Inbjudan

Anne-Marie Körling,
på spaning i boklådan och överlåter tankarna till er kära läsare.
Kommentera gärna!

Den demokratiska bokreakatalogen

Dagens bokreakataloger är inte vad de varit förut. Skönlitteraturen är satt på undantag, de romaner vi ser inbundna har vi ju redan köpt – eller ratat i pockethyllorna. Klassiska bokreatraditioner som kassar med förhandsbeställningar och nattöppna boklådor är också på väg bort, och mest köper vi numera fackböcker.

Jag tittar på sidorna med romaner i Akademibokhandelns katalog. Förpassade till sidan 40. Alla böcker försedda med en liten prudentlig innehållspuff. Undrar bara vem som läser dessa små beskrivningar, och undrar vad de fyller för syfte? Om man inte bara hastar förbi dem öppnar sig märkliga små texter.

Vissa blir som små noveller i sig själva: "Trots omgivningens varningar beslutar Katja Löfdahl att avdela en större summa pengar till ett barnhem" (Kajsa Ingmarsson, Den ryske vännen). "Gallerichef Malory Prices liv förändras drastiskt då hon blir inbjuden till det magnifika huset på höjden strax utanför staden" (Nora Roberts, Nyckeln till ljuset). Andra skulle lätt platsa i Langes 80 romaner för dig som har bråttom: "Doktor Glas förälskar sig i den unga vackra Helga, som är fast i ett hopplöst, kärlekslöst äktenskap. Ständigt ser han den motbjudande pastor Gregorius".

Ibland blir det så vagt och intetsägande att beskrivningen kan passa nästan alla romaner av samma typ: "Passionerat ödesdrama med verklighetsbakgrund" (Jungfruns älskare, Phillippa Gregory). Nähä? "Slumpartade möten får oanade konsekvenser och allt kan hända i de till synes mest vardagliga människornas liv", sägs det om Austers Dårskaper i Brooklyn (och kan väl sägas om all magisk realism från 1967 och framåt). Vem hittar på dessa beskrivningar?

Och vem vill egentligen läsa Gösta Berling efter att ha läst beskrivningen "Den mustiga skrönan från författarinnans älskade Värmland". Mustig skröna? Jag osäkrar min revolver.

Den andra funderingen jag får är hur man hittar rätt roman när hela upplägget är så demokratiskt. För att finna det jag söker måste jag på förhand veta ganska mycket om litteratur, eftersom katalogen inte gör någon skillnad på finlitteratur och fuldito. Du letar efter något spännande och lättsamt, men står tillslut utanför bokaffären med en blytung debattroman av blivande nobelpristagare. Eller letar efter en gripande kärleksroman, men upptäcker väl sent att du köpt skräp producerat på författarfabrik. Katalogen ger inte mycket till vägledning. Vad ska jag välja? "En berättelse om att bli övergiven, om att våga möta nya utmaningar och se det positiva i livets nyckfulla vändningar" (Dejtingleken, Danielle Steel), eller "Teena Maguire borde aldrig tagit den där genvägen hem efter 4 juli-festen. Inte efter midnatt. Inte genom parken" (Joyce Carol Oates, Våld).

Det hela påminner givetvis om smakbeskrivningarna i Systembolagets katalog. Smaken på Mezzacorona Teroldego Rotaliano (52 kr) beskrivs som "ungdomlig, frisk och fruktig smak med inslag av körsbär, blåbär, lakrits och gräs", medan Domaine de Courteillac (102 kr) beskrivs som "ungdomligt fruktig smak med liten jordton, inslag av fat, blåbär, svarta vinbär och örter". Vilket vin är godast? Tja, här har vi ju i alla fall priset som en liten fingervisning. Så inte i reakatalogen där både Denise Rudberg och Thomas Mann går lösa på 79 kronor.

Det finns givetvis något mycket fint att Clare Naylors Stjärnfabriken ("En nästan sann skildring av det galna livet i Hollywood.") står jämte Buddenbrooks, Björn Ranelid granne med Orhan Pamuk. Men jag är ändå lite tveksam.

