Vad innebär det egentligen att gymnasieelever inte kan läsa?

Martin funderar över hur svaga läsare upplever text

Ganska ofta i skoldebatten hör vi att grundskoleelever går ut nian utan att kunna läsa. För den som inte jobbar i skolan kan detta givetvis bara betyda en sak: eleven i fråga kan inte läsa. Han eller hon känner inte igen bokstäverna, och saknar förmåga att pussla ihop dessa till begripliga ord och meningar. Så enkelt är det nu inte.

Det är självklart att alla elever som går ut skolan (som inte lider av grav dyslexi - och sådana finns ju) kan avkoda text. Vad många däremot inte kan är att göra denna begriplig.

Jag har i veckan fått in uppgifter i historia från mina ettor (jag har detta läsår fyra historia A parallellt), och deras hemtenta är egentligen en referatuppgift på historieboken. De tre frågorna rör första världskriget, Sovjet under Lenin och Stalin, samt Tyskland under nazismen.

En typisk fråga lyder typ: Förklara hur ekonomin i Sovjet organiseras under Stalin, samt hur Stalin gör för att stärka sin egen makt och ta bort allt politiskt motstånd. Begrepp jag vill att de använder i svaret är naturligtvis planekonomi, Gulag, den stora terrorn, tvångskollektivisering etc. Och att de ger sin egen bild av hur de förstår dessa begrepp. Det är i sig inte så märkvärdigt. Studievana elever utgår från sina anteckningar (precis som vi gjorde på universitetet), och fyller på med sammanhang från boken och anekdotiskt material från filmtittande.

Denna uppgift har förberetts på sedvanligt sätt - genomgångar, samtal, filmsnuttar som vi diskuterat och läxor med instuderingsfrågor, sammanlagt under fyra veckor. Instuderingsfrågorna medföljer dessutom uppgifterna och ska användas. En ganska okreativ uppgift helt syftande till att öva eleverna i begreppsbildning och studieteknik.

För de allra flesta är detta en ganska arbetsam uppgift, men för inte så få blir uppgiften fullständigt omöjlig. Vad beror detta på? Kan ni inte hjälpa till en smula?

Ett grundläggande problem är att dessa elever inte förstår kopplingen mellan genomgångar, instuderingsfrågor och bok. Allting hänger liksom löst i förhållande till varandra. Även om han eller hon ögnar igenom anteckningarna först, kopplar de inte att instuderingsfrågorna handlar om exakt samma sak, likaså boken. Visserligen är det de svagaste eleverna som ofta trivs bäst med långsamma tydliga genomgångar, men att detta är en del i en helhet blir för knixigt.

I genomgångarna försöker jag givetvis spalta upp begreppen på ett annat sätt och i görligaste mån använder ett enklare språk och ett mycket muntligare (läs: barnsligare) sätt att förklara. Eftersom det då inte står exakt samma i anteckningarna som i boken (eller instuderingsfrågorna) blir det omöjligt att se sambandet. Det blir för svårt att förstå att samma sak kan sägas på flera olika sätt. Och att jag förväntar mig av eleverna att de dessutom skall formulera och utveckla begreppet på sitt egna vis.

Dessa elever saknar helt vana av att läsa läxor, och många har aldrig pluggat in ett prov. Ofta kommer de från grundskolor där de lämnats alltför mycket ansvar, vilket lett till att de lyckats undvika den mesta undervisningen under grundskolans senare del. Att den uppgift jag gett dem också är en söka-fakta-uppgift spelar inte så stor roll eftersom frågeställningarna i sig kräver att man förstår frågorna och förstår var man kan leta reda på svaret till just dessa frågor. Jag inbillar mig att många under tidigare år har haft mycket "friare" uppgifter - skriv ett arbete om andra världskriget. Och dessa elever kopierar pliktskyldigt utan att förstå vad de kopierar.

Svårigheten med att överhuvudtaget förstå frågorna och kunna ge några rimliga svar på dem hänger ihop med att deras begreppsbildning är så bristfällig. Dessa elever tror jag är vana vid att kunna svara med enkla fylla-i-svar, en kort mening eller några ord direkt avskrivna från boken. Här ställer gymnasieläromedel till mycket stora problem för dem eftersom dessa utvecklar begrepp. Om rubriken på en sida är "Nazism" är det inte i regel den första raden i stycket som förklarar vad nazism är utan hela stycket. Omöjligt att greppa för en elev som just aldrig kommer längre ner än de två första raderna. Om de gör det förstår de inte att det som kommer längre ner i regel utvecklar och förklarar det som står högre upp. Stycket blir en skog av inbördes osammanhängande, obegripliga faktaatomer.

