Skolboken styr i hög grad lärarens undervisning och konkretiserar de direktiv och riktlinjer våra politiker genom läroplanen satt upp för skolans verksamhet. Därför är det allvarligt att kvinnliga författare, trots det tydliga jämställdhetsperspektivet i styrdokumenten, får betydligt mindre utrymme än manliga i våra läroböcker i litteraturhistoria.
Ett stående argument då man diskuterar litteratururvalet ur ett genusperspektiv, är att skönlitteraturen länge varit en männens värld; kvinnor har de facto inte haft samma möjligheter att bli uppmärksammade för sitt skapande, vilket givetvis måste avspeglas i läroböckerna.
Det är i och för sig riktigt. Men givet att kvinnliga författare är vanligare idag än förr, borde författarskapen och utrymmet i läroböckerna rimligtvis vara mer jämnt fördelat mellan könen i de kapitel där den moderna litteraturhistorien presenteras.
Men så är det inte.
I läroboken Den levande litteraturen står männen för hela 84 procent av alla författare som presenteras från första världskrigets dagar och fram till idag och de får disponera över 80 procent av sidorna. Jämför man det med författarskapen under antiken fram till romantiken, ser man att siffrorna inte korrigerats nämnvärt. I läroboken Tidevarv är fördelningen fortfarande 70 mot 30 procent till männens fördel och sidoutrymmet 65 mot 35 procent. Jämvikten är störst i Svenska timmar. Av de moderna författare som behandlas är nästan 40 procent kvinnor men då är det viktigt att betona att utrymmet de får till förfogande bara är knappt en tredjedel av sidorna.
Med andra ord reproduceras den manliga, litterära kanon, till stor del genom läromedlen och den lärare som begränsar sig till de aktuella böckerna, kommer alltså att misslyckas med att arbeta mot läroplanens jämställdhetsmål. Och vad säger det oss när en läroboksförfattare ägnar två hela sidor åt Ulf Lundells sångtexter men inte ens nämner Simone de Beauvoir? Hur går resonemanget bakom en sådan prioritering?
”Skönlitteratur hjälper eleverna att förstå världen och sig själva” kan vi läsa i Läroplanen. Risken är dock stor att läsning av skönlitteratur i skolan snarare bidrar till att marginalisera flickorna och ger dem bilden av att de är mindre synliga än pojkar. Frånvaron av kvinnliga författare drabbar flickornas möjlighet till identifiering men påverkar naturligtvis också den bild pojkarna får av manligt och kvinnligt.
En annan aspekt att av detta är de olika ”kvinnokapitel” som finns i många läromedel, som exempelvis kapitlet ”Manligt, kvinnligt, jämlikt” i Den levande litteraturen. I detta avsnitt finns de kvinnliga författarna samlade inom underavsnittet ”Kvinnovärldar”. De manliga författare som presenteras i samma kapitel är samlade under underrubriken ”Mannen som man och människa”. Här hör åtminstone jag skillnad på hur kvinnlig och manlig litteratur värderas.
I löptexten förklaras att kvinnorna under denna tid ”träder fram” med ”sina egna erfarenheter och perspektiv”. Tretton kvinnliga författarskap behandlas från första världskriget och fram till våra dagar. De manliga författarna under samma period är 68 till antalet. Av de tretton kvinnliga författarna, tas mer än hälften upp under den avvikande rubriken ”Kvinnovärldar”. Däremot har varken antalet kvinnliga författare eller utrymmet för dem ökat. Läroboken har således pliktskyldigast reviderats enligt politiska mallar (styrdokumenten) men utan något egentligt resultat. I stället får kvinnan endast tala utifrån en typisk kvinnlig horisont med litterära alster presenterade vid sidan av den ”riktiga” litteraturen, medan mannen företräder både det manliga könets erfarenhet och hela mänskligheten. (Detta är ett synsätt som icke allena skall tillskrivas våra läromedelsförfattare, utan även Svenska Akademien, som senast 2007 formulerade vinnarmotiveringen ”den kvinnliga erfarenhetens epiker”, något som fick pristagaren Doris Lessing att hoppa högt.)
I Tidevarv och i viss mån även Svenska timmar har man löst det hela på annat sätt, nämligen genom att fortlöpande i brödtext och diskussionsfrågor spränga in kvinnliga författare och genusperspektiv. Detta kan jag tycka vara en bättre lösning än att lägga till ”kvinnokapitel” och riskera att läroboken i sig framhåller och markerar ett kvinnligt utanförskap.
Läromedlen i ämnet svenska skall inte ses som några undantag i skolans värld. De undersökningar som gjorts visar entydigt på att undervisningsmaterial i allmänhet ofta utgår från en traditionell syn, där män skriver om män för män och kvinnorna skuffas ut i samhällets periferi.
Men givetvis är det inte så att det enbart är kvantitet som garanterar en genusmedveten undervisning. Med all sannolikhet handlar det mer om sättet att arbeta, de frågor vi lärare ställer, de diskussioner vi för, det förhållningssätt vi själva har i frågor som rör könsroller och sist men inte minst hur stort svängrum vi väljer att ge flickor respektive pojkar i våra klassrum. Det är dock svårt att komma ifrån att kurslitteraturen indirekt tenderar att ge eleverna uppfattningen att män har en självskriven rätt till mer utrymme. Precis som de undersökningar som visar att lärare och elever omedvetet ger pojkarna mer tid och uppmärksamhet i klassrumsdiskussioner.
Och vad gäller fördelningen av antal författarskap och utrymmet i våra läromedel är det hela relativt lätt åtgärdat. Om man som läroboksförfattare väljer att ta det på allvar.
Filippa Mannerheim läser gärna både Virginia Woolf och Göran Tunström med sina B-kursstuderande (men helst inte Ulf Lundell.) Filippas egen blogg finns här.
Läs mer om undervisning läromedel och genus i Filippas examensarbete, Gunilla Molloy, Christina Eidem och Gunilla Halsius, Simon Madhani och Johan Malmqvist och Moira Von Wrights Genus och text (Skolverket 1999).
Andra bloggar om: Den levande litteraturen, Filippa Mannerheim, genus, litteratur, litteraturkanon, litteraturundervisning, läroböcker, Svenska timmar, Tidevarv
Visar inlägg med etikett litteraturkanon. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett litteraturkanon. Visa alla inlägg
onsdag 12 mars 2008
onsdag 23 januari 2008
Kom ut och slåss, Göran Hägg!
Göran Hägg recenserar läroböcker i Aftonbladet varje år. Han bjuder då ofta på roliga formuleringar. Det är mindre lustigt – inte minst för oss lärare som välkomnar en seriös läroboksdiskussion – att han gör sina bedömningar utifrån ett ytligt kunskapsideal som leder tankarna till Jeopardy eller På spåret. Vad värre är: docent Hägg verkar inte ha satt sin fot i ett klassrum de senaste 20 åren. Detta gör honom mindre lyckad som lärobokrecensent, vilket jag påpekade i en artikel i Aftonbladet den 22 januari.
Vad får jag till svar (samma dag)? 'Skillnaden är att jag tror att skolan är till för att låta människor möta saker de annars inte möter.' Detta är förstås rent nonsens! Den skillnaden mellan oss finns inte. Jag menar inte alls att unga idag främst ska läsa texter som bekräftar deras erfarenheter. Tvärtom! Ett sådant sjuttiotalistiskt litteraturideal – som främjade tendentiösa beställningsverk om skilsmässor och arbetsplatskonflikter – tycker vi båda lika illa om. Men vad krävs för att de goda mötena med det nya och okända i texten ska växa fram? Är det verkligen (mer) Catullus och Heidenstam? Det är de frågorna vi ska diskutera! Så kom ut och slåss på riktigt, Göran! Vågar du ta en seriös diskussion om litteraturundervisning?
Det Hägg hittills sagt i ämnet övertygar inte. Trots sitt stora retoriska register kan han inte få någon att tro att elevernas möten med litterära texter underlättas av katalogartade litteraturhistorier och digra antologier av gammalt läroverksformat. Som läroboksförfattare och lärare måste man lyfta fram de texter som har en chans att fungera i klassrummet idag. Då får t.ex. Tegnér, Geijer, Runeberg och Heidenstam vackert stryka på foten medan Almqvist, Stagnelius, Fröding, Strindberg och Lagerlöf är kvar, för att hålla sig till svenskt 1800-tal. Det handlar om vad som är rimligt att en 16-årig blivande snickare, personaladministratör eller förskollärare kan intressera sig för. Och vad är det? Jo, texter som berör, som har nerv. De kan vara hur ”svåra” som helst bara de har just den egenskapen – angelägenhet. Och då behöver de sannerligen inte bekräfta ”elevens egen verklighet”.
Man måste däremot ofta placera texterna i ett historiskt sammanhang som fördjupar förståelsen. Då kan det vara bra med en handledning som är vad Hägg kallar 'infantil', något han beskyller en av mina läroböcker för att vara. Att mottagarna – de som pluggar på gymnasiets yrkesprogram – fått en lärobok som enligt många lärares vittnesbörd för första gången väckt elevernas intresse för läsning är inte en slump. Det är ett resultat av en genomtänkt urvalsprocess och en stil som vågar vara icke-akademisk. Hellre är jag infantil och uppskattad av elever och lärare än akademiskt exkluderande och rosad av Göran Hägg!