För er som alltså vill ha lite vägledning, gå till DN:s favoritlista,
SvD, Aftonbladet eller GP.

Martin Sandberg har detta år förhandsbeställt barnböcker för typ 800 kronor på Bokus och Adlibris. Det blir fler godnattsagor denna vår, Marius.

Andra bloggar om: bokrea, Martin Sandberg, litteratur, boktips, böcker

Elever processar stavning

Mina elever skriver gärna och mycket. Jag lyssnar noga och aktivt på vad varje elev har skrivit. När elever läser högt gör de självständiga upptäckter; de ser sina felstavningar, hur de måste komplettera sin text, och att det blir tröttsamt med alla och, samt att man inte kan använda han, hon, den hur många gånger som helst - För till slut glömmer man ju bort vem den där den var, berättar eleverna. De gör tillägg och utför ändringar.
De upptäcker också att de stavat fel, de stannar upp och undrar
- Va... det här ser konstigt ut, säger eleven och fortsätter att ut-läsa för mig. Det eleverna stannar upp vid har de en inre representation av, tänker jag. Ordet ser inte rätt ut. Ordet stavas inte så. Det är viktiga iakttagelser eleven gör.Processen börjar vid frågan - Men hur stavas det då?
Vi har tillsammans utvecklat denna process till att en aktivitet hur att utveckla stavningen och medvetandegöra stavning och stavningens betydelse. Elevaktiviteten har blivit omfattande och framgångsrik. Eleverna har blivit medvetna om detta med stavning. Denna medvetenhet leder till lärande.


Anne-Marie Körling,
undervisar i en ny klass, årskurs fem, och funderar ständigt över stavning och rödpenna, elevtexter och lärargensvar.

Fantasin i verkligheten

Mitt i det verkliga finns ett oändligt utrymme för fantasin.

Anne-Marie Körling
fotograferade och funderade.

Lotta-elegierna. Merri Viks ungdomsböcker blir högstämd poesi.

Haha! Påminner om hustruns och mitt allra fånigaste påhitt: att placera in mer eller mindre autentiska Lottaboks-titlar i samtalet. Som: "Du klarar skivan, Martin!", "Mitt i prick, Martin!" och "Rena snurren, Martin!". Lätt vanebildande och fullständigt obegripligt för de oinvigda.

Svante kommenterar mitt inlägg om Klass 9A. Inspirerad av honom och hans hustru letade jag upp författarinnan Merri Viks bibliografi. Hon hette egentligen Ester Ringnér-Lundgren (1907-1993) och gav mellan åren 1951 och 1991 ut 135 barn- och ungdomsböcker på B. Wahlströms. Förutom de Lotta-böcker Svante alluderar på märks titlar som Kvirre och Hoppsan i Vilda Västern, och Kaja och de nio elefanterna.

Jag instämmer med Svante och hans hustru; det finns något inspirerande med titlarna på Lottaböckerna. Och eftersom poesi känns rätt just nu, Borås Tidnings debutantpris gick till Viktor Johansson, och Anders Olsson tar plats i akademin (se ockå här), har jag helt enkelt satt ihop alla 47 lottatitlar i kronologisk ordning (1958-1991) till en liten dikt, så här medan orkanvindar dramatiskt sveper in över ett plågat Göteborg där vi bor.

Versmåttet får nog därför bli elegin; grekisk klagodikt med sex fallande stavelser i första raden och fem fallande i andra. Bäva månde Gullan Bornemark.

Lotta-elegierna

Dét är Lótta, förstás! Ja, se Lótta! Lótta är sig lík.
Skárp dig, Lotta! Lótta slår tíll. Fára på táket,

Lótta! Vilken skíva, Lótta! Skriv úpp det, Lótta! Rena snúrren,
Lótta! Sé dig för, Lótta! Bra gíssat, Lótta!

Plátt fall, Lótta! Rena mórkret, Lótta! Héjda dej, Lótta!
Fúll fart, Lótta! Árma Lótta! Vílken

fúllträff, Lótta! Håll másken, Lótta! Lótta i tópp. Var
glád, Lotta! Vílken váls, Lotta! Féstligt, Lótta!

