Söndagens ritual - morgontidning och svart kaffe.
Ett slags dubbelt uppvaknande.
Att läsa tidningen är att bestämma över sin läsning.
Så här ungefär:
Väljer-själv-läsning, bläddrar-förbi-läsning, stannar-upp-och-undrar-läsning, kommenterar-läsning, bläddrar-förbi-läsning, berättar-högt-läsning och ...
vi-är-två-om-tidningen-läsningen.
Läsningen övergår ofta till högläsning för varandra - Du, hör här... och mynnar i det där samtalet kring händelser och skeenden tidningarna presenterar. Ibland läggs tidningen åt sidan och samtalet är i full gång. Det är också en slags läsning. Att se den andre.
Anne-Marie Körling
som undrar - hur läser du morgontidningen?
10 kommentarer:
Precis som miss Marple börjar jag med nekrologerna. :-)
Kanske kan bli mer högläsning av tidningsnotiser nu, sedan vi förbjudit hushållets inbyggare att relatera nattens drömmar...
En bekännelse: jag är djupt beroende av Svenska Dagbladet. Läste att dess tidningsstöd kanske kommer att minska med många miljoner. Jag är väldigt orolig för vad det kan föra med sig. Känns som om en nära vän drabbats av en sjukdom med oviss utgång. Försöker läsa DN också, liksom profylaktiskt. Den saknar något. Personlighet?
Jag läser båda SvD och DN - hemtam i båda tidningarna. Men SvD förvånar mig ständigt, där DN ständigt erbjuder mig den trygghet jag känner för en tidning jag läst i 30 år. Oj, 30 års läsning... det är nog rätt fantasiskt att se sin läsning i pränt. Som om jag själv får syn på min lästrogenhet och förtrogenhet. Jag tror jag känner Niklas Ekdahl, bara det. Anne-marie
Bekännelse - jag har börjat slarvat med morgonläsningen på vardagar - ser det mesta på TV - eller lyssnar med jag springer runt och letar strumpor, borstar tänderna... och springer över tidningarna som tvingande ropar från hallgolvet. Stackarna tänker jag... och tänker ... jag läser när jag kommer hem. Lördag-och söndagstidningarna borde vara dubbelt så tjocka. Jag är dessutom korsordlösare... och önskar att DN inte lägger ut svårighetsgraden i hörnet... Anne-Marie
Måste erkänna att jag inte har nån papperstidning. Men till morgonrutinerna hör, att samtidigt som jag tuggar mina smörgåsar kolla mejl och om det kommit in några kommentarer på min blogg, samt - SvD á la internet.
(Törs man erkänna att jag kikar på serierna! Zits är min favorit tätt följd av Baby Blues.)
Om jag har tid, dvs inte en vardagsmorgon, blir det lite kikande på några bloggar också. Gissa vilka! Jag vet! JAG BORDE KOMMENTERA MERA. FÖRLÅT!!!!!!!
Åh jag är helt beroende av DN. Särskilt för mig som lantis har DN-läsare blivit en allt viktigare del av min identitet. Jag läser GP ibland (abnormt tråkig), låt gå för Svenskan - men ... den är inte jag.
Just tidningsläsande och identitet är intressant. Jag tror att Svante håller med mig lite här - när du pratar om SvD som en nära vän och menar att DN saknar personlighet - tja, det låter som om SvD-läsare kanske är en viktig integrerad del av dig själv på samma sätt som DN är en del av mig. Ännu intressantare naturligtvis om tidningen man identifierar sig med går på tvärs med ens personliga värderingar och uppfattningar på många sätt. Jag är t ex också aftonbladetläsare (ok, jag köper den inte särskilt ofta), och retar mig kollossalt på ledarsidan och många av skribenterna på kultursidan (Åsa ... grrr). Men skulle aldrig aldrig aldrig få för mig att betala pengar för Expressen trots att denna tidning säkert (jag vet inte eftersom jag av princip aldrig läser Expressen) ligger närmare den jag är. Kan någon förklara?
Martin: Ärligt talat känner jag inte någon som längre läser Expressen! Känns som om den tidningen helt spelat bort sig. Däremot blir det också för min del Aftonbladet då och då, fast mest på nätet. Och jag delar ofta inte (heller) de åsikter som förs fram i Svenska Dagbladet, men det är något i förhållningssättet som jag är väldigt svag för. (med undantag då för den hemska bilagan Min helg, som är riktigt pinsam!) DN upplyser mig hela tiden. Det blir gärna lite mästrande, fast så ska de dölja det och då blir det bara värre. Typiskt att de har svårighetsgraderade korsord. Svenska Dagbladet behandlar mig mer som en jämbördig. Och så är det ju Sveriges enda rikstidning. DN kan ibland fyllas med ointressant lokalmaterial. Jag tycker att GP periodvis haft en bra kultursida.
Kan bara instämma i att SvD är en rikstidning på ett annat sätt. Det jag verkligen gillar med SvD är att artiklar och analyser kan vara fetare (som du säger - behandlar en mer som jämlike), nackdelen är att jämliken ofta förutsätts dela en slags elitism som mer folkliga DN (eller i extremfallet extremfolkliga GP) saknar på sätt och vis. DN är bättre på populärkultur och debatt och politik - SvD bättre på finkultur men ofta också på nyheter. Jag har varit lyckligast de perioder då jag haft båda.
Angående GP - kulturdelen är inte alls dum. Inte heller utrikesbevakningen. Men alla jumla lokalnyheter om bortsprungna katter på Hisingen och borttagna övergångsställen i Partille ...
I framtiden borde man ju kunna beställa sin egen tidningsmix. Skulle faktiskt kunna tänka mig att prenna på t.ex. DN:s och SvD:s kulturdelar och DN:s På stan och strunta i resten, som jag lika gärna läser på skärmen. Men då får väl annonsörerna spatt.
Men jaha, jag läser också aftonbladet ibland, men aldrig expressen. Finns inte aftonbladet blir det ingen tidning, men det är ytterst sällan jag läser kvällstidningarna. Däremot ser jag fram emot morgontidningarna av riksslaget - på klockslaget. Och Ninna, skuldbelägg dig inte, kom hit och läs, lämna avtryck om du har lust, läs vad du vill, och ... ja, du vet - friheten att välja. Anne-Marie
Skicka en kommentar