Lärare (auto vexactor) – ett släkte självplågare?

Madeleine Ellvin funderar över en vanlig åkomma

Lördagkväll. Middag hos goda vänner. Gästerna, alla medelålders föräldrar med intressanta yrken, har just avnjutit värdinnans lammracks med ugnsrostade rotfrukter och ska nu inmundiga efterrätten. Vinet har fått tungorna att lossna, stämningen att stiga och de alldagliga, neutrala samtalsämnena är avklarade. Det är alltid då tidpunkten infaller: diskussionen om dagens skola. Och det är då jag alltid tvekar: ska jag eller ska jag inte säga att jag är lärare? Att erkänna att jag är lärare är som att släppa loss en åsiktstsunami: alla har något att säga och de är per automatik experter, för de har ju alla gått i skola själva och så har de barn, vars lärare det finns mycket övrigt att önska om.

Efter alla negativa tidningsskriverier är den vanligaste repliken emellertid:

- Hur står du ut med att vara lärare?!

Ja, det brukar jag ofta fråga mig själv. Jag har efter tjugo år en usel lön och en framtida usel pension (de elever jag släpper ur nian kommer tillbaka efter fem år som hantverkare och tjänar mer. Nej, jag är inte avundsjuk – det är skoj att de lyckas här i livet). Jag har ingen egen dator (delar en fem år gammal, långsam dinosaurie med en kollega). Jag får ingen betald fortbildning i mitt ämne (skolans ekonomi är i år så usel att de inte anser sig ha råd att betala 225 kronor per år, dvs. knappt 20 kronor per månad, för att ge svensklärarna ett medlemskap i Svensklärarföreningen, så att de kan följa med i den senaste forskningen kring svenskämnet).

Jag har usla arbetstider (arbetar först en reglerad arbetstid i skolan - fylld av undervisning, konferenser, dokumentation, e-postande och elevkontakter -, sedan med planering och uppsatsrättning hemma, på den så kallade förtroendetiden kvällstid och helger, långt över 45 timmar i veckan).

Kanhända är jag självplågare? Kanhända är det min dåliga karma från ett tidigare liv som gjort att jag återfötts som lärare? Eller är det min gamla syo-konsulent som lurade in mig på fel högskoleutbildning?

Nej, tyvärr är lösningen enklare än så. Det handlar om människor, och förmånen att få finnas där under tre dramatiska år. Det är för att jag under en vanlig arbetsvecka får vara med när:

* Filip efter ett antal lektioner lyckligt lyckas ta ut alla satsdelar i en mening.
* Greta tröstar Lisa, då hennes första kärlek tagit slut.
* Josef räcker upp handen och säger: ”Den här debatten om Liza Marklunds Gömda och en sann historia, är inte det samma sak som författarna till Robinson Crusoe och Gullivers resor gjorde för att få läsarna att tro att deras böcker var sanna?”
* 38 fjortonåringar läser tyst i sin egen bänkbok under 40 minuter, så att jag själv hinner läsa 45 sidor i min egen bok.
* Anna ringer sin mamma och talar om att någon snott hennes skor, så nu måste mamma hämta henne med bil.
* Kalle, som har dyslexi, hittar för första gången en bok som han lustläser från pärm till pärm. När mamman får veta detta, strålar hon mer än Kalle själv.
* Lucia säger att hon ska sluta röka för de har sett en så otäck film med svarta lungor på No:n.
* Olle äntligen klarar omprovet i matte. På tredje försöket.
* Khalid förstår varför man ska ha styckeindelning i en text och också lyckas tillämpa detta för första gången.
* Sofia håller en lysande presentation om Harry Martinssons Aniara.
* Linn och Mona spelar upp en sketch om mobbing på livskunskapen.
* Anton förklarar för Moa hur det här med talstreck fungerar. Och hon förstår.
* Liza, som för två år sen inte sa ett pip, vågar ta plats, spelar med i Romeo och Julia och får njuta av applåder.
* Andreas kommer själv till skolan, nykter, och utan att vi behöver ringa efter honom.
* Marielle, en f.d. elev med trasslig uppväxt, efter sju år e-postar mig från Frankrike och visar bilder på sin nyfödda dotter.
* Olle glädjestrålande meddelar att jag inte behöver ställa upp stolarna i storarbetsrummet, för det har han och resten av grabbarna redan gjort.

Kära elever, utan er skulle jag inte stanna en endaste minut till i skolans värld!

