Mona Sahlin + Jan Björklund = Sant i skolpolitiken?

"Jag hoppas att Jan Björklund slutar vara plakatpolitiker och tar skolvärldens krav på en långsiktig uppgörelse på allvar. Jag tänker i alla fall försöka ta honom på allvar ett tag till".

Det är plats för ett litet jippi. Socialdemokraterna är tillbaka i arenan som Sveriges oppositionsparti - nu också i skolpolitiken! Mona Sahlin har mandat att förhandla med regeringen! Och socialdemokraterna verkar allvarligt inställda på förhandlingar, kompromiss och långsiktiga uppgörelser! Det har vi efterlyst länge på denna sida (och konstaterar lite leende att Mona är tuffare än vi trott).

Får se bara om Jan Björklund välkomnar dessa nya möjligheter. DN är mycket pessimistisk, och menar att det är ogörligt så länge Sahlin inte tydligare har partiet bakom sig. SvD verkar lite mer positiva då hela skolfrågan som helhet tycks ha flyttat högerut (och kan tjäna som modell för alla andra politiska frågor).

Det jag gillar mest med Socialdemokraternas förslag är ökade krav på nationella prov. Med det styrsystem vi har idag måste staten öka greppet om framförallt grundskolan. För att öka likvärdigheten över landet. För att sätta fokus på kunskapsförmedling. För att avstyra tendenserna till treämnesskola som finns på många håll.

Det verkar ju som om en viss omsvängning sker inom vänstern överhuvudtaget just nu. Det rör sig om ett långsamt lappkast, där väl Lars Ohlys funderingar om skolan på DN Debatt häromdagen markerar ett kraftigare bryt än tidigare med den gamla retoriken. Jo, Ohly har svårt att slita sig från det gamla vänsterpartistiska mantrat att bara vi höjer skatterna och ökar resurserna, ja då ska ni få se! Och visst är han lite arg på Mona! Men ändå! Välkommen in i matchen Lars!

Nu undrar vi bara vad som kan komma ut av detta i sista änden. Men det känns lite bättre nu.

Martin Sandberg är gymnasielärare och gillar pragmatiska rättningar in mot mitten.

Andra bloggar om: Jan Björklund, Mona Sahlin, socialdemokraterna, betyg, skolan, skolpolitik, Lars Ohly, Martin Sandberg

Alla barn har rätt till behöriga lärare

Skolverket rapporterar om att många lärare i grundskola och gymnasium är obehöriga. Och är kritiska till att regeringen inte vidtar tillräckliga åtgärder för att skaka fram behöriga.

Jag kommer ihåg ett samtal med tre killar jag hade på en valkurs i trean. De klagade på sina yrkeslärare. De upplevde att de inte lärde sig någonting. De fick betyg i kurser de aldrig hade haft. Betygen sattes helt på måfå, eftersom de inte hade ordentliga lektioner och planerade kurser. Företag i kommunen hade antingen slutat att ta emot dem som praktikanter, eller hånade dem när de kom ut. Måna om sina slutbetyg larmade de inte skolledningen.

En av killarna menade att han aldrig skulle våga söka jobb han var utbildad för. För då skulle han bli avslöjad.

Så fort vi pratar om icke-behöriga lärare tänker alla direkt på dem som har stor yrkeserfarenhet från sitt fält. Det kan vara medialärare som jobbat som journalister eller matte/fysiklärare som har civilingenjörsexamen från Chalmers. Visst, denna kategori finns, och gör säkert ett utmärkt jobb.

Men majoriteten tillhör inte dessa. Jag har haft en svensklärarkollega som inte läst en poäng på universitetet. Som aldrig haft den blekaste lilla aning om vad undervisning och lärande inneburit. Tror ni denne lärares elever fick fylla i många grammatikstenciler? Och sattes att undervisa yrkeselever - för att dessa klagade minst?

Det finns några fält där jag tror att de som inte så att säga jobbat sig igenom en universitetsutbildning obönhörligt ligger efter en normal, utbildad, genomsnittlig jäkla lärare.

Kunskapssynen är en helt annan. Det är bland de outbildade vi har störst chans att hitta själlöst plugg av lösa fakta utan sammanhang. Med tillhörande konstiga poängprov (jag minns en obehörig kollega i engelska som satte betyg efter antalet fel i uppsatserna! Duktiga elever som skrev mycket fick därför G. Försiktiga elever som skrev lite och inte chansade fick MVG).

Det är också här vi hittar flest lärare som examinerar kurser genom att sätta betyg på små arbeten som getts utan instruktioner. Och där läraren sitter och våndas över om denne skall sätta VG eller MVG på ett plagiat som du själv skulle a) sätta streck på, b) larma rektor och föräldrar om.

