"Jag hoppas att Jan Björklund slutar vara plakatpolitiker och tar skolvärldens krav på en långsiktig uppgörelse på allvar. Jag tänker i alla fall försöka ta honom på allvar ett tag till".
Det är plats för ett litet jippi. Socialdemokraterna är tillbaka i arenan som Sveriges oppositionsparti - nu också i skolpolitiken! Mona Sahlin har mandat att förhandla med regeringen! Och socialdemokraterna verkar allvarligt inställda på förhandlingar, kompromiss och långsiktiga uppgörelser! Det har vi efterlyst länge på denna sida (och konstaterar lite leende att Mona är tuffare än vi trott).
Får se bara om Jan Björklund välkomnar dessa nya möjligheter. DN är mycket pessimistisk, och menar att det är ogörligt så länge Sahlin inte tydligare har partiet bakom sig. SvD verkar lite mer positiva då hela skolfrågan som helhet tycks ha flyttat högerut (och kan tjäna som modell för alla andra politiska frågor).
Det jag gillar mest med Socialdemokraternas förslag är ökade krav på nationella prov. Med det styrsystem vi har idag måste staten öka greppet om framförallt grundskolan. För att öka likvärdigheten över landet. För att sätta fokus på kunskapsförmedling. För att avstyra tendenserna till treämnesskola som finns på många håll.
Det verkar ju som om en viss omsvängning sker inom vänstern överhuvudtaget just nu. Det rör sig om ett långsamt lappkast, där väl Lars Ohlys funderingar om skolan på DN Debatt häromdagen markerar ett kraftigare bryt än tidigare med den gamla retoriken. Jo, Ohly har svårt att slita sig från det gamla vänsterpartistiska mantrat att bara vi höjer skatterna och ökar resurserna, ja då ska ni få se! Och visst är han lite arg på Mona! Men ändå! Välkommen in i matchen Lars!
Nu undrar vi bara vad som kan komma ut av detta i sista änden. Men det känns lite bättre nu.
Martin Sandberg är gymnasielärare och gillar pragmatiska rättningar in mot mitten.
Andra bloggar om: Jan Björklund, Mona Sahlin, socialdemokraterna, betyg, skolan, skolpolitik, Lars Ohly, Martin Sandberg
Visar inlägg med etikett skolpolitik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett skolpolitik. Visa alla inlägg
lördag 10 november 2007
fredag 9 november 2007
Samhällsproblem är inte skolans fel
Visst känns det tryggt att både höger och vänster är överens om att sakernas tillstånd var på topp när fyrtiotalisterna var unga! Då var det ordning och reda! Då tog man hand om varandra! Då fanns det en respekt för äldre! Då fanns det inga klassklyftor som idag! På den tiden var skattesatserna rimliga! På den tiden fanns fortfarande folkhemmet! Då värdesattes äldre! Då kämpade ungdomar!
Som synes är bilden av förr minst sagt motstridig, och det är därför inte förvånande hur fyrtiotalisternas kamp fortfarande böljar fram och tillbaka på snart sagt alla samhällets barrikader.
Skolan är naturligtvis en sådan arena där debatten ofta polariserats mellan "det är inget fel på dagens skola alls och internationella jämförelser är faktiskt missvisande och barnen lär sig faktiskt andra färdigheter än att sitta och kackla som små papegojor", och "skolan är normlöshetens högborg och barnen har inte lärt sig något sedan sextiotalet och nu måste de baske mig veta hut och betyg ska de ha".
Ett exempel på den senare hållningen ser vi i gårdagens SvD, där professor Inger Enkvist ger sig in i debatten.
Enkvist menar i all korthet att problemet med problematiska förorter där unga kriminella sätter skräck i lokalbefolkningen är skolans fel. I artikeln blandar hon konkreta iakttagelser från skolans värld som väldigt många känner igen sig i (se DN:s Insidanserie om skolor som lyckats - jag vet att jag tjatar om dessa artiklar), med fullständiga huvudlösheter. Allt blandas till en enda patetisk litania som inte står östeuropeiska begravningsgråterskor efter.
Inger, det är sant att pedagogiken i dagensk svenska skola lämnar mycket i övrigt att önska, präglad av "egen forskning" som den är. I motsats till vad dess försvarare hävdar är detta inte arbetsformer som stimulerar till kritisk reflektion utan är det okritiska reproducerandets högsta stadium. Däri håller jag med dig, och här börjar vi också se hur pendeln svänger.
Men när du däremot hävdar att skolan är för antiauktoritär och det är här problemet ligger blir det alldeles snurrigt. Skolan speglar en antiauktoritär samhällsattityd, där den största skillnaden mot alla andra icke-skandinaviska länder är en mycket långtgående individualism (se t ex Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs "Är svensken människa?" Rötterna går enligt dem mycket längre tillbaka än 60-talet). Att skolan skulle ställa sig utanför detta samhälle och uppmuntra till andra värderingar än de som gäller inom näringsliv, politik och förvaltning är ju minst sagt bisarrt.
