När jag gick på gymnasiet i slutet på åttiotalet hade vi så kallade salsskrivningar i svenska varje termin. Då samlades alla programvis i aulan, och vi fick gissningsvis tre timmar på oss att skriva. Oftast en slags löst utredande essä. Detta var den enda skrivundervisning vi hade.
Jag är mycket ledsen över att jag inte sparat några ämneslappar - den enda uppsats jag kommer ihåg att jag skrev var "Jag sorterar sommarens fotoskörd". Betyget blev 2. Det skulle vara en utredande text (med disposition inlämnad separat); jag skrev en romantisk tonårsnovell (säkert svår Shanti Rooney-varning på den för er som följer Mammas nya kille i P3).Salsskrivningarna kom i vanrykte. Inte så konstigt. På den tiden förutsattes vi liksom att kunna skriva innan vi lärde oss det - och de texter vi skrev blev ett evigt (och ofta mycket framgångsrikt) sökande efter vad som kunde tillfredsställa den enskilde läraren. Eftersom vi inte hade något objektivt att hålla oss till alls. Hur bedömdes våra texter egentligen? De salsskrivningar vi utsattes för måste väl kunna ses som antitesen till samtliga idéer om skolan som slog igenom på nittiotalet. På gott och ont.
Idag kan de nog ses som något utrotningshotat. Skolssytemets drontar - kanske springer det forfarande runt någon någonstans. Förutom när eleverna skall skriva nationella prov i årskurs tre förstås. Då skall helt plötsligt alla elever kunna sitta ner i aulan i fem timmar och kunna tota ihop en utredande essä med källhänvisning. De flesta elever upplever då denna skrivsituation för första gången på hela gymnaiset. Är det verkligen rimligt?
En annan bild av salsskrivningen som fenomen fick jag på mitt första lärarjobb på en stor kommunal gymnasieskola på landet. Förutom Matthias och jag var alla lärare över 55. Dessa hade varit på kurs i processkrivning och tillämpade (i regel) denna på ett mycket ortodoxt sätt utifrån Björk och Blomstrands Tanke- och skrivprocesser (en bibel som också du kära läsare borde ha under huvudkudden). Orsaksutre- dande hösten i ettan, argumenterande våren i ettan, problemlösande hösten i tvåan. Och när eleverna fått tillbaka sista versionen av sina texter rättade och betygssatta fick de sedan prov på vad de lärt sig. I form av en salsskrivning där de fick tre timmar på sig att skriva ytterligare en orsaksutredande/argumenterande/problemlösande text.
Denna modell tillämpar jag fortfarande. Enormt effektivt för att lära elever att skriva innehållsrika, välformulerade och välstrukturerade texter. Men räcker det inte med att bara låta dem skriva en text hemma?
Nixpix. Att sitta ner i tre timmar och skriva en hel text från ax till renskriven limpa på tre timmar ger elever ett mycket stort självförtroende i sitt skrivande. Nu vet jag att jag kan lösa en ganska knepig skrivuppgift själv. Och så får jag visa att jag kan tillämpa det jag lärt mig om skrivprocessen.
Dessutom gynnar denna typ av skrivande en annan grupp av elever - de som har svårt att få gjort saker hemma, och helt enkelt inte orkar få ihop text framför datorn (läs: pojkar). Helt plötsligt måste de sitta ner och fokusera - och skriver i regel mycket bättre texter än vad de skulle gjort annars. Att ha salsskrivningar blir lite paradoxalt ett sätt att få med sig många fler elever än om vi bara kör olika inlämningar.
Det finns också en annan aspekt. Vissa elever får mycket hjälp av sina föräldrar - och det är ju bra. Alla lär sig av att sitta och diskutera igenom sina läxor med mamma och eller pappa. Men vissa elever får så mycket hjälp av sina föräldrar att det blir svårt att hävda att eleven i fråga skrivit texten själv. Vi hjälper också dessa elever genom att ge dem större, mer krävande skrivuppgifter i skolan. I flera fall är det först då vi faktiskt ser vad de inte är så bra på. Och samtidigt vad de faktiskt kan. Inte bara på stavningsnivån.