För att få till en slutkläm i sitt bemötande av min kritik gör Hägg en riktigt vulgär sväng ned i ett grumligt populistdike: 'Om du inte tror på den grejen förstår jag inte varför du jobbar med läromedel. För det kan väl inte bara handla om stålar?' Häggs försök till stilimitation är usel - och föraktfull, som väntat. Han har dessutom fel i sak, om man kan kalla ett insinuerande personangrepp sakligt. Man skriver inte läroböcker i svenska för att tjäna pengar. Man blir inte svensklärare av det skälet heller. Man blir det av kärlek till den goda litteraturen och en vilja att ge nya generationer givande, gärna oroande och perspektivomskakande, läsupplevelser. Detta viktiga arbete gynnas inte av Häggs dumkonservativa spydigheter.
Slutligen. Det där med språket, Göran. Du måste jobba lite mer med det. Ta den första meningen i ditt svar på min kritik: "Efter att ha kallat din bok 'kortfattad och infantil' är det inte svårt att förstå att du inte är glad." Jag inser att du vill få reaktioner från oss svensklärare. Men visst finns det bättre metoder än att bryta mot subjektsregeln?
Svante Skoglund som tröttnat lite på en kulturkonservatism som gör det alltför lätt för sig. Dessutom förstår han inte varför det ska vara så ruskigt alarmerande att en del äldre texter förlorat förmågan att engagera nya läsare.
Vad får jag till svar (samma dag)? 'Skillnaden är att jag tror att skolan är till för att låta människor möta saker de annars inte möter.' Detta är förstås rent nonsens! Den skillnaden mellan oss finns inte. Jag menar inte alls att unga idag främst ska läsa texter som bekräftar deras erfarenheter. Tvärtom! Ett sådant sjuttiotalistiskt litteraturideal – som främjade tendentiösa beställningsverk om skilsmässor och arbetsplatskonflikter – tycker vi båda lika illa om. Men vad krävs för att de goda mötena med det nya och okända i texten ska växa fram? Är det verkligen (mer) Catullus och Heidenstam? Det är de frågorna vi ska diskutera! Så kom ut och slåss på riktigt, Göran! Vågar du ta en seriös diskussion om litteraturundervisning?
Det Hägg hittills sagt i ämnet övertygar inte. Trots sitt stora retoriska register kan han inte få någon att tro att elevernas möten med litterära texter underlättas av katalogartade litteraturhistorier och digra antologier av gammalt läroverksformat. Som läroboksförfattare och lärare måste man lyfta fram de texter som har en chans att fungera i klassrummet idag. Då får t.ex. Tegnér, Geijer, Runeberg och Heidenstam vackert stryka på foten medan Almqvist, Stagnelius, Fröding, Strindberg och Lagerlöf är kvar, för att hålla sig till svenskt 1800-tal. Det handlar om vad som är rimligt att en 16-årig blivande snickare, personaladministratör eller förskollärare kan intressera sig för. Och vad är det? Jo, texter som berör, som har nerv. De kan vara hur ”svåra” som helst bara de har just den egenskapen – angelägenhet. Och då behöver de sannerligen inte bekräfta ”elevens egen verklighet”.
Man måste däremot ofta placera texterna i ett historiskt sammanhang som fördjupar förståelsen. Då kan det vara bra med en handledning som är vad Hägg kallar 'infantil', något han beskyller en av mina läroböcker för att vara. Att mottagarna – de som pluggar på gymnasiets yrkesprogram – fått en lärobok som enligt många lärares vittnesbörd för första gången väckt elevernas intresse för läsning är inte en slump. Det är ett resultat av en genomtänkt urvalsprocess och en stil som vågar vara icke-akademisk. Hellre är jag infantil och uppskattad av elever och lärare än akademiskt exkluderande och rosad av Göran Hägg!
För att få till en slutkläm i sitt bemötande av min kritik gör Hägg en riktigt vulgär sväng ned i ett grumligt populistdike: 'Om du inte tror på den grejen förstår jag inte varför du jobbar med läromedel. För det kan väl inte bara handla om stålar?' Häggs försök till stilimitation är usel - och föraktfull, som väntat. Han har dessutom fel i sak, om man kan kalla ett insinuerande personangrepp sakligt. Man skriver inte läroböcker i svenska för att tjäna pengar. Man blir inte svensklärare av det skälet heller. Man blir det av kärlek till den goda litteraturen och en vilja att ge nya generationer givande, gärna oroande och perspektivomskakande, läsupplevelser. Detta viktiga arbete gynnas inte av Häggs dumkonservativa spydigheter.
Slutligen. Det där med språket, Göran. Du måste jobba lite mer med det. Ta den första meningen i ditt svar på min kritik: "Efter att ha kallat din bok 'kortfattad och infantil' är det inte svårt att förstå att du inte är glad." Jag inser att du vill få reaktioner från oss svensklärare. Men visst finns det bättre metoder än att bryta mot subjektsregeln?
Svante Skoglund som tröttnat lite på en kulturkonservatism som gör det alltför lätt för sig. Dessutom förstår han inte varför det ska vara så ruskigt alarmerande att en del äldre texter förlorat förmågan att engagera nya läsare.
onsdag 16 januari 2008
Göran Hägg höjer planmålen i Svenska A och B
eller kvantitet i klassikersnuttarna är en kvalitet i sig
Det finns en rörande scen i BBC-serien Folkets århundrade där kinesiska bönder hetsas att överträffa varandras produktion av ris. Överbuden i planmålen haglar, och det hela blir som en tävling – en folkkommun lovar att de på mark som förra året gett 500 kilo ris ska de i år skörda 7 ton. Det är en imponerande siffra – men det blev kanske inte så mycket ris i slutändan. Risplantorna sattes för tätt och det blev inget alls.
Överbud är alltid tacksamt – och till intet förpliktigande. Att läsa Göran Häggs genomgång av litteraturböcker för gymnasiet i dagens och gårdagensAftonbladet blir lite tokrolig just av denna anledning – 7 ton klassiska litteratursnuttar i varje bok – annars får det vara. Och när vi ser vad Hägg saknar i böckerna (eller särskilt berömmer att det finns!) är i alla fall jag glad att jag inte hade honom på gymnasiet.
Vergilius, Catullus, 1695 års psalmbok, mer av Fröding, Karlfeldt och Heidenstam, fru Nordenflycht, Drottning Kristina, tal av Cicero, mer ur Nya testamentet, Stiernhielm, Hjalmar Bergman, Tegnér, Geijer, Wallin, Runeberg och Rydberg. Almqvist och Bremer, Willy Kyrklund och Villy Sørensen, Wivallius, Lucidor, Lenngren, Coleridge och Keats, Lars Forssell, Hjalmar Gullberg.
De fylligaste böckerna (läs: de som uppfyller Häggs planmål vad gäller svensk litteratur före 1900) är bra, de andra är undermåliga. Hur lätt är det inte att recensera sådana här böcker!
Jo, jag tycker också att det är tråkigt med kortfattade antologier. Det blir för mycket små snuttar och för lite att välja på. Därför finns det en poäng att ha Dialog eller Levande litteratur stående på skrivbordet. Utmärkta böcker båda två. Liksom Om-serien som Hägg berömmer.
Men i Häggs värld verkar det just inte handla om att välja. Allt - särskilt det som skrevs av män på 1800-talet - är lika viktigt. Litteraturhistorien är en färdig storhet som det gäller att stoppa i sig så mycket som möjligt av. Och då kan väl ändå inte didaktiska grundfrågor som varför just denna text för dessa elever just nu på denna kurstid? få stå i vägen. För visst ingår det i vårt kulturarv att läsa fylliga urval av Tegnér, Karlfeldt, Runeberg och Rydberg?
B-kursen - där de flesta läser lite mer litteratur än på A-kursen - har i regel tilldelats mellan 80 och 90 klocktimmar på gymnasiet. Det är då inte bara utdrag i litteraturhistorieantologin som skall hinnas med utan också saker som uppsatsskrivande, romanläsning, språkhistoria, argumentation och argumentationsanalyser, retorik och film. Och elementära kultur- och litteraturhistoriska begrepp.
Med tanke på dessa förutsättningar blir just Häggs efterlängtade djupstudium av Karlfeldt och Fröding svår att försvara.
Under min gymnasietid utgick just allt annat än diktläsning på svenskan i tvåan och trean (jag gick ut -90). Vår lärare tog till Häggs stora glädje litteraturantologierna (Dikt och tanke. Fyra till antalet – var och en fylligare än varje nutida exempel) mycket bokstavligt – inget var för ointressant att läsa. Så vi läste mycket fylliga urval av de svenska män från 1800-talet som böckerna flödade över av: Kellgren, Rydberg, Tegnér, Geijer, Stagnelius, Heidenstam, Almquist, Strindberg. Inget från 1900-talet, det hann vi inte med.
Problemet var naturligtvis att dessa dikter (bara dikter) inte alls diskuterades. Vi hade en tre fyra dikter i läxa och sedan lade läraren ut texten om meningen med Heidenstams "Moguls kungaring" eller Rydbergs "Jubelfestkantaten", med betoning på vilka stilmedel som användes (lägg märke till stegringen i han grät, han bad, han grävde, se kontrasten i Rydbergs pampiga inledning).
Vi får heller inte glömma att vi blev ganska insatta i saker som Tegnérs studieår och kärlekshistorier samt Rydbergs tidningskarriär – allt viktigt för att rätt förstå dikterna, och som vi pluggade på i den 500 sidor tjocka litteraturboken Dikt och data. Det var lättare att vara svensklärare då. Gör inget urval, följ boken tills vårterminen i trean är slut.
