Ett utkast till en annorlunda kanon

För några dagar sedan skrev jag i en kommentar här på bloggen att jag tror mer på en perspektivens kanon än på en litteraturundervisning baserad på en lista över förment omistliga litterära verk. Jag har gjort ett försök att konkretisera min tanke, fast jag hamnade inte riktigt där jag tänkte mig. Jag skulle egentligen vilja ha ett mer dynamiskt upplägg, där konflikterna mellan olika perspektiv blev tydligare. Kan ni hjälpa mig? Fokus är gymnasiesvenskan men jag tror att mitt upplägg kanske skulle kunna funka också i grundskolans senare årskurser. Texturvalen är förstås synnerligen godtyckliga. Min grundtanke är alltså att det är i perspektiven - och mötena mellan dem - som vårt kulturarv ligger. Vad sägs om det? Vilka perspektiv vill ni ta med? Vilka texter?

Perspektiv 1: Berättandet.
Nyckelord: myter, sagor, verklighet, lögner, rykten, trovärdighet.
Syfte: att synliggöra människan som berättare, och göra det med lite annorlunda utgångspunkter som gärna problematiserar förenklande tankar om skillnaden mellan dikt och verklighet samt att ge eleverna mångfasetterade upplevelser av berättande.
Texter: här kan t.ex. ingå vittnesspykologi, bildretuschering, propaganda, ryktesspridning och skvaller, dramaturgi, faktion, Internet-mytologi, skapelseberättelser, vandringssägner, förfalskningar, berättelser inom vård/behandling/terapi, folk- och konstsagor, bibliska och grekiska myter, en populär TV-serie, kreationister, Odysseus och cyklopen, Dantes Inferno, Platons grottliknelse, ngt fornnordiskt, indisk/japansk/kinesisk mytologi. Fältstudier av modernt berättande.
Centrala frågor: Varför berättar vi och varför vill vi ta del av andras berättelser? Vad är – egentligen – fantasi? Vilka ingredienser ska en välfungerande berättelse ha? Varför upplever vi samma berättelse så olika? Går det att skilja sanningen från lögnen?

Perspektiv 2: Den kritiska rösten
Nyckelord: makt, förändring, samhälle, politik, upplysning, satir, censur.
Syfte: att diskutera möjligheten att i fiktiv form påverka människors tankar i en riktning som förändrar det rådande tillståndet samt att ge eleverna mångfasetterade upplevelser av kritiska röster i kulturen.
Texter: Materialet ska försvåra enkla slutsatser och inte bara bestå av ”progressiva” eller politiskt korrekta texter. Här kan ingå t.ex. klassiker som Don Quijotes väderkvarnar, Swifts Ett anspråkslöst förslag, Rabelais text om Thélème, Hamlets monolog och någon satirisk berättelse av Boccaccio. Konservativa tänkare. Rousseau. Utdrag ur dystopier som 1984 och Kallocain och gärna några moderna, svenska samhällsskildrare som Lena Andersson. Paradismyter. Företagsskildringar (Böll, Coupland). Berättelser om människor som upplevt sig vara kränkta/förtryckta. Utdrag ur gällande läroplan, nazistiska och kommunistiska läroböcker (särskilt synen på konstnärer/författare), svenska soldatinstruktioner från 1930-talet, FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, några censurerade texter, tryckfrihetsförordningen, debatten om homoäktenskap i Sverige och på andra håll i världen, feministiska klassiker, queer, nationalistiska litterära texter (den svenska nationalsången!), samhällskritiska texter från det svenska 1970-talet
Centrala frågor: Kan en litterär text (eller film, teaterpjäs, konstverk etc) förändra samhället i den riktning som upphovsmannen önskar? Varför skulle någon välja att föra fram sin samhällssyn i fiktiv form i stället för att skriva t.ex. en debattartikel? Kan censur vara berättigat? Vad ska en författare inte få skriva om i vårt samhälle idag?

Förslag på fler perspektiv:

Perspektiv 3: Det komplicerade jaget

Perspektiv 4: Humor, lek, fantasi

Perspektiv 5: Förändring, utveckling, förfall - vad skiljer nu från då?

Svante Skoglund som förstås är väldigt nyfiken på läsekretsens reaktioner. Kan man bygga upp litteraturundervisningen perspektiviskt/tematiskt utan att den blir alltför ohistorisk eller upplevs som alltför barnslig? Vad vinner man? Vad förlorar man?

Litteraturkanon 2.0

Några av er kanske minns att frågan om en svensk litteraturkanon kändes ganska het förra året. Folkpartisten Cecilia Wikström menade att svenska skolor i likhet med danska behöver en gemensam, av skolverket stadfäst och gillad litteraturlista som gäller för alla elever på alla skolor. Hård debatt följde under sensommaren (läs kommentarerna från Stefan Jonsson och Ebba Witt Brattström). I vintras satte nationens största friskolekedja ihop en egen litteraturkanon tillsammans med Svenska Akademien. Och Svenskläraren ägnade ett helt nummer under hösten att diskutera saken.

I år har kanondebatten gått in i ett nytt, kan vi säga mer praktiskt skede. Litteraturvetenskapliga institutionen i Göteborg har totat ihop femtonhundra sidor litteraturantologi för universitetsbruk, och en kritiker på Sveriges Radio har plockat samman åttahundra sidor svenska dikter ("de bästa").

Denna uppgraderade inställning till litteraturkanon tycker jag är väldigt sympatisk. Vilken svensklärare vill inte ha dessa överdimensionerade smörgåsbord att smaka runt i, för att kunna göra sina egna urval till sin egen undervisning? Visst kanske dessa volymer lider av en viss elefantiasis – men det är ju just det som är så trevligt! Bläddra, läs, ta det som passar! Ingen skriver dig på näsan!

Också Expressen har ju blandat sig i denna debatt. Köp kvällstidning + (faktiskt jätteful gredelin) klassiker för 59 kr inbundet och klart. Och jo, alla urval kan ju diskuteras, så också implikationerna, men varför egentligen gnälla? Nästan alla av dessa är ju jättebra! Blir inte också du sugen på att än en gång läsa Gösta Berlings saga? Och handen på hjärtat: kom du verkligen igenom hela Döden i Venedig? Nu har du chansen att reparera.

Att på dessa sätt prångla ut en litteraturkanon till studerande, lärare och en intet ont anande allmänhet är enormt tilltalande. Bara tanken på att Mörkrets hjärta och Förvandlingen kommer att trängas med Mankell och Marklund i hundratusentals svenska bokhyllor känns väldigt omvälvande. Vad kommer det här leda till i förlängningen? Lärare: "Ja, Doktor Glas är ett förslag tycker jag! Ska vi ta den?" Elev: "Ja men kan vi inte ta något som någon inte redan läst. Kanske Harry Potter? Eller Da Vinci-koden?".

Men - att spika fast vilka böcker, vilka noveller, vilka dikter som alla elever måste läsa ger en helt annan smak i munnen. Det är du och dina elever som bestämmer vad ni tillsammans läser i klassrummet. Problemet i den svenska skolan är inte att eleverna läser fel böcker – problemet är att många knappt får läsa några alls.

Martin Sandberg är gymnasielärare och får lite tyst tillägga att han missat flera av Expressens klassiker. Fler än han vill medge.