lördag 17 januari 2009

Vi ska fortfarande inte läsa Liza Marklunds Gömda i skolan

Martin Sandberg funderar över om det verkligen inte var meningen att uppfatta Gömda som sann

Undertecknad diskuterade begreppet faktion (fiktion med sanningsanspråk) och Gömda på Natur och Kulturs Framkantskonferens i våras, med litteraturvetarna Annette Årheim (som doktorerat på faktion som Gömda förra vintern), Anne Heith och Magnus Persson. En fråga rörde om man ska läsa Gömda i skolan, och sedan debatten satte igång i december (och exploderade efter nyår) är jag än mer säker på att detta är helt galet (se mitt ursprungliga inlägg om Gömda och faktionslitteratur). Som Oline Stig menar i Sydsvenskan: om sanningsanspråken tas bort ur Gömda finns absolut ingenting kvar att prata om.

Årheim intervjuades i Göteborgs-Posten häromdagen, och hon lanserar i sin avhandling (När realismen blir orealistisk. Litteraturens "sanna historier" och unga läsares tolkningsstrategier. Vaxjö University Press 2007) flera intressanta begrepp. Det intressantaste avsnittet handlar om sanningspakter; alltså hur författare, berättare och läsare genom verbala och icke-verbala signaler enas om att boken ska läsas ungefär som kristna fundamentalister läser Bibeln. Ett annat begrepp hon använder är representativ samhällsproblematik, alltså att ämnena för den mest lästa faktionslitteraturen väsentligen är de samma som unga kvinnor förfasar sig över och möter på kvällstidningslöpsedlar, t ex kvinnomisshandel, onda muslimska män eller incest.

En av Årheims teser är att den representativa samtidsproblematiken är mycket viktigare för att bygga upp en sanningspakt än faktisk autenticitet. Skvaller om Linda Rosing eller redogörelser om incest kommer av en mycket stor del av läsarna alltid att upplevas som mer sant än historisk forskning eller väldokumenterade biografier med lödiga referensförteckningar. Behandlar en bok rätt ämne på rätt sätt kan den helt enkelt inte vara falsk.

Inger Segelström (s) illustrerade detta i Debatt med Janne Josefsson häromdagen. "Jag bryr mig inte om om den är sann eller inte. Det finns ingen anledning att ifrågasätta hennes historia", nästan skriker Segelström.

Sanningspakterna i faktionsläsning ”i högre grad styrs av textens utanverk än av rent textinterna egenskaper”, menar Årheim. För att få läsaren att förstå att detta är en sann historia – trots alltså att Liza Marklund i pocketutgåvan står som författare till en jag-berättelse signerad berättaren ”Mia Eriksson” – måste boken på olika sätt signalera att den är just sann.

När Anne-Marie Skarp ”utgår ifrån att de [läsarna] är intelligenta läsare som förstår att det är roman, som bygger på en verklighetsbakgrund, men att det faktiskt är en roman. Det är inte menat att vara en biografi”, är det trams. Hela paketeringen av Gömda, från omslag, omslagstexter, pressmeddelanden, förord, epiloger, efterord – allt, allt, allt är till för att manipulera läsaren till att tro att denna historia är sann (se också Per Svensson i samma ämne).

Författaren ändras från första till andra upplagan när pocketutgåvan ges ut 2000, från Mia Eriksson till Liza Marklund. Samtidigt läggs undertiteln ”En sann historia” till på omslaget, samt på omslagets insida, ”en dokumentär roman”. ”Marklund kalkylerar med att de tillagda sanningsanspråken kan komma att ifrågasättas och ger med dubbelkontraktet sig själv en utväg och möjlighet att avfärda såväl fakta- som fiktionsläsning av boken. En möjlighet är också att det finns en ambivalens där författaren Marklund upplever ett behov av personlig distansering gentemot förlagsägaren Marklunds komersiella strategier” (Årheim 153).

