Är den nya lärarrollen snarare en ny föräldraroll?

Martin ser på när pappa knuffar bort mamma från katedern

9A har just avslutats, och eleverna visade riktigt bra resultat på de gamla nationella prov de fick skriva i slutet av terminen (prestationer som skulle varit bra utan det statistiska dribbel deras lärare uppvisade i det näst sista avsnittet). Svenskläraren i serien Gunilla Hammar Säfström intervjuas om vad hon tror är hemligheten.

I sig är det inget nytt hon kommer med - för de flesta yrkesverksamma lärare är framgångsreceptet rena plattityder. Men i det polariserade debattklimat skolan hamnat i (i likhet med alla andra politiska frågor i detta land) känns hennes funderingar underligt fräscha ändå. Kommer ni ihåg på åttiotalet när folkpartiet chockade oss med att Sverige behöver både företag och dagis? Visst kändes det lite skumt då - va, både företag och dagis - kan man vara för båda samtidigt?

Hon menar att "något av det viktigaste är att ge eleverna självförtroende" (är det sant?), och genom "att vara uppmuntrande, och att visa att vi tror på eleven. Och att visa dem att vi bryr oss och ser dem. Jag är ganska fysisk med mina elever till exempel. Jag kan klappa dem på armen och säga 'det där gjorde du jädrigt bra', eller fråga om något personligt. Då känner de sig sedda". Ja, ni förstår vad jag menar.

Men hon säger också att det "handlar det om lärarens förmåga att förmedla sitt ämne. Man bör ha så mycket kunskap inom ämnet att man kan anpassa sin undervisning. [...] Det är också viktigt med undervisning i berättandets form, att läraren knyter ihop olika kunskapsöar. Att få en röd tråd i den skärgården, att bygga broar mellan öarna". Här är vi helt plötsligt ganska långt från den sk flumpedagogikens mantran. Hör och häpna, både företag och dagis.

Jag är naturligtvis inte ensam om denna spaning, Anna Larsdotter i Sydsvenskan menar kort och gott att det är papparollen som gör comeback i skolan (tack Fred). Se på Stavros i 9A: både kompis och pappa som han själv menar (enligt Larsdotter).

Larsdotter gör en kort historisk exposé utifrån sociologen Sofia Perssons nyutkomna avhandling Läraryrkets uppkomst och förändring och menar att magistern på sjuttiotalet fick ge vika för småskolelärarinnan "som från början på nåder beretts plats i katedern eftersom hon var billig och bra på att vårda, fick följa med allt högre upp i åldrarna. Hennes 'moderskall' ansågs göra henne lämplig".

Larsdotter efterlyser fler med "faderskall" i skolan (av båda könen) eftersom vi inte har råd "med fler småskolelärarinnor i de högre klasserna, av vilket kön de vara må".

Intressant, visst? Och med förändrad papparoll och mansroll de sista trettio åren får vi givetvis ett nytt lärarideal med nya fokus. Som en juste pappa. Både företag och dagis.

Vi funderar vidare om det inte är detta skifte som kan återupprätta läraren i morgondagens samhälle. Den moderna pappan som lufsar runt med adidasjacka, konstiga glasögon och rent teknologisk barnvagn i en park nära dig har redan internaliserat mammas mjuka värderingar. Och har absolut en omhändertagande, inkännande och lyssnande approach till lille Milton eller lilla Astrid i barnvagnen. Men kombinerar givetvis det med den auktoritet och bildning pappa fått 400 universitetspoäng senare, den örnkoll på populärkulturella och subkulturella fenomen han lade sig till med som klubbkid på nittiotalet, - allt kombinerat med det sinne för hårt arbete, lönsamhet, kvalitet och laganda han tillskansat sig på det välbetalda jobbet som copy på någon halvstor firma med älvutsikt.

Det är väl här det blir lite bisarrt när Ilmar Reepalu tycker att eleverna ska få betygssätta sina lärare. Vi kan gnälla på mamma, visst, men vi gör bäst i att lyssna på pappa.

