Genrer och sånt – några reflexioner

Hur vetenskapliga vi än försöker vara när vi talar om texter och språkbruk (och det försöker vi väl ibland, kanske mest under utbildningstiden) kommer vi sannolikt aldrig att kunna en gång för alla reda ut ett begrepp som genre eller för den skull det modernare uttrycket texttyp. Beror det på att vi är dumma i huvudet? Är skälet brister i forskningen? Nej. Det har att göra med vad man, i brist på annat, kan kalla för sakens natur. Och saken i det här sammanhanget är givetvis språket, i synnerhet i dess komplexa och ohyggligt mångskiftande form skriften. Men först en liten historisk återblick, som ju alltid bör ingå i den här … typen av texter.

Vad som är en genre – och vilka genrerna är – har diskuterats sedan antiken – och säkert ännu längre. Inom litteraturen lyckades de gamla grekerna (vissa av dem, eller var det en soloakt av Aristoteles?) enas om att vi har tre huvudgenrer: epik, dramatik och lyrik. Men sedan – när man lämnar den övergripande kategoriseringens olympiska höjder – blir röran ganska snart ... en smula besvärande. De duktiga gymnasie- och universitetsstudenterna lär sig lydigt att använda begrepp som pikaresk, riddarroman, centrallyrik, kammarspel, historiskt drama, sagospel och versepos och de duktiga lärarna lämnar hyfsat uttömmande beskrivningar av desamma. MEN att genreetiketterna handlar om en frejdig mix av äpplen och päron – för att inte tala om aprikoser och björnbär och kanske ett och annat broccolistånd – snarare än olika äpplesorter är ganska uppenbart. När vi ena stunden pratar om novellen (den ska vara kortare än romanen, fast kanske inte lika kort som ett prosapoem) och den andra om sagan (som enligt Nationalencyklopedin kännetecknas av att ”ett ofta overkligt eller fantastiskt, ibland allegoriserande eller moraliserande innehåll”, vilket ju är ett öde den delar med många litterära uttryck) är det knappast utifrån en stringent definition av vad en genre är. Vi jämför helt enkelt inte samma saker. Ibland är genrebeskrivningen grundad på form och ibland är den historisk, ibland har den med syftet eller effekten att göra. Ibland fanns genrebegreppet levande på författarens tid, ibland är det en efterkonstruktion. Och ibland är genren ett kritiskt eller vetenskapligt begrepp. Kanske numera även ett förlagsinitierat försäljningsknep.

Nu ska jag krångla till det ännu mer. För det är väl dessutom så att genrebegreppet är (minst) dubbelsidigt – dels finns det en visserligen löst grundad men ändå hyfsat väl definierad konvention "på utsidan”, dels finns det liksom en genre (snarare flera) inbakade som verkningsmedel (jag hittar inget bättre ord men jag menar INTE BARA individuella stilmedel utan mer ett slags klangbotten, en idé) i själva texterna? Och är det inte så att varje text förhåller sig mer eller mindre tydligt till båda? Det spännande blir då att man, om man inte är t.ex. väldigt platonsk (eller är det aristotelisk?) och koncentrerar sig på en abstrakt Ur-roman, måste räkna med att det som för tillfället fyller t.ex. genrebeteckningen roman med ett innehåll ständigt utsätts för förändringar, omprövas, besmittas, skjuts i sank ja vad du vill.

Säg det mästerverk som inte överskrider läsarens och den litterära institutionens genreförväntningar! Och säg den text som lyckas göra sig alldeles genrelös!

Och det verkar dessutom finnas något i oss som läsare (i alla fall om vi är någorlunda avancerade) en form av njutning av den sköna frisson som uppstår när genrer blandas, muterar, hybridiserar och ingår mesallianser. Vi tycks – ibland – gilla det orena. Sedan får man av ropen på genremässig rättning i leden en känsla av att vi – skamsna njutningsläsare efter festen – vill städa upp i kaoset. Kanske borde vi i stället studera orenhetens mekanismer.

Själv önskar jag att jag visste mer om den ryske litteraturforskaren Mikhail Bachtins genrebegrepp – för han tycks ha resonerat på ett intressant vis kring socialt konstruerade yttrandegenrer, som väl (tror jag) ledde fram till hans tankar om polyfoni (röstmångfald) hos t.ex. Dostojevskij. Möjligen kan kopplingen mellan genre och ett så biologiskt/antropomorft begrepp som röst sättas ifråga. Vad händer med litteraturen när vi förmänskligar den? Är inte en av poängerna med skriften just det röst-(kropps)lösa?

