Skiljetecken – en besatthet i det lilla

Kurt Vonnegut: ”Here is a lesson in creative writing.
First rule: Do not use semicolons. They are transvestite hermaphrodites
representing absolutely nothing. All they do is show you've been to college.”

”Färska” jordgubbar – butiksskylt i Stockholm i somras

-------------------------------------------------------------------------------------

Varför inleder man frågor på spanska med ett frågetecken som står uppochned? Och hur kommer det sig att svenska och amerikanska citattecken inte ser likadana ut, och inte heller norska, danska, franska eller polska? Varför är det fel i svenskan men rätt i engelskan att använda kommatecken före det sista ordet i en uppräkning? (Alltså: ham, bread, and cheese men skinka, bröd och ost). I engelsk text har man gärna två mellanslag mellan punkt och ny mening, i svenskan bara ett – why is that? Och vad säger det om det nordiska samarbetet att danskan använder komma och bindestreck i prisuppgifter, där vi skriver kolon och streck, så att en øl i Danmark kostar 35,- medan man för samma öl i Sverige betalar 35:-? Det danska sättet att skriva ser onekligen ganska mærkelig ut… för en svensk. (Före dessa tre punkter (alltså efter "ut") ska man egentligen ha ett litet mellanrum, men det blir inte så snyggt när man skriver på datorn.)

Ska man störas över det godtyckliga i detta – att det som är jättefel att skriva i en del av världen är påbjuden norm någon annanstans? Eller ska man se teckenröran som ännu ett friskt uttryck för nationell variation? Ska vi avslöja världens tillstånd för våra elever?

(Och enligt teorin att en läsares besvikelse blir större ju längre han hunnit läsa innan han inser att författaren inte håller vad han lovar, kan redan här avslöjas att jag inte tänker försöka besvara de frågor som inleder dagens inlägg.)

De flesta som inte arbetar yrkesmässigt med skrivtecken (och kanske helst på flera språk) – t.ex är grafiska formgivare, redaktörer eller korrektuläsare – är behagligt okunniga om alla varianter av skiljetecken som finns. De kanske inte ens bryr sig om att det står travar av chevré i var och varannan butik. Eller att till och med museer kallar sig muséer – fast nu är vi inne på något annat än skiljetecken, nämligen diakritiska tecken. De är också roliga, inte minst för att de heter så skojiga saker som cedilj, trema, tilde och – svans.

För min del började teckenbesattheten med att jag arbetade som svensk språkspecialist på Microsoft i Dublin. Förutom att leta efter oönskade fula ord i stavningsordlistorna, hitta på vad de olika delarna i Windows skulle heta (fast det är inte mitt fel att orden beteckning och betäckning förväxlades i en tidig version av operativsystemet) och annat slikt – var jag ansvarig för de svenska tecknen. Det var inget lättskött pastorat. Så fort anglosaxare får en chans är de där och förlänger våra tankstreck och vänder på våra citattecken. Ett och annat mellanslag brukar också få stryka på foten. Att engelskskrivande har väldigt svårt för så kallade extended characters (i svenskans fall å, ä och ö) är ju välkänt, vilket troligen inte kan skyllas på den svengelska beskrivning ”a and o with pricks on them”.

Vem blir först att skriva skiljetecknens globala historia?

Svante Skoglund, som sällan skriver semikolon men nog borde vara lite mer återhållsam med tankstreck och understundom tänker på en författare (glömt vem) som ansåg att varje kommatecken var ett stilistisk misslyckande.