Uppdelat svenskämne - ytterligare en poänglös symbolfråga

Jag har haft en känsla av att många lärare lite i smyg hejat på Jan Björklunds framfart i skoldebatten. Han har stått för en radikalt annorlunda berättelse om skolans problem än den som idisslades av hans socialdemokratiska föregångare.

Men - som vi påpekat tidigare - ofta hamnar Björklund helt fel i lösningarna, då han nostalgiskt drömmer sig tillbaka till den tid då femmorna alltid var slut och skällsordet "mekansikt utantillrabblande" hade större fog än nu.

Nu menar han att svenskämnet på gymnasiet skall delas upp, en litteraturdel och en språkdel. Detta motiverar han (?) med att eleverna skall få läsa mer nationella klassiker. "Om du går in i en skola i Polen, Ryssland eller i Frankrike så är det en självklarhet att eleverna läser och tar del av de stora nationalförfattarna", menar skolministern och får i alla fall undertecknad att önska att mer logik borde funnits på schemat när han gick i skolan.

Att avskaffa de båda svenskbetygen var en käpphäst för Svensklärarföreningen i årtionden. Skillnaden mellan att läsa litteratur, tala om den och skriva om den är allt igenom konstlad, och problemet löstes 94 genom att A-kursen fick en lite större slagsida åt att skriva, och B-kursen fick en lite större slagsida åt litteraturen.

Varför Jan Björklund kan du inte prata med lärarna först? Och varför Jan Björklund kan du inte förklara varför en uppdelning i ämnet i två delar skulle vara det bästa medlet att få eleverna att läsa fler "stora nationalförfattare"?

Som vi förut påpekat: är det inte bättre att fundera mer på hur vi ska få elever att läsa böcker överhuvudtaget?

Martin Sandberg är gymnasielärare och fick två betyg i svenska. Men undervisningen var uteslutande litteratur.

Ökad krismedvetenhet om nittiotalets skolreformer?

Som vi skrev häromdagen är uppgörelsen med nittiotalets skolreformer i full gång. Pendeln tycks nu helt svängt – och de som tycker annorlunda håller sig märkvärdigt tysta i debatten. Betygssystem och friskolor i all ära – men många av oss tycker nog att kommunaliseringen i kombination med lösare styrning är den stora skurken.

Just kommununaliseringen i allmänhet och Kommunförbundets skurkaktighet i synnerhet är huvudtesen i lärarfackens debattartikel idag på DN Debatt. Lärarna har halkat efter lönemässigt, och yrkets status mätt i sökande per plats har minskat betydligt. Det finns väl ingen av oss som motsäger detta (även om mätmetoden kan ifrågasättas – det finns ju några fler lärarutbildningar nu än 1980), men det havererade utbildningssystem Fjelkner och Preisz pratar om kan uttryckas på andra sätt.

Som att de studenter som börjar på universitetet är mycket sämre rustade än förr. Detta är något hört om länge, och samtliga lärare på universitetet jag känner håller med om detta. Vid Göteborgs universitet har ett större projekt, Ögus-projektet börjat undersöka hur bra eleverna är rustade i svenska efter gymnasiet. Annika Bergström är dyster. Hennes analys är att eleverna läser för mycket litteraturhistoria, och ägnar för lite tid åt språket i sig. Läget förvärras enligt henne av heterogena elevgrupper med högst skiftande förkunskaper.

Det är juste att det som alla pratar om nu också utreds ordentligt. Jag har dock svårt att som Annika Bergström se att det är mindre litteratur och "mer grammatik, semantik och språkhistoria" som är lösningen. Snarare att eleverna gör det som det är tänkt att göra: läsa romaner och skriva och prata om dem, skriva riktiga texter och jobba igenom dem. Jag tror framförallt att ämnet idag, både på högstadiet och gymnasiet präglas av tidsineffektivitet. Eleverna gör för lite – av det mesta. Är det dags för en ny "Svenskämnets kris" (se PO Svedners artikel i Svenskläraren) ?

Martin Sandberg är gymnasielärare och tycker paradoxalt nog att grammatik och språkhistoria är enormt roligt (men svårt att sälja in i en normal klass).