Begreppet texttyp har fördelen av att inte vara lika historisk överlagrat som genre. Det används också oftare om icke-litterära texter. En klassificering som jag förstår är ganska gångbar inom lingvistiken utgår från A typology of English texts, där Douglas Biber delar in texter i 23 genrer och 8 typer utifrån 5 olika dimensioner! Dimensionerna är de mest övergripande och handlar t.ex. om abstrakt och icke-abstrakt stil samt berättande och icke-berättande. Biber tycks mena att texttyper markeras av interna, språkliga kriterier medan genretillhörigheten avgörs av omständigheter utanför texten, dvs. kon-texten. I genren nyhetsartiklar kan finnas texter som hör till olika typer, eftersom de är utformade på olika sätt rent språkligt. Jag har inte orkat sätta mig in några detaljer. Får lite smak av Hegel. Det verkar ambitiöst, men kan knappast vara invändningsfritt. Hur skiljer man – på lingvistiska grunder – ut det berättande från det icke-berättande? Och exakt när blir en stil abstrakt?

I nummer 4/07 av Svenskläraren skriver Lilian Perme en intressant artikel om genrepedagogik. Hon utgår från en indelning av fem basgenrer (som kanske någon annan skulle ha kallas texttyper!) som lanserats av Per Holmberg (lektor i Göteborg):

berättelse/återberättande
beskrivning
förklaring
instruktion
ställningstagande


Detta är till god hjälp i det praktiska svensklärararbetet (Holmberg säger, enligt Perme, att den elev som lärt sig de fem basgenrerna klarar det nationella provet i Svenska A – vad det nu innebär att lära sig en genre), men så fort man börjar fundera en smula över sådana klassifikationer, och försöker tillämpa dem på faktiska texter, inser man hur godtyckliga de är. Inom vilken grupp hamnar hotbrevet? Radannonsen? Jo, säkert i flera av basgenregrupperna. Jag får återigen en känsla av att vistas på de aristoteliska, olympiska höjderna. För mig känns det naturligare – och roligare - att utgå från den enskilda texten, och dess detaljer, och att granska mitt eget och elevernas inre genreregister.

Slutligen kan det vara värt att erinra om den franske filosofen Jacques Derridas ganska roliga kritik av den (klassisistiska, rationalistiska?) goda smaken-uppmaningen: Il ne faut pas mêler les genres. Man får inte blanda genrerna. Om det var någonting Derridas dekonstruktion lyckades åstadkomma var det just en välgörande osäkerhet kring alla sådana direktiv och gränsdragningar. Ofta skrev han sina filosofiska texter som marginalanteckningar, och redan här kunde man börja fundera: Vad händer med en text som kommenteras, eller till och med fortsätts? Var har den ena texten sitt slut och den andra sin början? Och – vad är det för ny genre som uppstår - och uppstår?

Vad ska man då dra för pedagogiska slutsatser av den avsevärda begreppsförvirringen som råder på området genrer och texttyper? Som vanligt gör man, tror jag, klokt i att hålla sig undersökande och pragmatisk. Bäst lyckas man måhända om man för sina elever beskriver genrer utifrån författarens och – inte minst – läsarens perspektiv. En del av jobbet kan dessutom eleverna göra själva.

I en lärobok som jag är skyldig till ingår uppgiften att på olika sätt resonera kring en rad lösryckta texter om kärlek. Vad är syftet med texten? Var kan den tänkas komma från? Vem vänder den sig till? Det är bra övning, för svaren är öppna, och man får både som lärare och elev träna upp förmågan att benämna några av de sorteringsprocesser som vi utför som läsare. Fast det är förstås sällan som vi i verkliga livet ställs inför en mängd sammanhangslösa ordräckor.

Roligt är också att ”flytta” ett givet stoff mellan olika genrer. Ibland kallas det stiltransponering, tror jag. Det kan t.ex. vara en liten berättelse, som blir ett brev, en insändare, ett manifest, en annons, en dikt, en dialog, ett middagstal, en rolig historia, en tidningsnotis och så vidare. Av någon lekfull anledning tycker de flesta att detta är väldigt kul – och diskussionen om genrer/texttyper kan bli mycket konkret och bra.


En liten tanke, till sist: När vi diskuterar texter i skolan gör vi det kanske lite väl ofta ur ett ”idealistiskt” perspektiv, dvs. vi ser till syfte, innehåll etc. – där ett mer ”materialistiskt” perspektiv skulle kunna vara väl så intressant. Häri ingår helt enkelt alla svar på frågan "hur är texten gjord", särskilt med inriktning mot "hur är texten gjord för att man som läsare ska kunna klassificera den som en ”x”?

Svante Skoglund, som tycker att Raymond Queneaus lilla bok Stilövningar briljant översatt av Lars Hagström är den bästa inspirationen för den som vill arbeta produktivt med en genrepedagogisk ansats. Läs mer här.

Andra bloggar om: Per Holmberg, Jaques Derrida, genre, Lilian Perme, Raymond Queneau, Svante Skoglund, texttyp