Har ni sett SVT:s ungdomsprogram Rebellen? Om inte vill jag rekommendera ett besök på webben, där man kan se det första programmet i den nygamla serien. Först trodde jag nästan att det var en parodi på mina egna tonårs samhällstillvända radio och TV – inte minst på grund av det proggöteborgska idiomet – men programmet har ambitionen att tas på allvar. Jag tillhör inte dem som licensvägrar för att jag råkat se något program som stör mig, men jag undrar verkligen vad det är SVT vill förmedla, och varför.
På en låg- och mellanstadieskola med skolsköterska på plats 4 dagar av 5 frågar det unga reporterteamet vart man ska ta vägen om man ”mår dåligt en fredag” - och sätter upp affischen: ”Massor att säga men vem lyssnar?”. Skälet: skolan saknar kurator. Jag är övertygad om att det finns gott om vuxna som lyssnar på barnen på den skolan, också på fredagar, eftersom jag råkar känna till den väl.
Före inslaget säger speakerrösten: ”Rebellerna Ali och Mattias är på riktigt gott humör. Glada över att göra en viktig samhällsinsats. Fast ännu lite mer över chansen att få sätta dit en rektor.” Kanske är jag en sur gubbe som inte tycker att det är så kul. De vuxna programmakarnas hårda regi av ungdomsreportrarna känns inte så emancipatorisk.
Vidare förklaras en ung tjejs kriminalitet bland annat med lärare som inte lyssnar. Jag citerar ur programmet:
Speakern: På Björkbackens behandlingshem träffar Jeanette lärare som lyssnar och hjälper henne. I vanliga skolan kom hon nästan aldrig till lektionerna.
Jeanette: De tog ju liksom mer hand om de som jobbade och gjorde bra ifrån sig än de som inte gjorde det.
Speaker: Hur känner man sig då när ingen lyssnar på en?
Jeanette: Ensam, faktiskt. Även fast man har vänner omkring sig.
Speaker: Ensam och ingen som lyssnar, så ensam att det slutade med inlåsning.
Är det verkligen konstruktivt att så kraftfullt bekräfta många ungdomars felaktiga bild av att inga vuxna bryr sig om dem? Och att – för vilken gång i ordningen – ge bilden av en skola med personal som struntar i elever med svårigheter och göra oss lärare ”i vanliga skolan” medskyldiga till problem som vi i själva verket bekämpar dagligen?
Jag har nu snart följt dels två egna barn, dels två så kallade bonusbarn genom tonåren – barn som har haft en del bekymmer av olika slag, också ganska allvarliga – och i regel mött ett oerhört stort engagemang och en stor kunskap bland lärare och inom skolhälsovården, på BUP, i sjukvården, i socialtjänsten och på ungdomsmottagningarna. Få länder, vill jag hävda, har utbildat så många i konsten att lyssna på ungdomar. Jag pratade för ett tag sedan med min 20-åriga flicka om hennes högstadietid, och hon hyllade både sin klassföreståndare och skolsköterskan för att de just brydde sig så mycket. Det är synd att SVT indirekt dissar dessa goda insatser. De borde ju hissas. (Kolla in programmets hemsida, så får ni en förklaring till ”hissa/dissa”.)
I början av programmet säger speakerrösten: ”Rebellerna enas snabbt om en plan. Intervjua en kåkfarare. Träffa ett barn som sitter inne. Och så hitta nån att skylla eländet på. Det brukar bli bra TV.” Ja, kanske är förklaringen till att man gör sådana här program just så cynisk. Efter framgångarna med Janne Josefssons ställa-mot-väggen-TV vill nu SVT vinna nya marknadsandelar genom att skola in unga tittare i samma format. Samma ”bra TV”. Då får sanningen maka på sig.
Svante Skoglund, som tröttnat på att skolan alltmer fått rollen att vara ”nån att skylla eländet på” - och inte för en sekund tror att elever med problem gynnas av den utvecklingen.
