Gästinlägget: Hitta textens budskap

Janis från vår favoritblogg Metabolism funderar över om det egentligen är så spännande att koka ner romaner till enkla slagord

Det finns vanligt förekommande moment i svenskämnet som jag ofta funderar över. Kritiskt. Jag funderar till exempel över om man inte motarbetar det man är ute efter i litteraturundervisningen, nämligen att fördjupa sig i texten för att nå en djupare förståelse, både av innehåll och av författarens grepp att förstärka det skrivna, genom vissa sätt man (på vissa håll) arbetar med litteraturen på.

Ett sådant sätt är momentet: ”Läs novellen/romanen och hitta budskapet”.

En skönlitterär text har teman, motiv, symboler – men baske mig om de per automatik alltid har ett budskap! Ändå pågår det en oförtröttlig jakt efter budskap i många klassrum runt om i skolans svenskundervisning (nej, inte överallt)!

Innan någon undrar om jag helt förnekar ”budskapets” existens ska jag inflika att förnekar gör jag inte alls. Visst finns det budskap i texter, författarens eller de man lägger in själv i sin läsning, medvetna eller omedvetna. Jag menar bara att budskap ofta är mer komplicerade, mer dunkla och svårfångade än att de snabbt och lätt kan hittas efter bara en (elev-)snabb genomläsning. Och sällan är de så explicita och lätt tydda att de kan summeras kort i en liten fyrkantig ruta på ett svarsblad (jodå, sådana svarsblad finns). Och inte är det väl budskapen vi ska börja prata om direkt efter att vi läst texten?

Fy, vad tråkigt det skulle vara att läsa om alla romaner och noveller hade ett budskap som kan summeras i en kort mening. Är inte det att reducera skönlitteraturen?

En bibeltext har ett budskap. En gammal sedelärande fabel har det. En folksaga har det (fastän kanske så gömt och ”så psykoanalytiskt” så det går alla andra än freudianer förbi). Stora delar av barn- och ungdomslitteraturen har ofta ett (mer eller mindre synligt) pedagogisk budskap. Att läsa en skönlitterär text och ta med sig frågan om textens budskap in i sin läsning – kan det bli mycket tristare? Och mer kontaproduktivt?

Jag tror inte den vanliga frågan ”Har texten ett tema (budskap)?” följt av ”Var hittar du budskapet? Är budskapet dolt eller tydligt?” främjar varken läslust, eller ett djupare tänkande. Syftet med läsningen blir att ”hitta svaret”. Det enligt läraren rätta svaret, dessutom, om vi ser till hur elever tyvärr ofta uppfattar undervisningen. Elev-tänket riskerar bli: Vad vill läraren att jag ska hitta för budskap?”

Om jag bortser från att tema i frågeställningen görs synonymt med budskap ger frågeställningen också en föreställning om att texten bara innehåller ett budskap. Att en bra text oftast innehåller mer än ett idéinnehåll, en tanke, ett slags problematik kommer förhoppningsvis fram i en efterföljande diskussion, men är det ändå inte en trist ingångspunkt?

Litteraturen är alldeles för viktig för att inte tas på allvar. Ska man leta budskap finns det andra texter att hugga in på. Skönlitterära texter kräver bra frågor, och bra sätt att ställa dem på. Det är denna texts explicita budskap.

Janis undrar också om hon kanske hetsar upp sig i onödan? Är detta kanske att märka ord - frågan om budskapet är kanske ett nödvändigt didaktiskt grepp som är svårt att fatta?

Andra bloggar om: budskap, litteratur, Janis, litteraturundervisning, läsning, Metabolism, romaner, skolan, undervisning

Den demokratiska bokreakatalogen

Dagens bokreakataloger är inte vad de varit förut. Skönlitteraturen är satt på undantag, de romaner vi ser inbundna har vi ju redan köpt – eller ratat i pockethyllorna. Klassiska bokreatraditioner som kassar med förhandsbeställningar och nattöppna boklådor är också på väg bort, och mest köper vi numera fackböcker.

Jag tittar på sidorna med romaner i Akademibokhandelns katalog. Förpassade till sidan 40. Alla böcker försedda med en liten prudentlig innehållspuff. Undrar bara vem som läser dessa små beskrivningar, och undrar vad de fyller för syfte? Om man inte bara hastar förbi dem öppnar sig märkliga små texter.