Det handlar om tjänstemannaansvar. Kåranda. Att känna ansvar mot andra lärare som du lämnar över till. Där du måste kunna motivera din betygssättning utifrån de betygskriterier du är satt att följa - om än bara för dig själv och eleven. Och kunna motivera ditt kursupplägg utifrån en nationell kursplan. Motbevisa mig gärna, men utbildade lärare med stark yrkesidentitet tar detta ansvar på ett annat sätt.

Universitetsutbildade har också läsförståelse och ämnesdjup på ett sätt obehöriga inte har (om dessa inte på egen hand läst in mängder av relevant litteratur. Vilket ju förekommer - oftare förr kanske). Under en lång, ofta ganska svår utbildning har de läst tusentals sidor komplicerad facktext, och av denna tokiga textmassa varit tvungna att sortera ut det viktigaste, skapa sammanhang i det lästa, och dessutom memorera det.

De har dessutom skrivit ett flertal uppsatser på universitetsnivå, och då tillägnat sig grunderna i vetenskaplig metodik och kritiskt tänkande. Och tvingats läsa mängder av avhandlingar och vetenskapliga rapporter. Att hävda att vem som helst kan komma till samma förståelse av ett ämne - utan att göra jobbet - är bildningsförakt. Tyvärr.

Men har man inte en sådan förståelse om man läst matte och fysik på Chalmers då? Jo, det har man givetvis, och då är det en lätt match att bli behörig – särskilt om det är ett villkor för att få fast. Och mer i lön. Detsamma gäller för duktiga praktiker som vidimerat sina yrkeskunskaper.

Men det är inte civilingenjörer som utgör majoriteten av de obehöriga. Det är inte direkt docenter i litteratur (utan pedagogiskt basår) vi hittar ute i snåla landsbygdskommuner som lasar in gamla trotjänare.

Martin Sandberg är gymnasielärare med examen i Svenska och Historia

Att tro på eleverna borde vara en självklarhet

En av de mest uppmuntrande vinklarna i DN:s idag avslutade serie på Insidan om problemskolor som lyft sig är synsättet på barnen. En gammal sanning i skolvärlden säger ju att det bara är två saker som har mätbar betydelse i skolsammanhang – föräldrarnas och lärarnas utbildningsnivå, men det verkar som om detta inte gäller.

En tro på att förändring är möjlig, i kombination med ny syn på skolans organisation, ordentlig lärarledd undervisning och höga men rimliga positiva förväntningar på eleverna verkar vara receptet som återkommer, senast om de kommunala skolorna i Haninge (vi har skrivit om denna artikelserie både en och två gånger förut). Det mest anmärkningsvärda med vändingen som enligt artikeln har skett i Haninge är ju att den har gått så rasande fort. För tre år sedan hade 60 procent av de sjuåriga barnen i Haninge "uppnått en viss grad av läsförståelse". I år är siffran 92 procent. Elevernas utveckling kontrolleras regelbundet, med den självklara bieffekten att lärarna försöker utnyttja tiden så effektivt som möjligt.

Haninge gick förut i spetsen för att avskaffa sin egen utbildning – enligt artikeln fick de lärare som jobbade mest med ”fri forskning” t o m högre lön. Ett arbetssätt som inte bara drabbar de svagare eleverna kunskapsmässigt – vilket nämns på flera ställen i artiklarna - utan också naturligtvis på ett mycket tydligt sätt pekar ut dem som ett B-lag i varje enskild klass "vi som bara sitter här och inte fattar". Men – vilket inte riktigt påpekats i DN:s artiklar – ambitiösa, läsvana elever tvingas ägna dag ut och dag in av sin skoltid åt själlösa, mekaniska sammanställningar istället för att göra något mer meningsfullt och kreativt.

Som gymnasielärare är skillnaden mellan elever som haft "vanlig", "traditionell" "lärarledd" undervisning, och elever som har haft mer "modern", "individualiserad" och "fritt kunskapssökande" undervisning mycket tydlig. Den senare gruppen har jättesvårt att komma in i läxläsning, inläsning av prov men också paradoxalt nog uppgifter som är mer av att referera och ställa samman något som någon annan har skrivit. Det är dessa elever som har så svårt att förstå att plagiat är fusk vilket ger betyget streck på en uppgift. Det tycks som om deras lärare varit oerhört rädda för att ge dem någon typ av instruktioner, en riktig uppgift att lösa eller frågor att besvara.

Så låt oss återvända till nittiotalets mest slitna klyscha "eleven i centrum". Det är en fin utgångspunkt. Tro att elever på grundskolan och gymnasiet faktiskt kan utvecklas kognitivt och lära sig saker verkar vara centralt hos de skolor som lyckas. Det känns skönt att denna syn verkar vinna stöd hos oppositionen. Det vore bra om alliansen och sossarna slutar att utforma sin politik i motsats till varandra, så vi slipper den olyckliga fixeringen vid ovidkommande symbolfrågor.