Martin Sandberg har en son som är ett och ett halvt. Gissningsvis är hans elever väl medvetna om den saken (nej, stoppa ner mobilen Emma. Du får inte använda den på lektionen. Den ska ligga i väskan. Du ska inte ta upp den nu. På rasten är det ok).

Andra bloggar om: Ilmar Reepalu, skolan, undervisning, klass 9A, Anna Larsdotter, Gunilla Hammar Säfström, lärarroll, betyg,

Är Björklunds skolpolitik rena rama 1800-talet?

Bloggvänner om Hans-Åke Scherps debattartikel om regeringens skolpolitik

Pedagogikdocenten Hans-Åke Scherp menade i en debattartikel i SvD i söndags bl a att regeringens skolpolitik är rena rama 1800-talet.

Möjligen skulle Björklunds trosföreställningar om en god skola ha passat in när skolan blev allmän i Sverige för 170 år sedan. I dåtidens bondesamhälle ansåg staten att skolan skulle utveckla lydiga, tålmodiga och ödmjuka människor. Det uppnåddes genom extrem katederundervisning, hård disciplin och utantilläxor.

Martin tycker att detta är okunnigt, tramsigt och i sedvanlig ordning när avsändaren är docent eller professor i pedagogik mer ideologiproduktion än underbyggd vetenskap (och påminner som Fredrik påpekar mycket om Martin Invars inlägg vi diskuterade förra veckan). Ingas inlägg tycker jag utvecklar mina invändningar på ett bra sätt.

Flera av våra favoritbloggar har redan börjat nysta i saken. Fredrik håller med Scherp i grunden, men nyanserar och diskuterar vidare - och bemöts av bl a mig och Inga (även om det verkar som om vi är tämligen överens). Fredriks blogg är överhuvudtaget alltid mycket läsvärd, jag hoppas att ni upptäckt den. Också alltid läsvärde Fred tar upp Scherp - och är mer inne på Fredriks linje. Också Mats är positiv, men problematiserar framförallt begreppet beprövad erfarenhet.

Martin Sandberg undrar hur allas vår Anton skall misstolka detta inlägg. Eftersom du säkert av detta inlägg förstått att jag tycker att Scherp ska bli skolminister, och att jag tycker att hans artikel är det vassaste jag läst på länge (och att kulturradikalerna på Svenskläraren har en konspiration för att avskaffa all lärarledd undervisning i den svenska skolan), vill jag säga: Anton, jag är kritisk till Scherps inlägg och tycker att den är dåligt underbyggd.

Andra bloggar om: Martin Sandberg, Hans-Åke Scherp, Fredrik Svensson, Freon, Inga Magnusson, pedagogik, skolan, undervisning, Jan Björklund, betyg

Betygen kommer att debatteras också denna vår. Härligt.

Jag hade nästan lovat att inte skriva något om betygen igen. Diskussionen om betyg är tröttsam, och det är alltid fel – oftast politiserat - fokus på hela frågan. Men helt plötsligt blir det väldigt mycket om just betyg samtidigt och igen – och mitt tips är att frågan kommer att förfölja oss genom media hela våren. Vänta bara.

Ett roligt exempel är hur Gunnar Ohrlander idag i Aftonbladet försöker utröna skillnaden mellan regeringens och den förra regeringens formulering om vad för skriftlig information eleverna skall få på utvecklingssamtalen. Denna skillnad är betydelsefull eftersom det är detta och endast detta oppositionen villkorar för att göra en blocköverskridande överenskommelse om skolan.

Björklund menar att läraren skriftligt ska "ge omdöme om elevens kunskapsutveckling i förhållande till målen i varje ämne", och den gamla skrivningen menade att läraren "skriftligt skall sammanfatta vilka insatser som behövs för att eleven ska nå målen". Björklund menar dock att omdömet kan vara betygsliknande och sossarna menade att det inte får vara det.

Kan vi inte bara en gång för alla slå fast att den här frågan är en larvig strid om ord utan betydelse? Även om kanske sossarnas formulering tydligare verkar resultera i ett betygsliknande omdöme som ser ut som IG?