Lite kan jag känna igen detta sätt att läsa från när jag tog upp franskan för några år sedan och läste några romaner och deckare (man har ganska mycket tid till denna typ av aktiviteter när man pendlar mellan Göteborg och Uddevalla). Visst kunde jag förstå nästan varje ord i en mening, men det krävdes ett ganska extensivt läsande - och omläsande - innan orden föll på plats i begripliga meningar. Och ännu mycket mer läsning innan jag kunde återge för mig själv vad jag just läst på en sida - så helt fixerad vid ytförståelsen jag var. Jag tror att mina allra svagaste elever läser på samma sätt. Men till skillnad från mig är de inte alls beredda att göra jobbet. De skriver av första raden i stycket, har ingen förmåga att reflektera över om detta är ett rimligt svar eller inte, och går vidare på nästa. För att bli klar.

Den stora frågan här är givetvis hur man kan hjälpa dessa elever. Ibland på stödtimmarna kommer någon, och jag får då läsa högt för dem och låta fingret följa raden. Stanna upp var tredje rad, och prata om vad vi just läst, och hur eleven förstår det jag läst. Det som gör mig så frustrerad är att det allvarligt tycks omöjligt för dessa elever att göra samma sak själva. De sitter och tittar på sidan, och konstaterar (utan att ha börjat läsa): "jag fattar ingenting av det här".

Det är klart att jag i mörka stunder kan bli lite förgrymmad på att dessa elever går studieförberedande program som innehåller massor med kurser de inte har några rimliga förutsättningar att klara av. Samtidigt så har vi de elever vi har, och det går inte heller att så att säga skyffla eleverna från station till station. Men hur ska vi börja? På vilket sätt ska vi hjälpa dessa elever att komma vidare? Eller är det rimligt att helt enkelt bara konstatera att varken Lisa eller Pelle dök upp på stödet i dag heller - och ja, då får de nog ta ett IG?

Martin Sandberg funderar mycket över dessa elever, och det ger honom en känsla av överhängande maktlöshet.

Andra bloggar om: Martin Sandberg, läsning, skolan, undervisning, läsförståelse, pedagogik,

Pisa och Pirls 2006 - nytt bränsle för Jan Björklund på skolbrasan

Nya undersökningar droppar in om tillståndet i den svenska skolan. Tioåringarna läser inte lika bra som de gjort tidigare enligt Pirls 2006. Framförallt är det de starka läsarna som blir färre och färre. Sverige klarar sig ändå hyggligt, en hedrande sjundeplats. Länder som Ryssland, Hong Kong och Singapore ligger före.

I Pisaundersökningen faller svenska elever i matematik (DN, SvD, utförligt i Skolvärlden) Av 57 länder placerar sig Sverige på plats 22 (se hela listan här. Tryck på länk "Range of rank on the PISA 2006 science scale" i mitten av sidan). Före oss finns länder som Estland, Sydkorea, Ungern och Tjeckien.

Jodå, visst finns det debattörer som kommer att hävda att dessa undersökningar är missvisande (argument får de i denna artikel i Skolvärlden, som bemöts i Sydsvenskan), och att elever i Sverige minsann lär sig andra saker – och det gör de ju. Men det är också dessa debattörer som brukar hävda att resurser är den svenska skolans problem. Är det någon mer än jag som tror att det spenderas mer pengar på skolan i Sverige än i Estland, Ungern, Ryssland och Singapore?

Egentligen är det ganska enkelt. Vill man öka barnens läsförmåga får de läsa mer (inte mindre som tycks vara fallet på många håll), - i alla ämnen (se också DN på samma tema).

Istället för att gå till botten med vad i skolan som gör att Sverige faller, läggs alltid alla förklaringar utanför skolan – sådant som vi i skolvärlden inte har någon kontroll över. Som elevernas fritidsvanor. Som ett föränderligt samhälle. Eller ständigt dessa bristande resurser som gör att den ena pedagogiska landvinningen efter den andra helt enkelt inte går att genomföra.

Lite närmare problemets kärna har vår kära regering kommit när den i dagarna skickat tillbaka Skolverkets nya målformuleringar i svenska och matematik för årskurs tre. Jan Björklund menar att Skolverkets målbeskrivningar i svenska och matematik måste vara skrivna så att de a) kan begripas, b) deras uppnående kan utvärderas (nationella prov skall ju införas i trean). "Abstrakta mål som inga barn, få föräldrar och knappast ens lärarna begriper är värdelösa", som DN sammanfattar saken. Vilket lett till att den likvärdiga skolan satts ur spel då spelrummet att vattna ur målbeskrivningarna till ett intet är alldeles för stora (ni minns väl debatten om Vittraskolorna?)