Madeleine Ellvin är svensklärare år 7-9 och är också styrelseledamot i Svensklärarföreningen

Klass 9A igen - är det lokalerna som avgör?

SVT:s serie Klass 9A har blåst liv i skoldebatten. Det är bra. Och trots att jag ibland tror mig ha hört de flesta synpunkterna och lösningsförslagen - från "återinför spöstraffet" till "datorisera hela skiten" - konstaterar jag att jag ännu kan förvånas. Det är kanske också bra.

När Svenska Dagbladet på sin webbplats frågar läsarna vilken enskild faktor som är viktigast för en bättre skola blir svaret: lokalerna! Jag tappar adjunkthakan. Kan det vara sant? Att det inte är lärarna det handlar om? Föräldrarna? Eleverna? Eller ens betygen, som brukar vara ett säkert kort i den allmänna skoldebatten? Nänä. Lokalerna. Så lyder det svar som fått störst uppslutning.

Är det bara jag som ryser inför den självklara konsekvensen? Read my lips: Martin Timell blir vår nästa skolminister.

Svante Skoglund, som erkänner att han är inredningsdyslektiker och aldrig låtit sin från födseln svaga arbetslust stimuleras av nya, piffiga gardiner eller ännu ett par ergochica stolar från Kinnarp.

Andra bloggar om: heminredning, Johannesskolan, klass 9A, Martin Timell, skolan, skoldebatt, Svante Skoglund, Svenska Dagbladet, Jan Björklund, utbildning

Klass 9A - en skoldebattens mädchen für alles

I helgen såg jag första avsnittet av tevesåpan om klass 9A på Johannesskolan i Malmö. Ikväll sänds avsnitt två (som jag inte kan se – ingen teve på stugan, sportlov. Men läs artikel i dagens SvD). Mycket mer intressant och mycket mer välgjort än vad jag trott. Mycket snyggt förpackat, roliga, sympatiska elever och lärare, inte påträngande irriterande speakerkommentarer. Jag gillar det (även om SVT fifflat lite). Det är jag inte ensam om.

Klass 9A kommer att vara allas älskling denna vår och kommer att tjäna många syften. Tidningarna ligger fortfarande lite lågt (men det bloggas en del. Se våra närmaste bloggbekanta Fred och Mats, massor med andra blogglänkar i anslutning till DN-artikel här), även om DN nu börjat med en ny serie om skolor som lyckas (läs om en nia i Bergshamra, som lyckats vända en verkligen katastrofal situation till succé - med deras gamla vanliga hårt jobbande lärare) Det som i alla fall jag höjer på ögonbrynen åt angående 9A är att glädjen förefaller ganska unison, förutom en sågning Göteborgs Posten och vissa invändningar i Sydsvenska Dagbladet.

Ingrid P Bosseldal i GP menar att problemet är att elever som är okunniga och deprimerade hängs ut till allmän beskådan. Jag kan sympatisera med den tanken (precis som jag sympatiserade med gnällspikarna på nittiotalet som tyckte att Robinson var fascistteve. Och satt sedan klistrad varje lördag i typ tre år).

Patrik Svensson i Sydsvenskan ser snarast problemet som att eleverna i andra klasser lämnas utanför och inte blir frälsta av superlärare (Patrik – allvarligt, vinden har vänt. Man kan inte resonera så här längre. Man kan inte det), men han provoceras också av att alla andra faktorer som ”resurser, organisation, pedagogik, läroplan, handledning […], elevens förutsättningar, det i hemmet bestämda: klass, ekonomi, utbildningsnivå” inte ges någon betydelse.

Men tänk om det i själva verket är så enkelt? Tänk om det är så enkelt som att det är läraren och lärarens förmåga att organisera och entusiasmera och kommunicera mål och innehåll. Tänk om.

Ett tecken i tiden är att det är så många som tycker just så angående serien. Och att dessa gärna har helt andra åsikter i övrigt (milt uttryckt). Den pålitlige vänstersossen Olle Svenning som är en gammal (mycket osentimental) elev på skolan konstaterar att ”Johannesskolans inlånade lärare vill spränga bort, eller lära bort, dessa självbilder av otillräcklighet. Inte som förr i tiden hos en eller två och tre utan hos alla i klass 9 A”. Med bra lärare kan man bli av med klassamhället.

