måndag 9 februari 2009

Måste eleverna lära sig något om livet, eller räcker det med att de kan stava?

Lena Holmbom undrar över vad som är svenskämnets kärna och omistliga essens

Det kom en inbjudan från Skolverket här om veckan. En representant från Svensklärarföreningen ombads komma till ett ämnessamråd denna vecka för att diskutera den kommande kursplanerevisionen i grund- och gymnasieskola. Tillsammans ska representanter för svenska, svenska som andraspråk, engelska, moderna språk, modersmål samt klassiska språk tillföra "perspektiv och kunskap" i Skolverkets kursplanearbete.

Kärnfrågan som under en eftermiddag ska dryftas är vilka kunskaper eleverna bör utveckla i språkämnena, dels ur ett samhällsperspektiv, dels för fortsatta studier.

Jag tog mig för pannan och satte mig tungt tillrätta i stolen, alltmedan pulsen så småningom lugnade ner sig. I vilken ände kan man börja en sådan vittomfattande diskussion? Vilka perspektiv är det vi måste sätta fokus på? Vad i svenskämnet, som ju är vårt intresseområde, bör och ska vi betrakta som ämnets absoluta kärna och omistliga essens?

Ett aber i sammanhanget är, som jag ser det, redan det faktum att svenskämnet i det här fallet tycks betraktas som ett språkämne. Jag menar givetvis, som de flesta andra svensklärare, att ett fullödigt och funktionellt språk är grundläggande för individens identitet, kommunikationsmöjlighet och jämlikhet. I ett demokratiskt perspektiv är det med andra ord avgörande att elever tillägnar sig ett rikt språk.

Hur detta låter sig göras samtidigt som man för gymnasiet aviserar en halvering av svenskämnet för de flesta eleverna är dock en knivig fråga. Och då har vi inte ens påbörjat diskussionen om skönlitteraturens betydelse för kulturell kunskap och kunskap om det egna jaget, eller de nya mediernas betydelse för kommunikationsförmåga och identitetsuppfattning, eller de estetiska och/eller ungdomskulturella uttrycksformernas betydelse... ja, kort sagt allt det andra vi betraktar som ämnets kärna. Svettigt, vill jag lova! Hur ska vi tackla detta?

Min egen uppfattning är att svenskämnet (jämte andra samhällsvetenskapliga och humanistiska ämnen) tycks bli alltmer fragmentariserat och, om man ska vara lite spetsig, urvattnat. Kanske är det en direkt följd av att kunskap måste bli mätbart på ett enkelt och standardiserat sätt, eftersom man nu ropar efter fler kontrollstationer i form av nationella prov. För lärare som varit verksamma ett tag kanske det är dags att damma av de gamla övningsböckerna med "fylleriövningar"?

Men inte ens om vi nöjer oss med att betrakta svenskämnet som ett språkämne, är diskussionen om hur detta språk ska kunna mätas enkel. Inte heller är det någon lätt match att definiera vad som egentligen är ett gott och funktionellt språkbruk idag. På min arbetsplats väckte jag frågan om vad vi bör lyfta fram på ämnesrådet och där fanns en japanska som undervisar svenska studenter i just japanska. Hon sa bestämt att ingen språkinlärning fungerar utan kunskap om kultur och lyfte lite skämtsamt ett exempel: Varför heter det lyckans ost? Språk är inte oproblematiskt och en viktig fråga i sammanhanget är givetvis synen på hur man tillägnar sig språket. Kanske är det i den änden vi måste börja?

Skolverket kommer med all säkerhet att göra ett bra jobb med att försöka kompromissa med svenskämnets försvinnande få timmar, alltmedan jag hyser en misstanke om att ämnets halvering är ett försök att dölja den missprydande statistik som visar att eleverna oftast klarar A-kursen på gymnasiet, men att många stupar i B-kursen. Men är det inte bra om alla klarar godkänt i svenska då? Javisst! Men det ska inte ske genom att man sänker kraven utan genom att viktig kunskap ges tillräckligt mycket utrymme.