Visst har begreppet individualisering i stora drag missförståtts under 90-talets omstöpningar av skolan, men hur konstruerar man en undervisning som inte har "eleven i centrum", Inger? Att eleven inte tillåts vara i centrum utan trängs ut av olika tokroliga konstruerade arbetsformer är mer problemet i skolan idag.
Och när du säger att det antiauktoritära återspeglas i mobbning skriker jag efter källor (och tar mig för pannan). För mobbning Inger, det finns inte alls på samma sätt som när du - eller ens jag - var liten. Vilka siffror har du till stöd för detta? Borde inte alla samhällets problem i så fall lösas om vi bara återinförde skolagan?
Så var så säkra: i medier präglade av borgerligt sinnade fyrtiotalister samt en läsande allmänhet kommer man att humma "bra rutet, Inger!" och i dess mer vänsterinriktade vedersakare "Det är inget fel på den svenska skolan faktiskt! Förutom att nittiotalskrisetn gjort att det saknas resurser". Liknande debattartiklar har vi läst många av sedan sextiotalet, och den sista är ännu inte skriven.
Martin Sandberg är gymnasielärare och har verkligen ett horn i sidan till fyrtiotalister. Rätt i sak, Per Nuder, men går det inte formulera på ett annat sätt?
Som synes är bilden av förr minst sagt motstridig, och det är därför inte förvånande hur fyrtiotalisternas kamp fortfarande böljar fram och tillbaka på snart sagt alla samhällets barrikader.
Skolan är naturligtvis en sådan arena där debatten ofta polariserats mellan "det är inget fel på dagens skola alls och internationella jämförelser är faktiskt missvisande och barnen lär sig faktiskt andra färdigheter än att sitta och kackla som små papegojor", och "skolan är normlöshetens högborg och barnen har inte lärt sig något sedan sextiotalet och nu måste de baske mig veta hut och betyg ska de ha".
Ett exempel på den senare hållningen ser vi i gårdagens SvD, där professor Inger Enkvist ger sig in i debatten.
Enkvist menar i all korthet att problemet med problematiska förorter där unga kriminella sätter skräck i lokalbefolkningen är skolans fel. I artikeln blandar hon konkreta iakttagelser från skolans värld som väldigt många känner igen sig i (se DN:s Insidanserie om skolor som lyckats - jag vet att jag tjatar om dessa artiklar), med fullständiga huvudlösheter. Allt blandas till en enda patetisk litania som inte står östeuropeiska begravningsgråterskor efter.
Inger, det är sant att pedagogiken i dagensk svenska skola lämnar mycket i övrigt att önska, präglad av "egen forskning" som den är. I motsats till vad dess försvarare hävdar är detta inte arbetsformer som stimulerar till kritisk reflektion utan är det okritiska reproducerandets högsta stadium. Däri håller jag med dig, och här börjar vi också se hur pendeln svänger.
Men när du däremot hävdar att skolan är för antiauktoritär och det är här problemet ligger blir det alldeles snurrigt. Skolan speglar en antiauktoritär samhällsattityd, där den största skillnaden mot alla andra icke-skandinaviska länder är en mycket långtgående individualism (se t ex Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs "Är svensken människa?" Rötterna går enligt dem mycket längre tillbaka än 60-talet). Att skolan skulle ställa sig utanför detta samhälle och uppmuntra till andra värderingar än de som gäller inom näringsliv, politik och förvaltning är ju minst sagt bisarrt.
Visst har begreppet individualisering i stora drag missförståtts under 90-talets omstöpningar av skolan, men hur konstruerar man en undervisning som inte har "eleven i centrum", Inger? Att eleven inte tillåts vara i centrum utan trängs ut av olika tokroliga konstruerade arbetsformer är mer problemet i skolan idag.
Och när du säger att det antiauktoritära återspeglas i mobbning skriker jag efter källor (och tar mig för pannan). För mobbning Inger, det finns inte alls på samma sätt som när du - eller ens jag - var liten. Vilka siffror har du till stöd för detta? Borde inte alla samhällets problem i så fall lösas om vi bara återinförde skolagan?
Så var så säkra: i medier präglade av borgerligt sinnade fyrtiotalister samt en läsande allmänhet kommer man att humma "bra rutet, Inger!" och i dess mer vänsterinriktade vedersakare "Det är inget fel på den svenska skolan faktiskt! Förutom att nittiotalskrisetn gjort att det saknas resurser". Liknande debattartiklar har vi läst många av sedan sextiotalet, och den sista är ännu inte skriven.
Martin Sandberg är gymnasielärare och har verkligen ett horn i sidan till fyrtiotalister. Rätt i sak, Per Nuder, men går det inte formulera på ett annat sätt?
onsdag 31 oktober 2007
Uppdelat svenskämne - ytterligare en poänglös symbolfråga
Jag har haft en känsla av att många lärare lite i smyg hejat på Jan Björklunds framfart i skoldebatten. Han har stått för en radikalt annorlunda berättelse om skolans problem än den som idisslades av hans socialdemokratiska föregångare.
Men - som vi påpekat tidigare - ofta hamnar Björklund helt fel i lösningarna, då han nostalgiskt drömmer sig tillbaka till den tid då femmorna alltid var slut och skällsordet "mekansikt utantillrabblande" hade större fog än nu.
