Det är bra att komma överens om skolan

Mona Sahlins idé att vrida skolvapnet ur händerna på alliansen ser enligt DN och SvD ut att misslyckas efter krypskytte från både socialdemokratiska gräsrötter och ledande företrädare för partiet. Socialdemokraternas partistyrelse har beslutat att det inte skall bli några beslut i frågan före 2009. Med resultatet att Sahlin inte kan sätta igång att förhandla med regeringen om en enligt mångas mening mer verklighetsanpassad skolpolitik (se också SvD:s ledare i frågan).

Det är inte så bra. Den enda kraft i samhället som skulle kunna få ner Jan Björklund på jorden är just en kompromissinriktad socialdemokrati. Och resultatet ser vi nu: ett fullkomligt pärlband av halvfärdiga förslag där Björklund tycks vilja hinna stöpa om skolan så mycket som möjligt innan han försvinner ut tillsammans med alla de stackars moderater som tycks ha så svårt att förstå sig på politikens och medialogikens enkla grundregler.

Men – allt som kommer från Jan Björklund är inte nödvändigtvis dåligt, och det mesta är väl ändå värt att diskutera? Det förefaller vara just det Socialdemokraterna just nu säger nej till. Istället riskerar vi att hamna ur askan i elden vid en socialdemokratisk valseger, med en segerrusig vänsterfalang som löper amok på skolbarrikaderna. Det är inte heller så bra.

Så snälla socialdemokrater: börja läsa DN:s utmärkta serie om skolor som lyckats. Fundera över vad deras framgångsrecept har varit. Lura lite på vad av detta låter bra på torgmöten och partikongresser så kanske ni slutar att utforma er politik utifrån Jan Björklund fast tvärtom. Ok?

Martin Sandberg tycker att man måste kolla vad barnen kan på alla nivåer. Så att skolorna faktiskt fokuserar på att lära dem det det ska kunna. Är det verkligen så kontroversiellt?

Jan Björklunds betygskriterier light - mer skuggboxning mot inbillade problem

Regeringen med Jan Björklund i spetsen har beslutat att sänka de teoretiska kraven på praktiska program och på lärlingsutbildningen. Den bakomliggande tanken är naturligtvis att nivån är på tok för hög, eftersom dessa kurser ju är högskolemeriterande.

Jag betvivlar att detta är en lösning som är något annat än symbolisk. Kraven för att få godkänt på samtliga program i dagens gymnasieskola är redan mycket lågt ställda. Läs själva betygskriterierna på Svenska A och Svenska B. Och eftersom vi trots allt har ett de facto obligatoriskt gymnasium kanske det måste vara så. Kommer du dit, gör i görligaste mån vad du ska, och dessutom inte har några allvarligare psykiska funktionshinder ska du kunna få godkänt. Det känns juste.

Jag har därför några invändningar. Hur ska skrivningarna i kurskriterier och betygskriterier kunna sänkas ytterligare utan att kärnan i ämnet helt försvinner? Läs betygskriterierna för Svenska A igen (se länk ovan). Hur skulle du göra för att sänka utan att ta bort kravet att eleverna skall kunna tala, skriva och läsa svenska? För Svenska 2 finns ju en särskild kursplan.

Men frågan rör också den praktiska undervisningen. Kommer svensklärare på gymnasiet att automatiskt sänka nivån på kurserna nu? Du som har en mycket väl fungerande undervisning på El eller BF – är det dags att sluta med romanläsning och skrivprocess och allt annat som förbereder dina elever för Chalmers eller lärarprogrammet nu? Och du som redan anpassat kursplanen till dina lässvaga och omotiverade elever – skall du anpassa den neråt igen?

Dessutom har Socialdemokraterna rätt i att detta är ett svek mot begåvade elever som väljer i enlighet med sin sociala bakgrund. Tjejer och killar som väljer praktiska program som 15-åringar, men med hängivna och duktiga lärare upptäcker glädjen med att läsa, som upptäcker att de faktiskt har möjlighet att läsa vidare. Det är sant att nivån på de praktiska programmen på grund av elevgruppernas sammansättning redan är lägre, men med light-kriterier i kursplanen lär det ju inte bli bättre. Och eleverna utesluter möjligheten till högre studier redan på förhand.

Problemet med detta utspel är att Jan Björklund återigen låtit bli att tala med berörda lärare. De skulle dels tala om för honom att elever som inte lyckas i det system vi har nu, inte kommer att lyckas i det nya heller. Det är inte i kurskriterierna den svenska skolans problem ligger.

De skulle också kunna säga att de krissymptom som skolväsendet uppvisar för tillfället ingenstans beror på att nivån i undervisningen är för hög. Utan att nivån i stora delar av skolan är för låg.

