En spännande berättelse vinner alltid

Det första kravet på det elever vill läsa är att det skall vara verkligt. Sanna berättelser är alltid bättre än påhittade. Men detta räcker inte. Ideala böcker är inte bara dokumentära, de är också spännande och flödar över av mänskliga erfarenheter. "Mycket känslor" så man kan leva sig in i personerna.

Anne Heith diskuterar verkliga berättelser och melodramen som litterär form i ”Gömda. En sann historia”, i Svenskläraren 2006:4. Det finns menar hon en motsättning mellan spännande historia och sanningsanspråk. Heith påvisar hur Marklund inte bara lägger in en dramaturgi som motsvarar melodramens genrekrav, utan också den kritvita oskuldsfulla svenska kvinnan som offer, och svartmuskig, demonisk och orientalisk man som förövare.

Men känns det inte som om Marklunds (och elevernas) synsätt håller på att få genomslag? Gärna sant - men framförallt rafflande och känslosamt.

De läsare som inte tillbringade sommaren isolerade på Antarktis kanske minns debatten om Maja Lundgrens roman Myggor och tigrar, som ju utgav sig för att vara helt sann. Grälet handlade till stor del om boken verkligen var det, och om man i så fall får skriva på detta sätt (läs t ex Dan Josefssons inlägg). Men den mest drabbande kritiken gavs väl ändå av Ulrika Kärnborg i DN: det är inte den flexibla inställningen till vad som hänt eller inte som är problemet utan kort och gott att boken är fruktansvärt tråkig. Sanning eller inte – är det inte spännande är det inte bra.

Synsättet återkommer i dagens DN, där Sara Danius recenserar Göran Perssons Min väg, mina val som just kommit ut. Persson berättar om sitt liv från början i Vingåker till slutet i valet 2006. Danius menar att bokens stora problem är bristen på dramaturgi, och ger Persson en handfast lektion hur han istället kunde organisera sitt stoff utifrån Ian Flemings James Bond-böcker.

Visst är det lite märkligt att denna kritik kommer från litteraturvetarhåll: tittar vi på Danius presentationssida i DN är det ju inte direkt Ian Fleming hon vanligtvis intresserar sig för utan snarare den ”modernistiska romanen under mellankrigstiden”, Ann Jäderlund och Erich Auerbach. Bland annat.

På samma sida diskuterar Nina Björk (Söndagskolumnen 04.11.07. Ännu inte på dn.se) att nobelpriset gick till Doris Lessing. I vanliga fall brukar svårlästa förnyare av romankonsten eller poesin få medalj (jo, en uppluckring har skett – varken Coetzee eller Pamuk är särskilt svårlästa), men nu var det enligt Björk som en ”hel läsart blivit belönad” - att sluka liv och erfarenheter. Hela motiveringen lyder: "”Den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning”.

Som sagt: det räcker inte att granska civilisationen (dokumentärt!) utan vi måste också ha vad eleverna kallar ”mycket känslor”, skepsis och hetta, vilket väl understryks av att akademien trycker på kvinnlig. För det kan väl inte vara erfarenheterna i sig som belönas. Allt som skrivs är väl rimligtvis erfarenheter. Och kvinnor är ju känslosamma, det vet ju alla.

Björk menar därför att vi hittat en lösning på höstens litteraturvetenskapliga debatt om ”vad litteraturvetenskap egentligen ska vara för ämne”, och kallar det ”erfarenhetens epik”.

Elevsynen på vad som är bra tycks därmed ta över inte bara klassrummen utan också kulturdebatten. Och det känns ju egentligen inte så tokigt. "Spännande, äkta och dramatiskt" känns lättare att använda som argument för läsning än "Påbjuds av ledande folkpartister".

Martin Sandberg har lättare för melodramatisk film än litteratur, och rekommenderar varmt Råttatouille.

Jan Björklund, lärarlyft oss i litteraturvetenskap

Det är inte bara svenskämnet på grundskolan och gymnasiet som förses med krisstämpel dessa dagar (vilket vi ju diskuterade häromdan); en lågintensiv debatt förs nu i Dagens Nyheter om svensk litteraturvetenskap. Alla är eniga – ämnet befinner sig i kris.

Två litteraturvetare i Malmö och Lund menar att litteraturvetenskapen lider av en ”till synes evig närläsning och tolkning av höglitterära mästerverk”. Ämnet måste öppna sig mot samhälle och samtidskultur, in med ”mänsklig erfarenhet och existentiella frågor”.

Två professorer i Stockholm replikerar att det är antiintellektuellt att plädera ”för ett avskaffande av den livskraftiga litteraturen”. De teoretiska infallsvinklarna har breddats för mycket, och stannat i att inlånade teorier tillämpas på den egna nationella litteraturen.

En doktorand i Göteborg tycker snarare att det är debatten om litteraturvetenskapen som är på för låg nivå, vilket exemplifieras med stockholmsprofessorernas inlägg. Ämnet har inte alls breddats, och forskningen lider fortfarande av materialfixering. Samma typ av kunskap tillämpas bara på nytt material.

Men det är nu inte diskussionen om ämnets inriktning, fint mot fult, existentiella teman mot stora författarskap som jag hänger upp mig på, även om denna diskussion har en oerhörd relevans för ämnet på grundskola och gymnasium (och i alla fall på gymnasiet tror jag det rör sig om en generationsfråga; yngre lärare är nog mindre inriktade på författarskap, och mer öppna mot populärkultur och livsvillkor).

Inte heller att den större - och kanske viktigare - frågan saknas: vad är överhuvudtaget litteraturens raison d´être i skolsystemet idag (läs mycket intressant kommentar i SvD i måndags)?

Utan snarast att jag som stackars gymnasielärare på landet mest känner mig som en grisfarmande Sverigedemokrat med skatteskulder som står och gastar om Carl Larsson utanför den lokala konsthallen. Det är så mycket jag inte förstår i denna debatt, och det skulle vara så lätt att raljera över sådant jag faktiskt bara har väldigt ytliga handbokskunskaper om.

Så snälla Jan Björklund. Låt nu inte lärarlyftet vara mer folkpartistisk symbolpolitik. Låt mig få vidareutbilda mig i litteratur som det är tänkt. Med lite mer djup i begreppen och en lite fetare teoretisk repertoar kommer litteratursamtalen i klassrummet både fördjupas och nyanseras.

Men någonting säger mig att detta kommer att omgärdas av så mycket restriktioner att denna möjlighet bara blir en ynka pynka tummetott.

Martin Sandberg är gymnasielärare och ångrar ibland att han valde språklig inriktning på sina svenskstudier.