Nu menar han att svenskämnet på gymnasiet skall delas upp, en litteraturdel och en språkdel. Detta motiverar han (?) med att eleverna skall få läsa mer nationella klassiker. "Om du går in i en skola i Polen, Ryssland eller i Frankrike så är det en självklarhet att eleverna läser och tar del av de stora nationalförfattarna", menar skolministern och får i alla fall undertecknad att önska att mer logik borde funnits på schemat när han gick i skolan.
Att avskaffa de båda svenskbetygen var en käpphäst för Svensklärarföreningen i årtionden. Skillnaden mellan att läsa litteratur, tala om den och skriva om den är allt igenom konstlad, och problemet löstes 94 genom att A-kursen fick en lite större slagsida åt att skriva, och B-kursen fick en lite större slagsida åt litteraturen.
Varför Jan Björklund kan du inte prata med lärarna först? Och varför Jan Björklund kan du inte förklara varför en uppdelning i ämnet i två delar skulle vara det bästa medlet att få eleverna att läsa fler "stora nationalförfattare"?
Som vi förut påpekat: är det inte bättre att fundera mer på hur vi ska få elever att läsa böcker överhuvudtaget?
Martin Sandberg är gymnasielärare och fick två betyg i svenska. Men undervisningen var uteslutande litteratur.
Men - som vi påpekat tidigare - ofta hamnar Björklund helt fel i lösningarna, då han nostalgiskt drömmer sig tillbaka till den tid då femmorna alltid var slut och skällsordet "mekansikt utantillrabblande" hade större fog än nu.
Nu menar han att svenskämnet på gymnasiet skall delas upp, en litteraturdel och en språkdel. Detta motiverar han (?) med att eleverna skall få läsa mer nationella klassiker. "Om du går in i en skola i Polen, Ryssland eller i Frankrike så är det en självklarhet att eleverna läser och tar del av de stora nationalförfattarna", menar skolministern och får i alla fall undertecknad att önska att mer logik borde funnits på schemat när han gick i skolan.
Att avskaffa de båda svenskbetygen var en käpphäst för Svensklärarföreningen i årtionden. Skillnaden mellan att läsa litteratur, tala om den och skriva om den är allt igenom konstlad, och problemet löstes 94 genom att A-kursen fick en lite större slagsida åt att skriva, och B-kursen fick en lite större slagsida åt litteraturen.
Varför Jan Björklund kan du inte prata med lärarna först? Och varför Jan Björklund kan du inte förklara varför en uppdelning i ämnet i två delar skulle vara det bästa medlet att få eleverna att läsa fler "stora nationalförfattare"?
Som vi förut påpekat: är det inte bättre att fundera mer på hur vi ska få elever att läsa böcker överhuvudtaget?
Martin Sandberg är gymnasielärare och fick två betyg i svenska. Men undervisningen var uteslutande litteratur.
Att tro på eleverna borde vara en självklarhet
En av de mest uppmuntrande vinklarna i DN:s idag avslutade serie på Insidan om problemskolor som lyft sig är synsättet på barnen. En gammal sanning i skolvärlden säger ju att det bara är två saker som har mätbar betydelse i skolsammanhang – föräldrarnas och lärarnas utbildningsnivå, men det verkar som om detta inte gäller.
En tro på att förändring är möjlig, i kombination med ny syn på skolans organisation, ordentlig lärarledd undervisning och höga men rimliga positiva förväntningar på eleverna verkar vara receptet som återkommer, senast om de kommunala skolorna i Haninge (vi har skrivit om denna artikelserie både en och två gånger förut). Det mest anmärkningsvärda med vändingen som enligt artikeln har skett i Haninge är ju att den har gått så rasande fort. För tre år sedan hade 60 procent av de sjuåriga barnen i Haninge "uppnått en viss grad av läsförståelse". I år är siffran 92 procent. Elevernas utveckling kontrolleras regelbundet, med den självklara bieffekten att lärarna försöker utnyttja tiden så effektivt som möjligt.
Haninge gick förut i spetsen för att avskaffa sin egen utbildning – enligt artikeln fick de lärare som jobbade mest med ”fri forskning” t o m högre lön. Ett arbetssätt som inte bara drabbar de svagare eleverna kunskapsmässigt – vilket nämns på flera ställen i artiklarna - utan också naturligtvis på ett mycket tydligt sätt pekar ut dem som ett B-lag i varje enskild klass "vi som bara sitter här och inte fattar". Men – vilket inte riktigt påpekats i DN:s artiklar – ambitiösa, läsvana elever tvingas ägna dag ut och dag in av sin skoltid åt själlösa, mekaniska sammanställningar istället för att göra något mer meningsfullt och kreativt.