Så jag hoppas (mot bättre vetande, jag vet) på en salsskrivningarnas renässans. Fler elever borde få möjlighet att öva sig i denna typ av skrivande. Jepp, det kommer att bli en flodvåg av texter in i din rättningsmapp. Men det är definitivt värt det.
Martin Sandberg är nyfiken på hur ES1B:s argumenterande aulauppsatser från i onsdags är. Texterna de skrev hemma var väldigt bra.
För dig som är lärarstudent: ett skrivprocessprojekt är mycket lämpligt att köra på praktiken. Skriv till svensklararen@gmail.com om du vill ha farbroderliga råd om hur du lägger upp det hela.
Andra bloggar om: Martin Sandberg, skrivprocessen, skrivmetodik, skolan, undervisning, skrivande, uppsatser, salsskrivning,
20 kommentarer:
Oj - ja! Salskrivningen som något nytt - inte som gammal pedagogik i gammal form. Jag minns mina salskrivningar med - ja faktiskt - fokusering. Kanske är det just detta vi vill ha - möjligheten till långsam fokusering på undervisningens kärna. Man skulle kunna tänka sig en föruppgift - därhemma - och en genomförandeplats i skolan. Hur som helst - för eleverna är detta nytt igen, för mig personligen är det min erfarenhet av uppsatser - de skrevs i sal - och skrivämnet gavs utan någon som helst anknytning till det vi samtalat om. Uppsatsämnen var fullkomligt taget ur luften, inte ur de sammanhang jag deltagit i. Men om vi ger nytt och skapar nya förutsättningar är det kanske en spännande tanke att återigen skriva uppsatser under en väl avsatt tid på en utmärkt plats. Stundens allvar. Anne-Marie Körling
Instämmer i att det gamla sättet med salsskrivningar var helt avkontextualiserat. Ingenting anknöt på minsta sätt till den "litteraturundervisning" som svenskan i huvudsak bestod av (inom parentes eftersom den huvudsakliga kosten i tvåan och trean var de orangea Dit och tankeantologierna från pärm till pärm. Med betoning på de enkla budskap Janis ondgjorde sig över häromdagen.
Ämnena verkade snarare vara sådant som våra då uråldriga lärare hämtade ur sina gamla pärmar där de samlat uppsatsämnen som de säkerligen bytt till sig av den äldre lärargenerationen när de själva var färskingar i kritdammet. Med den gemensamma nämnaren att de ine alls anknöt till existerande texttyper - möjligtvis med undantag av kåseriet i Stefan Andhés bemärkelse. Och det var kanske inte det vi sulle behövt använda dessa dyrbara timnmar till.
Stundens allvar handlar det om absolut, och man får alltid påpeka för ettorna att uppgiften inte är ett nationellt prov. Men för dem har dessa terminsvis återkommande skrivningar (precis som för oss vill jag minnas) lite av samma status (med det lilla undantaget att det var det enda vi skrev under en hel termin. Jösses).
Martin,
Som jag minns det hade jag de flesta skrivningarna i aulan. Uppsatser fyra gånger om året, skulle jag tro.
Har också ett minne av att man kunde skriva om litteraturhistoriska ämnen.
Mina föräldrar däremot kunde skriva även om andra ämnen (som de ville få ett bra betyg i) som kemi, fysik eller historia.
Möjligen låg min egen generation i ett mellanläge där, de andra ämnena var borttagna, men det hela sågs nog inte heller som ren skrivövning eller snarare kontroll då utan--- ja, vadå?
Själv skrev jag en väldig massa referat med bestämt antal ord. Det var förmodligen en ganska nyttig övning i att sammanfatta det väsentliga i texter på ett begränsat utrymme.
Det gjordes hemma.
I övrigt minns jag inte heller vad jag skrev. Inte mycket tror jag.
Skulle vilja påstå att genom hela min skoltid var skrivandet något väldigt fritt. Inte många förhållningsregler gavs och aldrig att jag gjorde det mina barn gör, skriver en skiss, får den kollad och skriver om.