128 sidor har reviderats bort av Marklund mellan första och andra upplagan, vilket enligt Årheim ”kan tolkas som att Gömda från 1995 trots förordet inte var den ´sanna historien´ om den misshandlade och förföljda Mia”. Det som tagits bort är förutom pladdrig dialog också händelser, ”antalet inbrott, hot och misshandelstillfällen [har] skurits ner i antal, vilket däremot ökar Mias trovärdighet en smula. I orginalutgåvan finns ofta anledning för läsaren att ifrågasätta det genuina i Mias beteende, då hon trots mannens frekventa våldshandlingar mot dottern forfarande gör försök att lämna henne ensam i ´hans´ vård. Med tanke på att Marklund i förordet till pocketutgåvan presenterar Mia som en av de smartaste kvinnor hon mött kan dessa revisioner anses logiska” (Årheim 181).

Ett tydligare exempel som tagits bort är ett ”oförståeligt” (Årheim) avsnitt där lilla Emma under två timmar sticks över hela kroppen med kanyl av en läkare för att få blod till ett faderskapstest. Sedan kommer Mia tillbaka ytterligare två gånger med dottern. Efter att också dessa gånger misslyckats (alltså med att obs! obs! ta ett blodprov) kommer läkaren på lösningen: ”- Vi får gå in i huvudet”. (Årheim 181f, Gömda 1995, 207) Varför tog du bort detta spännande avsnitt Liza? Tror du själv att det är sant?

Orginalutgåvans idylliska omslag med mor och två barn mot grön bakgrund, ersätts med pocketutgåvans svartvita oskarpa närbild. ”Att använda svart/vita fotografier för att förstärka intrycket av dokumentär status är ett vanligt grepp som konnoterar nyhetsjournalistik” (Årheim 155).

Marklund ger också andra tips om hur boken ska förstås. Där det vanligtvis finns recensioner av boken på baksidan, finns på pocketbokens baksida det osignerade ”Gömda är en sann berättelse. Den är en gastkramande thriller direkt ur den svenska verkligheten”. Årheim kommenterar: ”Gömda är redan tolkad och klar – läsningen blir en adaptation mellan Marklunds, Erikssons och läsarens försanthållanden” (Årheim 167).

I ett förord till pocketboken på pärmens insida skriver Marklund ”Mia berättade, jag skrev” […] och hon har därmed etablerat en klar referens till verkligheten. […] Ytterligare stärks vittnet Mias trovärdighet genom att Marklund beskriver henne som en av de ´smartaste tjejer´ hon träffat och medelklassperspektivet stärks också genom att hon definieras som ´tvåbarnsmor, radhusägare, banktjänsteman” (Årheim 167f, se också Åsa Linderborg).

I förordet till pocketutgåvan sägs att Marklund under långa tider har varit familjens ”enda kontakt med omvärlden”, vilket enligt Årheim ”bäddar för att läsaren får svårt att hålla författare och berättare åt”. (Årheim 168) Avståndet mellan författaren Liza och berättaren ”Mia” minskas nämligen genom att ”Mia” ges för Liza typiska attribut, hon gömmer flyktingar, ”en illusiv referens till Marklund själv som i paratexten påpekar att hon haft ungefärligen samma uppgift för protagonisten Mia och hennes familj” (Årheim 176).

Boken avslutas med ett efterord ”Till dig som blir slagen”, och där ”ger Maria Eriksson i samråd med en ´forskare och författare´ ett antal konkreta råd till en av misshandel drabbad läsare” (Årheim 168). Vilket givetvis också stärker bandet mellan läsare och berättaren ”Mia”, och gör denna svårare att ifrågasätta.

Anne-Marie Skarp menar att Gömda måste jämföras med Robinson Crusoe, som ju också utgav sig för att vara sann. En liten skillnad (se också Mattias Göransson) är att Robinson inte framträder i teveintervjuer med hatt och solglasögon. Han har heller inte skrivit fyra uppföljare till den första boken, och bedyrar inte i morgonsoffor och radiointervjuer inför varje nytt boksläpp att allt är bokstavligen sant. Han hävdar heller inte att han fortfarande efter 25 år är lika hotad av kannibalerna som han var på ön.

Martin Sandberg är gymnasielärare och har inte med avsikt förvanskat eller missförstått Årheims avhandling. Kommentarer utanför citat är mina tolkningar, inte Årheims slutsatser.