Som gymnasielärare är skillnaden mellan elever som haft "vanlig", "traditionell" "lärarledd" undervisning, och elever som har haft mer "modern", "individualiserad" och "fritt kunskapssökande" undervisning mycket tydlig. Den senare gruppen har jättesvårt att komma in i läxläsning, inläsning av prov men också paradoxalt nog uppgifter som är mer av att referera och ställa samman något som någon annan har skrivit. Det är dessa elever som har så svårt att förstå att plagiat är fusk vilket ger betyget streck på en uppgift. Det tycks som om deras lärare varit oerhört rädda för att ge dem någon typ av instruktioner, en riktig uppgift att lösa eller frågor att besvara.
Så låt oss återvända till nittiotalets mest slitna klyscha "eleven i centrum". Det är en fin utgångspunkt. Tro att elever på grundskolan och gymnasiet faktiskt kan utvecklas kognitivt och lära sig saker verkar vara centralt hos de skolor som lyckas. Det känns skönt att denna syn verkar vinna stöd hos oppositionen. Det vore bra om alliansen och sossarna slutar att utforma sin politik i motsats till varandra, så vi slipper den olyckliga fixeringen vid ovidkommande symbolfrågor.
Martin Sandberg är gymnasielärare och har så klart också sysslat med projekt som i efterhand mest liknar förvaring.
En tro på att förändring är möjlig, i kombination med ny syn på skolans organisation, ordentlig lärarledd undervisning och höga men rimliga positiva förväntningar på eleverna verkar vara receptet som återkommer, senast om de kommunala skolorna i Haninge (vi har skrivit om denna artikelserie både en och två gånger förut). Det mest anmärkningsvärda med vändingen som enligt artikeln har skett i Haninge är ju att den har gått så rasande fort. För tre år sedan hade 60 procent av de sjuåriga barnen i Haninge "uppnått en viss grad av läsförståelse". I år är siffran 92 procent. Elevernas utveckling kontrolleras regelbundet, med den självklara bieffekten att lärarna försöker utnyttja tiden så effektivt som möjligt.
Haninge gick förut i spetsen för att avskaffa sin egen utbildning – enligt artikeln fick de lärare som jobbade mest med ”fri forskning” t o m högre lön. Ett arbetssätt som inte bara drabbar de svagare eleverna kunskapsmässigt – vilket nämns på flera ställen i artiklarna - utan också naturligtvis på ett mycket tydligt sätt pekar ut dem som ett B-lag i varje enskild klass "vi som bara sitter här och inte fattar". Men – vilket inte riktigt påpekats i DN:s artiklar – ambitiösa, läsvana elever tvingas ägna dag ut och dag in av sin skoltid åt själlösa, mekaniska sammanställningar istället för att göra något mer meningsfullt och kreativt.
Som gymnasielärare är skillnaden mellan elever som haft "vanlig", "traditionell" "lärarledd" undervisning, och elever som har haft mer "modern", "individualiserad" och "fritt kunskapssökande" undervisning mycket tydlig. Den senare gruppen har jättesvårt att komma in i läxläsning, inläsning av prov men också paradoxalt nog uppgifter som är mer av att referera och ställa samman något som någon annan har skrivit. Det är dessa elever som har så svårt att förstå att plagiat är fusk vilket ger betyget streck på en uppgift. Det tycks som om deras lärare varit oerhört rädda för att ge dem någon typ av instruktioner, en riktig uppgift att lösa eller frågor att besvara.
Så låt oss återvända till nittiotalets mest slitna klyscha "eleven i centrum". Det är en fin utgångspunkt. Tro att elever på grundskolan och gymnasiet faktiskt kan utvecklas kognitivt och lära sig saker verkar vara centralt hos de skolor som lyckas. Det känns skönt att denna syn verkar vinna stöd hos oppositionen. Det vore bra om alliansen och sossarna slutar att utforma sin politik i motsats till varandra, så vi slipper den olyckliga fixeringen vid ovidkommande symbolfrågor.
Martin Sandberg är gymnasielärare och har så klart också sysslat med projekt som i efterhand mest liknar förvaring.
tisdag 23 oktober 2007
Magiska hemligheter bakom framgångsrik skola
Vad är egentligen hemligheten bakom skolor som lyckas? Sedan nittiotalet har vi fått höra många berättelser om olika skolors nya, moderna metoder som i ett enda kraftfullt svep sopar bort allt som är tråkigt och ineffektivt och utan krusiduller gör alla elever nyfikna, kunskapssökande och ansvarstagande.
Det har varit cases och PBL, storylines, och fri forskning, portföljmetodik och arbetskort, ämnesintegrering och infärgning, montessoriinspirerat och steinerartat. Och IT. IT. IT. Kära läsare – ni kan säkert ge mig ytterligare tio exempel, - ty som det heter – metoderna har varit legio.
DN drar idag igång en artikelserie på Insidan om goda exempel i skolans värld, och börjar på Oxhagsskolan i Akalla, där 85 procent av barnen har utländsk bakgrund. 96 procent godkända i svenskaprovet årskurs fem. 98 procent i engelska. Det är ju helt enastående resultat, dessutom i ett område med hög arbetslöshet, låg utbildningsnivå och många nyanlända. Vad är det för magisk metod som åstadkommit dessa resultat?