Vissa blir som små noveller i sig själva: "Trots omgivningens varningar beslutar Katja Löfdahl att avdela en större summa pengar till ett barnhem" (Kajsa Ingmarsson, Den ryske vännen). "Gallerichef Malory Prices liv förändras drastiskt då hon blir inbjuden till det magnifika huset på höjden strax utanför staden" (Nora Roberts, Nyckeln till ljuset). Andra skulle lätt platsa i Langes 80 romaner för dig som har bråttom: "Doktor Glas förälskar sig i den unga vackra Helga, som är fast i ett hopplöst, kärlekslöst äktenskap. Ständigt ser han den motbjudande pastor Gregorius".

Ibland blir det så vagt och intetsägande att beskrivningen kan passa nästan alla romaner av samma typ: "Passionerat ödesdrama med verklighetsbakgrund" (Jungfruns älskare, Phillippa Gregory). Nähä? "Slumpartade möten får oanade konsekvenser och allt kan hända i de till synes mest vardagliga människornas liv", sägs det om Austers Dårskaper i Brooklyn (och kan väl sägas om all magisk realism från 1967 och framåt). Vem hittar på dessa beskrivningar?

Och vem vill egentligen läsa Gösta Berling efter att ha läst beskrivningen "Den mustiga skrönan från författarinnans älskade Värmland". Mustig skröna? Jag osäkrar min revolver.

Den andra funderingen jag får är hur man hittar rätt roman när hela upplägget är så demokratiskt. För att finna det jag söker måste jag på förhand veta ganska mycket om litteratur, eftersom katalogen inte gör någon skillnad på finlitteratur och fuldito. Du letar efter något spännande och lättsamt, men står tillslut utanför bokaffären med en blytung debattroman av blivande nobelpristagare. Eller letar efter en gripande kärleksroman, men upptäcker väl sent att du köpt skräp producerat på författarfabrik. Katalogen ger inte mycket till vägledning. Vad ska jag välja? "En berättelse om att bli övergiven, om att våga möta nya utmaningar och se det positiva i livets nyckfulla vändningar" (Dejtingleken, Danielle Steel), eller "Teena Maguire borde aldrig tagit den där genvägen hem efter 4 juli-festen. Inte efter midnatt. Inte genom parken" (Joyce Carol Oates, Våld).

Det hela påminner givetvis om smakbeskrivningarna i Systembolagets katalog. Smaken på Mezzacorona Teroldego Rotaliano (52 kr) beskrivs som "ungdomlig, frisk och fruktig smak med inslag av körsbär, blåbär, lakrits och gräs", medan Domaine de Courteillac (102 kr) beskrivs som "ungdomligt fruktig smak med liten jordton, inslag av fat, blåbär, svarta vinbär och örter". Vilket vin är godast? Tja, här har vi ju i alla fall priset som en liten fingervisning. Så inte i reakatalogen där både Denise Rudberg och Thomas Mann går lösa på 79 kronor.

Det finns givetvis något mycket fint att Clare Naylors Stjärnfabriken ("En nästan sann skildring av det galna livet i Hollywood.") står jämte Buddenbrooks, Björn Ranelid granne med Orhan Pamuk. Men jag är ändå lite tveksam.

För er som alltså vill ha lite vägledning, gå till DN:s favoritlista,
SvD, Aftonbladet eller GP.

Martin Sandberg har detta år förhandsbeställt barnböcker för typ 800 kronor på Bokus och Adlibris. Det blir fler godnattsagor denna vår, Marius.

Andra bloggar om: bokrea, Martin Sandberg, litteratur, boktips, böcker

Romaner är inte sanna. Romaner är romaner.

Som vi skrivit om förut; de flesta elever älskar böcker som är "verkliga", "som har hänt på riktigt". Pojken som kallades Det och En blomma i Afrikas öken är två mycket lästa exempel.