Martin Sandberg är gymnasielärare och har så klart också sysslat med projekt som i efterhand mest liknar förvaring.

Lättfattlig terapi mot skolans kris

Svensk skoldebatt befinner sig i en absolut ankdamm idag. Kanske har den vidgats något det sista, men fortfarande har både regering och opposition en nästan sjuklig faibless för olika knasiga kuckelimuck-lösningar på skolans problem.

När man anser att svårigheter bäst löses med antingen ordningsbetyg eller mer elevdemokrati, tidigare betyg eller förbud mot friskolor, då undrar jag i vilken verklighet dessa debattörer befinner sig. Inte i min, inte i Sveriges elevers, och inte i dess lärares.

Därför känns DN:s artiklar om de goda exemplen i skolan så välgörande. För receptet är inte svårt att förstå. Igår kommenterade vi en artikel om skolan i Akalla som har sensationella resultat trots enorma hinder. Också en tidigare krisdrabbad högstadieskola i Halmstad har nu enormt mycket bättre resultat - med samma tankar i botten. Och idag intervjuar DN skolforskaren Lennart Grosin som återger det som alla elever och någotsånär sansade lärare alltid förstått: hängivna och engagerade lärare och skolledare som förväntar sig bästa möjliga av varje elev. I en miljö som elever och lärare upplever som trygg och trevlig. Snälla – gå nu in och läs denna artikel.

För skolan har enligt denna artikel problem. Ett av de största är övertro på fri forskning eller små arbeten, ett arbetssätt som enligt Skolverket ökat till 50 procent de sista tio åren (i värsta fall: lärare betygssätter på måfå avskrifter från Wikipedia som elever totat ihop utifrån de vagaste av vaga instruktioner - typ 'skriv ett arbete om Andra världskriget'). För att lärarna sviker när de ”abdikerar som kunskapsförmedlare”, och svaga elever ”som har dåliga förkunskaper och saknar motivation lär sig nästan ingenting när de ska forska själva. Och de motiverade och ambitiösa eleverna gör ibland ganska platta arbeten”.

Men för att genomföra förändringar på den enskilda skolan krävs kunnande, erfarenhet, vilja och energi. Och det är tydligen här det brister. Det är lättare att ordinera ”mer resurser” eller ”mer ordning och reda”. Eller dänga på med floskler som ”man ska lära för livet, inte för proven (för man glömmer ju allt direkt ändå dan efter)”, ”det viktigaste är inte att kunna saker utan att veta var kunskapen finns”, "det måste vara roligt att lära sig", eller min favorit ”man kan inte låta elever sitta och rapa upp färdiga fakta som små papegojor”.

Lite känns det som bantningshysterin. I de allra flesta fall är det hur lätt som helst att gå ner i vikt. Sätt i dig mindre energi (ät mindre fett och kolhydrater). Gör åt mer energi (motionera mer än vad du gör nu). Trots detta känns äppelcidervinägerkapslarna, nutriletten och fettsugningen så lockande.

Så därför Reinfeldt, Borg & co på partistämman i Gävle: här har t ex moderaterna möjlighet att hitta en helt egen profil i skolfrågan. Den är för viktig för att resten av regeringen lägger sig platt för Jan Björklund. I det framtidsarbete ni nu sätter igång - basera skolpolitik på forskning. Och tala med skolledare, lärare och elever.

Martin Sandberg är gymnasielärare och minns fortfarande tydligt hur han plagierade ihop ett arbete om valjakt i åttan.

Upp till kamp mot 94-rörelsen!

Eller vad hände med valfriheten i skolan?

En av de drivande idéerna bakom nittiotalets skolreformer var att på olika sätt öka valfriheten för elever och föräldrar. Närhetsprincipen urholkades, fältet öppnades fritt för kommunalt finansierade friskolor och framförallt gymnasiet blev ett slags valfrihetens Mekka och Medina.

Problemet med denna valfrihet är att den drivits ganska långt. Skolorna fick själva anordna de kurser de ansåg kunde locka elever (och som kunde fylla ut lärarnas nya ”flexibla” 1360-tjänster), eleverna kunde välja bort pluggintensiva kurser och istället välja hobbykurser, som den numera så berömda "Festfixarna" på min egen skola i Uddevalla. Och därigenom få bättre meritpoäng till universitet och högskola, eftersom det i denna golden age av postmodernistisk kunskapsrelativism inte kunde anses mer meriterande att ha läst t ex Franska C (svår kurs) istället för ”Mumsig mat i mysig miljö” (inte lika svår kurs). Ja, nittiotalet var en härlig tid. RIP.