Vílken túr, Lotta! Álla tíders Lotta. Réna karuséllen,
Lótta! Ge áldrig úpp, Lotta! Mítt i príck,

Lótta! Lótta går till sjóss. Det spókar, Lótta! Lótta
gár till váders. Héja Lótta! Tóppen,

Lótta! Fýndigt, Lótta! Full rúlle, Lótta! Réna
církusen, Lótta! Rákt i plúrret, Lótta!

Én ros åt Lótta. Kára Lótta. Álltid Lótta.
Lýcka tíll, Lótta! Då kór vi då, Lótta!

Lásning för Lótta. Glad sómmar, Lótta! Vísst är det kónstigt,
Lótta. Det órdnar sig, Lótta! Hélt otróligt,

Lótta. Líselott, Lóttas dótter.

Martin Sandberg gillar verkligen fåniga litterära experiment i Queneaus anda. Roligast så klart Hundra tusen miljarder dikter (Bakhåll 1991). DN:s sonettmaskin bygger på samma idé.

Andra bloggar om: Martin Sandberg, litteratur, ungdomslitteratur, barnböcker, böcker, Merri Vik, Lotta-böckerna, Gullan Bornemark, Anders Olsson, Svenska Akademien, Viktor Johansson, elegi, Svante Skoglund, Raymond Queneau

Sportlovstider

Mina elever suckar, stönar och ser trötta ut. Varför har alla lärare prov samtidigt? frågar de och visar sina fulltecknade almanackor. Sex prov på två veckor. Det är en jätteambitiös klass och kraven som de ställer på sig själva och som vi lärare ställer på dem är höga. För höga, tycker de. Vi pallar inte mer, suckar en av killarna, vi har pratat med vår mentor och med rektorn. Förmodligen, säger jag i ett försök att ge ett genomtänkt svar, tänker vi lärare ungefär likadant, samtidigt som vi är dåliga på att kommunicera med varandra. Vi har en digital provpärm, sant, men alla använder inte den, säger jag. Och inser med ens att jag själv tillhör dem som glömmer bort den ibland. För ofta.

Jag har hört elever klaga på ojämn arbetsbelastning ända sedan jag började som lärare. På min förra skola var det likadant. Och nu, när jag själv sitter vid skrivbordet sista dagen före sportlovet (och borde göra annat än att skriva det här) och samlar ihop buntarna med texter som åker med hem över ledigheten, undrar jag hur man egentligen gör för att få jämnare arbetsbelastning i skolan. För elevernas skull, framför allt. Men också för oss lärare.

Det första jag bör göra är väl att dra mitt strå till stacken och skriva in alla mina prov och större inlämningsuppgifter i provkalendern, antar jag. Här framför mig ligger min planering för en av mina två A-kurser i historia. Två saker att skriva in. Prov i mars och en inlämning i april. Annars är jag dålig på makroplaneringar. Tar någon månad i taget. Det blir ju ändå aldrig som man tänker sig. Eller hur? Med ett undantag då, förstås. Före sportlovet hamnar alltid en examination. Hur dåligt man än planerar.

Carl-Johan Markstedt, som tänker göra ett allvarligt försök att integrera wikisar i sin undervisning under kommande våren – om någon redan provat skulle jag gärna höra hur ni gjort och hur det gick.

Andra bloggar om: Prov, skolan, sportlov, rättning, undervisning, Carl-Johan Markstedt

Att våga inte vara bäst kan också vara väldigt bra

Idag - apropå gårdagens inslag om tävlande - bara ett radiotips i alla enkelhet. Tendens i P1, som ju nästan alltid bjuder på tanketänjande lyssning, kör en programserie om att förlora/vinna/vara framgångsrik. Roligt t.ex. att höra om "MVG-tjejen" som väljer byggprogrammet (bland annat) för att uppleva hur det är att INTE vara bäst i klassen. Skynda lyssna - programmen ligger bara ute i en månad. Klicka här om du vill höra det program som handlar om unga människors framtidsplaner.

Svante Skoglund som en gång var medlem i Sveriges radioklubb

Klass 9A igen - är det lokalerna som avgör?