Det kan jag se en pedagogisk poäng i.
I och för sig, det var bra att skriva uppsats i aulan, det var mycket koncentrerat.
Karin: som du säger - jag tror också att jag pga mina lärares ålder (Astrid och Bengt som jag haft gick i pension strax efter jag slutade. Båda tog själva studenten mellan 45 och 50).
Min tanke är att båda sätten att skriva är mycket bra - om de kombineras! Men måste vi bara välja processkrivning som dina barn jobbar efter eller bara salsskrivningarna du, jag och Anne-Marie var med om är processkrivningen alla gånger att föredra.
... att jag alltså pga av lärarnas ålder befinner mig i en mellangeneration. Den typ av "flum" alla pratar om ang 70 och 80-talet såg aldrig jag röken av.
Exakt som Martin tycker också jag i denna fråga. Mycket gärna salsskrivning men f ö r s t rejäl undervisning och träning i att skriva. Kanske måste inte alla texter som ligger till grund för betyget produceras på detta sätt, men åtminstone några.
När jag gjorde slutpraktik på Hvitfeldtska år 2000 skrev eleverna i ettan salsskrivning med några utredande ämnen att välja på efter att ha fått undervisning.
Om man sedan upprepar detta några gånger under gymnasieåren med nya träningsuppgifter emellan borde en progression kunna erhållas under de tre år eleverna går i gymnasiet.
Lite provocerad blir jag nog av "salsskrivning"... men du har en god poäng i koncentrationen den ger, och "upp-till-bevis" (hittar inget bättre ord, men i det lägger jag både elevens egen kontroll av sin hittills uppnådda förmåga såväl som lärarens kontrollfunktion).
Men, som en som skriver salstenta-uppsatser/essäer emellanåt, vet jag hur frustrerande det är att sitta och skriva x antal timmar, oavsett dagsform och, först och främst, FÖR HAND.Ingen större möjlighet att omformulera sig, omdisponera eller stryka, usch! Salstentor med laptop, alltså!
/Janis
Jacob: det blir progression - och metoden skrivprocess i sig gör att eleverna mycket snabbt lär sig koderna för ett utredande skrivande. Halva min bildetta skulle utan vidare skriva VG på treornas NP i svenska nu på onsdag. Egentligen vore det nästan lite roligt att testa det på dem direkt när B-kursen börjar på hösten (nej, det blir för mycket, jag ångrar mig).
Det gör att man på B-kursen kan inrikta deras skrivande på analys, på att fördjupa den självständiga tanken ang litteraturen.
Janis: Ha ha, ja det är för vissa (som är vana att förhålla sig kreativ till texten som växer fram kors och tvärs på skärmen) enormt svårt att återgå till penna, papper, strykningar, stjärnor, inringade flyttade stycken, i vredesmod ihopskrynklade utkast etc! Det är ju därför inte minst som det är viktigt att träna på det!
För andra som inte är så att säga inkörda på ordbehandlarens logik blir det mycket mer konkret att få skriva till i marginalen och hårdhänt utplåna stycken de inte är nöjda med. Dessa gynnas oerhört av att inte allt skrivs på dator!
Medge nu Janis, visst finns det något tilltalande i den fysiska akten att skriva, få blyertssvarta handlovar, kramp i fingrarna? Men också den där känslan av att nu får det f*n i mig vara färdigt - nu börjar jag renskriva.
Du är så skönt retro, Martin. Blyertssvarta handlovar. Hahaha! Som skrivdidaktiskt argument är det nog det bästa vi hört på länge. Får mig att tänka på min 86-årige pappa som ännu med välbehag minns hur han la fällben för klassens skötsammaste flicka när hon kom bärande på en bricka med bläckhorn. Allvarligare talat kan nog aulaskrivning ha sina poänger - men, men, men. Det är något vådligt onaturligt över detta arbetssätt. Fast du argumenterar med sådan fermitet att jag är beredd att mjukna lite i min övertygelse att skolan ska sträva efter så autentiska skrivsituationer som möjligt. För en del elever är aulaskrivningar rena öknen.