Vad som framkommer i artikeln rör det sig om engagerade, snälla lärare med lika fokus på att eleverna trivs som att de utvecklas kunskapsmässigt. Enormt, enormt fokus på läsning. Trivsel och arbetsro. Lärarledd undervisning med ordentlig planering och struktur som tydligt kommuniceras med barnen så att alla vet vad de ska göra. Läxor. Och att läraren faktiskt har koll på att de görs. Höga men rimliga förväntningar på barnen – och en insikt om att skolan inte lyckas är det skolan det är fel på, inget annat. Snabbhet i reaktionerna om barn far illa eller har det svårare. Tydlig ledning.
Är det någon som är förvånad?
Problemet är bara att i det skolideologiska klimat vi förhoppningsvis är på väg bort ifrån är det typ alla fel. Samtliga doktorander i pedagogik på fältstudier skulle snabbt konstatera att Ingegärd Wallman och hennes kollegor är petrifierade dinosaurier.
De tar för stor plats i klassrummet. De låter inte barnen vara med och bestämma i tillräcklig utsträckning. De bygger inte undervisningen utifrån barnens egna erfarenheter. De formar inte undervisningen utifrån barnens verklighet i det omgivande lokalsamhället. Undervisningsmetoderna är för ensidiga. De skapar konstlade gränser mellan ämnena som inte finns ute i verkliga livet.
När eleverna gör kreativa saker utanför stoffet (som t ex viker flygplan när de egentligen skall släppa pappret på golvet) tillrättavisas de av lärarna. En stor del av skoldagen går åt till att elever mekaniskt skall lära sig stoff snarare än att reflektera över det. Barnen ägnar sig instrumentellt åt sitt arbete för att inhösta beröm och premier. Alla barnen har inte samma möjligheter att läsa läxor hemma.
Nej, jag försöker inte säga att allt i skolan pre-nittiotal var bra, och inte minst i svenskämnet har mycket hänt, men kan vi inte sluta kasta ut årskullar barn med badvattnet?
Martin Sandberg riktar ett stort tack till sina egna inspirerande dinosaurier Lena Josefsson, Lena Welin, Ulla-Britt Andersson, Jan Åberg, Gullvi Carlsson, Dagmar Nordberg och Börje Lundgren.
Det har varit cases och PBL, storylines, och fri forskning, portföljmetodik och arbetskort, ämnesintegrering och infärgning, montessoriinspirerat och steinerartat. Och IT. IT. IT. Kära läsare – ni kan säkert ge mig ytterligare tio exempel, - ty som det heter – metoderna har varit legio.
DN drar idag igång en artikelserie på Insidan om goda exempel i skolans värld, och börjar på Oxhagsskolan i Akalla, där 85 procent av barnen har utländsk bakgrund. 96 procent godkända i svenskaprovet årskurs fem. 98 procent i engelska. Det är ju helt enastående resultat, dessutom i ett område med hög arbetslöshet, låg utbildningsnivå och många nyanlända. Vad är det för magisk metod som åstadkommit dessa resultat?
Vad som framkommer i artikeln rör det sig om engagerade, snälla lärare med lika fokus på att eleverna trivs som att de utvecklas kunskapsmässigt. Enormt, enormt fokus på läsning. Trivsel och arbetsro. Lärarledd undervisning med ordentlig planering och struktur som tydligt kommuniceras med barnen så att alla vet vad de ska göra. Läxor. Och att läraren faktiskt har koll på att de görs. Höga men rimliga förväntningar på barnen – och en insikt om att skolan inte lyckas är det skolan det är fel på, inget annat. Snabbhet i reaktionerna om barn far illa eller har det svårare. Tydlig ledning.
Är det någon som är förvånad?
Problemet är bara att i det skolideologiska klimat vi förhoppningsvis är på väg bort ifrån är det typ alla fel. Samtliga doktorander i pedagogik på fältstudier skulle snabbt konstatera att Ingegärd Wallman och hennes kollegor är petrifierade dinosaurier.
De tar för stor plats i klassrummet. De låter inte barnen vara med och bestämma i tillräcklig utsträckning. De bygger inte undervisningen utifrån barnens egna erfarenheter. De formar inte undervisningen utifrån barnens verklighet i det omgivande lokalsamhället. Undervisningsmetoderna är för ensidiga. De skapar konstlade gränser mellan ämnena som inte finns ute i verkliga livet.
När eleverna gör kreativa saker utanför stoffet (som t ex viker flygplan när de egentligen skall släppa pappret på golvet) tillrättavisas de av lärarna. En stor del av skoldagen går åt till att elever mekaniskt skall lära sig stoff snarare än att reflektera över det. Barnen ägnar sig instrumentellt åt sitt arbete för att inhösta beröm och premier. Alla barnen har inte samma möjligheter att läsa läxor hemma.
Nej, jag försöker inte säga att allt i skolan pre-nittiotal var bra, och inte minst i svenskämnet har mycket hänt, men kan vi inte sluta kasta ut årskullar barn med badvattnet?