För att litteratur ska bli intressant måste den diskuteras. Vilka frågor mer specifikt skulle du vilja aktualisera vid läsningen av Karlfeldts "Hösthorn" eller "Vinterorgel"? Hur skall dessa dikter egentligen läsas? För Göran Hägg – att ha läst dem räcker inte som motivering. Och om det tar uppåt en lektion att läsa och diskutera en enda dikt – som Tranströmers "Dagsmeja" jag och musiktreorna kikade på igår – vad ska vi välja bort? Ledsen, men Wallins psalmbok platsar inte längre. Vi har inte tid till bara mer av samma.
Hägg bortser naturligtvis också från att klasser är olika. När han rackar ner på en bokserie som Svenska Timmar förstår han inte att det i många klasser inte handlar om att välja den eller Ekengrens svenska. Valet står snarast mellan Svenska Timmar eller att helt fuska sig förbi all litteraturhistoria, kanske garderad av ett litet arbete (avskrivna Wikipediaartiklar) om realismen.
Så Göran Hägg, det är inte ditt val av favoritböcker jag kritiserar (där håller jag till stor del med dig!), det är den enormt tråkiga syn på litteratur som dina resonemang implicerar jag vänder mig mot. Trots att jag verkligen gillar dina roliga litteraturhistorier. Måtte vi inte få skrivningar av din modell i kursplanerna.
Martin Sandberg är gymnasielärare och tycker – oavsett vad ovanstående ger sken av – att litteraturhistoria är mycket viktigt. Men man kan inte smita från ansvaret att göra ett vettigt urval. Med eller utan läromedel.
Andra bloggar om: Martin Sandberg, Göran Hägg, svenska, svenskämnet, läromedel, skolan, litteratur, litteraturkanon,
Det finns en rörande scen i BBC-serien Folkets århundrade där kinesiska bönder hetsas att överträffa varandras produktion av ris. Överbuden i planmålen haglar, och det hela blir som en tävling – en folkkommun lovar att de på mark som förra året gett 500 kilo ris ska de i år skörda 7 ton. Det är en imponerande siffra – men det blev kanske inte så mycket ris i slutändan. Risplantorna sattes för tätt och det blev inget alls.
Överbud är alltid tacksamt – och till intet förpliktigande. Att läsa Göran Häggs genomgång av litteraturböcker för gymnasiet i dagens och gårdagensAftonbladet blir lite tokrolig just av denna anledning – 7 ton klassiska litteratursnuttar i varje bok – annars får det vara. Och när vi ser vad Hägg saknar i böckerna (eller särskilt berömmer att det finns!) är i alla fall jag glad att jag inte hade honom på gymnasiet.
Vergilius, Catullus, 1695 års psalmbok, mer av Fröding, Karlfeldt och Heidenstam, fru Nordenflycht, Drottning Kristina, tal av Cicero, mer ur Nya testamentet, Stiernhielm, Hjalmar Bergman, Tegnér, Geijer, Wallin, Runeberg och Rydberg. Almqvist och Bremer, Willy Kyrklund och Villy Sørensen, Wivallius, Lucidor, Lenngren, Coleridge och Keats, Lars Forssell, Hjalmar Gullberg.
De fylligaste böckerna (läs: de som uppfyller Häggs planmål vad gäller svensk litteratur före 1900) är bra, de andra är undermåliga. Hur lätt är det inte att recensera sådana här böcker!
Jo, jag tycker också att det är tråkigt med kortfattade antologier. Det blir för mycket små snuttar och för lite att välja på. Därför finns det en poäng att ha Dialog eller Levande litteratur stående på skrivbordet. Utmärkta böcker båda två. Liksom Om-serien som Hägg berömmer.
Men i Häggs värld verkar det just inte handla om att välja. Allt - särskilt det som skrevs av män på 1800-talet - är lika viktigt. Litteraturhistorien är en färdig storhet som det gäller att stoppa i sig så mycket som möjligt av. Och då kan väl ändå inte didaktiska grundfrågor som varför just denna text för dessa elever just nu på denna kurstid? få stå i vägen. För visst ingår det i vårt kulturarv att läsa fylliga urval av Tegnér, Karlfeldt, Runeberg och Rydberg?
B-kursen - där de flesta läser lite mer litteratur än på A-kursen - har i regel tilldelats mellan 80 och 90 klocktimmar på gymnasiet. Det är då inte bara utdrag i litteraturhistorieantologin som skall hinnas med utan också saker som uppsatsskrivande, romanläsning, språkhistoria, argumentation och argumentationsanalyser, retorik och film. Och elementära kultur- och litteraturhistoriska begrepp.
Med tanke på dessa förutsättningar blir just Häggs efterlängtade djupstudium av Karlfeldt och Fröding svår att försvara.
Under min gymnasietid utgick just allt annat än diktläsning på svenskan i tvåan och trean (jag gick ut -90). Vår lärare tog till Häggs stora glädje litteraturantologierna (Dikt och tanke. Fyra till antalet – var och en fylligare än varje nutida exempel) mycket bokstavligt – inget var för ointressant att läsa. Så vi läste mycket fylliga urval av de svenska män från 1800-talet som böckerna flödade över av: Kellgren, Rydberg, Tegnér, Geijer, Stagnelius, Heidenstam, Almquist, Strindberg. Inget från 1900-talet, det hann vi inte med.
Problemet var naturligtvis att dessa dikter (bara dikter) inte alls diskuterades. Vi hade en tre fyra dikter i läxa och sedan lade läraren ut texten om meningen med Heidenstams "Moguls kungaring" eller Rydbergs "Jubelfestkantaten", med betoning på vilka stilmedel som användes (lägg märke till stegringen i han grät, han bad, han grävde, se kontrasten i Rydbergs pampiga inledning).
Vi får heller inte glömma att vi blev ganska insatta i saker som Tegnérs studieår och kärlekshistorier samt Rydbergs tidningskarriär – allt viktigt för att rätt förstå dikterna, och som vi pluggade på i den 500 sidor tjocka litteraturboken Dikt och data. Det var lättare att vara svensklärare då. Gör inget urval, följ boken tills vårterminen i trean är slut.
För att litteratur ska bli intressant måste den diskuteras. Vilka frågor mer specifikt skulle du vilja aktualisera vid läsningen av Karlfeldts "Hösthorn" eller "Vinterorgel"? Hur skall dessa dikter egentligen läsas? För Göran Hägg – att ha läst dem räcker inte som motivering. Och om det tar uppåt en lektion att läsa och diskutera en enda dikt – som Tranströmers "Dagsmeja" jag och musiktreorna kikade på igår – vad ska vi välja bort? Ledsen, men Wallins psalmbok platsar inte längre. Vi har inte tid till bara mer av samma.
Hägg bortser naturligtvis också från att klasser är olika. När han rackar ner på en bokserie som Svenska Timmar förstår han inte att det i många klasser inte handlar om att välja den eller Ekengrens svenska. Valet står snarast mellan Svenska Timmar eller att helt fuska sig förbi all litteraturhistoria, kanske garderad av ett litet arbete (avskrivna Wikipediaartiklar) om realismen.
Så Göran Hägg, det är inte ditt val av favoritböcker jag kritiserar (där håller jag till stor del med dig!), det är den enormt tråkiga syn på litteratur som dina resonemang implicerar jag vänder mig mot. Trots att jag verkligen gillar dina roliga litteraturhistorier. Måtte vi inte få skrivningar av din modell i kursplanerna.
Martin Sandberg är gymnasielärare och tycker – oavsett vad ovanstående ger sken av – att litteraturhistoria är mycket viktigt. Men man kan inte smita från ansvaret att göra ett vettigt urval. Med eller utan läromedel.
Andra bloggar om: Martin Sandberg, Göran Hägg, svenska, svenskämnet, läromedel, skolan, litteratur, litteraturkanon,
måndag 14 januari 2008
Debatten går vidare om Ibsens "Ett dockhem"
Max Bolotin har tagit upp debatten angående Ibsens Ett dockhem - och teaterestetik generellt, med en serie långa, välskrivna och mycket intressanta kommentarer till det ursprungliga inlägget Det räcker med "samtida" klassikeruppsättningar nu. Bolotin utgår från Mattias Anderssons uppsättning av Brott och Straff på Backateatern (aktuell som kandidat till DN:s kulturpris). Gå bums in och läs!
Martin Sandberg är gymnasielärare och skäms för att han inte oftare går på teater i Göteborg.
Andra bloggar om: Brott och straff, Ett dockhem, Henrik Ibsen, Martin Sandberg, Mattias Andersson, Max Bolotin, DN:s kulturpris, klassikeruppsättning, litteraturkanon, teater, litteratur
Martin Sandberg är gymnasielärare och skäms för att han inte oftare går på teater i Göteborg.
Andra bloggar om: Brott och straff, Ett dockhem, Henrik Ibsen, Martin Sandberg, Mattias Andersson, Max Bolotin, DN:s kulturpris, klassikeruppsättning, litteraturkanon, teater, litteratur
torsdag 15 november 2007
Turning Japanese - I'm turning Japanese - I really think so
Del 1.