Men det är svårt för många att förstå att detta är romaner. Det är svårt att förklara för elever att författare och berättare inte är samma sak, och det är svårt för många elever att smälta att Johanna Thydell inte är Jenna Wilson och vice versa. Annette Årheim forskar på detta fält - och verkar duktigt trött på att eleverna inte kommer ur det dokumentära perspektivet (gärna kombinerat med "att man ska känna igen sig")

Saken blir naturligtvis inte lättare av den debatt som förts nu under sommaren i anslutning till Maja Lundgrens Myggor och tigrar(se t ex Schottenius här - och Lundgrens försvarare här).

Vi har många exempel på de tendenser som finns i dagens kulturklimat: a) att påstå att alla romaner som skrivs är bokstavligen sanna (se Gabriella Håkanssons genomgång här), och b) att ta detta anspråk på allvar. Romaner kan också - vilket i alla fall några fortfarande kommer ihåg? - kallas "fiktion", och det typiska för fiktion är att det inte är sant – även om romanen nu givetvis påstår att vartenda ord är verifierbart.

Att som Lundgren säga att boken är helt sann ingår i själva konstverket – på exakt samma sätt som demonstrerande muslimer i Örebro ingick i Vilks rondellhundsinstallation. När greppet snarare är som i Daniel Sjölins Världens sista roman, att det är uppenbart att allt bara är en postpostmodern lek, tappar hela idén sin charm. Jag tycker det blir lite studentikost (och visst har greppet stora likheter med exv Stig Larssons Komedin I och Östergrens Gentlemen om ni minns ert åttiotal?)

Det senaste exemplet på detta (tro mig – inte det sista) är givetvis Unni Drougge vars senaste bok Boven i mitt drama kallas kärlek, "en självbiografisk roman om den destruktiva kärlekens kraft". I boken namnger hon sin fd sambo som misshandlat henne. Detta har han erkänt och blivit dömd för. Hon attackeras av Jan Guillousom menar att "helheten är lögn"(hel kommentar av Jan Guillou där han också diskuterar Lundgren finns här. Stort tack till Intelligensian för länken. Drougge svarar utförligt i SvD här, och bemöts av den fd pojkvännen här. Drougge bemöter bemötandet här).

Vad hade du väntat dig, Janne. Det är en roman. Du är lika fånig som dina fd förtryckare på Solbacka som i samband med filmpremiären av Ondskan hävdade att det inte fanns en simbassäng där (Natalia Kazmierska jämför Drougge och Guillou och hämnden som drivkraft i en intressant krönika i dagens Expressen. Stort tack till Lisabeth för länken. Björn Meidahl menar att hela debatten är tramsig).

Anne Heith diskuterar (i en fantastiskt rolig artikel) de sanna romanernas sanningsanspråk utifrån Marklunds Gömda, vilken hon menar följer 1800-talsmelodramens genrekonventioner (om detta har vi redan skrivit).

Men vi måste enligt henne förhålla oss kritiska till det vi läser och klarlägga de köns- och rasschabloner boken vill lura på oss. Så vi inte tar bokens sanning som objektiv sanning.

Heiths grepp är intressant därför att den behandlar litteratur som litteratur. Vad hon gör i sin genreanalys av Gömda är ju framförallt att peka på vilka stilmedel som gjort boken till en sådan succé – hur ser det vinnande receptet ut? Hon går inte in och pekar på att kronologin inte stämmer med hur det var i verkligheten, att person x faktiskt inte var på den och den festen vid det eller det tillfället, eller att författaren faktiskt utelämnar att det var hon som tjatade och ville och tjatade och ville. Som Maja Lundgrens belackare, som behandlade hennes roman som ett reportage.

Att diskutera sanningshalten i romaner oavsett om det står roman på dem eller inte blir ju lätt absurt – tydligast angående James Freys Tusen små bitar – där han "ljugit" och därmed "vanärat" Oprah Winfrey som haft med boken i sin bokklubb.

Visst finns det härigenom en viss risk att samtalet i klassrummet saboterar elevernas läsupplevelse - vad finns kvar av den rafflande berättelsen om den inte är sann -, men man blir en säkrare och mer road läsare också av "sanna" melodramer om man har en viss genremedvetenhet.

Martin Sandberg gillar böcker som inte utger sig för att vara sanna. Just nu läser han om Len Deightons Bernard Samson-trilogi.

Andra bloggar om: Unni Drougge, Jan Guillou, Maja Lundgren, Daniel Sjölin, litteratur, romaner, sanningsanspråk