Martin Sandberg riktar ett stort tack till sina egna inspirerande dinosaurier Lena Josefsson, Lena Welin, Ulla-Britt Andersson, Jan Åberg, Gullvi Carlsson, Dagmar Nordberg och Börje Lundgren.
lördag 20 oktober 2007
Sluta skyll på barn med utländsk bakgrund
Just som vi trodde att det i skolfrågor börjat växa fram en samsyn mellan alliansen och socialdemokraterna, visar det sig att gamla socialdemokratiska skolreflexer fortfarande slår till. När det konstateras att elever med utländsk bakgrund klarar sig sämre i dagens skola (mätt i andel behöriga till gymnasiestudier), menar en ledamot i socialdemokraternas skolrådsslag, Erik Nilsson ("Skolrådslag ska ge s en ny skolpolitik", DN 20/10 – artikel ännu inte på nätet), att detta är problemet i den svenska skolan: "Att man i den politiska och mediala debatten låtsas som att elevernas resultat i den svenska skolan är ett generellt problem gör mig förbannad".
Att hela tiden skylla den svenska skolans försämrade resultat på elever med utländsk bakgrund gör mig förbannad, Erik Nilsson.
Har du överhuvudtaget läst den debattartikel dina vänner i Socialdemokraternas skolpolitiska råd skrivit på DN debatt härom veckan? Verklighetsbeskrivningen börjar att förändras – också bland dina kollegor. De nämner ingenting om elever med utländsk bakgrund, däremot diskuterar de en rad generella problem.
Och orsakerna till att svenska elever läser sämre nu än för inte så länge sedan är komplicerat att förklara, det finns inga enkla svar (men se t ex PO Svedners "Varför tycks svenska elever läsa sämre – och vad göra?" i Svenskläraren 2006:2. Kan beställas här) Men när vi förenklar svårbegripliga problem till lättsmält orsak – verkan är vi ute på tunn populistisk is.
Jag tror ju inte att du har någon hidden agenda riktad mot barn med utländsk bakgrund. Men – den enklaste slutsatsen vi kan dra – vilket många andra gör runt om i landet (se artikel om Sverigedemokraternas första kommunföreningsmöte i dagens DN) – är att om vi helt enkelt inte tar emot fler flyktingar eller ”skickar hem” dem som redan bor här, så är problemen i det svenska samhället lösta.
Jag tror säkert att din intention är att slå larm och försöka göra något åt en mycket allvarlig situation – och lösningen hos många socialdemokrater brukar ju som alltid vara mer resurser. Och det har jag ju naturligtvis inget emot.
Men med denna syn på problem och lösning blir det omöjligt att förklara de goda resultaten på t ex Oxhagsskolan i Akalla. Är det någon sorts invandrarelit som bor där? Har Oxhagsskolan orättvist mycket resurser i jämförelse med andra skolor?
Martin Sandberg är gymnasielärare och har själv ett förflutet som barn med utländsk bakgrund.
Att hela tiden skylla den svenska skolans försämrade resultat på elever med utländsk bakgrund gör mig förbannad, Erik Nilsson.
Har du överhuvudtaget läst den debattartikel dina vänner i Socialdemokraternas skolpolitiska råd skrivit på DN debatt härom veckan? Verklighetsbeskrivningen börjar att förändras – också bland dina kollegor. De nämner ingenting om elever med utländsk bakgrund, däremot diskuterar de en rad generella problem.
Och orsakerna till att svenska elever läser sämre nu än för inte så länge sedan är komplicerat att förklara, det finns inga enkla svar (men se t ex PO Svedners "Varför tycks svenska elever läsa sämre – och vad göra?" i Svenskläraren 2006:2. Kan beställas här) Men när vi förenklar svårbegripliga problem till lättsmält orsak – verkan är vi ute på tunn populistisk is.
Jag tror ju inte att du har någon hidden agenda riktad mot barn med utländsk bakgrund. Men – den enklaste slutsatsen vi kan dra – vilket många andra gör runt om i landet (se artikel om Sverigedemokraternas första kommunföreningsmöte i dagens DN) – är att om vi helt enkelt inte tar emot fler flyktingar eller ”skickar hem” dem som redan bor här, så är problemen i det svenska samhället lösta.
Jag tror säkert att din intention är att slå larm och försöka göra något åt en mycket allvarlig situation – och lösningen hos många socialdemokrater brukar ju som alltid vara mer resurser. Och det har jag ju naturligtvis inget emot.
Men med denna syn på problem och lösning blir det omöjligt att förklara de goda resultaten på t ex Oxhagsskolan i Akalla. Är det någon sorts invandrarelit som bor där? Har Oxhagsskolan orättvist mycket resurser i jämförelse med andra skolor?
Martin Sandberg är gymnasielärare och har själv ett förflutet som barn med utländsk bakgrund.
söndag 14 oktober 2007
Upp till kamp mot 94-rörelsen!
Eller vad hände med valfriheten i skolan?
En av de drivande idéerna bakom nittiotalets skolreformer var att på olika sätt öka valfriheten för elever och föräldrar. Närhetsprincipen urholkades, fältet öppnades fritt för kommunalt finansierade friskolor och framförallt gymnasiet blev ett slags valfrihetens Mekka och Medina.
