Samhällsproblem är inte skolans fel

Visst känns det tryggt att både höger och vänster är överens om att sakernas tillstånd var på topp när fyrtiotalisterna var unga! Då var det ordning och reda! Då tog man hand om varandra! Då fanns det en respekt för äldre! Då fanns det inga klassklyftor som idag! På den tiden var skattesatserna rimliga! På den tiden fanns fortfarande folkhemmet! Då värdesattes äldre! Då kämpade ungdomar!

Som synes är bilden av förr minst sagt motstridig, och det är därför inte förvånande hur fyrtiotalisternas kamp fortfarande böljar fram och tillbaka på snart sagt alla samhällets barrikader.

Skolan är naturligtvis en sådan arena där debatten ofta polariserats mellan "det är inget fel på dagens skola alls och internationella jämförelser är faktiskt missvisande och barnen lär sig faktiskt andra färdigheter än att sitta och kackla som små papegojor", och "skolan är normlöshetens högborg och barnen har inte lärt sig något sedan sextiotalet och nu måste de baske mig veta hut och betyg ska de ha".

Ett exempel på den senare hållningen ser vi i gårdagens SvD, där professor Inger Enkvist ger sig in i debatten.

Enkvist menar i all korthet att problemet med problematiska förorter där unga kriminella sätter skräck i lokalbefolkningen är skolans fel. I artikeln blandar hon konkreta iakttagelser från skolans värld som väldigt många känner igen sig i (se DN:s Insidanserie om skolor som lyckats - jag vet att jag tjatar om dessa artiklar), med fullständiga huvudlösheter. Allt blandas till en enda patetisk litania som inte står östeuropeiska begravningsgråterskor efter.

Inger, det är sant att pedagogiken i dagensk svenska skola lämnar mycket i övrigt att önska, präglad av "egen forskning" som den är. I motsats till vad dess försvarare hävdar är detta inte arbetsformer som stimulerar till kritisk reflektion utan är det okritiska reproducerandets högsta stadium. Däri håller jag med dig, och här börjar vi också se hur pendeln svänger.

Men när du däremot hävdar att skolan är för antiauktoritär och det är här problemet ligger blir det alldeles snurrigt. Skolan speglar en antiauktoritär samhällsattityd, där den största skillnaden mot alla andra icke-skandinaviska länder är en mycket långtgående individualism (se t ex Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs "Är svensken människa?" Rötterna går enligt dem mycket längre tillbaka än 60-talet). Att skolan skulle ställa sig utanför detta samhälle och uppmuntra till andra värderingar än de som gäller inom näringsliv, politik och förvaltning är ju minst sagt bisarrt.

Visst har begreppet individualisering i stora drag missförståtts under 90-talets omstöpningar av skolan, men hur konstruerar man en undervisning som inte har "eleven i centrum", Inger? Att eleven inte tillåts vara i centrum utan trängs ut av olika tokroliga konstruerade arbetsformer är mer problemet i skolan idag.

Och när du säger att det antiauktoritära återspeglas i mobbning skriker jag efter källor (och tar mig för pannan). För mobbning Inger, det finns inte alls på samma sätt som när du - eller ens jag - var liten. Vilka siffror har du till stöd för detta? Borde inte alla samhällets problem i så fall lösas om vi bara återinförde skolagan?

Så var så säkra: i medier präglade av borgerligt sinnade fyrtiotalister samt en läsande allmänhet kommer man att humma "bra rutet, Inger!" och i dess mer vänsterinriktade vedersakare "Det är inget fel på den svenska skolan faktiskt! Förutom att nittiotalskrisetn gjort att det saknas resurser". Liknande debattartiklar har vi läst många av sedan sextiotalet, och den sista är ännu inte skriven.

Martin Sandberg är gymnasielärare och har verkligen ett horn i sidan till fyrtiotalister. Rätt i sak, Per Nuder, men går det inte formulera på ett annat sätt?

Upp till kamp mot 94-rörelsen!

Eller vad hände med valfriheten i skolan?

En av de drivande idéerna bakom nittiotalets skolreformer var att på olika sätt öka valfriheten för elever och föräldrar. Närhetsprincipen urholkades, fältet öppnades fritt för kommunalt finansierade friskolor och framförallt gymnasiet blev ett slags valfrihetens Mekka och Medina.

Problemet med denna valfrihet är att den drivits ganska långt. Skolorna fick själva anordna de kurser de ansåg kunde locka elever (och som kunde fylla ut lärarnas nya ”flexibla” 1360-tjänster), eleverna kunde välja bort pluggintensiva kurser och istället välja hobbykurser, som den numera så berömda "Festfixarna" på min egen skola i Uddevalla. Och därigenom få bättre meritpoäng till universitet och högskola, eftersom det i denna golden age av postmodernistisk kunskapsrelativism inte kunde anses mer meriterande att ha läst t ex Franska C (svår kurs) istället för ”Mumsig mat i mysig miljö” (inte lika svår kurs). Ja, nittiotalet var en härlig tid. RIP.

Men den didaktiska pendeln svänger, och det som nu står på programmet är att på olika sätt strama åt valfriheten i skolan.

Nästa käpphäst i kö är förmodligen friskolereformen. Den moderatledda kommunen Täby har sålt ut kommunens gymnasieskola Tibble till skolans rektor och en lärare, för absolut ingenting. Och skolminister Björklund menar nu att det alltid måste finnas ”en möjlighet att gå på en kommunal skola”, och manar till kamp mot dem som "cashar in en massa pengar för något som [de] fått gratis". Det låter annorlunda än vad det gjorde för inte så länge sedan.

Idag går regeringen på nästa gamla älskling - de religiösa friskolorna. Vilken skillnad mot 94 års män, som strök historia och införde religion som obligatoriskt kärnämne på gymnasiet! Dagens beslut innebär att all religiös verksamhet på ordinarie skoltid förbjuds, och udden verkar i lika delar vara riktad mot muslimska som kristna friskolor. Visst är det pikant att också KD och Friskolornas riksförbund och SvD:s ledarsida står bakom. Bäva månde Plymuothbröderna!

Men som vanligt verkar också detta mest vara folkpartistisk symbolpolitik. Endast två skolor har stängts de sista åren för bristande saklighet. Trots detta alltså "tydligare regler, skärpt kontroll, hårdare sanktioner".

Vilken av 94 års reformer kommer regeringen att ge sig på här näst? Det målrelaterade betygssystemet?

Så istället för en fortsatt uppgörelse med 68-rörelsen som vi hoppats på (?) denna höst, fylld av Upp till kamp och bekännelselitteratur, säger spåkulan att vi får en fortsatt uppgörelse med den postmodernistiska 94-generationen. Kom ihåg var ni såg denna term först, ok?

Martin Sandberg är gymnasielärare och har alltid tyckt att det räcker med en sorts tandkräm.