lördag 5 april 2008

Lustläsningens tvång!


Vi använder väldigt ofta begreppet läslust. Det är ett mycket vackert begrepp för varför vi läser. Den uppträder i förväntningarna kring de som just lärt sig läsa. Skolan skapar plats och möjlighet för läsningen - och ser den som lustläsning. Kanske en aning tvingande tänker jag.

Jag är läsande. Min läsning tog fart utan att min omgivning krävde det. Jag var omgiven av böcker. De fanns där runt omkring mig. Jag såg vuxna läsa. Närvaron av läsare och böcker kom att påverka mig. Och jag läste. Men min egen läsning var sällan lustfylld. Den var skrämmande. Jag sökte böcker som fyllde ut något slags behov. Jag kämpade med döden, seperationer och svårigheter som kantade mitt unga liv. En pappa som gick bort för tidigt och en tystnad som uppstod kring hans namn och liv. Jag sökte efter förklaringar och ord som kunde hjälpa mig. Jag skulle aldrig kalla den läsningen för lustläsning. Jag skulle kalla den läsningen för livsläsning. Ord jag behövde för att klä mina egna erfarenheter i behövliga ord. Jag behövde orden. Ingen annan kan förklara en annan människas behov. Men boken och litteraturen kan hjälpa att klä in erfarenheterna. Läsaren kan också välja hur nära sitt dilemma man är beredd att vara, välja att se lite med distans på det som sägs coh skrivs, eller kliva rakt in i författarens gestaltande och beskrivande. Men lustläsning... nja... snarare livsläsning.

Jag läste Pär Lagerkvist Gäst hos verkligheten då jag var mycket liten. Det är inte alls något snobberi eller mått på min läsförmåga. Jag förstod inte allt. Men titeln lyste mot mig i bokhyllan och mycket snart läste jag med skräck om pojken som grävde en liten grop i den välkrattade grusgången vilket i de vuxnas värld kom att vara ett omen för ett kommande dödsfall i familjen.

Då min mamma omkom i Estonia, förlorade jag de flesta av mina ord. Jag hade inga ord. Jag fick dem utifrån. Bogvisir, slagsida...ja ni vet. Men mitt språk att uttrycka mig på försvann. Jag upplevde mig som stum. Famlade i språkliga uttryck som inte kom åt något alls av det jag ville säga. Jag vågade mig inte på orden. Om jag sa något om min sorg skulle den bli mig övermäktig. Detta ordlösa tillstånd är allvarligt. Genom mitt behov av ord sökte jag mig till dikten. Dikten kom att skriva in sig. I Tomas Tranströmers strofer återkom mitt språk och min värld. Det tog lång tid. Varje ord var behövliga. Men lustläsning var det inte tal om. Bara om livsläsning.

Jag har sett barn läsa sig in i sina frågor. De där tysta frågorna om varför, hur och vad. De läser svåra saker för att få sina frågor besvarade eller klädda i ord. Det ser ut som lustläsning. De läser koncentrerat. Men de läser in sig. Vad de behöver vet jag inte, men att de behöver det ser jag.

Kanske är själva ordet lustläsning en glädjeyttring och viljeansträngning från oss som redan förstår bokens kraft. Kanske att vi skulle tala om hur ansträngande det är att läsa, och att vi själva väljer vår läsning. Vad att läsa är kanske inte alltid frågan, utan att läsa. För livet!

Anne-Marie Körling,
en aning personlig kring sitt läsande.
I DN finns ett mycket bra reportage i Pontus Dahlmans BOKLÖRDAG - LÄS- Men glöm de fina skälen. Jag rekommenderar den artikeln och sänder en varm hälsning till journalisten Pontus Dahlman. Så många tankar väckte den hos mig.

8 kommentarer:

Unknown sa...

Jag läste artikeln och tänkte: undrar om någon på Svenskläraren också gjort det? Och det hade du, Anne-Marie - och så vackert du skriver! Läsning för och av livslust - livslustläsning, tänker jag!
/Janis

Anonym sa...

Ja, det var verkligen ett vackert och allvarsfullt blogginlägg. Litteratur på liv och död. Livsläsning, skall komma ihåg detta ord. Tack!

Anonym sa...

Dina djupt personliga ord berör, och dina upplevelser blir på så vis giltiga också för oss andra. Tack!

Anonym sa...

Oj, får gåshud när jag läser ditt inlägg, Anne-Marie. Tack för att jag fick ta del av det.

Anonym sa...

Tack, vill inte skriva mer än så. Anne-Marie

Bernur sa...

Ja, det är så här läsning ska fungera: som ett inre behov, i stället för yttre tvång - ingen ska tala om för dig vad du ska läsa, du ska upptäcka det själv, göra dig själv förvånad, och upptäcka vad det är du har saknat i samma ögonblick som du hittar boten (eller åtminstone lindringen) för det.

Duvan sa...

Ann-Marie: Nästan alla vi som gillar läsning har nog upplevt detta:att få hjälp med orden när de fattas oss...

Jag gillar också Pontus Dahlmans formulering om läsning som en käpp i hjulet, både i samhällshjulet och det privata ekorrhjulet.

Anonym sa...

Anne-Marie: vad fantastiskt fint, och vad glad jag blir, trots att det du skriver också är så sorgligt.