Problemet med denna valfrihet är att den drivits ganska långt. Skolorna fick själva anordna de kurser de ansåg kunde locka elever (och som kunde fylla ut lärarnas nya ”flexibla” 1360-tjänster), eleverna kunde välja bort pluggintensiva kurser och istället välja hobbykurser, som den numera så berömda "Festfixarna" på min egen skola i Uddevalla. Och därigenom få bättre meritpoäng till universitet och högskola, eftersom det i denna golden age av postmodernistisk kunskapsrelativism inte kunde anses mer meriterande att ha läst t ex Franska C (svår kurs) istället för ”Mumsig mat i mysig miljö” (inte lika svår kurs). Ja, nittiotalet var en härlig tid. RIP.
Men den didaktiska pendeln svänger, och det som nu står på programmet är att på olika sätt strama åt valfriheten i skolan.
Nästa käpphäst i kö är förmodligen friskolereformen. Den moderatledda kommunen Täby har sålt ut kommunens gymnasieskola Tibble till skolans rektor och en lärare, för absolut ingenting. Och skolminister Björklund menar nu att det alltid måste finnas ”en möjlighet att gå på en kommunal skola”, och manar till kamp mot dem som "cashar in en massa pengar för något som [de] fått gratis". Det låter annorlunda än vad det gjorde för inte så länge sedan.
Idag går regeringen på nästa gamla älskling - de religiösa friskolorna. Vilken skillnad mot 94 års män, som strök historia och införde religion som obligatoriskt kärnämne på gymnasiet! Dagens beslut innebär att all religiös verksamhet på ordinarie skoltid förbjuds, och udden verkar i lika delar vara riktad mot muslimska som kristna friskolor. Visst är det pikant att också KD och Friskolornas riksförbund och SvD:s ledarsida står bakom. Bäva månde Plymuothbröderna!
Men som vanligt verkar också detta mest vara folkpartistisk symbolpolitik. Endast två skolor har stängts de sista åren för bristande saklighet. Trots detta alltså "tydligare regler, skärpt kontroll, hårdare sanktioner".
Vilken av 94 års reformer kommer regeringen att ge sig på här näst? Det målrelaterade betygssystemet?
Så istället för en fortsatt uppgörelse med 68-rörelsen som vi hoppats på (?) denna höst, fylld av Upp till kamp och bekännelselitteratur, säger spåkulan att vi får en fortsatt uppgörelse med den postmodernistiska 94-generationen. Kom ihåg var ni såg denna term först, ok?
Martin Sandberg är gymnasielärare och har alltid tyckt att det räcker med en sorts tandkräm.
En av de drivande idéerna bakom nittiotalets skolreformer var att på olika sätt öka valfriheten för elever och föräldrar. Närhetsprincipen urholkades, fältet öppnades fritt för kommunalt finansierade friskolor och framförallt gymnasiet blev ett slags valfrihetens Mekka och Medina.
Problemet med denna valfrihet är att den drivits ganska långt. Skolorna fick själva anordna de kurser de ansåg kunde locka elever (och som kunde fylla ut lärarnas nya ”flexibla” 1360-tjänster), eleverna kunde välja bort pluggintensiva kurser och istället välja hobbykurser, som den numera så berömda "Festfixarna" på min egen skola i Uddevalla. Och därigenom få bättre meritpoäng till universitet och högskola, eftersom det i denna golden age av postmodernistisk kunskapsrelativism inte kunde anses mer meriterande att ha läst t ex Franska C (svår kurs) istället för ”Mumsig mat i mysig miljö” (inte lika svår kurs). Ja, nittiotalet var en härlig tid. RIP.
Men den didaktiska pendeln svänger, och det som nu står på programmet är att på olika sätt strama åt valfriheten i skolan.
Nästa käpphäst i kö är förmodligen friskolereformen. Den moderatledda kommunen Täby har sålt ut kommunens gymnasieskola Tibble till skolans rektor och en lärare, för absolut ingenting. Och skolminister Björklund menar nu att det alltid måste finnas ”en möjlighet att gå på en kommunal skola”, och manar till kamp mot dem som "cashar in en massa pengar för något som [de] fått gratis". Det låter annorlunda än vad det gjorde för inte så länge sedan.
Idag går regeringen på nästa gamla älskling - de religiösa friskolorna. Vilken skillnad mot 94 års män, som strök historia och införde religion som obligatoriskt kärnämne på gymnasiet! Dagens beslut innebär att all religiös verksamhet på ordinarie skoltid förbjuds, och udden verkar i lika delar vara riktad mot muslimska som kristna friskolor. Visst är det pikant att också KD och Friskolornas riksförbund och SvD:s ledarsida står bakom. Bäva månde Plymuothbröderna!
Men som vanligt verkar också detta mest vara folkpartistisk symbolpolitik. Endast två skolor har stängts de sista åren för bristande saklighet. Trots detta alltså "tydligare regler, skärpt kontroll, hårdare sanktioner".
Vilken av 94 års reformer kommer regeringen att ge sig på här näst? Det målrelaterade betygssystemet?