En av mina elever berättade härom dagen att hon föredrog att skriva för hand för det blir så mycket bättre då.
-Jaha, sa jag, hur kommer det sig tror du?
-Jo, för sedan skriver jag ju in det på datorn för att skicka det till läraren, och då blir det ju att man ändrar en del.
-Jaha! Så du menar egentligen att det är för att du arbetar om texten en extra gång då?
Hon var tyst en stund.
-Det har jag aldrig tänkt på!
F.ö. så gjorde jag ett intressant experiment i min skrivsvaga Barn och fritidsklass, där de flesta ser att behöva skriva som ett guds straff i förskott för alla dödssynder som de kan tänkas att begå under sitt liv: Jag har en 90 minuters lektion och delade snabbt upp den i tre delar. Först gav jag ett ämne och sedan förklarade jag vad jag menade med en medveten och lockande inledning. Sedan fick de 10 minuter på sig att skriva en sådan. Så gav jag dem instruktioner i hur man kunde lägga upp en triad om ämnet, och så fick de tio minuter på sig att skriva en avhandling. Efter tio minuter fröklarade jag vad en medveten avslutning var och så fick de 10 minuter att skriva en sådan. Sedan fick de 20 minuter på sig att titta igenom, komplettera och rätta till medan jag gick runt och läste över axlar och besvarade frågor. Så fick de till nästa lektion på sig att renskriva på datorn. Jädrar, vilka välstrukturerade och välformulerade uppsatser jag fick in! Och inte alls så likriktade som man skulle kunna tänka sig. Flera av eleverna sa efteråt att så mycket hade de ALDRIG skrivit på så kort tid förut.
Salskrivning är ganska trevligt, att sitta där hopsjunken med en kaffe termos och en massa papper. Jag såg aldrig fram emot det, men när jag väl satt där var det nästan lite mysigt.
På tal om blyertssvarta handlovar så måste jag säga att ni högerhänta har det väldigt bra, vi som skriver med vänster kan inte undgå att kontinuerligt dra handen igenom all text med resultatet att handen blir så svart att det tar nästan ett dygn med tvättande för att få bort det.
Svante: Observera att jag inte exemplifierade med "det sköna raspandet från stålpennan", eller "gåspennans lätta kittling mot nästippen"! :^)
Jopp, du har rätt, för vissa elever är salsskrivning helt öken. För andra är det sibirisk tundra att sitta framför datorn. Här tror jag på variation. Det ena utesluter inte det andra. Skriva på olika sätt ger fler erfarenheter. Man bör kunna behärska båda - eftersom arbetssättet framför datorn och med penna och papper skiljer sig åt.
Jo, vi ska sträva efter autentiska skrivsituationer! Som t ex aulaskrivningar, som ju är minst sagt vanliga på en universitetsutbildning nära dig. För att inte tala om div nationella prov. Och inträdesprov på numer alltfler utbildningar.
En elev i musiktrean var så glad nu i tisdags för att hon kommit in på polishögskolan (hej S! Stort grattis igen), och menade att hon verkligen på svenska a och svenska b lärt sig hur hon skulle lägga upp texten (hålla tråden, problematisera inledningen, ha lagom käck avslutning etc etc). För hand, på papper, på begränsad tid. Tja, som sagt, vem kom in på sin drömutbildning? Obs, detta låter påhittat, men var faktist förra veckan. S, läser du detta kan du väl intyga att det är sant, ok?
Och visst är det en mer autentisk situation att argumentera för något som faktiskt angår en (de ämnen eleverna nappar mest på är oftast programanknutna; i år i bildettan "Inför praktik på estetprogrammet" och "Låt Serieteckning A vara nytt karaktärsämne på estet-bild"; eller media, i år "Avskaffa melodifestivalen" och framförallt "Bort med reklampauserna från teve"), än att t ex få skriva ett litet arbete (var återfinns denna texttyp? När ska man annars sammanställa "bra fakta" och presentera som ett litet häfte med "snygg framsida") eller min favorit: "skriv ett litet brev till huvudpersonen i boken".
