Hurra för trådlöst – en pedagogisk möjlighet!

Läser i Dagens Nyheter att Intel i dagarna lanserar en solcellsdriven router för trådlös kommunikation för under 3000 kronor – och att den har en räckvidd på upp till 5 mil! Wow! Och jag menar det, för jag ÄLSKAR det trådlöst uppkopplade samhället. Det är trevligt och fritt att sitta på sitt favoritcafé, eller varför inte i en vacker park, och kunna arbeta, kommunicera, nätslappa eller ta reda på viktiga saker som vem som vann årets Goncourt-pris eller vad Xe Ôm har på menyn. Infostress, säger någon. Människor behöver stressa ned. Jo jo jo men no no no, säger jag. Fördelarna överväger tveklöst nackdelarna. Det är som mobiltelefoni – fast 100 gånger bättre! Vi bör glädjas och ta makten över den nya tekniken - i stället för att sitta och surmuttra i geriatrikfilen för långsamtgående fordon. Tycker jag.

Men hakar skolan på? Nja. Men det borde den göra! Inga pengar? En bärbar dator med nätverkskort för trådlös kommunikation kan man få för några tusenlappar. Det borde vara en självklarhet för staten/kommunerna att utrusta alla elever med en sådan, från till exempel årskurs 6. Man slipper därmed en del av de begränsingar som klasser och klassrumsväggar innebär, och kan man lättare arbeta med eleverna på den arena där de tillbringar en stor del av fritiden. För att man inte alldeles ska tappa bort förmågan att föra analoga samtal och använda musklerna kan man ha en mysigt gammaldags trådlös dag i veckan. En samtals- och idrottsdag. Det är ju trevligt att spela boule, till exempel.

Några invändningar? Att vi inte har en metodik eller pedagogik som är anpassad för dessa nya förutsättningar? Menvafan. Då är det väl dags att utveckla nya arbetssätt.

Svante Skoglund som överför de kloka orden ovan med hjälp av ett trådlöst nätverk.