Vilken Snobbenkaraktär är jag mest lik?

Just nu tycker jag att det är ganska segt att blogga. Det är mycket att göra på jobbet, och varje gång jag sätter mig ner framför datorn vet jag att den tid jag ägnar borde ägnats åt rättningsmappen. Till eventuella elever i ES3MA - jag skojar bara. Jag sitter faktiskt framför era litteraturprov just nu, och har just börjat på den första MVG-frågan (ni vet om apan).

Detta är ett problem för andra bloggare också. Magistern har löst saken elegant genom att tvinga sin kandidat Pez att inte bara planera och genomföra undervisningen, utan också sköta Magisterns blogg. Genialt. Själv har jag ju stort stöd av Svante, Anne-Marie och Calle. Det är en trygghet i sig att veta att man kan skolka några dagar och nyfiket se fram emot något från dessa tre.

Men idag har det faktiskt gått en vecka sedan jag publicerade något, och det känns inte bra. I helgen satt jag och skannade av DN och SvD i jakt på idéer (och så klart artiklar att twinglylänka), men hittade inte något. Förutom en artikel av Leif Zern om min käpphäst övertydlig teater och en krönika av Ronny Ambjörnsson om varför man bör läsa. Ingen av dessa på dn.se.

Men via Sandra fick jag tips om en skojig utvecklare av program (kolla in denna sublima nätordbehandlare som man kan använda som anteckningsblock när man sitter framför datorn), som har en databas med bloggidéer för uttorkade bloggskribenter.

Dessa små uppslag liknar ganska mycket olika typer av fiffiga skrivtips som jag blir galen på (som man lättast hittar i gamla läroböcker), och när jag trycker fram nya och nya tips (de kommer fem i stöten) får jag än mer ångest eftersom ämnena ofta är så bottenlöst trista. Det blir lite som när du var liten och skrev uppsats i skolan. Ta ett ämne och skriv, du har en halvtimme på dig. Blä - alla ämnen helt sepiga, vad ska jag ta?

Smaka på: "Write about your favorite drink", "Your favorite time of year" eller "Create and then discuss a chart or graph". Och vad betyder "Share your thoughts about a current fad"?

Jag bestämmer mig för att ta det första ämnet på nästa tryck, hur trist det än är. Överst står "Which Peanuts character are you most like?"

Detta är mitt inlägg.

Jag hade ganska länge några slitna pocketböcker med Snobben stående hemma. De kom i en slags lågprisserie från Hemmets Journal - övriga nummer var lika trista serierna BC, Hagbard och Trollkarlen från Id. Jag kommer inte ihåg varför jag tjatade till mig dessa av mamma, de fanns i en realåda på B&W, men jag har sedan dess alltid tyckt att Snobben är en mycket överreklamerad serie som gjort mig allergisk mot ordet underfundig.

Jag kom att tänka på dessa pocketböcker när jag såg The Royal Tennenbaums häromsistones; musiken i den filmen är samma melankoliska pianojazz av Vince Guaraldi som i "A Charlie Brown christmas (här blir det ju långsökt och haltande. Jag har inte sett filmen, och vet detta enbart för att jag läst om Guaraldi i The Penguin guide to jazz on CD).

Det jag stört mig mest på är allt man läst om (aldrig hört - jag har aldrig hört en levande människa säga något positivt om Snobben) att alla kan identifiera sig med karaktärerna. Serien handlar inte bara om en samling amerikanska barn, utan snarare om det sant mänskliga. Kommer ni överhuvudtaget ihåg dem? Karl, Linus, Gullan. Och Snobben. Om detta är mänskligheten är den ganska ointressant.

Och om jag överhuvudtaget skulle vara som någon i Snobben är det nog typ Gullan, för hon var alltid så negativ, sur och trött (vad jag kommer ihåg). Nu orkar jag nog inte mer. Slut.

Martin Sandberg är gymnasielärare och återvänder nu till sin rättningsmapp. Ovanstående lilla text torde vara androm till varnagel - se upp med att tvinga elever att skriva färdiga ämnen.

Andra bloggar om: Martin Sandberg, Big Huge Theasaurus, Writer: the internet typewriter, idétorka, rättning, Vince Guaraldi, Snobben, Peanuts, Magistern

Sportlovstider

Mina elever suckar, stönar och ser trötta ut. Varför har alla lärare prov samtidigt? frågar de och visar sina fulltecknade almanackor. Sex prov på två veckor. Det är en jätteambitiös klass och kraven som de ställer på sig själva och som vi lärare ställer på dem är höga. För höga, tycker de. Vi pallar inte mer, suckar en av killarna, vi har pratat med vår mentor och med rektorn. Förmodligen, säger jag i ett försök att ge ett genomtänkt svar, tänker vi lärare ungefär likadant, samtidigt som vi är dåliga på att kommunicera med varandra. Vi har en digital provpärm, sant, men alla använder inte den, säger jag. Och inser med ens att jag själv tillhör dem som glömmer bort den ibland. För ofta.

Jag har hört elever klaga på ojämn arbetsbelastning ända sedan jag började som lärare. På min förra skola var det likadant. Och nu, när jag själv sitter vid skrivbordet sista dagen före sportlovet (och borde göra annat än att skriva det här) och samlar ihop buntarna med texter som åker med hem över ledigheten, undrar jag hur man egentligen gör för att få jämnare arbetsbelastning i skolan. För elevernas skull, framför allt. Men också för oss lärare.

Det första jag bör göra är väl att dra mitt strå till stacken och skriva in alla mina prov och större inlämningsuppgifter i provkalendern, antar jag. Här framför mig ligger min planering för en av mina två A-kurser i historia. Två saker att skriva in. Prov i mars och en inlämning i april. Annars är jag dålig på makroplaneringar. Tar någon månad i taget. Det blir ju ändå aldrig som man tänker sig. Eller hur? Med ett undantag då, förstås. Före sportlovet hamnar alltid en examination. Hur dåligt man än planerar.

Carl-Johan Markstedt, som tänker göra ett allvarligt försök att integrera wikisar i sin undervisning under kommande våren – om någon redan provat skulle jag gärna höra hur ni gjort och hur det gick.

Andra bloggar om: Prov, skolan, sportlov, rättning, undervisning, Carl-Johan Markstedt