Intressantare blir diskussionen när den går in på konkreta problem – nämligen hur betygen faktiskt sätts. Här har politiker och media faktiskt börjat vakna en smula. Inte minst då diskussionen har en reell betydelse för ungar som söker till gymnasiet. I Stockholm har man nu frisök i två stora regioner – och tonåringar med dåliga betyg kan alltså tvingas till långpendling för att de inte kommer in på sitt hemmagymnasium . Att skolorna i regionerna sätter betyg som upplevs som rättvisande är naturligtvis förutsättningen för att det ska fungera. Och här finns det nog mycket att skriva om. Gissningsvis hela våren.

SVT:s Skolfront gjorde förra veckan ett reportage om hur betygssättning kan fungera i praktiken (nättevelänk finns här). På kunskapsskolans grundskola i Enköping fick 0 % av eleverna MVG på det nationella provet i nian – 36 % fick MVG i slutbetyg. 94 % (sic!) av niorna fick höjt slutbetyg i förhållande till det betyg de fick på det nationella provet.

Angående ämnen där det inte finns några nationella prov som jämförelsepunkt åker Skolfront till Linköping. På Nya Munken har 40 % av eleverna MVG i bild, och eleverna därifrån konkurrerar om samma gymnasieplatser som eleverna från Tokarpsskolan, där 3,6 % av eleverna får samma betyg.

Problemet kommer sig givetvis ur betygssystemets konstruktion där all form av jämförelse mellan något annat än elevernas kunskaper och i förväg uppställda kurskriterier är förbjudet. Det är alltså inte relevant att jämföra skolor – och alla skillnader kan lekande lätt bortförklaras. I enköpingsfallet ovan menar matteläraren att just på hans skola struntar alla elever i att göra sitt bästa just på detta prov (han sa faktiskt så – kolla själva). Den enklaste förklaringen - att han har hemmagjorda snällkriterier på de övriga proven som inte stämmer överens med de statligt fastställda – funderar han inte ens över.

Och de nationella provens ställning i allt detta är givetvis mycket oklar. För så fort vi säger att resultatet på de nationella proven och de satta betygen ska stå i samklang har vi ju vips avskaffat de målstyrda betygen och återinfört någon typ av relativa. Där MVG:na plötsligt kan vara slut. Särskilt tydligt blir detta i Svenska B, där ju betygskriterierna på NP och kursen i sig inte alls stämmer överens. NP mäter egentligen bara hur bra eleverna uppnår kursens VG-kriterier. Utifrån dessa kriterier är alltså betyget MVG på det nationella provet egentligen uteslutet.

I ett helt skolsystem där betygen skenar iväg och där högt satta betyg dessutom är billig och effektiv marknadsföring tycker jag ändå att rektor Lars Falk på Sandbäcksskolan i Sjöbo på något sätt ändå är hedervärd. Istället för att sminka över problemet att hälften av eleverna inte ser ut att bli godkända för gymnasiet (Ibrahim Baylan, det är Sjöbo vi pratar om här – inga invandrarelever att skylla på) genom att beordra snällbetyg, slår han larm genom att skicka brev till föräldrarna där han menar att eleverna är för slöa. Och slår upp saken stort i lokalpressen! Och i dag dessutom i DN! Poppis kille i Sjöbos Barn och utbildningsnämnd!

Som inlägg i skoldebatten är greppet uppfriskande, även om slöa elever nog inte är hela sanningen. I SVT:s nya serie 9A ska vi i tretton avsnitt få följa hur ett team handplockade superlärare ska försöka lyfta en klass från en av Sveriges riktiga problemskolor – Johannesskolan i Malmö – till att bli en Sveriges tre bästa klasser på en termin. Mitt tips är givetvis att de lyckas.

30/1 (en dag senare): Tack vare Svante som kommenterat nedan har vi fått reda på sanningen om 9A(klassen är inte en svag klass - oavsett vad vi jämför med, vilket gör att oddsen för att detta kommer att lyckas ökat ytterligare. Läs mer i kommentarerna nedan).