35 kommentarer:

Anonym sa...

Ett fullkomligt lysande inlägg som tar upp sakfrågan i debatten på ett utomordentligt sätt. Uppskattar även din tidigare post i ämnet.

Anonym sa...

Fantastiskt. Källvatten.

Anonym sa...

apropå ett av de borttagna avsnitten: det "där lilla Emma under två timmar sticks över hela kroppen med kanyl..." tills läkaren kommer på lösningen: ”- Vi får gå in i huvudet” -

Anonym sa...

... så får man hoppas att det inte är sant, det är ju helt förskräckligt, men dessutom leder det tankarna till något som kan ha relevans i fallet. Det finns en hemsk företeelse som kallas "Münchhausensyndrom via ombud": mödrar som gör sina barn illa, t.ex genom att sticka hål på trumhinnan, för att kunna åka till akuten och få en massa uppmärksamhet. Eftersom "Mia Ericsson" övergav en sexårig son när hon gick i exil, så kan det tänkas att.. ja, det kanske är infamt, men kanske var viljan att få uppmärksamhet trots allt det viktigaste för henne. I så fall skulle "Gömda" kunna klassificeras som ett exempel på Münchhausensyndrom via ombud, på något vis.

Anonym sa...

Lysande inlägg. Jag visste väl att det skulle vara en svensklärare som skulle skriva den bästa texten i hela den här "härvan".

Anonym sa...

Strålande! Helt enkelt precis det som ska belysas i hela den här härvan! Mycket bra skrivet :-)

Anonym sa...

Kan man hitta Årheims avhandling någonstans? På bibliotek, t.ex KB?

Annette Årheim sa...

Hej Martin och tack för senast! För dina läsare kan jag intyga att du citerat mig korrekt och i allt väsentligt tolkat mig rätt. Det är väl egentligen bara en kontrovers som återstår mellan oss: du menar att man i svenskundervisningen ska negligera faktionsgenren. Jag menar att allt det upprörda och onyanserade bloggandet från Gömdas förledda läsare den senaste tiden stärker mina argument för att ta upp faktionens villkor i undervisningen. Sedan behöver man ju givetvis inte välja just Gömda. Den utgjorde, om du missade det, bara ett exempel som alla kände till vid vårt panelsamtal.

Anonym sa...

Alexis sa: Mycket bra, genomlysande och skärpt av Svenskläraren! Tack

Anonym sa...

Några kommentarer: M - för formens skull: om "Mia Eriksson" som bor i USA kan inget VETA utifrån Gömda. Det vi vet (och vad Monica Antonsson sökt bevisa) är att den bild vi får i Gömda av "Roman-Mia" är mycket kraftigt förvanskad. T ex har romanfiguren Mia Eriksson som vi möter henne i Gömda inte alls någon sexårig son. Marklund markerar detta också på försättsbladet, "Roman-Mia" är tvåbarnsmor. Om "Roman-Mia" kan vi spekulera hejvilt (utifrån vad som sägs om henne i boken), och i likhet med alla romanfigurer kan "Roman-Mia" psykologiseras och analyseras (jag tycker av många anledningar att det inte fungerar särskilt bra dock. Se mitt tidigare inlägg - länk ovan). Vad jag vill säga är att dra slutsatser om hur någon annan än "Roman-Mia" mår utifrån Gömda givetvis är fullständigt omöjligt! Med all respekt såklart, M!

Hej Annette! Tack för senast! Roligt att höra ifrån dig igen - snacka om att din avhandling kom rätt i tiden! Jag har tänkt mycket på den under hela denna debatt, och tyckte att det var gravt orättvist att det som många bloggare och kommentatörer i tidningarna diskuterar redan finns med i din bok - utan att du får något erkännande för det.

Angående vår diskussion i våras är det helt riktigt att det är just om man ska läsa faktionslitteratur eller inte i skolan. Jag håller nog med dig numera Annette (med den lilla invändningen att jag fortfarande inte tycker att man ska läsa hela verk som Gömda eller Pojken som kallades Det), och har av många anledningar stärkts i detta det sista året, inte bara genom samtal och läsning av dig och Anne Heith och allt bloggande av upprörda läsare, utan också genom de samtal jag och musiktreorna hade om faktionslitteratur i våras i samband med det nationella provet i svenska B. Samtal om faktionslitteratur är också en diskussion som eleverna uppfattar som oerhört relevant - och intressant!