Ha ha, ErikErik (kaffenoir) - det är så skönt när du rycker in till mitt försvar här. Mysigt är ett bra argument!
Lovecat: som sagt, att skriva för hand under kontrollerade former gynnar ofta svagare elever som annars inte får ihop text. Intressant upplägg på att få dem skriva utkast. Vad för typ av ämnen var det frågan om?
Mitt minne från salskrivningarna var när jag skrev om min pappa som nyligen hade dött. Jag fick bra betyg på denna "känsliga" uppsats.
Fast inte var han död inte.
Haha, Tråkmagistern, den var grym den!
Martin: Jag medger ingenting! Men vid nästa salskrivning ska jag känna efter!
/Janis
Så länge utbildningsväsendet samsas om inautenticiteten funkar det väl. Men priset är högt, tycker jag. En konstig inställning till skrivandet. Och vi vet ju hur väl poliser formulerar sig i skrift.
Hur kommer man åt "det autentiska" i skolsituationen? Hur får man in "verkligheten"? Hur ger man eleverna insikter om att de faktiskt har (slumrande) behov av att kunna formulera sig i skrift? Hur får man dem att se vitsen med det hela? Är vi svensklärare (som redan när vi själva blev utsatta för aulaskrivningarna var bra på och gillade att skriva) blinda för "det autentiska skrivandet"? Min man som är i en helt annan bransch klagar på hur slarvigt och oprecist människor formulerar sig i skrift via mail, diverse rapporter, instruktioner etc. Så hur gör man?
Ska man starta en klasstidning, låta eleverna tenta av moment i samhällskunskap genom att delta i en blogg-debatt (där svenskläraren går in och hjälper till språkligt med röda trådar, korrekta syftningar, vassare argumentation etc)? Ska man ge sig ut och leta autentiska skrivsituationer? Förskollärare skriver info-blad till föräldrar, föräldrar skriver protokoll på föräldramöten eller upprop till skolpolitikerna mot besparingar i skolan, egna företagare behöver kunna beskriva sina tjänster och göra reklam, föreningar har hemsidor och skriver medlemsvärvningsbrev ... Visst är det väl så att den nya tekniken innebär en renässans för skriften även bland unga människor; sms,chattar,bloggar etc?
Jag har inga svar, bara frågor.
Själv älskade jag aulaskrivningar eftersom det var det enda tillfället under gymnasietiden då jag fick skriva utredande, argumenterande texter. Någon hjälp med hur och varför fick jag aldrig av min lärare. Själva lusten för skrivandet tror jag kom via flitigt läsande.
Jag ÄLSKAR salsskrivningar. Det är lite speciellt att sitta i ett stort rum med en massa människor och vara tvungen att prestera på tid. Kniv mot strupen och skrivkramp som måste övervinnas. Märkliga uppsatsämnen. Man trycker för hårt så att udden på pennan går av. Härligt!
Det här börjar likna ett väckelsemöte... Minsta gemensamma nämnare bland svensklärare - nåt slags lajtpervers laddning kring aulaskrivningar, grundlagd i gymnasieåren? Man söker sig tillbaka. Har ständigt kladdpapper i handen, nyvässade pennor, lilla maskoten beredd. Drömmer sig tillbaka till några av livets finaste stunder. :-)
Svante: du får också vara med om du vill! Om du biktar dig och bekänner din kärlek till denna skrivningsform du också! Och avsvär dig dina invändningar!
Visst vore det förmätet av oss om vi helt enkelt undantar våra elver från denna - när du säger det - religiösa upplevelse!? :^)
Skämt å sido: suttit och rättat ettornas argumenterande salsskrivningar idag. Skillnaden mellan de dataskrivna uppsatserna och dessa är större än vad det brukar vara (de handskrivna är sämre) och jag undrar vad detta kan bero på. Dels kanske att de inte hade salsskivning i orsaksanalys i höstas (jag var pappaledig), men dels kanske - mer oroande för min del - att eleverna skriver mindre i skolan. Igen.
Skicka en kommentar