Janis från vår favoritblogg Metabolism funderar över om det egentligen är så spännande att koka ner romaner till enkla slagord
Det finns vanligt förekommande moment i svenskämnet som jag ofta funderar över. Kritiskt. Jag funderar till exempel över om man inte motarbetar det man är ute efter i litteraturundervisningen, nämligen att fördjupa sig i texten för att nå en djupare förståelse, både av innehåll och av författarens grepp att förstärka det skrivna, genom vissa sätt man (på vissa håll) arbetar med litteraturen på.
Ett sådant sätt är momentet: ”Läs novellen/romanen och hitta budskapet”.
En skönlitterär text har teman, motiv, symboler – men baske mig om de per automatik alltid har ett budskap! Ändå pågår det en oförtröttlig jakt efter budskap i många klassrum runt om i skolans svenskundervisning (nej, inte överallt)!
Innan någon undrar om jag helt förnekar ”budskapets” existens ska jag inflika att förnekar gör jag inte alls. Visst finns det budskap i texter, författarens eller de man lägger in själv i sin läsning, medvetna eller omedvetna. Jag menar bara att budskap ofta är mer komplicerade, mer dunkla och svårfångade än att de snabbt och lätt kan hittas efter bara en (elev-)snabb genomläsning. Och sällan är de så explicita och lätt tydda att de kan summeras kort i en liten fyrkantig ruta på ett svarsblad (jodå, sådana svarsblad finns). Och inte är det väl budskapen vi ska börja prata om direkt efter att vi läst texten?
Fy, vad tråkigt det skulle vara att läsa om alla romaner och noveller hade ett budskap som kan summeras i en kort mening. Är inte det att reducera skönlitteraturen?
En bibeltext har ett budskap. En gammal sedelärande fabel har det. En folksaga har det (fastän kanske så gömt och ”så psykoanalytiskt” så det går alla andra än freudianer förbi). Stora delar av barn- och ungdomslitteraturen har ofta ett (mer eller mindre synligt) pedagogisk budskap. Att läsa en skönlitterär text och ta med sig frågan om textens budskap in i sin läsning – kan det bli mycket tristare? Och mer kontaproduktivt?
Jag tror inte den vanliga frågan ”Har texten ett tema (budskap)?” följt av ”Var hittar du budskapet? Är budskapet dolt eller tydligt?” främjar varken läslust, eller ett djupare tänkande. Syftet med läsningen blir att ”hitta svaret”. Det enligt läraren rätta svaret, dessutom, om vi ser till hur elever tyvärr ofta uppfattar undervisningen. Elev-tänket riskerar bli: Vad vill läraren att jag ska hitta för budskap?”
Om jag bortser från att tema i frågeställningen görs synonymt med budskap ger frågeställningen också en föreställning om att texten bara innehåller ett budskap. Att en bra text oftast innehåller mer än ett idéinnehåll, en tanke, ett slags problematik kommer förhoppningsvis fram i en efterföljande diskussion, men är det ändå inte en trist ingångspunkt?
Litteraturen är alldeles för viktig för att inte tas på allvar. Ska man leta budskap finns det andra texter att hugga in på. Skönlitterära texter kräver bra frågor, och bra sätt att ställa dem på. Det är denna texts explicita budskap.
Janis undrar också om hon kanske hetsar upp sig i onödan? Är detta kanske att märka ord - frågan om budskapet är kanske ett nödvändigt didaktiskt grepp som är svårt att fatta?
Andra bloggar om: budskap, litteratur, Janis, litteraturundervisning, läsning, Metabolism, romaner, skolan, undervisning
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Jag tycker inte att du hetsar upp dig i onödan! Det du skriver om är viktigt. Det är alldeles för ofta vi inte bara förenklar utan kanske till och med i onödan försvårar elevernas läsning med den typ av frågor du skriver om. Jag vet inte varför det här budskapstänkandet lever kvar. Man gjorde ju upp med den biografiska orienteringen (vad vill författaren?) inom litteraturvetenskapen för en massa år sedan. Finns bättre sätt att öppna en text på.
Bästa Janis, tack för ditt inlägg hos oss. Den fråga du tar upp anser jag mycket viktig. Den går inte att reducera texten till buskapssökande. Det finns en läsare till texten ocskå, som läser in sig, läser av, funderar i egna banor och skapar självständiga budskap. Dessutom är det så att budskapet förändras ju fler gånger du läser en text. Jag har haft en diskussion om Dostojevskijs Raskolnikov - Brott och Straff - som ständigt förändrar sitt budskap till mig som läsare. Första gången jag läste Brott och Straff är inte densamma som sista gången jag läste den. Den förändras i takt med hur jag förändras. Ibland undrar jag om vi har ett behov av reduktionen, urkokandet, essansen för att lättare bli berörda, lättare tro oss förstå, göra det enkelt för oss , inte orka med att inte begripa till en början. Jag uppskattar den litteraturen som givit mig mest frågetecken... för med ålderns rätt ... och den tänker jag ta mig som nybliven femtioåring ... så har dessa böcker levt kvar i mig...de frågor de väckt har fått sina svar...eller blivit omsatta i mitt liv och begripna i efterhand. Jag vill nog värna den självständiga läsningen, och den modellande läsningen, vilket inte behöver vara ur samma texter. Jag upplever ditt inlägg som ett sökande... och det tror jag är det absolut viktigaste. Så ska vi läsa litteratur också. Jag sänder en omtänkande värme från mitt skrivarhörn till dina tankar. Välkommen tillbaka med inlägg här. Anne-Marie Körling
Svante: "förenklar" samtidigt som vi "försvårar" var essensen av vad jag menar, tack!
