Gästinlägget: Utan mål och mening

Kettil och Filippa Mannerheim undrar om "någon ska läsa texten?"

Varje gång man börjar arbeta med en ny högstadie- eller gymnasieklass möts man av samma fråga. Varje gång får man förklara att skriften i första hand är ett kommunikationsmedel, ett sätt att nå andra människor med ett budskap. Så, ja, man får verkligen hoppas att någon ämnar läsa texten.

I dagens skola skrivs alldeles för många korta texter utan någon som helst riktning: ”Reflektera över veckan som gått”, ”skildra kort känslan du får när du läser dikten”, och värst av allt: ”skriv litet fritt om boken”. Givetvis behöver man ibland låta eleverna plita ned små tankar på ett papper, för att sparka igång tankeverksamheten, men det är ett problem när det lösryckta brainstormandet blir den dominerande textgenren, och många gånger sorgligt nog den slutgiltiga produkten.

Etter värre är att många lärare resonerar på samma sätt när det gäller större elevarbeten – vanligen anges varken form eller adressat i instruktionerna. I stället uppmanar vi eleverna att skriva en femsidig uppsats om ett givet ämne. Just uppsatsen är för övrigt en form som bara tycks förekomma i skolans värld. Vad är egentligen en uppsats?

En text i yrkes- och samhällslivet handlar alltid om att nå en viss målgrupp och för att göra det använder vi en viss form, en viss ton och vissa specifika stilgrepp. Vi skiljer på brevet, recensionen, krönikan, reportaget, avhandlingen och debattartikeln. Men i skolan är det märkligt nog annorlunda.

Frågan är hur man utvecklar en text om man inte diskuterar hur en tänkt läsare (inte en insatt lärare!) kommer att uppfatta den. Alla små förbättringar – omdisponeringar, smidigare övergångar, lockande inledningar, uttrycksfulla exemplifieringar, hållbart faktaunderlag, passande ordval etc. – arbetar vi med utifrån den självklara premissen att det ska göra texten mer intressant, läsvänlig och begriplig för den som ska ta del av budskapet. Finns ingen sådan person är det svårt för eleven att förstå syftet med förbättringarna. Därför ska vi heller inte bli förvånade över att elevernas inlämnade texter kan innehålla långa sjok av planeringsbegrundanden, ja hela elevens tankeprocess från ax till limpa, ofta nedklottrat utifrån tankarnas oredigerade mönster: ”När vi började detta arbete, funderade jag länge på vad jag skulle skriva om. Först tänkte jag att jag ville skriva om Astrid Lindgren men sen…”

Vi utbildar alltså våra elever till att bli förträffliga chattare och introverta dagboksdiktare när vår uppgift i själva verket borde vara att hjälpa dem att utveckla mer utförliga resonemang, att hålla i sina röda trådar längre än tre meningar och fundera över olika läsarperspektiv, något som även formuleras i läroplanen. Vi är ju så glada bara de skriver! Och det ska vi väl vara.

Men som Martin Sandberg påpekade i ett tidigare inlägg är det inte alls säkert att de fria uppgifterna inspirerar mest till skrivande. Faktum är att man måste vara en synnerligen skicklig och självgående skribent för att lyckas bra med dem. Kanske vore det för många av våra elever, (i synnerhet de pojkar som inte skriver dagbok på fritiden), betydligt lättare med tydligare riktlinjer och mer handledning inför skrivuppgifterna? Kreativitet och fantasi kan ju utan problem rymmas inom en textgenres vida ramar.

Kettil och Filippa Mannerheim, som undrar över varifrån elever får uppfattningen att texter inte ska läsas. Läs också Filippas underbara egna blogg här!

Andra bloggar om: Filippa Mannerheim, Kettil Mannerheim, skolan, skrivande, lärare, skrivundervisning, skrivprocessen