Men jag börjar allt mer ifrågasätta målstyrningen som metod när målen nonchaleras och statlig uppföljning och kontroll över verksamheten helt tycks brista.

Det spelar nog inte så stor roll hur vrider och vänder på formuleringarna om en stor del av lärarna, skolledarna och de kommunala skolpolitikerna demonstrativt hoppar jämfota både på bokstav och anda.

I senaste numret av Skolvärlden recenseras Marianne Dovemarks Ansvar - hur lätt är det? (en omarbetning av hennes avhandling) där hon diskuterar nittiotalets enligt henne nyliberala modeord "flexibilitet", "valfrihet" och "ansvar". Man kräver saker av eleverna de inte har någon möjlighet att klara (framförallt att ta ansvar för sitt lärande), lärarna blir "handledare", och individualisering blir snarare differentiering som slår mot de svagare eleverna.

Den skolverklighet Dovemark beskriver är problematisk också på det sätet att den i väsentliga avseenden befinner sig på stort ideologiskt – och formellt juridiskt – avstånd från de parlamentariskt fattade beslut som skall styra skolans verksamhet. […] Något drastiskt skulle man kunna säga att Marianne Dovemarks forskning påvisar kommunal laglöshet […].

Kännetecknande för de länder som lyckas i internationella jämförelser är en stark styrning av skolan, där skolor, lärare och elever vet vad som skall läras in, och ägnar tiden åt just det. Finns det en klar ansvarsfördelning (vilket det enligt Dovemark ovan inte finns) är det lättare för de olika nivåerna i systemet att svara för sitt ansvarsområde.

Martin Sandberg är gymnasielärare och tycker att individualisering, flexibilitet och lärstil är ord på fyra bokstäver.

Andra bloggar om: jan björklund, läsförståelse, Marianne Dovemark, Martin Sandberg, pirls 2006, pisa 2006, skolan, skolverket, utbildning

Sluta skyll på barn med utländsk bakgrund

Just som vi trodde att det i skolfrågor börjat växa fram en samsyn mellan alliansen och socialdemokraterna, visar det sig att gamla socialdemokratiska skolreflexer fortfarande slår till. När det konstateras att elever med utländsk bakgrund klarar sig sämre i dagens skola (mätt i andel behöriga till gymnasiestudier), menar en ledamot i socialdemokraternas skolrådsslag, Erik Nilsson ("Skolrådslag ska ge s en ny skolpolitik", DN 20/10 – artikel ännu inte på nätet), att detta är problemet i den svenska skolan: "Att man i den politiska och mediala debatten låtsas som att elevernas resultat i den svenska skolan är ett generellt problem gör mig förbannad".

Att hela tiden skylla den svenska skolans försämrade resultat på elever med utländsk bakgrund gör mig förbannad, Erik Nilsson.

Har du överhuvudtaget läst den debattartikel dina vänner i Socialdemokraternas skolpolitiska råd skrivit på DN debatt härom veckan? Verklighetsbeskrivningen börjar att förändras – också bland dina kollegor. De nämner ingenting om elever med utländsk bakgrund, däremot diskuterar de en rad generella problem.

Och orsakerna till att svenska elever läser sämre nu än för inte så länge sedan är komplicerat att förklara, det finns inga enkla svar (men se t ex PO Svedners "Varför tycks svenska elever läsa sämre – och vad göra?" i Svenskläraren 2006:2. Kan beställas här) Men när vi förenklar svårbegripliga problem till lättsmält orsak – verkan är vi ute på tunn populistisk is.

Jag tror ju inte att du har någon hidden agenda riktad mot barn med utländsk bakgrund. Men – den enklaste slutsatsen vi kan dra – vilket många andra gör runt om i landet (se artikel om Sverigedemokraternas första kommunföreningsmöte i dagens DN) – är att om vi helt enkelt inte tar emot fler flyktingar eller ”skickar hem” dem som redan bor här, så är problemen i det svenska samhället lösta.

Jag tror säkert att din intention är att slå larm och försöka göra något åt en mycket allvarlig situation – och lösningen hos många socialdemokrater brukar ju som alltid vara mer resurser. Och det har jag ju naturligtvis inget emot.

Men med denna syn på problem och lösning blir det omöjligt att förklara de goda resultaten på t ex Oxhagsskolan i Akalla. Är det någon sorts invandrarelit som bor där? Har Oxhagsskolan orättvist mycket resurser i jämförelse med andra skolor?

Martin Sandberg är gymnasielärare och har själv ett förflutet som barn med utländsk bakgrund.