PJ Anders Linder som inte är känd för att hålla med Svenning i övrigt kommer fram till samma slutsats. Också han framhåller vikten av att elever måste förstå att de är bra på mycket. Och argumenterar för att det är just lärarna det hänger på. För att citera Maria Francke i Sydsvenskan: ”det är såklart en lysande programidé, som visar att yrkeskunskap och entusiasm och grundläggande färdigheter i psykologi och en så simpel sak som lite gammeldags medmänsklighet ofta är vad som behövs från lärarnas sida för att eleverna ska tända till och börja bry sig ”.

Lilla högerspöket Laban, Peter Wolodarski i DN, tycker att serien tydligt visar att det är i lärarnas status och ämneskunskaper inte bara skolans hela problem ligger utan också dess lösning. Här är vi ju ganska långt borta från hur Olle Svenning såg programmet. Såg de samma program?

Men fjärran känns i alla fall den skoldebatt som lägger andra fokus på frågan. Och det tror jag svensk skola vinner på. Istället för att käbbla om resurser som aldrig kommer att bli större, på nittiotalskrisen som om ni kommer ihåg var på nittiotalet före den massiva högkonjunktur vi nu upplever, på att Sverige har så många invandrare som har så svårt att lära sig något och som därmed ständigt drar ner vårt fina skolsystem i internationell rankning, vikten av tidigare eller senare betyg – eller min egen käpphäst: olika undergörande undervisningsmetoder – sätts sökarljuset där det finns störst möjlighet att hitta något, - på lärarna. Inga bra lärare, ingen bra skola.

Det ska därför bli intressant att se hur debatten om serien utvecklar sig. Alla ser på den med sina ideologiska filter. Alla kommer att göra sina tolkningar om varför superlärarna lyckas. Jag hoppas av denna anledning på mycket klassrumsscener.

Min ideologiska tolkning är redan klar och väntar bara på bekräftelse (givetvis kommer allt jag ser i serien bekräfta denna tes). Om man förutsatt sig att lyfta en svag/medelmåttig klass till att bli en av Sveriges tre bästa, hur gör man då? Min tolkning gissar jag kommer att vara att superlärarna är mycket målfokuserade och utnyttjar den dyrbara tid de har tillsammans med eleverna till vettig undervisning. Tanken att man ska nå detta höga mål genom sk fri forskning och små arbeten – visst känns det som en fullständigt sinnesjuk idé?.

PJ Anders Linder kommer att konstatera att dessa lärare är en högutbildad elit vars engagemang genom individuell lönesättning förmodligen också lönat sig. Olle Svenning kommer konstatera att lärarna har ett brinnande rättvisepatos, och kämpar ute i kritdammet mot ett förtryckande klassamhälle. Inte mig emot.

För det är debatten om skolan hör hemma. Vad gör de enskilda lärarna i klassrummen? Hur ska vi få tag på engagerade och kunniga unga människor som vill ägna sig åt detta roliga – och krävande – yrke? Och hur få dessa att ägna sig åt rätt saker?

Det är i detta sammanhang som Maciej Zarembas artiklar om lärarhögskolan i Stockholm blir så förfärande (artikel ett här, artikel två här). En rullstolsburen elev med neuropsykiatriska störningar utbildar sig till förskollärare för att jobba på dagis? Elever med invandrarbakgrund som inte kan ordentlig svenska ska bli svensklärare? Studenter som tycks ha som sin mission att tvinga på universitetet minst sagt omstridda teorier om sexuell identitet – snarare än att lära sig hantverket som lärare. Och som sedan anmäler skolan för kränkande särbehandling för att de antingen blivit underkända eller inte fått den hjälp som de skulle behövt för att bli godkända.

Klass 9A kommer förhoppningsvis att än mer skapa opinion i denna fråga: det är lärarna det hänger på. Självklart ingår lärare i ett organisatoriskt sammanhang, och självfallet kan en enskild skola vara mer eller mindre bra att verka i. Självfallet har föräldrarna en enormt viktig roll. Självklart måste den statliga kontrollen över skolsystemet på olika sätt ökas för att garantera likvärdighet mellan skolor och skolformer. Och självfallet är de utbildade på ett mer eller mindre lämpligt vis. Men fortfarande: det är oss lärare det hänger på.

Martin Sandberg kommer ihåg ett gäng damer på sin egen utbildning som skrev en lång litania till Göteborgs Posten om att de på A-kursen i litteratur var tvungna att läsa så många romaner.

Läs även andra bloggares åsikter om johannesskolan, utbildning, lärarhögsskolan, Peter Wolodarski, klass 9A, Maciej Zaremba, Olle Svenning, PJ Anders Linder, skolan, skoldebatt