Som du säger: vi enades om Gömda som utgångspunkt för att alla har läst den (och väl också för att du och Anne också har gått in i den och använt den som ett i det närmaste paradigmatiskt exempel på just faktionslitteratur). Du menade då också att det finns ännu intressantare böcker att diskutera i detta sammanhang - jag kommer inte ihåg vilka titlar du nämnde! Kommer du ihåg det?

Annettes avhandling finns givetvis på alla större bibliotek. Enligt libris.kb.se finns den på 31 högskole och universitetsbibliotek.

Leroy sa...

Bra skrivet !

Enkelt att förstå om man läst olika upplagor.

Jag undrade förut vem som ville skriva boken. Har nu fått en del klart för mig.

Mia berättade och Liza skrev.

Vems ideé det sen var kommer nog fram och förhoppningsvis lite mer varför och vad man gjorde innan man beslutade sig för att skriva.

Synd att så många hamnat i kläm för en roman. Synd att så många gjort så mycket fel utifrån en roman.


Leroy

Anonym sa...

Det är bara att tacka. Lysande. Anne-Marie

Anonym sa...

Fantastiskt bra sammanfattat, om nu Liza bara kan säga förlåt till de drabbade så kan vi gå vidare och förhoppningsvis har alla blivit lite klokare.

Anonym sa...

Alltså, om jag får vara lite petig - det verkar som om det är Annette Årheim vi bör tacka framförallt...? OM Gömda ska läsas i skolan som exempel på faktionslitteratur, så måste det vara väldigt kritiskt... Finns det några gränsdragningar mellan faktion och dokumentärroman? Kunde det inte vara en idé att läsa exempelvis P.O Enquist och Åsa Linderborg (som för övrigt skrivit en utmärkt artikel om Gömda i Aftonbladet).
Gömda-fallet är extra knepigt eftersom det hänger ihop med Marklunds artikelserie om Elisabeth Hermon.

Anonym sa...

Marklunds och Skarps inställning till just Gömda är att den ska ses som en roman om läsaren inte reagerar som författaren vill och ifrågasätter den, kan bevisa att den är felaktig eller känner sig förtalad och vill polisanmäla, medan den ska ses som en dokumentär om läsaren reagerar som författaren vill och berörs av den och tar till sig dess överordnade "officiella" syfte.

Anonym sa...

Ni är väldigt snälla :^), men M har en poäng, ära den som äras bör. Det är skumt att den forskning som finns inte refereras i en såpass viktig debatt, och vad jag vet är Årheims avhandling den enda som finns på ämnet i Sverige. Läs som sagt också Stig (recension av Antonsson), Linderborg (om Marklunds klassförakt) och Svensson (samma idé som i mitt inlägg, fast utan att stödja sig på Årheim - alla länkar finns i inlägget ovan), de hittills mest intressanta inläggen i denna fråga.

M: angående om Gömda ska läsas i skolan, finns pedagogiska poänger. Boken är en utmärkt utgångspunkt för den typ av kritiska samtal vi just håller på med - alltså mediekritik. Detta är viktigt. Min principiella invändning är att jag inte vill ge eleverna böcker att läsa som jag som lärare inte själv kan stå för - och tja, se mitt ursprungliga inlägg. Tiden är för knapp tycker jag, de flesta gymnasieelver läser max 2 romaner per termin. Men i utdrag - gärna. Smaksak.

Det viktiga är att den inte läses så som Marklund vill att vi ska läsa den (Anonym 18/2 10:25 "medan den ska ses som en dokumentär om läsaren reagerar som författaren vill och berörs av den och tar till sig dess överordnade ´officiella´ syfte". Haha, huvudet på spiken!) Tyvärr så tror jag att detta sker idag på svenska skolor. Se t ex Gustavo Svenssons kommentar i mitt ursprungliga inlägg.

