Hellre Lundell än Beauvoir om läroboksförfattarna får välja

Skolboken styr i hög grad lärarens undervisning och konkretiserar de direktiv och riktlinjer våra politiker genom läroplanen satt upp för skolans verksamhet. Därför är det allvarligt att kvinnliga författare, trots det tydliga jämställdhetsperspektivet i styrdokumenten, får betydligt mindre utrymme än manliga i våra läroböcker i litteraturhistoria.

Ett stående argument då man diskuterar litteratururvalet ur ett genusperspektiv, är att skönlitteraturen länge varit en männens värld; kvinnor har de facto inte haft samma möjligheter att bli uppmärksammade för sitt skapande, vilket givetvis måste avspeglas i läroböckerna.

Det är i och för sig riktigt. Men givet att kvinnliga författare är vanligare idag än förr, borde författarskapen och utrymmet i läroböckerna rimligtvis vara mer jämnt fördelat mellan könen i de kapitel där den moderna litteraturhistorien presenteras.

Men så är det inte.

I läroboken Den levande litteraturen står männen för hela 84 procent av alla författare som presenteras från första världskrigets dagar och fram till idag och de får disponera över 80 procent av sidorna. Jämför man det med författarskapen under antiken fram till romantiken, ser man att siffrorna inte korrigerats nämnvärt. I läroboken Tidevarv är fördelningen fortfarande 70 mot 30 procent till männens fördel och sidoutrymmet 65 mot 35 procent. Jämvikten är störst i Svenska timmar. Av de moderna författare som behandlas är nästan 40 procent kvinnor men då är det viktigt att betona att utrymmet de får till förfogande bara är knappt en tredjedel av sidorna.

Med andra ord reproduceras den manliga, litterära kanon, till stor del genom läromedlen och den lärare som begränsar sig till de aktuella böckerna, kommer alltså att misslyckas med att arbeta mot läroplanens jämställdhetsmål. Och vad säger det oss när en läroboksförfattare ägnar två hela sidor åt Ulf Lundells sångtexter men inte ens nämner Simone de Beauvoir? Hur går resonemanget bakom en sådan prioritering?

”Skönlitteratur hjälper eleverna att förstå världen och sig själva” kan vi läsa i Läroplanen. Risken är dock stor att läsning av skönlitteratur i skolan snarare bidrar till att marginalisera flickorna och ger dem bilden av att de är mindre synliga än pojkar. Frånvaron av kvinnliga författare drabbar flickornas möjlighet till identifiering men påverkar naturligtvis också den bild pojkarna får av manligt och kvinnligt.

En annan aspekt att av detta är de olika ”kvinnokapitel” som finns i många läromedel, som exempelvis kapitlet ”Manligt, kvinnligt, jämlikt” i Den levande litteraturen. I detta avsnitt finns de kvinnliga författarna samlade inom underavsnittet ”Kvinnovärldar”. De manliga författare som presenteras i samma kapitel är samlade under underrubriken ”Mannen som man och människa”. Här hör åtminstone jag skillnad på hur kvinnlig och manlig litteratur värderas.

I löptexten förklaras att kvinnorna under denna tid ”träder fram” med ”sina egna erfarenheter och perspektiv”. Tretton kvinnliga författarskap behandlas från första världskriget och fram till våra dagar. De manliga författarna under samma period är 68 till antalet. Av de tretton kvinnliga författarna, tas mer än hälften upp under den avvikande rubriken ”Kvinnovärldar”. Däremot har varken antalet kvinnliga författare eller utrymmet för dem ökat. Läroboken har således pliktskyldigast reviderats enligt politiska mallar (styrdokumenten) men utan något egentligt resultat. I stället får kvinnan endast tala utifrån en typisk kvinnlig horisont med litterära alster presenterade vid sidan av den ”riktiga” litteraturen, medan mannen företräder både det manliga könets erfarenhet och hela mänskligheten. (Detta är ett synsätt som icke allena skall tillskrivas våra läromedelsförfattare, utan även Svenska Akademien, som senast 2007 formulerade vinnarmotiveringen ”den kvinnliga erfarenhetens epiker”, något som fick pristagaren Doris Lessing att hoppa högt.)

I Tidevarv och i viss mån även Svenska timmar har man löst det hela på annat sätt, nämligen genom att fortlöpande i brödtext och diskussionsfrågor spränga in kvinnliga författare och genusperspektiv. Detta kan jag tycka vara en bättre lösning än att lägga till ”kvinnokapitel” och riskera att läroboken i sig framhåller och markerar ett kvinnligt utanförskap.

Läromedlen i ämnet svenska skall inte ses som några undantag i skolans värld. De undersökningar som gjorts visar entydigt på att undervisningsmaterial i allmänhet ofta utgår från en traditionell syn, där män skriver om män för män och kvinnorna skuffas ut i samhällets periferi.

Men givetvis är det inte så att det enbart är kvantitet som garanterar en genusmedveten undervisning. Med all sannolikhet handlar det mer om sättet att arbeta, de frågor vi lärare ställer, de diskussioner vi för, det förhållningssätt vi själva har i frågor som rör könsroller och sist men inte minst hur stort svängrum vi väljer att ge flickor respektive pojkar i våra klassrum. Det är dock svårt att komma ifrån att kurslitteraturen indirekt tenderar att ge eleverna uppfattningen att män har en självskriven rätt till mer utrymme. Precis som de undersökningar som visar att lärare och elever omedvetet ger pojkarna mer tid och uppmärksamhet i klassrumsdiskussioner.

Och vad gäller fördelningen av antal författarskap och utrymmet i våra läromedel är det hela relativt lätt åtgärdat. Om man som läroboksförfattare väljer att ta det på allvar.

Filippa Mannerheim läser gärna både Virginia Woolf och Göran Tunström med sina B-kursstuderande (men helst inte Ulf Lundell.) Filippas egen blogg finns här.


Läs mer om undervisning läromedel och genus i Filippas examensarbete, Gunilla Molloy, Christina Eidem och Gunilla Halsius, Simon Madhani och Johan Malmqvist och Moira Von Wrights Genus och text (Skolverket 1999).

Andra bloggar om: Den levande litteraturen, Filippa Mannerheim, genus, litteratur, litteraturkanon, litteraturundervisning, läroböcker, Svenska timmar, Tidevarv