Med The Vapors-hiten från 1980 som kampsång protesterar jag mot samtida medias fixering vid det überkapitalistiska – och kommunistiska, alla ska vara nöjda – underbarnet Kina. Tänk på att det kommer en tid efter OS. Minns Lillehammer! Eller med andra ord: har alla plötsligt glömt Japan? Är det kanske, som jag läste någonstans, så att vi i Väst bara kan intressera oss för ett sydostasiatiskt land i taget?
Jag vill svinga ett samurajsvärd för Nippon! Visserligen har man världshistoriens tråkigaste politiker (som i likhet med Bush/Clinton/Bush/Clinton alla tycks höra till samma lilla krets av makthavande dynastier och som dessutom klär sig i verkligt trista mörka kostymer), använder tre olika skriftsystem och har för mycket socker i maten – men vilken litteratur!
Senaste japanska läsupplevelsen för min del är Berättelsen om Genji, som jag avnjuter på engelska i en fem år gammal Penguin-utgåva, eftersom denna ”världslitteraturens första roman” inte finns i någon fullständig version på modern svenska. Översättarna har helt enkelt inte hunnit med. Verket har ju bara cirkus 1000 år på nacken. Vi har kanske haft nog med att värna vårt eget kulturarv. (Fast den första delen av verket finns översatt från engelskan av Kristina Hasselgren, och det är en kulturgärning!)
Berättelsen om Genji skrevs omkring år 1010 av hovdamen Murasaki Skikibu och har samma ställning i japansk kultur som den homeriska epiken eller Shakespeares drama i vår. Mig påminner stilen en hel del om Proust, dvs. den psykologiska analysen och intresset för den betydelsebärande detaljen (klädedräkt, minspel, ordval) får större plats än egentlig action. Det är en hisnande tanke att denna avancerade litterära sensibilitet är samtida med våra egna grovhuggna runstenar som ju sällan lyckas förmedla något mer poetiskt eller minnesvärt än att ”X slog ihjäl många i Österled”. Till och med Rökstenen får väl sägas vara mer machomytiskt bisarr än litterärt givande – ett slags Jan Guillou avant la lettre.
Huvudpersonen Genji, son till kejsaren men inte erkänd som prins, är en underskön Casanova som smyger runt i månskenet på jakt efter amorösa äventyr. Han är en intressant blandning av hjärtlös förförare och ömsint samtalspartner. Hans kimonoärmar hinner vätas av många tårar innan boken är slut.
Berättelsen om Genji kräver en del av sin läsare. Främst gäller svårigheten personbeteckningarna. Enligt det intrikata hovprotokollet omnämns alla med titlar i stället för namn. Så det gäller att kunna skilja på Hennes Höghet, Hans Excellens, Hennes Majestät, Hans Eminens etc. Men detta räcker inte. Titelbäraren kan ju gå och dö – sånt hände även vid det japanska kejsarhovet – och då syftar förstås titeln plötsligt på efterträdaren i stället. Den som lätt förirrar sig bland Dostojevskijs figurer kanske ska vänta lite med Berättelsen om Genji – eller föra ordentliga anteckningar.
Jag kan däremot inte bestämma mig för vad jag tycker om det förhärskande sättet att kommunicera i Berättelsen om Genji – med små dikter skrivna på vackert färgat papper eller kanske en solfjäder. Jo, jag tycker om det! Som svensklärare kan man ju inte annat än glädjas åt alla dessa skrivtillfällen. Så snart någon av personerna grips av en stark känsla, vilket händer ofta, plitar han eller hon ner några väl valda tecken eller improviserar fram en haikuliknande tvårading. Både män och kvinnor bedöms efter såväl handstil som poetisk förmåga, ja till och med färgen på bläcket utsätts för kritisk granskning. Variationerna är oändliga, och referenserna till den klassiska kinesiska och japanska litteraturen otaliga. Den som läst haikudikter känner igen många inslag: väntan, månsken, körsbärsblom och höstlöv. Att en stor del av samtalen, som mest kretsar kring eller syftar till erotiska upplevelser, äger rum mellan personer på var sin sida av en skärm av rispapper eller bambu gör det hela ännu mer distanserat. Det är märkligt och sällsamt vackert och kan tjäna som kontrast till vår egen tids hyllningar av ”rak kommunikation” och ”vara tydlig med man vill”.
I del 2 av detta inlägg om japansk litteratur tänker jag puffa för några hyfsat moderna författare.
Svante Skoglund
PS. The Vapors låt Turning Japanese handlar egentligen inte ett smack om Japan. Med det är en japanskt inspirerad känsla för det passande som förhindrar mig att säga mer om detta. DS
Andra bloggar om: japan, Genji, japansk litteratur, litteratur, litteraturkanon, Murasaki Skikibu, Rökstenen, Svante Skoglund
Med The Vapors-hiten från 1980 som kampsång protesterar jag mot samtida medias fixering vid det überkapitalistiska – och kommunistiska, alla ska vara nöjda – underbarnet Kina. Tänk på att det kommer en tid efter OS. Minns Lillehammer! Eller med andra ord: har alla plötsligt glömt Japan? Är det kanske, som jag läste någonstans, så att vi i Väst bara kan intressera oss för ett sydostasiatiskt land i taget?
Jag vill svinga ett samurajsvärd för Nippon! Visserligen har man världshistoriens tråkigaste politiker (som i likhet med Bush/Clinton/Bush/Clinton alla tycks höra till samma lilla krets av makthavande dynastier och som dessutom klär sig i verkligt trista mörka kostymer), använder tre olika skriftsystem och har för mycket socker i maten – men vilken litteratur!
Senaste japanska läsupplevelsen för min del är Berättelsen om Genji, som jag avnjuter på engelska i en fem år gammal Penguin-utgåva, eftersom denna ”världslitteraturens första roman” inte finns i någon fullständig version på modern svenska. Översättarna har helt enkelt inte hunnit med. Verket har ju bara cirkus 1000 år på nacken. Vi har kanske haft nog med att värna vårt eget kulturarv. (Fast den första delen av verket finns översatt från engelskan av Kristina Hasselgren, och det är en kulturgärning!)
Berättelsen om Genji skrevs omkring år 1010 av hovdamen Murasaki Skikibu och har samma ställning i japansk kultur som den homeriska epiken eller Shakespeares drama i vår. Mig påminner stilen en hel del om Proust, dvs. den psykologiska analysen och intresset för den betydelsebärande detaljen (klädedräkt, minspel, ordval) får större plats än egentlig action. Det är en hisnande tanke att denna avancerade litterära sensibilitet är samtida med våra egna grovhuggna runstenar som ju sällan lyckas förmedla något mer poetiskt eller minnesvärt än att ”X slog ihjäl många i Österled”. Till och med Rökstenen får väl sägas vara mer machomytiskt bisarr än litterärt givande – ett slags Jan Guillou avant la lettre.
Huvudpersonen Genji, son till kejsaren men inte erkänd som prins, är en underskön Casanova som smyger runt i månskenet på jakt efter amorösa äventyr. Han är en intressant blandning av hjärtlös förförare och ömsint samtalspartner. Hans kimonoärmar hinner vätas av många tårar innan boken är slut.
Berättelsen om Genji kräver en del av sin läsare. Främst gäller svårigheten personbeteckningarna. Enligt det intrikata hovprotokollet omnämns alla med titlar i stället för namn. Så det gäller att kunna skilja på Hennes Höghet, Hans Excellens, Hennes Majestät, Hans Eminens etc. Men detta räcker inte. Titelbäraren kan ju gå och dö – sånt hände även vid det japanska kejsarhovet – och då syftar förstås titeln plötsligt på efterträdaren i stället. Den som lätt förirrar sig bland Dostojevskijs figurer kanske ska vänta lite med Berättelsen om Genji – eller föra ordentliga anteckningar.
Jag kan däremot inte bestämma mig för vad jag tycker om det förhärskande sättet att kommunicera i Berättelsen om Genji – med små dikter skrivna på vackert färgat papper eller kanske en solfjäder. Jo, jag tycker om det! Som svensklärare kan man ju inte annat än glädjas åt alla dessa skrivtillfällen. Så snart någon av personerna grips av en stark känsla, vilket händer ofta, plitar han eller hon ner några väl valda tecken eller improviserar fram en haikuliknande tvårading. Både män och kvinnor bedöms efter såväl handstil som poetisk förmåga, ja till och med färgen på bläcket utsätts för kritisk granskning. Variationerna är oändliga, och referenserna till den klassiska kinesiska och japanska litteraturen otaliga. Den som läst haikudikter känner igen många inslag: väntan, månsken, körsbärsblom och höstlöv. Att en stor del av samtalen, som mest kretsar kring eller syftar till erotiska upplevelser, äger rum mellan personer på var sin sida av en skärm av rispapper eller bambu gör det hela ännu mer distanserat. Det är märkligt och sällsamt vackert och kan tjäna som kontrast till vår egen tids hyllningar av ”rak kommunikation” och ”vara tydlig med man vill”.
I del 2 av detta inlägg om japansk litteratur tänker jag puffa för några hyfsat moderna författare.
Svante Skoglund
PS. The Vapors låt Turning Japanese handlar egentligen inte ett smack om Japan. Med det är en japanskt inspirerad känsla för det passande som förhindrar mig att säga mer om detta. DS
Andra bloggar om: japan, Genji, japansk litteratur, litteratur, litteraturkanon, Murasaki Skikibu, Rökstenen, Svante Skoglund
söndag 4 november 2007
En spännande berättelse vinner alltid
Det första kravet på det elever vill läsa är att det skall vara verkligt. Sanna berättelser är alltid bättre än påhittade. Men detta räcker inte. Ideala böcker är inte bara dokumentära, de är också spännande och flödar över av mänskliga erfarenheter. "Mycket känslor" så man kan leva sig in i personerna.
