fredag 9 november 2007

Samhällsproblem är inte skolans fel

Visst känns det tryggt att både höger och vänster är överens om att sakernas tillstånd var på topp när fyrtiotalisterna var unga! Då var det ordning och reda! Då tog man hand om varandra! Då fanns det en respekt för äldre! Då fanns det inga klassklyftor som idag! På den tiden var skattesatserna rimliga! På den tiden fanns fortfarande folkhemmet! Då värdesattes äldre! Då kämpade ungdomar!

Som synes är bilden av förr minst sagt motstridig, och det är därför inte förvånande hur fyrtiotalisternas kamp fortfarande böljar fram och tillbaka på snart sagt alla samhällets barrikader.

Skolan är naturligtvis en sådan arena där debatten ofta polariserats mellan "det är inget fel på dagens skola alls och internationella jämförelser är faktiskt missvisande och barnen lär sig faktiskt andra färdigheter än att sitta och kackla som små papegojor", och "skolan är normlöshetens högborg och barnen har inte lärt sig något sedan sextiotalet och nu måste de baske mig veta hut och betyg ska de ha".

Ett exempel på den senare hållningen ser vi i gårdagens SvD, där professor Inger Enkvist ger sig in i debatten.

Enkvist menar i all korthet att problemet med problematiska förorter där unga kriminella sätter skräck i lokalbefolkningen är skolans fel. I artikeln blandar hon konkreta iakttagelser från skolans värld som väldigt många känner igen sig i (se DN:s Insidanserie om skolor som lyckats - jag vet att jag tjatar om dessa artiklar), med fullständiga huvudlösheter. Allt blandas till en enda patetisk litania som inte står östeuropeiska begravningsgråterskor efter.

Inger, det är sant att pedagogiken i dagensk svenska skola lämnar mycket i övrigt att önska, präglad av "egen forskning" som den är. I motsats till vad dess försvarare hävdar är detta inte arbetsformer som stimulerar till kritisk reflektion utan är det okritiska reproducerandets högsta stadium. Däri håller jag med dig, och här börjar vi också se hur pendeln svänger.

Men när du däremot hävdar att skolan är för antiauktoritär och det är här problemet ligger blir det alldeles snurrigt. Skolan speglar en antiauktoritär samhällsattityd, där den största skillnaden mot alla andra icke-skandinaviska länder är en mycket långtgående individualism (se t ex Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs "Är svensken människa?" Rötterna går enligt dem mycket längre tillbaka än 60-talet). Att skolan skulle ställa sig utanför detta samhälle och uppmuntra till andra värderingar än de som gäller inom näringsliv, politik och förvaltning är ju minst sagt bisarrt.

Visst har begreppet individualisering i stora drag missförståtts under 90-talets omstöpningar av skolan, men hur konstruerar man en undervisning som inte har "eleven i centrum", Inger? Att eleven inte tillåts vara i centrum utan trängs ut av olika tokroliga konstruerade arbetsformer är mer problemet i skolan idag.

Och när du säger att det antiauktoritära återspeglas i mobbning skriker jag efter källor (och tar mig för pannan). För mobbning Inger, det finns inte alls på samma sätt som när du - eller ens jag - var liten. Vilka siffror har du till stöd för detta? Borde inte alla samhällets problem i så fall lösas om vi bara återinförde skolagan?

Så var så säkra: i medier präglade av borgerligt sinnade fyrtiotalister samt en läsande allmänhet kommer man att humma "bra rutet, Inger!" och i dess mer vänsterinriktade vedersakare "Det är inget fel på den svenska skolan faktiskt! Förutom att nittiotalskrisetn gjort att det saknas resurser". Liknande debattartiklar har vi läst många av sedan sextiotalet, och den sista är ännu inte skriven.

Martin Sandberg
är gymnasielärare och har verkligen ett horn i sidan till fyrtiotalister. Rätt i sak, Per Nuder, men går det inte formulera på ett annat sätt?

6 kommentarer:

Anonym sa...

Om man nu ska prata om bättre förr och nu skulle jag nog hellre säga att jag personligen upplever det som om det "förr" (i ordets bredaste betydelse) hade utbildning mer status än vad den har nu bland unga.

Dessutom är det inte meningen att skolan ska ensam bära ansvaret för att uppfostra generationer, skolan är ingen ersättning för föräldrarna eller samhället. Jag är trött på den attityden att problem bland ungdomar direkt härleds till att skolan skulle misslyckats.

Anonym sa...

Bra skrivet, Martin.

Jag tror att det stora felet är att 90-talets skolreformer (med bl.a. några av världens mest kunskapsseende läroplaner) inte backades upp med rejäla satsningar. En mer individualiserad undervisning kräver givetvis mindre grupper/klasser. Men sånt kostar pengar - något politiker är rädda för att spendera - oavsett politisk färg.

En mer auktoritär skola kommer att leda till större klasser, stelare undervisning och eleverna kommer att osynliggöras ytterligare. Vi har en bra metod, det är medlen som saknas.

Martin sa...

Hej Nancy! Som sagt instämmer i att skolan inte kan ersätta framförallt föräldrar! De som härleder alla problem till skolan överskattar dess betydelse för ungdomar med problem.

Hej Fred! Jag tror som sagt att individualisering är ett av de mer missförstådda begreppen i de senaste 20 årens skoldebatt. Att alla barn jobbar med det just de tycker är roligt just nu, och att alla har sitt egenproducerade schema leder till att klassen och det sociala sammanhanget avskaffas som pedagogisk kategori. Det tror jag drabbar (som alltid) dem som kommer från studieovana hem, och överhuvudtaget dem som ser skolan mer som en social arena.

Mer resurser är bra, men eftersom pengarna som du säger knappast lär komma, hoppas jag mer på klassundervisningens renässans. Också här kan man möta varje elev där han eller hon befinner sig.

Angående auktoritär skola - tror vi inte att detta är en generationsfråga - knappast lärare födda på sjuttio och åttiotalet som kräver mer av detta? :^)

Tack för att ni tittade in! /Martin

Anonym sa...

Fredde här. Håller med mycket, men kan du utveckla varför aga skulle vara dåligt? Utan att bli hysterisk.

Martin sa...

Ha ha, det ska jag. Ok, vi bortser från att aga är olagligt och att kränkningar är jäkligt obehagligt. Och att det gör ont!

När man slår barn lämnar man språket som medel för kommunikation, och sänker sig till barnets nivå. Detta skapar hos barn en grundläggande osäkerhet angående tilliten till vuxenvärlden och verkar därför hämmande för dem längre fram när de ska skaffa ett jobb de gillar och en person att leva med. Kort sagt: att slå barn minskar drastiskt deras möjligheter att bli vuxna på riktigt, och riskerar att försätta dem i ett barntillstånd livet ut. Och det är inte så kul.

Anonym sa...

Fredde här. Men ska man inte anpassa sitt budskap till mottagaren? Så när du säger att du sänker dig till barnets nivå så är det helt bra.