Anne-Marie: Olika texter till den individuella och den modellande läsningen, ja just precis så!
Roligt att du nämner Brott & Straff: älskade Dostojevskij när jag var 20, tyckte han var för ordrik 10 år senare, uppskattar på nytt när jag läste B & S i förra veckan - du har alldeles rätt i att samma bok talar till oss olika, vid skilda tillfällen.
Och tack till er båda - jag kan alltså få fortsätta hetsa upp mig! ;)
Det kanske bara är när jag hetsar upp mig som jag söker,insåg jag också.
/Janis
Du har fått mig att fundera över hur elevuppgifter formuleras i största allmänhet. Kan nog bli ett inlägg endera dagen. Angeläget, tycker jag, att försöka få syn på metoder som är väl inarbetade sedan länge men faktiskt behöver ifrågasättas. Gärna mer sånt!
"Jag menar bara att budskap ofta är mer komplicerade, mer dunkla och svårfångade än att de snabbt och lätt kan hittas efter bara en (elev-)snabb genomläsning". Snitsigt formulerat Janis! Instämmer - även om jag är en av de lärare som tycker att "budskapet" är väldigt viktigt i romaner. Eller snarare: vad vill romanen säga - gärna mer specifikt - om sina olika teman (Hamlet och Små citroner gula skiljer sig åt angående synen på kärlek t ex). Men som du säger: det är sällan romaner har ett enda budskap. Har de det är de nog snarast ganska intetsägande.
Hela idén med att skriva romaner istället för att skriva pamfletter är givetvis att genom fiktion möjliggöra öppnare läsningar. Mycket mera mångfacetterade utsagor om världen vi lever i. Jag håller på att läsa Emily Brontës Svindlande höjder för tillfället - vilken underbart storslagen roman, som sätter mig som läsare i någon slags direktkontakt med romantikens hela världsbild. Enormt fascinerande! Fast om frågan är: vad är budskapet? Tja, det är ju omöjligt, om man inte (som i film) godtar de banalaste premisser som att kärlek och hat är en mäktiga krafter som kan slå sönder våra liv. Typ. Hur kul är det?
Men å andra sidan - en roman är också alltid en argumentation för något. Intressantare än Vad är budskapet? är naturligtvis Hur läggs olika "budskap" fram? Hur samverkar olika sådana "budskap" (och nu är det nog tematik jag är inne på igen)?
Mångfald av läsningar berikar. Det är det man har en klass till. Att öva upp med eleverna är inte att lära dem som du säger att formulera färdiga svar utan att öva deras sensibilitet. För att citera alltid lika snitsiga Anne-Marie ovan: "Det finns en läsare till texten ocskå, som läser in sig, läser av, funderar i egna banor och skapar självständiga budskap. Dessutom är det så att budskapet förändras ju fler gånger du läser en text".
Och vad författaren eventuellt ansåg som du pekar på Svante - det är skönt att många kommit bort från den i detta sammanhang ganska ointressanta frågan. Vad det kan blockera elever att först läsa om Kafka t ex och sedan läsa Förvandlingen. Vips blir en vidöppen roman reducerad till en allegorisk biografi (filtrerad genom djupsinniga författarbiografier i "Möt litteraturen" eller "Dikten och vi").
Svante: ja, visst är det intressant med elevuppgifter generellt. I bästa fall kan vi ju genom en egen noggrann läsning generera frågor som eleverna verkligen går igång på (Du nya sköna värld som jag läser med musiktvåorna är en sådan bok) - i sämsta fall sitter man där: ja, vad handlar det här om då?
Janis: igen - tack för intressant inlägg!
Svante: ser fram emot ett inlägg om formulerandet av elevuppgifter! Det är verkligen något som intresserar mig!
Martin: ja, teman och hur författaren argumenterar/"förför oss" är så mycket mer intressant än budskap! Tematik är inte det samma som "budskap", vill jag påstå. Om man inte definierar vad "bokens budskap" då ska ses stå för).
Tack till alla tre för intressanta kommentarer! Vem har sagt att bloggandet inte är lärorikt? Inte jag iaf!
Men det kan uppstå ganska spännande funderingar när man faktiskt formulerar frågan som så: Vad uppfattar du som romanens "budskap" (med citationstecken runt). Satt idag och rättade texter musiktvåorna skrivit om Hornbys En god människa. Tjugo rättade uppsatser, säkert femton olika svar om vad textens budskap är. Och där säkert hälften av texterna i klartext anger att det är svårt att spika "budskap", och att det är svårt att se bara ett budskap. Och sedan tvingas de att så att säga extrahera ut en kontenta ur de analyserande frågor (och diverse diskussioner vi fört i klassrummet under de fyra veckor vi läst romanen) de redan frågat om. Jättebra, många elever kommer långt ner i hur romanen argumenterar om hur man bör förhålla sig till sin familj och medmänniskor - enligt just denna roman.
Jag tror att Anne-Marie säger något enormt viktigt: "Det finns en läsare till texten också, som läser in sig, läser av, funderar i egna banor och skapar självständiga budskap." Den aktiviteten är vi tyvärr ganska dåliga på att fånga in i skolan. Och att hjälpa eleverna att "lyssna på" sin egen läsning (hittar inget bättre uttryck så här i alla hast). Budskapsraseriet riskerar att objektivera texten, tycker jag. Då missar man mycket av läsandets dialogiska "konstruktion". Hm. Nu är jag flummig, va? :-)
Skicka en kommentar