Anne Heith diskuterar verkliga berättelser och melodramen som litterär form i ”Gömda. En sann historia”, i Svenskläraren 2006:4. Det finns menar hon en motsättning mellan spännande historia och sanningsanspråk. Heith påvisar hur Marklund inte bara lägger in en dramaturgi som motsvarar melodramens genrekrav, utan också den kritvita oskuldsfulla svenska kvinnan som offer, och svartmuskig, demonisk och orientalisk man som förövare.
Men känns det inte som om Marklunds (och elevernas) synsätt håller på att få genomslag? Gärna sant - men framförallt rafflande och känslosamt.
De läsare som inte tillbringade sommaren isolerade på Antarktis kanske minns debatten om Maja Lundgrens roman Myggor och tigrar, som ju utgav sig för att vara helt sann. Grälet handlade till stor del om boken verkligen var det, och om man i så fall får skriva på detta sätt (läs t ex Dan Josefssons inlägg). Men den mest drabbande kritiken gavs väl ändå av Ulrika Kärnborg i DN: det är inte den flexibla inställningen till vad som hänt eller inte som är problemet utan kort och gott att boken är fruktansvärt tråkig. Sanning eller inte – är det inte spännande är det inte bra.
Synsättet återkommer i dagens DN, där Sara Danius recenserar Göran Perssons Min väg, mina val som just kommit ut. Persson berättar om sitt liv från början i Vingåker till slutet i valet 2006. Danius menar att bokens stora problem är bristen på dramaturgi, och ger Persson en handfast lektion hur han istället kunde organisera sitt stoff utifrån Ian Flemings James Bond-böcker.
Visst är det lite märkligt att denna kritik kommer från litteraturvetarhåll: tittar vi på Danius presentationssida i DN är det ju inte direkt Ian Fleming hon vanligtvis intresserar sig för utan snarare den ”modernistiska romanen under mellankrigstiden”, Ann Jäderlund och Erich Auerbach. Bland annat.
På samma sida diskuterar Nina Björk (Söndagskolumnen 04.11.07. Ännu inte på dn.se) att nobelpriset gick till Doris Lessing. I vanliga fall brukar svårlästa förnyare av romankonsten eller poesin få medalj (jo, en uppluckring har skett – varken Coetzee eller Pamuk är särskilt svårlästa), men nu var det enligt Björk som en ”hel läsart blivit belönad” - att sluka liv och erfarenheter. Hela motiveringen lyder: "”Den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning”.
Som sagt: det räcker inte att granska civilisationen (dokumentärt!) utan vi måste också ha vad eleverna kallar ”mycket känslor”, skepsis och hetta, vilket väl understryks av att akademien trycker på kvinnlig. För det kan väl inte vara erfarenheterna i sig som belönas. Allt som skrivs är väl rimligtvis erfarenheter. Och kvinnor är ju känslosamma, det vet ju alla.
Björk menar därför att vi hittat en lösning på höstens litteraturvetenskapliga debatt om ”vad litteraturvetenskap egentligen ska vara för ämne”, och kallar det ”erfarenhetens epik”.
Elevsynen på vad som är bra tycks därmed ta över inte bara klassrummen utan också kulturdebatten. Och det känns ju egentligen inte så tokigt. "Spännande, äkta och dramatiskt" känns lättare att använda som argument för läsning än "Påbjuds av ledande folkpartister".
Martin Sandberg har lättare för melodramatisk film än litteratur, och rekommenderar varmt Råttatouille.
Anne Heith diskuterar verkliga berättelser och melodramen som litterär form i ”Gömda. En sann historia”, i Svenskläraren 2006:4. Det finns menar hon en motsättning mellan spännande historia och sanningsanspråk. Heith påvisar hur Marklund inte bara lägger in en dramaturgi som motsvarar melodramens genrekrav, utan också den kritvita oskuldsfulla svenska kvinnan som offer, och svartmuskig, demonisk och orientalisk man som förövare.
Men känns det inte som om Marklunds (och elevernas) synsätt håller på att få genomslag? Gärna sant - men framförallt rafflande och känslosamt.
De läsare som inte tillbringade sommaren isolerade på Antarktis kanske minns debatten om Maja Lundgrens roman Myggor och tigrar, som ju utgav sig för att vara helt sann. Grälet handlade till stor del om boken verkligen var det, och om man i så fall får skriva på detta sätt (läs t ex Dan Josefssons inlägg). Men den mest drabbande kritiken gavs väl ändå av Ulrika Kärnborg i DN: det är inte den flexibla inställningen till vad som hänt eller inte som är problemet utan kort och gott att boken är fruktansvärt tråkig. Sanning eller inte – är det inte spännande är det inte bra.
Synsättet återkommer i dagens DN, där Sara Danius recenserar Göran Perssons Min väg, mina val som just kommit ut. Persson berättar om sitt liv från början i Vingåker till slutet i valet 2006. Danius menar att bokens stora problem är bristen på dramaturgi, och ger Persson en handfast lektion hur han istället kunde organisera sitt stoff utifrån Ian Flemings James Bond-böcker.
Visst är det lite märkligt att denna kritik kommer från litteraturvetarhåll: tittar vi på Danius presentationssida i DN är det ju inte direkt Ian Fleming hon vanligtvis intresserar sig för utan snarare den ”modernistiska romanen under mellankrigstiden”, Ann Jäderlund och Erich Auerbach. Bland annat.
På samma sida diskuterar Nina Björk (Söndagskolumnen 04.11.07. Ännu inte på dn.se) att nobelpriset gick till Doris Lessing. I vanliga fall brukar svårlästa förnyare av romankonsten eller poesin få medalj (jo, en uppluckring har skett – varken Coetzee eller Pamuk är särskilt svårlästa), men nu var det enligt Björk som en ”hel läsart blivit belönad” - att sluka liv och erfarenheter. Hela motiveringen lyder: "”Den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning”.
Som sagt: det räcker inte att granska civilisationen (dokumentärt!) utan vi måste också ha vad eleverna kallar ”mycket känslor”, skepsis och hetta, vilket väl understryks av att akademien trycker på kvinnlig. För det kan väl inte vara erfarenheterna i sig som belönas. Allt som skrivs är väl rimligtvis erfarenheter. Och kvinnor är ju känslosamma, det vet ju alla.
Björk menar därför att vi hittat en lösning på höstens litteraturvetenskapliga debatt om ”vad litteraturvetenskap egentligen ska vara för ämne”, och kallar det ”erfarenhetens epik”.
Elevsynen på vad som är bra tycks därmed ta över inte bara klassrummen utan också kulturdebatten. Och det känns ju egentligen inte så tokigt. "Spännande, äkta och dramatiskt" känns lättare att använda som argument för läsning än "Påbjuds av ledande folkpartister".
Martin Sandberg har lättare för melodramatisk film än litteratur, och rekommenderar varmt Råttatouille.
onsdag 31 oktober 2007
Uppdelat svenskämne - ytterligare en poänglös symbolfråga
Jag har haft en känsla av att många lärare lite i smyg hejat på Jan Björklunds framfart i skoldebatten. Han har stått för en radikalt annorlunda berättelse om skolans problem än den som idisslades av hans socialdemokratiska föregångare.
Men - som vi påpekat tidigare - ofta hamnar Björklund helt fel i lösningarna, då han nostalgiskt drömmer sig tillbaka till den tid då femmorna alltid var slut och skällsordet "mekansikt utantillrabblande" hade större fog än nu.
Nu menar han att svenskämnet på gymnasiet skall delas upp, en litteraturdel och en språkdel. Detta motiverar han (?) med att eleverna skall få läsa mer nationella klassiker. "Om du går in i en skola i Polen, Ryssland eller i Frankrike så är det en självklarhet att eleverna läser och tar del av de stora nationalförfattarna", menar skolministern och får i alla fall undertecknad att önska att mer logik borde funnits på schemat när han gick i skolan.
Att avskaffa de båda svenskbetygen var en käpphäst för Svensklärarföreningen i årtionden. Skillnaden mellan att läsa litteratur, tala om den och skriva om den är allt igenom konstlad, och problemet löstes 94 genom att A-kursen fick en lite större slagsida åt att skriva, och B-kursen fick en lite större slagsida åt litteraturen.
Varför Jan Björklund kan du inte prata med lärarna först? Och varför Jan Björklund kan du inte förklara varför en uppdelning i ämnet i två delar skulle vara det bästa medlet att få eleverna att läsa fler "stora nationalförfattare"?
Som vi förut påpekat: är det inte bättre att fundera mer på hur vi ska få elever att läsa böcker överhuvudtaget?
Martin Sandberg är gymnasielärare och fick två betyg i svenska. Men undervisningen var uteslutande litteratur.
Men - som vi påpekat tidigare - ofta hamnar Björklund helt fel i lösningarna, då han nostalgiskt drömmer sig tillbaka till den tid då femmorna alltid var slut och skällsordet "mekansikt utantillrabblande" hade större fog än nu.