Martin Sandberg tycker att fler betygssteg och tätare byten mellan olika betygssystem skulle underlätta väldigt mycket.

Andra bloggar om: ibrahim baylan, sandbäcksskolan, kunskapsskolan, Gunnar Ohrlander, betyg, Martin Sandberg, skolan, betygssystem,

Det är ännu svårare att dra slutsatser ur felaktig betygsstatistik

Vi skrev häromdagen om att det är svårt att dra några slutsatser ur Skolverkets betygsstatistik för årskurs 9. Felkällorna i hur betygen sätts är så många, och skillnaderna mellan olika skolor och regioner är så stora att det är svårt att säga någonting (se t ex uppgiven anonym insändare i SvD häromveckan). Särskilt om elevernas sammantagna kunskapsnivå. Skulle vi titta på bara betyg och inte internationellt standardiserade prov skulle svenska elever säkerligen vara världsvärldsbäst i alla ämnen.

Men vi ser också framför oss hur politiker både på riksplanet och ute i kommunerna går i taket över att rekordmånga ungdomar inte är behöriga till gymnasiet, och ger sig på skolledare, tjänstemän och lärare.

Det kan ju i och för sig säkert behövas, men inte med betygsstatistik som tillhygge. Eftersom betygen som sagt inte längre säger hur eleverna på en skola eller kommun presterar.

En riktigt obehaglig effekt är däremot att lärare som betygssätter sina elever utifrån fastställda betygsskriterier ifrågasätts. Det är allvarligt när skolpolitiker och lokala medier i ohelig allians pressar lärare att inte ta sitt tjänstemannaansvar. För den totala frånvaron av kontroll över hur betygssättningen sköts gör att det är mycket mycket enkelt att förbättra en skolas resultat. Sätt lite högre betyg. Skjut över problemen till nästa instans.

En sammantagen betygsstatistik speglar endast trender i betygssättning, inget annat. Det är mycket viktigt att komma ihåg. Fast nu visar det sig att vi inte ens kan dra några slutsatser om ens dessa trender, eftersom Skolverkets statistik är fel. Undermålig redovisning från åtminstone 138 kommuner (!), och man undrar ju om det överhuvudtaget går att lita på Skolverkets siffror inom några områden.

För att detta betygssystemet ska fungera som det var tänkt och sammantaget säga något substantiellt krävs en fungerande kontrollmyndighet - hur nu en sådan skulle se ut. Inte bara Skolverkets vanliga mantra om att diskussioner om betygssättning måste föras ute på varje enskild enhet. Är det något lärare håller tyst om är det hur de gör för att sätta betyg. För på denna punkt går verkligen ingen fri.

Martin Sandberg är gymnasielärare och tycker att det finns lögn, förbannad lögn och olika lättköpta lösningar på skolans problem.

Andra bloggar om: betyg, skolverket, statistik, skolan, skola, Martin Sandberg

Det är svårt att mäta kunskaper med betyg (i alla fall statistiskt)

DN och SvD rapporterar att andelen behöriga till gymnasieskolan minskat igen, och är nu lägst sedan det nya betygssystemet infördes på nittiotalet. 11,2 % är i år inte behöriga att söka nationella program på gymnasiet.

Jan Björklund försöker att komma på olika förklaringar till det skedda, utan att reflektera över att samtidigt som andelen IG ökar i svenska, engelska men framförallt matte, ökade niornas medelbetyg. Känns inte detta lite skumt? Och är det då inte dags att försöka hitta mer rimliga förklaringar till fenomenet?

Jag instämmer så klart i att obehöriga lärare är ett stort problem. Absolut. Och all forskning pekar ju på att hög utbildning hos lärarkåren är ett framgångsrecept. Men samma lärare åstadkommer ju bättre resultat överlag i snitt än förra året! Eleverna har ju bättre betyg!