Martin Sandberg är gymnasielärare och tycker fortfarande att det är en bra idé att skapa bred parlamentarisk enighet i beslut om skolan.

Lättfattlig terapi mot skolans kris

Svensk skoldebatt befinner sig i en absolut ankdamm idag. Kanske har den vidgats något det sista, men fortfarande har både regering och opposition en nästan sjuklig faibless för olika knasiga kuckelimuck-lösningar på skolans problem.

När man anser att svårigheter bäst löses med antingen ordningsbetyg eller mer elevdemokrati, tidigare betyg eller förbud mot friskolor, då undrar jag i vilken verklighet dessa debattörer befinner sig. Inte i min, inte i Sveriges elevers, och inte i dess lärares.

Därför känns DN:s artiklar om de goda exemplen i skolan så välgörande. För receptet är inte svårt att förstå. Igår kommenterade vi en artikel om skolan i Akalla som har sensationella resultat trots enorma hinder. Också en tidigare krisdrabbad högstadieskola i Halmstad har nu enormt mycket bättre resultat - med samma tankar i botten. Och idag intervjuar DN skolforskaren Lennart Grosin som återger det som alla elever och någotsånär sansade lärare alltid förstått: hängivna och engagerade lärare och skolledare som förväntar sig bästa möjliga av varje elev. I en miljö som elever och lärare upplever som trygg och trevlig. Snälla – gå nu in och läs denna artikel.

För skolan har enligt denna artikel problem. Ett av de största är övertro på fri forskning eller små arbeten, ett arbetssätt som enligt Skolverket ökat till 50 procent de sista tio åren (i värsta fall: lärare betygssätter på måfå avskrifter från Wikipedia som elever totat ihop utifrån de vagaste av vaga instruktioner - typ 'skriv ett arbete om Andra världskriget'). För att lärarna sviker när de ”abdikerar som kunskapsförmedlare”, och svaga elever ”som har dåliga förkunskaper och saknar motivation lär sig nästan ingenting när de ska forska själva. Och de motiverade och ambitiösa eleverna gör ibland ganska platta arbeten”.

Men för att genomföra förändringar på den enskilda skolan krävs kunnande, erfarenhet, vilja och energi. Och det är tydligen här det brister. Det är lättare att ordinera ”mer resurser” eller ”mer ordning och reda”. Eller dänga på med floskler som ”man ska lära för livet, inte för proven (för man glömmer ju allt direkt ändå dan efter)”, ”det viktigaste är inte att kunna saker utan att veta var kunskapen finns”, "det måste vara roligt att lära sig", eller min favorit ”man kan inte låta elever sitta och rapa upp färdiga fakta som små papegojor”.

Lite känns det som bantningshysterin. I de allra flesta fall är det hur lätt som helst att gå ner i vikt. Sätt i dig mindre energi (ät mindre fett och kolhydrater). Gör åt mer energi (motionera mer än vad du gör nu). Trots detta känns äppelcidervinägerkapslarna, nutriletten och fettsugningen så lockande.

Så därför Reinfeldt, Borg & co på partistämman i Gävle: här har t ex moderaterna möjlighet att hitta en helt egen profil i skolfrågan. Den är för viktig för att resten av regeringen lägger sig platt för Jan Björklund. I det framtidsarbete ni nu sätter igång - basera skolpolitik på forskning. Och tala med skolledare, lärare och elever.

Martin Sandberg är gymnasielärare och minns fortfarande tydligt hur han plagierade ihop ett arbete om valjakt i åttan.

Upp till kamp mot 94-rörelsen!

Eller vad hände med valfriheten i skolan?

En av de drivande idéerna bakom nittiotalets skolreformer var att på olika sätt öka valfriheten för elever och föräldrar. Närhetsprincipen urholkades, fältet öppnades fritt för kommunalt finansierade friskolor och framförallt gymnasiet blev ett slags valfrihetens Mekka och Medina.

Problemet med denna valfrihet är att den drivits ganska långt. Skolorna fick själva anordna de kurser de ansåg kunde locka elever (och som kunde fylla ut lärarnas nya ”flexibla” 1360-tjänster), eleverna kunde välja bort pluggintensiva kurser och istället välja hobbykurser, som den numera så berömda "Festfixarna" på min egen skola i Uddevalla. Och därigenom få bättre meritpoäng till universitet och högskola, eftersom det i denna golden age av postmodernistisk kunskapsrelativism inte kunde anses mer meriterande att ha läst t ex Franska C (svår kurs) istället för ”Mumsig mat i mysig miljö” (inte lika svår kurs). Ja, nittiotalet var en härlig tid. RIP.