Nu menar han att svenskämnet på gymnasiet skall delas upp, en litteraturdel och en språkdel. Detta motiverar han (?) med att eleverna skall få läsa mer nationella klassiker. "Om du går in i en skola i Polen, Ryssland eller i Frankrike så är det en självklarhet att eleverna läser och tar del av de stora nationalförfattarna", menar skolministern och får i alla fall undertecknad att önska att mer logik borde funnits på schemat när han gick i skolan.
Att avskaffa de båda svenskbetygen var en käpphäst för Svensklärarföreningen i årtionden. Skillnaden mellan att läsa litteratur, tala om den och skriva om den är allt igenom konstlad, och problemet löstes 94 genom att A-kursen fick en lite större slagsida åt att skriva, och B-kursen fick en lite större slagsida åt litteraturen.
Varför Jan Björklund kan du inte prata med lärarna först? Och varför Jan Björklund kan du inte förklara varför en uppdelning i ämnet i två delar skulle vara det bästa medlet att få eleverna att läsa fler "stora nationalförfattare"?
Som vi förut påpekat: är det inte bättre att fundera mer på hur vi ska få elever att läsa böcker överhuvudtaget?
Martin Sandberg är gymnasielärare och fick två betyg i svenska. Men undervisningen var uteslutande litteratur.
fredag 19 oktober 2007
Jan Björklund, lärarlyft oss i litteraturvetenskap
Det är inte bara svenskämnet på grundskolan och gymnasiet som förses med krisstämpel dessa dagar (vilket vi ju diskuterade häromdan); en lågintensiv debatt förs nu i Dagens Nyheter om svensk litteraturvetenskap. Alla är eniga – ämnet befinner sig i kris.
Två litteraturvetare i Malmö och Lund menar att litteraturvetenskapen lider av en ”till synes evig närläsning och tolkning av höglitterära mästerverk”. Ämnet måste öppna sig mot samhälle och samtidskultur, in med ”mänsklig erfarenhet och existentiella frågor”.
Två professorer i Stockholm replikerar att det är antiintellektuellt att plädera ”för ett avskaffande av den livskraftiga litteraturen”. De teoretiska infallsvinklarna har breddats för mycket, och stannat i att inlånade teorier tillämpas på den egna nationella litteraturen.
En doktorand i Göteborg tycker snarare att det är debatten om litteraturvetenskapen som är på för låg nivå, vilket exemplifieras med stockholmsprofessorernas inlägg. Ämnet har inte alls breddats, och forskningen lider fortfarande av materialfixering. Samma typ av kunskap tillämpas bara på nytt material.
Men det är nu inte diskussionen om ämnets inriktning, fint mot fult, existentiella teman mot stora författarskap som jag hänger upp mig på, även om denna diskussion har en oerhörd relevans för ämnet på grundskola och gymnasium (och i alla fall på gymnasiet tror jag det rör sig om en generationsfråga; yngre lärare är nog mindre inriktade på författarskap, och mer öppna mot populärkultur och livsvillkor).
Inte heller att den större - och kanske viktigare - frågan saknas: vad är överhuvudtaget litteraturens raison d´être i skolsystemet idag (läs mycket intressant kommentar i SvD i måndags)?
Utan snarast att jag som stackars gymnasielärare på landet mest känner mig som en grisfarmande Sverigedemokrat med skatteskulder som står och gastar om Carl Larsson utanför den lokala konsthallen. Det är så mycket jag inte förstår i denna debatt, och det skulle vara så lätt att raljera över sådant jag faktiskt bara har väldigt ytliga handbokskunskaper om.
Så snälla Jan Björklund. Låt nu inte lärarlyftet vara mer folkpartistisk symbolpolitik. Låt mig få vidareutbilda mig i litteratur som det är tänkt. Med lite mer djup i begreppen och en lite fetare teoretisk repertoar kommer litteratursamtalen i klassrummet både fördjupas och nyanseras.
Men någonting säger mig att detta kommer att omgärdas av så mycket restriktioner att denna möjlighet bara blir en ynka pynka tummetott.
Martin Sandberg är gymnasielärare och ångrar ibland att han valde språklig inriktning på sina svenskstudier.
Två litteraturvetare i Malmö och Lund menar att litteraturvetenskapen lider av en ”till synes evig närläsning och tolkning av höglitterära mästerverk”. Ämnet måste öppna sig mot samhälle och samtidskultur, in med ”mänsklig erfarenhet och existentiella frågor”.
Två professorer i Stockholm replikerar att det är antiintellektuellt att plädera ”för ett avskaffande av den livskraftiga litteraturen”. De teoretiska infallsvinklarna har breddats för mycket, och stannat i att inlånade teorier tillämpas på den egna nationella litteraturen.
En doktorand i Göteborg tycker snarare att det är debatten om litteraturvetenskapen som är på för låg nivå, vilket exemplifieras med stockholmsprofessorernas inlägg. Ämnet har inte alls breddats, och forskningen lider fortfarande av materialfixering. Samma typ av kunskap tillämpas bara på nytt material.
Men det är nu inte diskussionen om ämnets inriktning, fint mot fult, existentiella teman mot stora författarskap som jag hänger upp mig på, även om denna diskussion har en oerhörd relevans för ämnet på grundskola och gymnasium (och i alla fall på gymnasiet tror jag det rör sig om en generationsfråga; yngre lärare är nog mindre inriktade på författarskap, och mer öppna mot populärkultur och livsvillkor).
Inte heller att den större - och kanske viktigare - frågan saknas: vad är överhuvudtaget litteraturens raison d´être i skolsystemet idag (läs mycket intressant kommentar i SvD i måndags)?
Utan snarast att jag som stackars gymnasielärare på landet mest känner mig som en grisfarmande Sverigedemokrat med skatteskulder som står och gastar om Carl Larsson utanför den lokala konsthallen. Det är så mycket jag inte förstår i denna debatt, och det skulle vara så lätt att raljera över sådant jag faktiskt bara har väldigt ytliga handbokskunskaper om.
Så snälla Jan Björklund. Låt nu inte lärarlyftet vara mer folkpartistisk symbolpolitik. Låt mig få vidareutbilda mig i litteratur som det är tänkt. Med lite mer djup i begreppen och en lite fetare teoretisk repertoar kommer litteratursamtalen i klassrummet både fördjupas och nyanseras.
Men någonting säger mig att detta kommer att omgärdas av så mycket restriktioner att denna möjlighet bara blir en ynka pynka tummetott.
Martin Sandberg är gymnasielärare och ångrar ibland att han valde språklig inriktning på sina svenskstudier.
tisdag 16 oktober 2007
Förbjudna frukter
Ända sedan påven 1557 sjösatte Index librorum prohibitum (Lista över förbjudna böcker) har det varit frestande för makthavare, bibliotekarier och lärare (jo!) att göra upp listor över sådant man (= de andra, dvs. ungdomar, allmogen etc.) inte får läsa. Medan Vatikanen hade den goda smaken att avskaffa sin lista 1966, tycks censurivern oförtröttlig t.ex. i USA. Idag är dock förtecknen andra än religiösa, om nu inte t.ex. homofob sexualfientlighet ska klassas som en religiös hållning – men det är nog att göra det lite väl lätt för sig. Och det är nuförtiden snarare föräldrar än lärare som ropar på censur.
För den som vill ha en snabborientering i den litteratur som ingår i vår västerländska kanon är för övrigt Index librorum ovärderlig. Tumregeln lyder: finns boken eller författaren inte med på påvens svarta lista kan den svårligen räknas till klassikerna. Till de skribenter som misshagat Vatikanen hör Rabelais, Defoe, Swift, Voltaire, Rousseau, Balzac, Flaubert, Zola, Sartre och de Beauvoir. Shakespeare tycks vara det stora undantaget, kanske mest av språkliga skäl. Man kan misstänka att kardinalerna snubblade på hans vildvuxna engelska.
I USA har skönlitteraturen uppenbarligen kvar något av sin prepostmodernistiska sprängkraft. Därför kan amerikanska bibliotekarier arrangera Banned Book Week i början av oktober varje år, i protest mot de många försöken att rensa bort olika titlar från skolorna. Parollen lyder ”Free people read freely”, och för en svensk är detta (väl?) inte ett spån kontroversiellt.
Listan över böcker som har varit eller fortfarande är utrensade eller ifrågasatta på amerikanska skolor är närmast oändlig och ibland ganska lustig. Om den inte vore så sorgligt förutsägbar. Här finns, inte helt otippat, den gulliga bildberättelsen And Tango makes three om det homosexuella pingvinparet som adopterar. Här finns tyvärr också några av Margaret Atwoods och Toni Morrisons starkaste romaner. Mindre väntat är kanske att en utgåva av Rödluvan 1989 togs bort från ett par skolor i Kalifornien, eftersom hjältinnan tar vin med sig till sin mormor och därmed kan sägas propagera för alkoholmissbruk. Vågar inte tänka på hur Sveriges olika vargjaktsfalanger skulle kunna tänkas ställa sig till den gamla sagan.
I USA har Shakespeare inte gått fri. Så sent som för 10 år plockade man undan Trettondagsafton från en skola i New Hampshire. Orsak: cross dressing. Pjäsen kunde locka till transvestism. Återigen tycks censuren fungera som ett slags kvalitetsstämpel. Tips till bokförlag: tryck på omslaget ”Förbjuden på flera grundskolor i Texas.”