Jag hoppas på snabba reaktioner från er medlemmar. Skriv och tyck till. Vad tycker ni att vi bör framföra? Vad i svenskämnet ska betonas i de framtida kursplanerna? Om ni inte hinner reagera nu, hoppas jag att ni skriver inlägg i Svenskläraren, Skolvärlden, dagspressen - överallt där vi kan få till stånd en diskussion om vad som egentligen är viktigt för våra elever att lära sig i svenskämnet, både ur ett samhällsperspektiv och för deras fortsatta studier.

Lena Holmbom, desillusionerad doktorand i Svenskämnets didaktik

10 kommentarer:

Anonym sa...

Lysande och viktigt inlägg av Lena Holmbom. Om svenskämnet bara betraktas ur en nyttoaspekt så förvandlas svenskämnet från att vara en spännande kreativ utmaning till ett färdigförpackat vitaminpiller som läraren ska dosera till eleverna. Svenskämnet måste engagera eleverna med angelägen skönlitteratur, boksamtal där elevernas reflektioner är grunden och skrivande som ligger eleverna varmt om hjärtat. Ur engagemang så utvecklas eleverna och nyttoaspekten kommer omärkligt in i sitt rätta sammanhang.

Eleverna blir duktiga och kritiska läsare genom att läsa och reflektera, lär sig att skriva genom att använda skrivandet i viktiga sammanhang och lär sig att tala genom att diskutera angelägna ämnen i grupp.

Var finns glädjen i ämnet om vi bara pratar om nyttan?
Det är viktigt att värna om skönlitteraturen som en kreativ bas i svenskämnet.

Lycka till Lena med att försvara svenskämnet!Det är en viktig insats du gör!

Specialärare

Meta sa...

Jag instämmer - ett lysande och viktigt inlägg!

Det är demokratiaspekten i ämnet som för mig är det viktigast - att ge eleverna redskapen att läsa texter på djupet: att förstå, reflektera, kritisera. Att ge dem redskap att tala och lyssna. Och att skriva.Kort sagt att uttrycka sig och ta till sig andras tankar. Och precis som Specialläraren tycker jag att den bästa vägen går genom skönlitteraturen och samtalen och skrivandet runt denna.
Att undervisningen läggs upp så att den enkelt kan bedömas och betygsättas blir då extra olyckligt. Fylleriövningar, såväl som författarporträtt eller bokrecensioner är inte vad som rustar elever bäst för ett vuxenliv med god förmåga att uttrycka sig, både argumenterande och estetiskt.
Meningsfullhet i momenten och glädje i kreativiteten är en kärnfråga!Och fler, inte färre, timmar i svenska!Svenskans ämnesintegrering, men inte på bekostnad av svensktimmarna!är också en kärnfråga!Var annars tänker man sig att man utvecklar någonting genom att avveckla?

En enke, personlig reflektion om svenskämnets kärna skrev jag en gång här: http://metabolism.wordpress.com/2008/08/23/svenskamnets-karna

/Janis

Anna Tornberg sa...

Hej!

Jag heter Anna Tornberg och jag jobbar som webbredaktör åt ett program på UR som heter Skolfront. (ur.se/skolfront) Vi har följt din blogg en tid och skulle nu vilja tipsa våra besökare på webben att också läsa den. Hoppas du tycker att det är okej!

Hör gärna av dig om det är nåt speciellt du vill att jag ska skriva för att beskriva din blogg eller om du har nåt foto som du vill att jag ska använda!

Mvh,

Anna

A N N A T O R N B E R G
W E B B R E D A K T Ö R
S K O L F R O N T
ur.se/skolfront

tråkmagistern sa...

Kan du utveckla din uppfattning att centrala prov per automatik urvattnar svenskämnet? Tror du att 30-talets gymnasister hade ett torftigt svenskämne (de hade ju en centraliserad studentexamen)?

Har man verkligen aviserat en halvering av ämnet? Jag är inte insatt i frågan. Eller har man bara aviserat en halvering av undervisningstiden?

Veronika Yngwe sa...