M: De gränsdragningar du pratar om är extremt kniviga. Jag tror att vi kan använda Årheims representativa samhällsproblematik, och Oline Stig ovan för att ringa in skillnaden. Om hela poängen med en bok faller om vi tar bort "problemet" (i Gömda misshandel och systematisk förföljelse), och dessutom säger att boken inte är sann - vad får vi med Stigs ord kvar? Inget som säljer 700000 exemplar i alla fall. Att ställa samma fråga till "Mig äger ingen" känns ... lite småabsurt. Boken lever (väl: jag har fortfarande inte läst den - shame on me) i kraft av andra saker - läs: gestaltning, mångfacetterade personer, mångfacetterade relationer, tematisk utveckling etc. Linderborgs bok skulle väl egentligen inte bli mindre intressant om den var helt uppdiktad och fadern inte var alkoholist? Det skulle bli en annan roman, det skulle det, men är tanken omöjlig? Rätta mig om jag har fel. Detsamma gäller i vilket fall under inga omständigheter Gömda.

Angående PO Enquist - man kan ju hoppas att Liza lärde sig något av sin julläsning (Enquists självbiografi!) Överhuvudtaget är dessa gränsdragningar knassvåra - snälla, kan vi inte få en litteraturvetare till hjälp här. Hallå!!!

Gunilla sa...

"...tyckte att det var gravt orättvist att det som många bloggare och kommentatörer i tidningarna diskuterar redan finns med i din bok - utan att du får något erkännande för det."

Jag vill gärna påpeka att jag intervjuat Annette Årheim om just detta i Göteborgsposten:

http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=121&a=469823

I texten intervjuas även Magnus Persson samt citeras Anne Heith.

Heith citeras också i ett kommande nummer av magasinet Neo.

Jag tycker förstås att dessa tre litteraturvetare borde förekomma betydligt mer i debatten än så!

Anonym sa...

Hej Gunilla, det är sant! Jag har länkat till just din artikel två gånger i inlägget ovan (Årheim i GP och Mattias Göransson). Såg att du länkat på din egen blogg också. Tack! (New York ... mm :^) )

Anonym sa...

Mycket intressant läsning!Precis som förra gången det begav sig!

Jag har gått och funderat över vad Martin, den sedan så länge saknade bloggaren, skulle säga om "Gömda"-debatten - och till min stora glädje så hittar jag dig skrivandes om detta!

Nu hoppas jag få läsa mer av dig, i min bloggossfär fattas du!
/Janis

Unknown sa...

Instämmer med Janis. Blogga vidare!

Anonym sa...

Obs! Märk väl att detta ovan inte bara är rent smicker. Martin, du ÄR en oerhört omtyckt bloggare. Går lokalt under smeknamnet Bloggkungen ;-) Särskilt av den anledningen att du "trots inställning till ämnet alltid har vårdat språk." (sa Micke på K2) Beundransvärt också att du inte bara skriver skärpt -du talar skärpt. Rock on!

Anonym sa...

I gymnasiet på religionskunskapen: Efter att ha avhandlat kristendomen och judendomen och islam så stod på tur så hade min lärare tröttnat på att prata och bestämde sig för att istället visa filmen "Inte Utan Min Dotter". Detta med förklaringen att filmen på ett "bra sätt" beskriver islam idag.

Det är en jävligt bra ide att inte läsa Liza Marklund i skolan.

Anonym sa...

Läs gärna denna artikel om faktion från Lärarnas tidning:

http://www.lararnastidning.se/LT_Output_2005.asp?ArticleID=392060&ArticleOutputTemplateID=92&ArticleStateID=2&CategoryID=3614&FreeText=faktion

Mvh Maria Duregård

Anonym sa...

Hoppsan, länken försvann visst delvis! Ni får kopiera och klistra ihop den själva i webbläsaren:

http://www.lararnastidning.se/LT_Output_2005.asp?
ArticleID=392060&ArticleOutputTemplateID=92&
ArticleStateID=2&CategoryID=3614&FreeText
=faktion

Anonym sa...

Janis, Lisa och Svante: Hej på er igen! Roligt att höra från er (visst är du Svante "den andre Svante"?)! Janis - jag har tittat in hos er - ni håller verkligen stilen! Lisa: elever som dig får man bara om man samlar på sig riktigt bra karma i det tidigare!