Så istället för en fortsatt uppgörelse med 68-rörelsen som vi hoppats på (?) denna höst, fylld av Upp till kamp och bekännelselitteratur, säger spåkulan att vi får en fortsatt uppgörelse med den postmodernistiska 94-generationen. Kom ihåg var ni såg denna term först, ok?
Martin Sandberg är gymnasielärare och har alltid tyckt att det räcker med en sorts tandkräm.
torsdag 11 oktober 2007
Enighet runt problemformuleringarna
Sossarna har länge haft stora problem med sin skolpolitik. Eftersom de själva administrerat grundskolans och gymnasiets försämringar, har det varit mycket svårt att överhuvudtaget identifiera problemen. Som alltid när kloka socialdemokrater slår sina kloka huvuden ihop är samhällsproblem alltid resursproblem – nittiotalskrisen gjorde att skolorna prioriterades ner på kommunnivå (läs en gammal Boris Benulickommentar ) men framförallt – gång på gång på gång – det är invandrarnas fel. Genom att det finns så många utländska barn har Sverige sjunkit som en sten i internationell ranking. Underförstått - så om vi alltså inte tar emot en massa mörkhyade barn som bara kommer hit och sänker vår världsbästaste skola är ju allt löst. Behövs verkligen Sveriegedemokraterna i det här landet?
Denna syn på skolan blev ett sänke i valrörelsen, och den som idag styr den politiska diskursen runt skolan heter Jan Björklund. Ordning och reda bra betyg på fredag. Så tidigt som möjligt. Förbjud mobiltelefoner. Och ge lärarna lite fortbildning. Och fler betygssteg. Så blir allt bra.
Socialdemokraternas svängning har varit på väg ett tag och runt om i de socialdemokratiska leden pratas det på folkpartimanér om kunskap och ordning. De konkreta förslagen har det varit värre med. Det Mona Sahlin hittills kommit med är till intet förpliktigande tal om högre lärarlöner samt läxhjälp efter skoltid (Mona, psst: läxhjälp förutsätter att skoltrötta elever stannar kvar efter skoltid. Och det förutsätter att de överhuvudtaget får läxor). Eller som i Stockholm: mer resurser.
Det är därför som det förslag som Socialdemokraternas skolpolitiska råd presenterar idag känns så otippat. Allvarligt - gå in och läs den, bums. Den bild av skolans problem som ges stämmer bra överens med de flesta lärares bild av var de akuta svårigheterna ligger, och det är mycket tydligt att författarna är skolpolitiker ute i Stockholms kranskommuner snarare än ideologer på partikansliet.
Också den konkreta förslagen är just så konkreta som vi önskar. Och jag tycker att nästan allt känns väldigt vettigt. Jo, obligatorisk gymnasieskola och två år i varje klass är kontroversiellt, bland annat, och detta kommer att tröskas fram och tillbaka både i och utanför sossarnas egna led. Och det går att hitta argument både för och emot. Men inga av förslagen är kuckelimuckmedicin av typ fler betygssteg eller läxhjälp. Och att diskussionen om dessa lösningar kan ske utifrån en för de flesta gemensam problemformulering är ett enormt steg framåt.
Martin Sandberg är gymnasielärare i svenska och historia, samt sitter med i Svensklärarföreningens styrelse.
Denna syn på skolan blev ett sänke i valrörelsen, och den som idag styr den politiska diskursen runt skolan heter Jan Björklund. Ordning och reda bra betyg på fredag. Så tidigt som möjligt. Förbjud mobiltelefoner. Och ge lärarna lite fortbildning. Och fler betygssteg. Så blir allt bra.
Socialdemokraternas svängning har varit på väg ett tag och runt om i de socialdemokratiska leden pratas det på folkpartimanér om kunskap och ordning. De konkreta förslagen har det varit värre med. Det Mona Sahlin hittills kommit med är till intet förpliktigande tal om högre lärarlöner samt läxhjälp efter skoltid (Mona, psst: läxhjälp förutsätter att skoltrötta elever stannar kvar efter skoltid. Och det förutsätter att de överhuvudtaget får läxor). Eller som i Stockholm: mer resurser.
Det är därför som det förslag som Socialdemokraternas skolpolitiska råd presenterar idag känns så otippat. Allvarligt - gå in och läs den, bums. Den bild av skolans problem som ges stämmer bra överens med de flesta lärares bild av var de akuta svårigheterna ligger, och det är mycket tydligt att författarna är skolpolitiker ute i Stockholms kranskommuner snarare än ideologer på partikansliet.
Också den konkreta förslagen är just så konkreta som vi önskar. Och jag tycker att nästan allt känns väldigt vettigt. Jo, obligatorisk gymnasieskola och två år i varje klass är kontroversiellt, bland annat, och detta kommer att tröskas fram och tillbaka både i och utanför sossarnas egna led. Och det går att hitta argument både för och emot. Men inga av förslagen är kuckelimuckmedicin av typ fler betygssteg eller läxhjälp. Och att diskussionen om dessa lösningar kan ske utifrån en för de flesta gemensam problemformulering är ett enormt steg framåt.
Martin Sandberg är gymnasielärare i svenska och historia, samt sitter med i Svensklärarföreningens styrelse.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