Men den didaktiska pendeln svänger, och det som nu står på programmet är att på olika sätt strama åt valfriheten i skolan.

Nästa käpphäst i kö är förmodligen friskolereformen. Den moderatledda kommunen Täby har sålt ut kommunens gymnasieskola Tibble till skolans rektor och en lärare, för absolut ingenting. Och skolminister Björklund menar nu att det alltid måste finnas ”en möjlighet att gå på en kommunal skola”, och manar till kamp mot dem som "cashar in en massa pengar för något som [de] fått gratis". Det låter annorlunda än vad det gjorde för inte så länge sedan.

Idag går regeringen på nästa gamla älskling - de religiösa friskolorna. Vilken skillnad mot 94 års män, som strök historia och införde religion som obligatoriskt kärnämne på gymnasiet! Dagens beslut innebär att all religiös verksamhet på ordinarie skoltid förbjuds, och udden verkar i lika delar vara riktad mot muslimska som kristna friskolor. Visst är det pikant att också KD och Friskolornas riksförbund och SvD:s ledarsida står bakom. Bäva månde Plymuothbröderna!

Men som vanligt verkar också detta mest vara folkpartistisk symbolpolitik. Endast två skolor har stängts de sista åren för bristande saklighet. Trots detta alltså "tydligare regler, skärpt kontroll, hårdare sanktioner".

Vilken av 94 års reformer kommer regeringen att ge sig på här näst? Det målrelaterade betygssystemet?

Så istället för en fortsatt uppgörelse med 68-rörelsen som vi hoppats på (?) denna höst, fylld av Upp till kamp och bekännelselitteratur, säger spåkulan att vi får en fortsatt uppgörelse med den postmodernistiska 94-generationen. Kom ihåg var ni såg denna term först, ok?

Martin Sandberg är gymnasielärare och har alltid tyckt att det räcker med en sorts tandkräm.

Enighet runt problemformuleringarna

Sossarna har länge haft stora problem med sin skolpolitik. Eftersom de själva administrerat grundskolans och gymnasiets försämringar, har det varit mycket svårt att överhuvudtaget identifiera problemen. Som alltid när kloka socialdemokrater slår sina kloka huvuden ihop är samhällsproblem alltid resursproblem – nittiotalskrisen gjorde att skolorna prioriterades ner på kommunnivå (läs en gammal Boris Benulickommentar ) men framförallt – gång på gång på gång – det är invandrarnas fel. Genom att det finns så många utländska barn har Sverige sjunkit som en sten i internationell ranking. Underförstått - så om vi alltså inte tar emot en massa mörkhyade barn som bara kommer hit och sänker vår världsbästaste skola är ju allt löst. Behövs verkligen Sveriegedemokraterna i det här landet?

Denna syn på skolan blev ett sänke i valrörelsen, och den som idag styr den politiska diskursen runt skolan heter Jan Björklund. Ordning och reda bra betyg på fredag. Så tidigt som möjligt. Förbjud mobiltelefoner. Och ge lärarna lite fortbildning. Och fler betygssteg. Så blir allt bra.

Socialdemokraternas svängning har varit på väg ett tag och runt om i de socialdemokratiska leden pratas det på folkpartimanér om kunskap och ordning. De konkreta förslagen har det varit värre med. Det Mona Sahlin hittills kommit med är till intet förpliktigande tal om högre lärarlöner samt läxhjälp efter skoltid (Mona, psst: läxhjälp förutsätter att skoltrötta elever stannar kvar efter skoltid. Och det förutsätter att de överhuvudtaget får läxor). Eller som i Stockholm: mer resurser.

Det är därför som det förslag som Socialdemokraternas skolpolitiska råd presenterar idag känns så otippat. Allvarligt - gå in och läs den, bums. Den bild av skolans problem som ges stämmer bra överens med de flesta lärares bild av var de akuta svårigheterna ligger, och det är mycket tydligt att författarna är skolpolitiker ute i Stockholms kranskommuner snarare än ideologer på partikansliet.

Också den konkreta förslagen är just så konkreta som vi önskar. Och jag tycker att nästan allt känns väldigt vettigt. Jo, obligatorisk gymnasieskola och två år i varje klass är kontroversiellt, bland annat, och detta kommer att tröskas fram och tillbaka både i och utanför sossarnas egna led. Och det går att hitta argument både för och emot. Men inga av förslagen är kuckelimuckmedicin av typ fler betygssteg eller läxhjälp. Och att diskussionen om dessa lösningar kan ske utifrån en för de flesta gemensam problemformulering är ett enormt steg framåt.

Martin Sandberg är gymnasielärare i svenska och historia, samt sitter med i Svensklärarföreningens styrelse.