Anonym: ... man blir mållös... Är du säker på att du inte hade typ R*ck*rd J*msh*f som lärare - jag tror han hade samhäll och religion? Att sätta något så rasistiskt som denna (eller för all del Gömda - det går på ett ut) är en annorlunda tolkning av styrdokumenten.

Maria: Tack för länken! Intressant artikel. Just att Pojken som kallades Det har blivit en sådan ... törs man kalla den generationsroman - alla har ju läst den? är väldigt märkligt. Allvarligt. Mun till mun tror jag - rekommendationer från folk man litar på skapar läsintresse. Hur ska vi annars förklara Gömdas succé?

Vin, Stil och Gospel sa...

Det är sällan jag blir riktigt imponerad, men ibland så. Glasklart tänkt och glasklart sagt. Hatten av.

Annette Årheim sa...

Gunilla har alldeles rätt när hon påtalar att vi litteraturforskare som sedan år tillbaka förfäktat lögnerna bakom Gömda borde höja våra röster i debatten men med få undantag har intresset från rikstäckande "gammelmedier" varit svalt för ett vetenskapligt perspektivpå denna härva (vilka "sanningar" det nu är man är rädd för). Kontentan av min avhandling är att Marklund och Piratförlaget gjort sig skyldiga till falsk marknadsföring av Gömda. Man kan jämföra handlingen med nyheten häromdagen att Lidl-kedjan säljer kalkonkorv som visat sig innehålla mestadels fläskkött. Så kan vi givetvis inte ha det i Sverige - korven åker ut ur hyllorna och leverantören får gissningsvis betala någon form av vite. Marklunds dokumentärroman visade sig "based on a false story" och är nu av flera läsare anmäld till KO. Ordning och konsekvens är kanske därmed återställd och branchen manad till försiktighet. Medierna förefaller hur som helst att redan ha tappat intresset för skandalen. Men de författare som kommit helskinnade genom liknande dubbel marknadsföring är många. Därför menar jag att vi som värnar om litteraturen och läsarna ska fortsätta att skälla som bandhundar och gläfsa som terrier när de sticker upp sin nuna.

http://mariesoderberg.wordpress.com/ sa...

I ärligheten namn så har jag inte fördjupat mig i Gömda-debatten.
En av anledningarna är att jag inte tillhört Liza Marklunds läsare, då jag aldrig känt att hon skriver från hjärtat eller uppskattar hennes språk. Men en ännu större anledning är att jag inte tycker att det är så mycket att tjafsa om.
Oavsett om hon fabulerat historien och dess sannningsgrad så kan hennes berättelse aldrig vara osann eftersom att i vårt land så finns det hundratals kvinnor som upplevt och just nu upplever det helvete som bokens Mia upplevde. Med svenska män och med män av icke svenskt ursprung.Av den anledningen var det också helt onödigt av Liza Marklund att marknadsföra berättelsen som sann i ett specifikt fall. Därför undrar jag om det var sig själv hon behövde övertyga?
Det hade räckt att hon marknadfört den som en fiktion över den sanning som många kvinnor lever i.
Nu har hon bara beväpnat alla som hatar kvinnor och feminister.

Anonym sa...

Jag håller helt och hållet med Marie.
Det spelar ingen roll om boken Gömda inte är helt sann, att inte allt hänt Maria Eriksson. Det som spelar roll är att det som står skrivet i boken är sanning, det kanske bara inte har hänt just Maria Eriksson. Det finns kvinnor i Sverige som får stå ut med delar, mer eller mindre, av det som beskrivs i boken.
Så spelar det någon roll i det enskilda fallet? Jag tycker att det är patetiskt att vuxna människor ska tjafsa om en bok när kvinnomisshandel sker varje dag, det är ett faktum.
Lägg ner debatten av Gömda och börja prata om allvaret istället.
Det händer glöm inte det.

Gunilla sa...