Men den didaktiska pendeln svänger, och det som nu står på programmet är att på olika sätt strama åt valfriheten i skolan.

Nästa käpphäst i kö är förmodligen friskolereformen. Den moderatledda kommunen Täby har sålt ut kommunens gymnasieskola Tibble till skolans rektor och en lärare, för absolut ingenting. Och skolminister Björklund menar nu att det alltid måste finnas ”en möjlighet att gå på en kommunal skola”, och manar till kamp mot dem som "cashar in en massa pengar för något som [de] fått gratis". Det låter annorlunda än vad det gjorde för inte så länge sedan.

Idag går regeringen på nästa gamla älskling - de religiösa friskolorna. Vilken skillnad mot 94 års män, som strök historia och införde religion som obligatoriskt kärnämne på gymnasiet! Dagens beslut innebär att all religiös verksamhet på ordinarie skoltid förbjuds, och udden verkar i lika delar vara riktad mot muslimska som kristna friskolor. Visst är det pikant att också KD och Friskolornas riksförbund och SvD:s ledarsida står bakom. Bäva månde Plymuothbröderna!

Men som vanligt verkar också detta mest vara folkpartistisk symbolpolitik. Endast två skolor har stängts de sista åren för bristande saklighet. Trots detta alltså "tydligare regler, skärpt kontroll, hårdare sanktioner".

Vilken av 94 års reformer kommer regeringen att ge sig på här näst? Det målrelaterade betygssystemet?

Så istället för en fortsatt uppgörelse med 68-rörelsen som vi hoppats på (?) denna höst, fylld av Upp till kamp och bekännelselitteratur, säger spåkulan att vi får en fortsatt uppgörelse med den postmodernistiska 94-generationen. Kom ihåg var ni såg denna term först, ok?

Martin Sandberg är gymnasielärare och har alltid tyckt att det räcker med en sorts tandkräm.

Enighet runt problemformuleringarna

Sossarna har länge haft stora problem med sin skolpolitik. Eftersom de själva administrerat grundskolans och gymnasiets försämringar, har det varit mycket svårt att överhuvudtaget identifiera problemen. Som alltid när kloka socialdemokrater slår sina kloka huvuden ihop är samhällsproblem alltid resursproblem – nittiotalskrisen gjorde att skolorna prioriterades ner på kommunnivå (läs en gammal Boris Benulickommentar ) men framförallt – gång på gång på gång – det är invandrarnas fel. Genom att det finns så många utländska barn har Sverige sjunkit som en sten i internationell ranking. Underförstått - så om vi alltså inte tar emot en massa mörkhyade barn som bara kommer hit och sänker vår världsbästaste skola är ju allt löst. Behövs verkligen Sveriegedemokraterna i det här landet?

Denna syn på skolan blev ett sänke i valrörelsen, och den som idag styr den politiska diskursen runt skolan heter Jan Björklund. Ordning och reda bra betyg på fredag. Så tidigt som möjligt. Förbjud mobiltelefoner. Och ge lärarna lite fortbildning. Och fler betygssteg. Så blir allt bra.

Socialdemokraternas svängning har varit på väg ett tag och runt om i de socialdemokratiska leden pratas det på folkpartimanér om kunskap och ordning. De konkreta förslagen har det varit värre med. Det Mona Sahlin hittills kommit med är till intet förpliktigande tal om högre lärarlöner samt läxhjälp efter skoltid (Mona, psst: läxhjälp förutsätter att skoltrötta elever stannar kvar efter skoltid. Och det förutsätter att de överhuvudtaget får läxor). Eller som i Stockholm: mer resurser.

Det är därför som det förslag som Socialdemokraternas skolpolitiska råd presenterar idag känns så otippat. Allvarligt - gå in och läs den, bums. Den bild av skolans problem som ges stämmer bra överens med de flesta lärares bild av var de akuta svårigheterna ligger, och det är mycket tydligt att författarna är skolpolitiker ute i Stockholms kranskommuner snarare än ideologer på partikansliet.

Också den konkreta förslagen är just så konkreta som vi önskar. Och jag tycker att nästan allt känns väldigt vettigt. Jo, obligatorisk gymnasieskola och två år i varje klass är kontroversiellt, bland annat, och detta kommer att tröskas fram och tillbaka både i och utanför sossarnas egna led. Och det går att hitta argument både för och emot. Men inga av förslagen är kuckelimuckmedicin av typ fler betygssteg eller läxhjälp. Och att diskussionen om dessa lösningar kan ske utifrån en för de flesta gemensam problemformulering är ett enormt steg framåt.

Martin Sandberg är gymnasielärare i svenska och historia, samt sitter med i Svensklärarföreningens styrelse.