Det räcker med "samtida" klassikeruppsättningar nu. Lämna Nora ifred.

Uppsala stadsteater och Dramaten sätter nu båda upp Ibsens Ett dockhem (DN Uppsala, SvD Uppsala, SvD Dramaten, AB Uppsala och Dramaten). Inte särskilt förvånande i moderna miljöer. Regissörerna Sofia Jupither och Åsa Melldahl som SvD talat med "tror att pjäsen kan provocera även 2007". Jag tror jag kan instämma - men kanske inte på det sätt Jupither och Melldahl menat.

Kika igen på vad SvD skriver om uppsättningen i Uppsala:

Nora Helmer har just vaknat, ännu iklädd pyjamas tuggar hon lösgodis för att orka kvittra med maken Torvald, som just blivit bankchef. Nu kan paret kanhända lämna den spatiösa men slitna 70-talsvillan som med sina många stela stolar har drag av sammanträdesrum. Hemmet är manligt opersonligt.

Under trappan står ett trumset, på väggen hänger cd-spelaren, laddad med julsånger. Granen, som kommer att få sig en törn, är av plast.

Regissören Åsa Melldahl gör Ett dockhem som är helt samtida. Hon och ensemblen låter hemhjälpen vara en trött tonårsflicka, resan som gjordes när Torvald blev utbränd gick till USA och när det blir dags för maskerad tar han på sig cowboystövlar medan Nora får vara amerikansk cheerleader som är otäckt lik Britney Spears – en imitation av ett sexualiserat barn.

Är det bara jag som skriker av skratt av att läsa denna beskrivning av hur samtida pjäsen är? För det som är provocerande med dessa uppsättningar (utan att ha sett dem, obs! Jag är fullt medveten om att jag är oerhört orättvis!) är att det är så provocerande dumt att förlägga ett drama som så fullständigt är förankrat i en annan tid än vår, i vår tid genom lite nutida rekvisita och krystade resonemang om hur aktuell den är.

Det är den inte (tack Aftonbladet för att ni instämmer). Jupither och Melldahl slår knut på sig själva för att få in den i någon av dagens diskussioner. Enligt Melldahl kan man "läsa vilken ledarsida som helst och nog är det någon som tycker att det väl ändå är bäst om 'den ena föräldern', som det heter, är hemma med barnen". Men det är ju inte alls vad pjäsen handlar om, det är ju barnflickan som tar hand om barnen. Och vilken ledarsida är det som hävdar detta efter sjuttiotalets dagisdebatter?

Sofia Jupither menar att "pjäsen handlar om att vi formellt har jämlikhet fast att få lever efter den". Det är väl precis det pjäsen inte handlar om. I det Norge som pjäsen tecknar upp finns varken formell eller informell jämlikhet. Jupither är född 1974 och tycker sig se sin "generation i det här äktenskapet". Var har du tillbringat tiden efter gymnasiet, Sofia? Pakistan? Saudiarabien?

Också Jenny Aschenbrenner i DN tycker att den säger något om dagens situation.

Aj, vad det gör ont när man ser sin samtid speglas i ett äktenskapskritiskt drama från 1879. Ser den sjuka struktur som den nyborgerliga drömmen om det söta lilla hemmet med den söta lilla mamman i förkläde bygger på. Åsa Melldahl blottar den genom Nora, som i Julia Marko-Nords fina gestaltning blir en stympad människa, ett förvuxet barn vars hela räddning tycks ligga i den skamliga hemlighet - en skuld, en förfalskad namnteckning - som hotar att riva hela bygget. Men också att barnen förs in i overallklädd hop och Torvald snabbt vänder dem ryggen: 'det här kan bara mammor stå ut med' - ger otäckt eko av samtidens alla övertidsarbetande småbarnspappor och deras deltidsarbetande fruar.

Vad kan man säga? Jag har svårt att säga något eftersom jag skrattar så mycket.