SVT:s serie Klass 9A har blåst liv i skoldebatten. Det är bra. Och trots att jag ibland tror mig ha hört de flesta synpunkterna och lösningsförslagen - från "återinför spöstraffet" till "datorisera hela skiten" - konstaterar jag att jag ännu kan förvånas. Det är kanske också bra.

När Svenska Dagbladet på sin webbplats frågar läsarna vilken enskild faktor som är viktigast för en bättre skola blir svaret: lokalerna! Jag tappar adjunkthakan. Kan det vara sant? Att det inte är lärarna det handlar om? Föräldrarna? Eleverna? Eller ens betygen, som brukar vara ett säkert kort i den allmänna skoldebatten? Nänä. Lokalerna. Så lyder det svar som fått störst uppslutning.

Är det bara jag som ryser inför den självklara konsekvensen? Read my lips: Martin Timell blir vår nästa skolminister.

Svante Skoglund, som erkänner att han är inredningsdyslektiker och aldrig låtit sin från födseln svaga arbetslust stimuleras av nya, piffiga gardiner eller ännu ett par ergochica stolar från Kinnarp.

Andra bloggar om: heminredning, Johannesskolan, klass 9A, Martin Timell, skolan, skoldebatt, Svante Skoglund, Svenska Dagbladet, Jan Björklund, utbildning

Apropå 9A - är det verkligen så fult att tävla?

Bland kommentarerna till Martins blogg om SVT:s stora satsning Klass 9A hittar jag reaktioner som jag - i alla fall till för några timmar sedan - kunde ha skrivit själv. Jag syftar på de röster som ifrågasätter tävlingsinslaget i programmet. Klassen ska ju bli en av Sveriges tre bästa. Ganska fånigt, va? SVT borde tona ned resultatfixeringen, tycker en kommentator. Livet handlar ju inte om att tävla.

Jag håller med. Livet handlar inte om att tävla. Detta är en viktig insikt som till exempel kan ha ett mycket välgörande inflytande på ens nära relationer (fast jag borde kanske ha stått på mig om den där resan till Florens...).

Dessutom har vi väl lite till mans börjat få jättenog av de senaste årens myckna TV-tävlande. Jag har slutat följa Idol, Let's Dance och liknande program för att formatet helt enkelt inte känns roligt längre. Orkar inte höra en gång till att nån sitter säkert. Att SVT nyligen hängt på med en programledartävling med tremannajury och allt känns riktigt riktigt östtyskt okreativt.

Ändå. När allt kommer omkring. Till syvende och sist. Är det något som inte riktigt känns bra här. Jag vacklar.

Jag "vet" ju sedan länge att det är fult att tävlas. Det fick jag lära mig på 1970-talet (då det sattes betyg varje termin från åk 1 och vi hela tiden hade provräkningar och andra mätningar/tävlingar som mycket effektivt sorterade ut de elever som inte fattat vad som VERKLIGEN gällde) och på 1980-talet (på lärarhögskolan, där det också sattes graderade betyg oklart på vilka grunder).

Men, men och åter men.

Tänk om det är så att väldigt många, inte minst unga, människor sporras av tanken på att vinna. Att de gör bättre från sig då. Att de till och med fortsätter att vilja tävla ibland som vuxna. De vill ha högre lön, kanske. Få bekräftele på att de presterat väl.

Så jag har tänkt om.

Att man tävlar (individuellt eller som här kollektivt) med andra om att nå uppsatta mål innebär inte att man likställer något så allvarligt som "livet" med en tävling. De flesta kan sannolikt skilja mellan "tävla på jobbet" och att "vara en schysst medmänniska". De som har svårigheter i det avseendet kan väl fortsätta att snacka med förstående bartendrar.

Jag tror snarare att en hel del elever skadas av skolans ambivalens inför tävlandet. "Det viktigaste är att du utvecklas i din egen takt" är en vacker tanke. Lika vacker som den är förljugen - och många gånger förödande för individens utveckling. (På hur många arbetsplatser får människor utvecklas i sin egen takt? Till och med Samhall brottas med lönsamhetskrav.) För många individer tarvas externa "drivmedel". Det behöver inte ha ett smack med människo- eller kunskapssyn att göra. Vi pratar basic psychology.