Äsch, tänker någon, censuren är väl på tillbakagång, bara en trist en rest från ett mörkare förflutet. Kanske i Sverige, där filmcensurchefen nyligen hoppade av då hon inte orkade hålla på och klåfingra sig längre. Men icke så i USA. ALA:s, den amerikanska biblioteksföreningens, statistik visar tvärtom att det blir allt vanligare att ifrågasätta olika böckers lämplighet i skolorna.
Hur ska man då reagera på den amerikanska situationen? Stödköpa ALA:s t-shirt? Borde man inte åtminstone kunna kräva ett bitskt uttalande från svenska PEN-klubben? Eller ska man som så ofta knyta handen i fickan :-) ... och fantisera om hur den invändningsfria romanen skulle se ut – berättelsen som inte upprör någon, som är språkligt neutral (och alltså inte skriven på något av kolonialhistoriens belastade språk), som inte ifrågasätter den givna ordningen, som inte framhäver, förskönar, förfular, förfördelar eller förför och som innehåller en schysst avvägd blandning av vita, gula och svarta, heterosexuella, funktionshindrade, lesbiska, bögar och muslimer. Och är skriven av varken man eller kvinna.
Dagens citat: "Dort, wo man Bücher verbrennt, verbrennt man am Ende auch Menschen." (Där man bränner böcker, bränner man till slut också människor.) Heinrich Heine i pjäsen Almansor (1821).
Svante Skoglund är svensklärare, läroboksförfattare och medlem i Svensklärarens redaktionsgrupp. Han skulle ogärna visa elever vägen till Hjalmar Lundboms Svensk raskunskap och Västerlandet i fara. I övrigt är han überliberal i tyck- och tryckfrihetsfrågor.
För den som vill ha en snabborientering i den litteratur som ingår i vår västerländska kanon är för övrigt Index librorum ovärderlig. Tumregeln lyder: finns boken eller författaren inte med på påvens svarta lista kan den svårligen räknas till klassikerna. Till de skribenter som misshagat Vatikanen hör Rabelais, Defoe, Swift, Voltaire, Rousseau, Balzac, Flaubert, Zola, Sartre och de Beauvoir. Shakespeare tycks vara det stora undantaget, kanske mest av språkliga skäl. Man kan misstänka att kardinalerna snubblade på hans vildvuxna engelska.
I USA har skönlitteraturen uppenbarligen kvar något av sin prepostmodernistiska sprängkraft. Därför kan amerikanska bibliotekarier arrangera Banned Book Week i början av oktober varje år, i protest mot de många försöken att rensa bort olika titlar från skolorna. Parollen lyder ”Free people read freely”, och för en svensk är detta (väl?) inte ett spån kontroversiellt.
Listan över böcker som har varit eller fortfarande är utrensade eller ifrågasatta på amerikanska skolor är närmast oändlig och ibland ganska lustig. Om den inte vore så sorgligt förutsägbar. Här finns, inte helt otippat, den gulliga bildberättelsen And Tango makes three om det homosexuella pingvinparet som adopterar. Här finns tyvärr också några av Margaret Atwoods och Toni Morrisons starkaste romaner. Mindre väntat är kanske att en utgåva av Rödluvan 1989 togs bort från ett par skolor i Kalifornien, eftersom hjältinnan tar vin med sig till sin mormor och därmed kan sägas propagera för alkoholmissbruk. Vågar inte tänka på hur Sveriges olika vargjaktsfalanger skulle kunna tänkas ställa sig till den gamla sagan.
I USA har Shakespeare inte gått fri. Så sent som för 10 år plockade man undan Trettondagsafton från en skola i New Hampshire. Orsak: cross dressing. Pjäsen kunde locka till transvestism. Återigen tycks censuren fungera som ett slags kvalitetsstämpel. Tips till bokförlag: tryck på omslaget ”Förbjuden på flera grundskolor i Texas.”
Äsch, tänker någon, censuren är väl på tillbakagång, bara en trist en rest från ett mörkare förflutet. Kanske i Sverige, där filmcensurchefen nyligen hoppade av då hon inte orkade hålla på och klåfingra sig längre. Men icke så i USA. ALA:s, den amerikanska biblioteksföreningens, statistik visar tvärtom att det blir allt vanligare att ifrågasätta olika böckers lämplighet i skolorna.
Hur ska man då reagera på den amerikanska situationen? Stödköpa ALA:s t-shirt? Borde man inte åtminstone kunna kräva ett bitskt uttalande från svenska PEN-klubben? Eller ska man som så ofta knyta handen i fickan :-) ... och fantisera om hur den invändningsfria romanen skulle se ut – berättelsen som inte upprör någon, som är språkligt neutral (och alltså inte skriven på något av kolonialhistoriens belastade språk), som inte ifrågasätter den givna ordningen, som inte framhäver, förskönar, förfular, förfördelar eller förför och som innehåller en schysst avvägd blandning av vita, gula och svarta, heterosexuella, funktionshindrade, lesbiska, bögar och muslimer. Och är skriven av varken man eller kvinna.
Dagens citat: "Dort, wo man Bücher verbrennt, verbrennt man am Ende auch Menschen." (Där man bränner böcker, bränner man till slut också människor.) Heinrich Heine i pjäsen Almansor (1821).
Svante Skoglund är svensklärare, läroboksförfattare och medlem i Svensklärarens redaktionsgrupp. Han skulle ogärna visa elever vägen till Hjalmar Lundboms Svensk raskunskap och Västerlandet i fara. I övrigt är han überliberal i tyck- och tryckfrihetsfrågor.
måndag 15 oktober 2007
Två ovanliga böcker om böcker
Vägarna till litteraturens värld kan som bekant se väldigt olika ut. Det är kanske inte alltid det är litteraturdocentens eller svensklärarens pedagogiska grepp som fungerar bäst, dvs. ger mottagaren mersmak och stimulerar nyfikenheten. I min hand håller jag två årsfärska vägar-till-läsning-böcker som möjligen kan inspirera medlemmarna till förnyade ansatser i litteraturundervisningen.
Den första boken är serietecknaren Henrik Langes pocket 80 romaner för dig som har bråttom. Den innehåller precis som titeln utlovar mikrosammanfattningar av litterära klassiker, i seriestrippens form. Bilderna är medvetet taffliga, texten saklig – och jag vet inte riktigt varför men jag skrattar högt hela tiden när jag läser den. Torftigheten är så underbart ohögtidlig, kontrasten mot originalförfattarnas höga litterära ambitioner så obetalbart komisk.
Det blir lite som när ett av överdriven läsning oförstört sinne återberättar en saga eller en film. Det vill säga ungefär så här ”Gösta, en försupen präst, räddas till livet av majorskan på Ekeby. Han får bo hos henne med ett gäng kavaljerer. Majorskan blir ivägkörd från Ekeby. Gösta raggar hämningslöst. Han skaffar sig en fru. Majorskan kommer tillbaka och rensar upp på Ekeby… och dör.”
Sublimt. Och kan Bibeln sammanfattas bättre än så här (mina teologiskt skolade kolleger kan sluta läsa nu): ”Gud skapade himmel, jord och människor. Jesus, Guds son, offrar sig för att människorna ska få sina synder förlåtna. Men det går åt helvete ändå.” Är tempusväxlingen medveten?
Lange dra sig inte för ett och annat nålstick: ”Jack vill bli författare. Han festar runt med sprit, knark och kvinnor… och oroar sig för framtiden. Till slut börjar Jack skriva på en bok som handlar om en kille som festar runt med sprit, knark och kvinnor och oroar sig för framtiden.”
Sammanfattningen av Mina drömmars stad är inte heller jättesnäll: ”Elände eländes elände eländes elände eländes elände eländes elände”. Jag tror att en del elever upplever boken EXAKT så.
Jag föreställer mig att den som har en lite sakrosankt hållning till vårt kulturarv kan bli förtörnad av Langes lustmord. Fast ur den känslan kan säkert något gott spira…
Bok två heter 1000 books to change your life och är intressant nog utgiven av TimeOut, förlaget bakom bland annat en veckotidning om London (mest) för turister. Och här är det guidebokens trivsamma didaktik som gäller, fast med en rejält otippad utgångspunkt. Det finns ju ingen karta in i litteraturens värld, som det gör för den som vill lotsa läsare i London. Därför har man utan vidare motivering utgått från en känd passus från Shakespeares Som ni behagar, där barden lägger ut texten om människans "seven ages". Ni vet det där stället som börjar ”Allt the world’s a stage…” och slutar med ”sans everything”. De ofta lysande boktipsen är alltså ordnade tematiskt från födelse till död, via bland annat adolescens och ålderdom. Och det funkar!
Visserligen spränger författarna nästan redan från början de snäva ramarna – t.ex. med rubrikerna ”opening lines” och ”murders”, som helt inte osökt passar in i modellen med olika livsåldrar – men för den som är det minsta sugen på romaner om syskon, krig, kontor (!) eller förfall (! igen) är boken en så kallad guldgruva. Särskilt förtjust blir jag i de många välskrivna, och ofta förvånande, lästipsen från nu levande författare, som Ali Smith och Jonathan Franzen, under rubriken ”A book that changed my life”. Kanske ett ämne för framtida blogginlägg? (Noterar i förbigående att många brittiska romanförfattare verkar ha en diktsamling som sin främsta läsupplevelse.)
Urvalet i 1000 books to change your life är i huvudsak, men inte uteslutande, anglosaxiskt. Den som lider av detta får trösta sig med den ovanligt snajdiga layouten.