Jag blir riktigt upprörd över att Annette Årheim (och säkert andra litteraturvetare och akademiker inom andra discipliner) inte bereds utrymme i medierna!
Mediebevakningen av denna soppa har för övrigt varit extremt konstig även bortsett från det.
http://www.newsmill.se/artikel/2009/01/19/infor-kvallens-pk-debatt-journalisterna-har-inte-gjort-sitt-jobb-i-marklund-affar
Själv har jag försökt sälja in uppföljningar såsom reportage från Oxelösund, intervjuer med ansvariga politiker, personporträtt m m, och intresset har tyvärr varit snudd på nollgradigt.

Gunilla sa...

...vilket inte innebär att det inte bubblar på nätet, som vanligt. Och det skrivs en hel del i tyska, norska, danska och finska medier!

y3kproblem sa...

Marie och Hanna:
Det spelar stor roll att Gömda/Asyl är falsarier. Dessa två böcker har svartmålat både landet Sverige och det sätt som vi tar hand om utsatta medborgare. Det finns faktiskt inte kvinnor i Sverige som genomlevt det som "Mia" upplever i Gömda/Asyl.

- Det finns inte kvinnor i Sverige som jagas av psykopatiska muslimgäng över hela landet utan att någon reagerar

- Samhället ser inte stillasittande på när medborgare mordhotas, våldtas och förföljs

Anonym sa...

When I read "Buried Alive" I interpreted the truth perspective as "it is true that this kind of experiences happens in Sweden!" That the basic tenets were true. And they were. Mia was assaulted, scared and was granted asylum in USA.

Never did I believe that it would all be true and it surprises me immensely that someone would think that.

It is so obvious that if it was "ALL TRUE", or even close to all true, the author would have been open for litigation as people could so easily have been identified.

The fact that Osama and his friends did feel identified indicates to me that it is more truth to the story than what one could expect. If they identify so strongly with the events described, logic begs to believe that they did indeed carry out the deeds as outlined in the book.

Yes people have since been identified (by Mia in interviews some claim, by Monica Antonsson other claim) but at the time it was published they were not identifiable (other than by their own knowledge of what they have done).

More disturbing is the fact that there are people that do not believe that Mia was frightened by Osama. Anyone who knows anything about abuse knows that often the fear is worse then the actual beating. Just because the perpetrator has served their sentence doesn't mean that the fear ceases. It can in fact increase as it is reasonable to think that the person wants to take revenge for reporting the abuse/assault in the first instance. Why do people think so many reports are being retracted (retorical question).

To say that we shall not read "Buried Alive" in Swedish class reveals a standpoint of opinion rather than logic. With your opinions of the book it would be a shining example of communication (sub text, hidden agenda, miss representation and ... I could go on).

Go on be a brave teacher, venture into the grey zone (To boldly go ...)

Yours boldly
Jenny

Azahar sa...

Hej!
Vad bra skrivet!
Håller också fullständigt med Annette Årheim om att de litteraturforskare som förfäktat Gömda borde ha höjt rösterna. Men bättre sent än aldrig! Dessutom skulle det också sätta mer press på våra tysta, mörkläggande medier!

Anonym sa...

Vad märkligt tom i en så pass seriös blogg med goda analyser och intelligenta tankar, dyker de upp som inte tycker sanningen är viktig eller bryr sig om de människor som skadats av förtal, för att hävda att detta drabbar "många" kvinnor, tillåt mig småle för här fås inget fotfäste, men för den som hastar kan just sådana påståenden tyvärr sätta agenda, undrar hur många barn som inte får träffa sin pappa eller har mkt liten kontakt, pga att just gömda och liknande böcker faktiskt påverkat, för er Hanna o Marie i förhoppningen om att ni är goda och kloka, vill jag dra paraleller till Arboga och Knutby, skulle dessa händelser kunna inträffat utan att vi fått vetskap om, eller utan att samhället kunnat ingipa? Det förhåller sig helt enkelt så att detta har aldrig hänt ngn i Sverige och kommer troligast inte göra heller, det Amerikanska inlägget behövs intet kommenteras, för jag tycker det är så uppenbart, och sorgligt.
Tack i övrigt det var intressant att läsa här, hittade via M.A's blogg.
Barnperpektivet i Sverige engagerar mig.
En pappa som älskar sin dotter mer än han får.