Lurar möjligen bakom tävlingsfobin farhågan att skillnaderna mellan individerna ska komma i dagen? Men om tävlandet medför att både den lägsta och den genomsnittliga prestationen höjs, vad gör det då om några drar ifrån? Är kanske det utmärkande (bland många andra egenskaper) för den goda pedagogen att han/hon kan sätta upp konkreta tävlingsmål och sporra alla fram mot en möjlig seger?

Svante Skoglund som lärt sig mycket matnyttigt av att spela Monopol, bluffstopp och back gammon - och av att förlora i badminton

Andra bloggar om: klass 9A, johannesskolan, skolan, lärare, Svante Skoglund, SVT, tävla, utbildning

Klass 9A - en skoldebattens mädchen für alles

I helgen såg jag första avsnittet av tevesåpan om klass 9A på Johannesskolan i Malmö. Ikväll sänds avsnitt två (som jag inte kan se – ingen teve på stugan, sportlov. Men läs artikel i dagens SvD). Mycket mer intressant och mycket mer välgjort än vad jag trott. Mycket snyggt förpackat, roliga, sympatiska elever och lärare, inte påträngande irriterande speakerkommentarer. Jag gillar det (även om SVT fifflat lite). Det är jag inte ensam om.

Klass 9A kommer att vara allas älskling denna vår och kommer att tjäna många syften. Tidningarna ligger fortfarande lite lågt (men det bloggas en del. Se våra närmaste bloggbekanta Fred och Mats, massor med andra blogglänkar i anslutning till DN-artikel här), även om DN nu börjat med en ny serie om skolor som lyckas (läs om en nia i Bergshamra, som lyckats vända en verkligen katastrofal situation till succé - med deras gamla vanliga hårt jobbande lärare) Det som i alla fall jag höjer på ögonbrynen åt angående 9A är att glädjen förefaller ganska unison, förutom en sågning Göteborgs Posten och vissa invändningar i Sydsvenska Dagbladet.

Ingrid P Bosseldal i GP menar att problemet är att elever som är okunniga och deprimerade hängs ut till allmän beskådan. Jag kan sympatisera med den tanken (precis som jag sympatiserade med gnällspikarna på nittiotalet som tyckte att Robinson var fascistteve. Och satt sedan klistrad varje lördag i typ tre år).

Patrik Svensson i Sydsvenskan ser snarast problemet som att eleverna i andra klasser lämnas utanför och inte blir frälsta av superlärare (Patrik – allvarligt, vinden har vänt. Man kan inte resonera så här längre. Man kan inte det), men han provoceras också av att alla andra faktorer som ”resurser, organisation, pedagogik, läroplan, handledning […], elevens förutsättningar, det i hemmet bestämda: klass, ekonomi, utbildningsnivå” inte ges någon betydelse.

Men tänk om det i själva verket är så enkelt? Tänk om det är så enkelt som att det är läraren och lärarens förmåga att organisera och entusiasmera och kommunicera mål och innehåll. Tänk om.

Ett tecken i tiden är att det är så många som tycker just så angående serien. Och att dessa gärna har helt andra åsikter i övrigt (milt uttryckt). Den pålitlige vänstersossen Olle Svenning som är en gammal (mycket osentimental) elev på skolan konstaterar att ”Johannesskolans inlånade lärare vill spränga bort, eller lära bort, dessa självbilder av otillräcklighet. Inte som förr i tiden hos en eller två och tre utan hos alla i klass 9 A”. Med bra lärare kan man bli av med klassamhället.

PJ Anders Linder som inte är känd för att hålla med Svenning i övrigt kommer fram till samma slutsats. Också han framhåller vikten av att elever måste förstå att de är bra på mycket. Och argumenterar för att det är just lärarna det hänger på. För att citera Maria Francke i Sydsvenskan: ”det är såklart en lysande programidé, som visar att yrkeskunskap och entusiasm och grundläggande färdigheter i psykologi och en så simpel sak som lite gammeldags medmänsklighet ofta är vad som behövs från lärarnas sida för att eleverna ska tända till och börja bry sig ”.

