

Martin Sandberg har lovat sig själv att i än större utsräckning läsa böcker från våra grannländer.

Ensam oläst bok söker...

Ensam oläst bok söker sin läsare.
Vi arbetade med den olästa texten i min klass, en årskurs 6. Den olästa texten och den glömda berättelsen blev under en tid en källa till tankar. Vi tänkte mycket. Det behöver vi göra. När vi tänkt igenom kan vi skriva ned. Det gjorde vi.

Anne-Marie Körling
ömmar en hel del över berättelser som inte längre värms av ögon som lyser av varm läsglädje.

Tranströmers språk

Tomas Tranströmer språk:

"Det vilda har inga ord.

De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!

Jag stöter på spåren av

råddjursklövar i snön.

Språk men inga ord."

Jag ställer min fot i snön. Ett mänskligt avtryck. Språk. Självklart så. Ett tryck. Med eftertryck.

Anne-Marie Körling
som funderar över det osynliga synliga, det ordlösa och det ordrika. Alla tankar till författaren och hans hustru.

Angående Svelands Bitterfittan - vi måste omdefiniera den politiska romanen

I Bokkrönikan i dagens DN (080202 – inte på dn.se) skriver Thomas Anderberg om hur den politiska litteraturen helt har försvunnit och ersatts av den dokumentärt präglade samtidsromanen. Problemet är att de (manliga, min anm.) författare som försöker ge politiken en mer anspråksfull plats (den litteratur "som fungerade som ögonöppnare, avtäckte världen och placerade den på en scen"), trängs ut av (kvinnliga, min anm.) författare vars böcker möjligen ger debatter om "personliga relationer", "komplikationer mellan könen" eller "barn och föräldrar". Ja, vad ska vi säga, Thomas? Att kvinnliga författare inte besitter tillräckligt med ande för att ge sig på högre syftande ämnen? Fredrik Böök kom tillbaka, allt är förlåtet!

Ett exempel han ger är t ex poeten Jörgen Gassilewskis Göteborgshändelserna, en bok som jag var lite nyfiken på och stod och läste lite i på Akademibokhandeln när den kom. Göteborgshändelserna är ett utmärkt exempel på varför politisk litteratur av Anderbergs snitt inte ligger på bestsellerlistorna. Boken är ett tokmodernistiskt formexperiment som är ungefär lika publikfriande som att göra stora majbrasor på Avenyn av göteborgarnas älskade uteserveringar. Den är dessutom distanserad – vad jag vet stod Gassilewski själv inte i stenregnet på Avenyn eller låg på mage på Schillerskas skolgård – jag här uppe redovisar dokument om er där nere där borta. Vem känner sig sugen på att läsa efter följande programförklaring:

Jag har velat skapa ett litterärt rum där folk kan få tänka efter och bilda sig en egen uppfattning. I drevet efter sammandrabbningarna gjordes det mycket effektsökande journalistik som målade allt i svart eller vitt. Jag tror att litteraturen kan skapa ett forum för eftertanke, den sortens redogörelse som medierna själva missar trots att det ingår i det journalistiska uppdraget, säger Jörgen Gassilewski.

Berätta för oss istället Jörgen. Berätta hur det var. Iscensätt. Gestalta. Men framförallt – berätta. Svart eller vitt, vi bryr oss inte.

För attityden blir ganska mycket som hos en Göran Greider. Som sitter uppe på sitt chefsredaktörskontor och hummar lite och klappar sig på magen. Går fram till fönstret, ser ner över de stackars dalmasarna som fuktiga och grå rör sig där nere i rusket och knackar fram ytterligare en trött betraktelse om de stackars arbetarna och kapitalismens inneboende ondsinthet. Eller Björn Ranelid som högstämt (och till alla kritikers illa dolda förtjusning) tar sig till att skriva brev till George Bush.

Mer debatt väckte t ex Salka Sandéns Deltagänget, trots att den kom ut på lilla busförlaget Vertigo (du står fortfarande på min läsalista, Salka, förlåt). Varför tar du inte upp denna skildring, Thomas? Politiskt så det förslår, speglar samma skeende som Gassilewski – men där det politiska och det privata inte hålls isär. Händelser skildrade innifrån. Som en sann berättelse. Är det konstigt att detta känns mer angeläget? Och vad hände med Linderborg, Alakoski och Lundgren?

Jag läste klart Bitterfittan häromdagen och var helt fast från första sidan till den sista. Sveland är en oerhört effektiv berättare, även om jag i normala fall inte är alls särskilt förtjust i det där reportagemässiga sättet att redovisa förhållanden och argumentera för sina teser. På ledarsidor visst, men det blir ofta tråkigt i romanform. Så inte här.

Det jag framförallt gillar är att Svelands roman känns så oerhört här och nu. Hennes problembeskrivningar är känns dagsaktuella, hennes kritik är knivskarp, samtidigt som jag reagerar med hela kroppen på att Sara är så fruktansvärt fruktansvärt orättvis mot sin Johan. Mer politisk blir inte en pocketbok 2008. Heller inte mindre distanserad. Berättaren Sara är ju inte direkt någon ängel, och hon hemlighåller verkligen ingenting för oss - och det är i alla fall för mig omöjligt att ine likställa Sara och Maria - trots att jag avskyr när det blir så.

Kanske är problemet att Sara är en framgångsrik journalist i Stockholm som är gift med en dramatiker. Och boken skriven av en framgångsrik journalist i Stockholm gift med en dramatiker. Sveland skriver inte om de där nere. Eller om kapitalismen. Utan bara om hur svårt det måste vara med jämställdhet mellan könen generellt om det visar sig omöjligt i ett förhållande som på ytan är så jämställt det kan vara (men ok, boken slutar faktiskt lyckligt och familjen återförenas, vilket jag tycker är toppen. Fram för lyckliga slut).

Problemet med den politiska/engagerade romanen är inte att den inte finns, utan att den måste omdefinieras. Snabba cash är också en oerhört politisk bok, ett stenhårt angrepp ett Sverige som tappat greppet. Men eftersom den inte är skriven ur ett saggigt vänsterperspektiv av en kulturkofta på statligt arbetsstipendie känner vi inte igen den – även om den gång på gång hoppar upp och biter oss i näsan.

Martin Sandberg tycker att den engelske electro-singer-songwritern Momus sammanfattar den politiska romanens problem ganska bra:

The rich despised the songs I wrote which told the poor their worth
Told the shy to speak and told the meek to take the earth
But my downfall came from being three things the working classes hated:
Agitated, organised and over-educated
("I was a maoist intellectual", från The poisoned boyfriend, Creation 1988) .

Andra bloggar om: Maria Sveland, Bitterfittan, litteratur, böcker, bokbloggar