Det jag vänder mig mot är att betygen säger något om kunskapsnivån utanför en viss klass. Det verkar också skolverkets generaldirektör Per Thullberg göra. Thullberg tror att kunskaperna i sig kanske det inte är så stor skillnad med, men att betygssättningen förändras. Å ena sidan tror han att betygssättningen skärpts: färre elever med underkända resultat får snällbetyg. Men å andra sidan tror han (osäker syftning i texten på denna punkt. Jag tror det är Thullberg som spekulerar) att lärarna blivit säkrare på betygssättning, och inte håller igen de höga betygen. Vilket de alltså gjort tidigare.

Snälla.

Jag har svårt att se hur en skola helt utan betyg skulle se ut (och den skulle på ett fult sätt missgynna de elever för vilka betygen är den viktigaste motivationen till att jobba. Och jag vet redan att deras motivation är en felaktig typ av motivation eftersom det är en yttre motivation och inte en inre motivation som är den finare typen av motivation), men som det nu ser ut är betygssättningen godtycklig och orättvis. Samtidigt som alla skriker att svenska elever blir svagare och svagare ökar alltså deras betyg år från år.

Det betyder att de stackars elever som fortfarande får betyg i enlighet med kursplaner missgynnas.

Tills dess kommer vi få fler mer eller mindre fantasirika förklaringar till varför elevernas kunskaper ökar eller minskar, och varför betygen går upp eller ner. Med samma förklaringsvärde som Carl Troilius nya.

Martin Sandberg är gymnasielärare och är väl medveten om att det är både dumt och fult att kasta sten i glashus.

Andra bloggar om: behörighet, betyg, carl troilius, jan björklund, Martin Sandberg, Per Thullberg, skolan

Mona Sahlin + Jan Björklund = Sant i skolpolitiken?

"Jag hoppas att Jan Björklund slutar vara plakatpolitiker och tar skolvärldens krav på en långsiktig uppgörelse på allvar. Jag tänker i alla fall försöka ta honom på allvar ett tag till".

Det är plats för ett litet jippi. Socialdemokraterna är tillbaka i arenan som Sveriges oppositionsparti - nu också i skolpolitiken! Mona Sahlin har mandat att förhandla med regeringen! Och socialdemokraterna verkar allvarligt inställda på förhandlingar, kompromiss och långsiktiga uppgörelser! Det har vi efterlyst länge på denna sida (och konstaterar lite leende att Mona är tuffare än vi trott).

Får se bara om Jan Björklund välkomnar dessa nya möjligheter. DN är mycket pessimistisk, och menar att det är ogörligt så länge Sahlin inte tydligare har partiet bakom sig. SvD verkar lite mer positiva då hela skolfrågan som helhet tycks ha flyttat högerut (och kan tjäna som modell för alla andra politiska frågor).

Det jag gillar mest med Socialdemokraternas förslag är ökade krav på nationella prov. Med det styrsystem vi har idag måste staten öka greppet om framförallt grundskolan. För att öka likvärdigheten över landet. För att sätta fokus på kunskapsförmedling. För att avstyra tendenserna till treämnesskola som finns på många håll.

Det verkar ju som om en viss omsvängning sker inom vänstern överhuvudtaget just nu. Det rör sig om ett långsamt lappkast, där väl Lars Ohlys funderingar om skolan på DN Debatt häromdagen markerar ett kraftigare bryt än tidigare med den gamla retoriken. Jo, Ohly har svårt att slita sig från det gamla vänsterpartistiska mantrat att bara vi höjer skatterna och ökar resurserna, ja då ska ni få se! Och visst är han lite arg på Mona! Men ändå! Välkommen in i matchen Lars!

Nu undrar vi bara vad som kan komma ut av detta i sista änden. Men det känns lite bättre nu.

Martin Sandberg är gymnasielärare och gillar pragmatiska rättningar in mot mitten.

Andra bloggar om: Jan Björklund, Mona Sahlin, socialdemokraterna, betyg, skolan, skolpolitik, Lars Ohly, Martin Sandberg