Svante Skoglund är svensklärare, läroboksförfattare och medlem i Svensklärarens redaktionsgrupp. Om han skulle tvingas välja en bok som förändrat hans liv skulle det kanske bli Svinhugg går igen av P.G. Wodehouse. Eller Dagarnas skum av Boris Vian. Kanske han berättar mer om detta i en kommande bloggtext.
Den första boken är serietecknaren Henrik Langes pocket 80 romaner för dig som har bråttom. Den innehåller precis som titeln utlovar mikrosammanfattningar av litterära klassiker, i seriestrippens form. Bilderna är medvetet taffliga, texten saklig – och jag vet inte riktigt varför men jag skrattar högt hela tiden när jag läser den. Torftigheten är så underbart ohögtidlig, kontrasten mot originalförfattarnas höga litterära ambitioner så obetalbart komisk.
Det blir lite som när ett av överdriven läsning oförstört sinne återberättar en saga eller en film. Det vill säga ungefär så här ”Gösta, en försupen präst, räddas till livet av majorskan på Ekeby. Han får bo hos henne med ett gäng kavaljerer. Majorskan blir ivägkörd från Ekeby. Gösta raggar hämningslöst. Han skaffar sig en fru. Majorskan kommer tillbaka och rensar upp på Ekeby… och dör.”
Sublimt. Och kan Bibeln sammanfattas bättre än så här (mina teologiskt skolade kolleger kan sluta läsa nu): ”Gud skapade himmel, jord och människor. Jesus, Guds son, offrar sig för att människorna ska få sina synder förlåtna. Men det går åt helvete ändå.” Är tempusväxlingen medveten?
Lange dra sig inte för ett och annat nålstick: ”Jack vill bli författare. Han festar runt med sprit, knark och kvinnor… och oroar sig för framtiden. Till slut börjar Jack skriva på en bok som handlar om en kille som festar runt med sprit, knark och kvinnor och oroar sig för framtiden.”
Sammanfattningen av Mina drömmars stad är inte heller jättesnäll: ”Elände eländes elände eländes elände eländes elände eländes elände”. Jag tror att en del elever upplever boken EXAKT så.
Jag föreställer mig att den som har en lite sakrosankt hållning till vårt kulturarv kan bli förtörnad av Langes lustmord. Fast ur den känslan kan säkert något gott spira…
Bok två heter 1000 books to change your life och är intressant nog utgiven av TimeOut, förlaget bakom bland annat en veckotidning om London (mest) för turister. Och här är det guidebokens trivsamma didaktik som gäller, fast med en rejält otippad utgångspunkt. Det finns ju ingen karta in i litteraturens värld, som det gör för den som vill lotsa läsare i London. Därför har man utan vidare motivering utgått från en känd passus från Shakespeares Som ni behagar, där barden lägger ut texten om människans "seven ages". Ni vet det där stället som börjar ”Allt the world’s a stage…” och slutar med ”sans everything”. De ofta lysande boktipsen är alltså ordnade tematiskt från födelse till död, via bland annat adolescens och ålderdom. Och det funkar!
Visserligen spränger författarna nästan redan från början de snäva ramarna – t.ex. med rubrikerna ”opening lines” och ”murders”, som helt inte osökt passar in i modellen med olika livsåldrar – men för den som är det minsta sugen på romaner om syskon, krig, kontor (!) eller förfall (! igen) är boken en så kallad guldgruva. Särskilt förtjust blir jag i de många välskrivna, och ofta förvånande, lästipsen från nu levande författare, som Ali Smith och Jonathan Franzen, under rubriken ”A book that changed my life”. Kanske ett ämne för framtida blogginlägg? (Noterar i förbigående att många brittiska romanförfattare verkar ha en diktsamling som sin främsta läsupplevelse.)
Urvalet i 1000 books to change your life är i huvudsak, men inte uteslutande, anglosaxiskt. Den som lider av detta får trösta sig med den ovanligt snajdiga layouten.
Svante Skoglund är svensklärare, läroboksförfattare och medlem i Svensklärarens redaktionsgrupp. Om han skulle tvingas välja en bok som förändrat hans liv skulle det kanske bli Svinhugg går igen av P.G. Wodehouse. Eller Dagarnas skum av Boris Vian. Kanske han berättar mer om detta i en kommande bloggtext.
måndag 1 oktober 2007
Litteraturkanon 2.0
Några av er kanske minns att frågan om en svensk litteraturkanon kändes ganska het förra året. Folkpartisten Cecilia Wikström menade att svenska skolor i likhet med danska behöver en gemensam, av skolverket stadfäst och gillad litteraturlista som gäller för alla elever på alla skolor. Hård debatt följde under sensommaren (läs kommentarerna från Stefan Jonsson och Ebba Witt Brattström). I vintras satte nationens största friskolekedja ihop en egen litteraturkanon tillsammans med Svenska Akademien. Och Svenskläraren ägnade ett helt nummer under hösten att diskutera saken.
I år har kanondebatten gått in i ett nytt, kan vi säga mer praktiskt skede. Litteraturvetenskapliga institutionen i Göteborg har totat ihop femtonhundra sidor litteraturantologi för universitetsbruk, och en kritiker på Sveriges Radio har plockat samman åttahundra sidor svenska dikter ("de bästa").
Denna uppgraderade inställning till litteraturkanon tycker jag är väldigt sympatisk. Vilken svensklärare vill inte ha dessa överdimensionerade smörgåsbord att smaka runt i, för att kunna göra sina egna urval till sin egen undervisning? Visst kanske dessa volymer lider av en viss elefantiasis – men det är ju just det som är så trevligt! Bläddra, läs, ta det som passar! Ingen skriver dig på näsan!
Också Expressen har ju blandat sig i denna debatt. Köp kvällstidning + (faktiskt jätteful gredelin) klassiker för 59 kr inbundet och klart. Och jo, alla urval kan ju diskuteras, så också implikationerna, men varför egentligen gnälla? Nästan alla av dessa är ju jättebra! Blir inte också du sugen på att än en gång läsa Gösta Berlings saga? Och handen på hjärtat: kom du verkligen igenom hela Döden i Venedig? Nu har du chansen att reparera.
Att på dessa sätt prångla ut en litteraturkanon till studerande, lärare och en intet ont anande allmänhet är enormt tilltalande. Bara tanken på att Mörkrets hjärta och Förvandlingen kommer att trängas med Mankell och Marklund i hundratusentals svenska bokhyllor känns väldigt omvälvande. Vad kommer det här leda till i förlängningen? Lärare: "Ja, Doktor Glas är ett förslag tycker jag! Ska vi ta den?" Elev: "Ja men kan vi inte ta något som någon inte redan läst. Kanske Harry Potter? Eller Da Vinci-koden?".
Men - att spika fast vilka böcker, vilka noveller, vilka dikter som alla elever måste läsa ger en helt annan smak i munnen. Det är du och dina elever som bestämmer vad ni tillsammans läser i klassrummet. Problemet i den svenska skolan är inte att eleverna läser fel böcker – problemet är att många knappt får läsa några alls.
Martin Sandberg är gymnasielärare och får lite tyst tillägga att han missat flera av Expressens klassiker. Fler än han vill medge.
I år har kanondebatten gått in i ett nytt, kan vi säga mer praktiskt skede. Litteraturvetenskapliga institutionen i Göteborg har totat ihop femtonhundra sidor litteraturantologi för universitetsbruk, och en kritiker på Sveriges Radio har plockat samman åttahundra sidor svenska dikter ("de bästa").
Denna uppgraderade inställning till litteraturkanon tycker jag är väldigt sympatisk. Vilken svensklärare vill inte ha dessa överdimensionerade smörgåsbord att smaka runt i, för att kunna göra sina egna urval till sin egen undervisning? Visst kanske dessa volymer lider av en viss elefantiasis – men det är ju just det som är så trevligt! Bläddra, läs, ta det som passar! Ingen skriver dig på näsan!
Också Expressen har ju blandat sig i denna debatt. Köp kvällstidning + (faktiskt jätteful gredelin) klassiker för 59 kr inbundet och klart. Och jo, alla urval kan ju diskuteras, så också implikationerna, men varför egentligen gnälla? Nästan alla av dessa är ju jättebra! Blir inte också du sugen på att än en gång läsa Gösta Berlings saga? Och handen på hjärtat: kom du verkligen igenom hela Döden i Venedig? Nu har du chansen att reparera.
Att på dessa sätt prångla ut en litteraturkanon till studerande, lärare och en intet ont anande allmänhet är enormt tilltalande. Bara tanken på att Mörkrets hjärta och Förvandlingen kommer att trängas med Mankell och Marklund i hundratusentals svenska bokhyllor känns väldigt omvälvande. Vad kommer det här leda till i förlängningen? Lärare: "Ja, Doktor Glas är ett förslag tycker jag! Ska vi ta den?" Elev: "Ja men kan vi inte ta något som någon inte redan läst. Kanske Harry Potter? Eller Da Vinci-koden?".
Men - att spika fast vilka böcker, vilka noveller, vilka dikter som alla elever måste läsa ger en helt annan smak i munnen. Det är du och dina elever som bestämmer vad ni tillsammans läser i klassrummet. Problemet i den svenska skolan är inte att eleverna läser fel böcker – problemet är att många knappt får läsa några alls.
Martin Sandberg är gymnasielärare och får lite tyst tillägga att han missat flera av Expressens klassiker. Fler än han vill medge.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