Hej Lena! Tack för ett mycket bra inlägg som jag läste med stort intresse. Hur det nu än blir med inskränkningar i svenskämnets undervisningstid så kan man undra vad som kommer att hända med de elever som är dyslektiker / i behov av särskilt stöd? Som utbildad svensklärare - men f.n. vikarierande specialpedagog på gymnasiet - så konfronteras man dagligen med din rubricerade fråga. På vårt resurscenter tragglar elever dagligen med sin stavning och läsning. Att skriva en kortare, sammanhängande text kan för vissa te sig som en alltför stor utmaning - hur engagerade de än är i sitt ämne. Vi brottas dagligen med frågor som rör deras motivation och vi prövar ständigt olika strategier för att upphäva deras hämningar när det gäller läsning och skrivning. För deras inlärning krävs förlängd individuell tid - och någon sådan tid finns i dagsläget inte. Att minska antalet svensktimmar skulle vara förödande för alla - allra minst för de elever som är i behov av extra stöd.

Veronika Yngwe

Anonym sa...

¨Det känns som att man måste skapa ett intresse hos barnen då dagens ungdomar lär sig mer från slang ordböcker som http://www.dittsprak.se än klassiska ordböcker.
Det tror jag är den största utmaningen med dagens svenskundervisning.

Sara sa...

Vilket bra inlägg och blogg i övrigt. Intressant och viktigt!

Svante Skoglund sa...

Hej, Lena! Svante Skoglund heter jag och var tidigare ganska aktiv här på bloggen före pausen i somras. Ser till min glädje att det digitala samtalet kommit igång igen - och vill gärna hänga på (även om ditt intressant inlägg har nästan två månader på nacken)!

Den halvering du pratar om gäller yrkesprogrammet, om jag läst Anita Ferms utredning rätt. Det har blivit ofattbart lite debatt om den delen av gymnasiereformen. Själv tycker jag att det är vettigt att ha olika kurser i svenska för olika program, kanske rentav med vissa inslag av så kallad infärgning, men jag tycker att det är riktigt ogenomtänkt att minska antalet svensktimmar så drastiskt för unga personer som ska klara sig i ett samhälle som ställer allt högre krav på god kommunikationsförmåga. Oavsett vilken utbildningsväg de valt som 16-åringar.

Nå, din fråga rör ämnets kärna. Det är förstås en lika klassisk som omöjlig fråga. Svenskämnet har många kärnor - som alla rör kommunikation och kultur - och fortfarande är det väl till viss del lärarens intressen/personlighet/värderingar och de enskilda gruppernas/elevernas verkliga eller förmenta behov och förmågor som styr det vardagliga arbetet. Så ska det fortsätta att vara, tycker jag. Och låt oss en gång för alla slå fast att den kunskap eller de insikter som svenskämnet inrymmer inte går att mäta i någon enkel mening. Däremot kan den förstås (mer eller mindre subjektivt) bedömas.

Om jag, lite mer personligt, skulle försöka fånga in vad jag uppfattar som ämnets raison d'être (hihi), så är det ord som perspektivrikedom, samtal, flerstämmighet - kanske till och med dynamik och utforskning - som först dyker upp.

Nu vet jag av bitter bloggerfarenhet att risken är stor att jag härmed bjuder in till en massa mer eller mindre illvilliga tolkningar. Så, aningen mer konkret: svenskämnet ska, tycker jag, ge varje elev utifrån hans/hennes förutsättningar rikligt med tillfällen att med språket och litteraturen som redskap få sina tankar och känslor både ifrågasatta OCH bekräftade. Denna bildningsprocess är i sig såväl identitets- som kunskapsskapande och kan, tycker jag, med fördel tematisera "eviga" livsfrågor, t.ex. kön/sexualitet/relationer, rätt/fel, nu-då-framtid och självfallet också fördjupa elevernas förmåga att reflektera över språkets olika funktioner.

Alla ska ges tillfälle att uppleva de unika - estetiska och andra - kvaliteter som läsning av skönlitteraturen erbjuder.

Själv vill jag gärna lyfta fram det historiska momentet men tror att man med fördel kan tona ned de mer traditionella litteraturhistoriska inslagen (kunskapen OM litteraurens utveckling) för de flesta elever. Däremot ska det finns möjlighet för de (hyfsat många)intresserade att läsa en sådan kurs.

Anonym sa...

Ont om EU-lektioner
-då sjunker intresset

00:09 EU OCH UTBILDNING Har du inte koll på vad EU-parlamentet gör? Du är inte ensam. Inte en enda person som röstar i sommarens val har haft EU som en obligatorisk del av samhällskunskapen på gymnasiet.

http://www.skd.se/section/eu

Anonym sa...

maste kolla:)