Kan man inte sätta upp Ibsen och låta texten bara få tala om det den talar om? Pjäsen är ju en fantastisk berättelse om 1800-talets borgerliga familj, om dess situation i ett samhälle så mycket hårdare än vad vi kan föreställa oss. Om hur kvinnofrågan formades, om hur de tidigaste feministiska strömningarna fångades upp och sattes under debatt. Och vilket förtryck kvinnor utsattes för i dessa hem, och hur snäva ramarna faktiskt var för kvinnor.

Varför kan inte det räcka? Kan man inte bara sätta upp en samtida pjäs om man vill säga något om samtiden? Varför måste man i det här landet behandla teaterpublik som lågstadieelever, där man verkligen måste banka in plattityder om kvinnor och män i huvudet på dem, där man verkligen måste skrika dem i ansiktet: "Detta är så aktuellt just nu". För det är då man reducerar Nora på allvar. Till ett plakat.

Martin Sandberg är gymnasielärare och undviker gärna teater av dessa anledningar. Kostymdramat kom tillbaka - allt är förlåtet!

Andra bloggar om: Dramaten, Ett dockhem, feminism, Henrik Ibsen, klassiker, Martin Sandberg, Nora, Sofia Jupither, Torvald, Uppsala stadsteater, Åsa Melldahl

Litteraturkanon 2.0

Några av er kanske minns att frågan om en svensk litteraturkanon kändes ganska het förra året. Folkpartisten Cecilia Wikström menade att svenska skolor i likhet med danska behöver en gemensam, av skolverket stadfäst och gillad litteraturlista som gäller för alla elever på alla skolor. Hård debatt följde under sensommaren (läs kommentarerna från Stefan Jonsson och Ebba Witt Brattström). I vintras satte nationens största friskolekedja ihop en egen litteraturkanon tillsammans med Svenska Akademien. Och Svenskläraren ägnade ett helt nummer under hösten att diskutera saken.

I år har kanondebatten gått in i ett nytt, kan vi säga mer praktiskt skede. Litteraturvetenskapliga institutionen i Göteborg har totat ihop femtonhundra sidor litteraturantologi för universitetsbruk, och en kritiker på Sveriges Radio har plockat samman åttahundra sidor svenska dikter ("de bästa").

Denna uppgraderade inställning till litteraturkanon tycker jag är väldigt sympatisk. Vilken svensklärare vill inte ha dessa överdimensionerade smörgåsbord att smaka runt i, för att kunna göra sina egna urval till sin egen undervisning? Visst kanske dessa volymer lider av en viss elefantiasis – men det är ju just det som är så trevligt! Bläddra, läs, ta det som passar! Ingen skriver dig på näsan!

Också Expressen har ju blandat sig i denna debatt. Köp kvällstidning + (faktiskt jätteful gredelin) klassiker för 59 kr inbundet och klart. Och jo, alla urval kan ju diskuteras, så också implikationerna, men varför egentligen gnälla? Nästan alla av dessa är ju jättebra! Blir inte också du sugen på att än en gång läsa Gösta Berlings saga? Och handen på hjärtat: kom du verkligen igenom hela Döden i Venedig? Nu har du chansen att reparera.

Att på dessa sätt prångla ut en litteraturkanon till studerande, lärare och en intet ont anande allmänhet är enormt tilltalande. Bara tanken på att Mörkrets hjärta och Förvandlingen kommer att trängas med Mankell och Marklund i hundratusentals svenska bokhyllor känns väldigt omvälvande. Vad kommer det här leda till i förlängningen? Lärare: "Ja, Doktor Glas är ett förslag tycker jag! Ska vi ta den?" Elev: "Ja men kan vi inte ta något som någon inte redan läst. Kanske Harry Potter? Eller Da Vinci-koden?".

Men - att spika fast vilka böcker, vilka noveller, vilka dikter som alla elever måste läsa ger en helt annan smak i munnen. Det är du och dina elever som bestämmer vad ni tillsammans läser i klassrummet. Problemet i den svenska skolan är inte att eleverna läser fel böcker – problemet är att många knappt får läsa några alls.

Martin Sandberg är gymnasielärare och får lite tyst tillägga att han missat flera av Expressens klassiker. Fler än han vill medge.