Lilla högerspöket Laban, Peter Wolodarski i DN, tycker att serien tydligt visar att det är i lärarnas status och ämneskunskaper inte bara skolans hela problem ligger utan också dess lösning. Här är vi ju ganska långt borta från hur Olle Svenning såg programmet. Såg de samma program?

Men fjärran känns i alla fall den skoldebatt som lägger andra fokus på frågan. Och det tror jag svensk skola vinner på. Istället för att käbbla om resurser som aldrig kommer att bli större, på nittiotalskrisen som om ni kommer ihåg var på nittiotalet före den massiva högkonjunktur vi nu upplever, på att Sverige har så många invandrare som har så svårt att lära sig något och som därmed ständigt drar ner vårt fina skolsystem i internationell rankning, vikten av tidigare eller senare betyg – eller min egen käpphäst: olika undergörande undervisningsmetoder – sätts sökarljuset där det finns störst möjlighet att hitta något, - på lärarna. Inga bra lärare, ingen bra skola.

Det ska därför bli intressant att se hur debatten om serien utvecklar sig. Alla ser på den med sina ideologiska filter. Alla kommer att göra sina tolkningar om varför superlärarna lyckas. Jag hoppas av denna anledning på mycket klassrumsscener.

Min ideologiska tolkning är redan klar och väntar bara på bekräftelse (givetvis kommer allt jag ser i serien bekräfta denna tes). Om man förutsatt sig att lyfta en svag/medelmåttig klass till att bli en av Sveriges tre bästa, hur gör man då? Min tolkning gissar jag kommer att vara att superlärarna är mycket målfokuserade och utnyttjar den dyrbara tid de har tillsammans med eleverna till vettig undervisning. Tanken att man ska nå detta höga mål genom sk fri forskning och små arbeten – visst känns det som en fullständigt sinnesjuk idé?.

PJ Anders Linder kommer att konstatera att dessa lärare är en högutbildad elit vars engagemang genom individuell lönesättning förmodligen också lönat sig. Olle Svenning kommer konstatera att lärarna har ett brinnande rättvisepatos, och kämpar ute i kritdammet mot ett förtryckande klassamhälle. Inte mig emot.

För det är debatten om skolan hör hemma. Vad gör de enskilda lärarna i klassrummen? Hur ska vi få tag på engagerade och kunniga unga människor som vill ägna sig åt detta roliga – och krävande – yrke? Och hur få dessa att ägna sig åt rätt saker?

Det är i detta sammanhang som Maciej Zarembas artiklar om lärarhögskolan i Stockholm blir så förfärande (artikel ett här, artikel två här). En rullstolsburen elev med neuropsykiatriska störningar utbildar sig till förskollärare för att jobba på dagis? Elever med invandrarbakgrund som inte kan ordentlig svenska ska bli svensklärare? Studenter som tycks ha som sin mission att tvinga på universitetet minst sagt omstridda teorier om sexuell identitet – snarare än att lära sig hantverket som lärare. Och som sedan anmäler skolan för kränkande särbehandling för att de antingen blivit underkända eller inte fått den hjälp som de skulle behövt för att bli godkända.

Klass 9A kommer förhoppningsvis att än mer skapa opinion i denna fråga: det är lärarna det hänger på. Självklart ingår lärare i ett organisatoriskt sammanhang, och självfallet kan en enskild skola vara mer eller mindre bra att verka i. Självfallet har föräldrarna en enormt viktig roll. Självklart måste den statliga kontrollen över skolsystemet på olika sätt ökas för att garantera likvärdighet mellan skolor och skolformer. Och självfallet är de utbildade på ett mer eller mindre lämpligt vis. Men fortfarande: det är oss lärare det hänger på.

Martin Sandberg kommer ihåg ett gäng damer på sin egen utbildning som skrev en lång litania till Göteborgs Posten om att de på A-kursen i litteratur var tvungna att läsa så många romaner.

Läs även andra bloggares åsikter om johannesskolan, utbildning, lärarhögsskolan, Peter Wolodarski, klass 9A, Maciej Zaremba, Olle Svenning, PJ Anders Linder, skolan, skoldebatt