Att bryta mot normen – och luras med formen

Carl-Johan Markstedt tänker sig att man kan lära sig textnormer också genom att lära sig bryta mot dem

Textriktighet, alltså kunskapen om vilka normer som gäller för olika textgenrer, har blivit allt viktigare under de senaste årtiondena, konstaterar Olle Josephson i sitt inledningskapitel till boken Textvård. Vi producerar och konsumerar enormt mycket text idag och därmed blir medvetenheten om vad som skiljer olika texter åt central.

När vi lär våra elever vilka normer som förknippas med olika textgenrer gör vi dem både tryggare och säkrare skribenter. Samtidigt ger kunskaper om textnormer även skribeten andra möjligheter, något som också kan vara både nyttigt och rätt festligt att ta upp i klassrummet. När man vet hur man förväntas skriva en viss text, vet man ju också hur man inte bör skriva. I boken Språket – så funkar det ger författarna Lars och Martin Melin exempel på tillfällen när det kan vara smart rent av att göra fel.

Många av de fel vi ser till vardags är inte resultat av okunnighet eller slarv, utan tvärtom medvetna och ofta kreativa regelbrott. Och att det är vanligt beror på att det finns tydliga vinster med att göra fel. Det följer samma logik som att man kan göra vinster med att bära trasiga jeans, till exempel att visa att man är prestigelös eller hipp.

Ett exempel på ett sådant kreativt normbrott som jag lät mina elever läsa och diskutera i höstas var en annons som publicerades på Blocket.se. Säkert minns ni den, den fick en hel del uppmärksamhet i både media och på olika bloggar. Syftet med annonsen var att sälja en sängram för 250 kronor. Så här löd den:

Frun ska göra om i sovrummet IGEN eftersom sängramen inte passar in längre. Den är klädd i vitt tyg, kommer från Ikea och den samlar en massa damm och katthår efter våra två katter. (Jag påpekade detta vid inköp, men vad vet jag om inredning.) Efter en tvätt av tygeländet runt stommen så krympte det och man får ta i så man får skitsmak i munnen för att det ska passa. (Och det gör det ej ändå) Man kan stå ut med det tycker jag, men igen, vad vet jag?????? Nu ska eländet ut (sängramen alltså, inte frun) och jag kan tänka mig att skänka bort eländet (igen, sängramen inte frun) Det är bara ramen som ska ut, ej skjutbanorna (madrasserna). Allt tyg är nytvättat. Eller bytes mot något kul. (OBS Ingen fru. DET RÄCKER MED DEN JAG HAR)

Sängramen såldes blixtsnabbt och annonsen blev så pass uppmärksammad att skribeten blev intervjuad i riksradio och i olika tidningar. När av en av tidningarna frågande honom om uttrycket ”skitsmak i munnen”, svarade han: ”När man tar i riktigt hårt ibland så kan man få lite konstiga smaker i munnen … inte just skitsmak kanske i och för sig … men jag ville ge lite målande beskrivningar. Hellre än det vanliga säng till salu.”

Man kan ju tycka vad man vill om annonsen. Kanske blir man provocerad av den grabbiga tonen. Att den uppnådde sitt syfte och dessutom fick genomslag (skribeten fick bland annat jobberbjudanden efteråt) står ju helt klart, just tack vare att den avvek från ”det vanliga säng till salu”. Diskussionen med mina elever kom att kretsa kring vilka förväntningar de har på just säljannonser – typ Hur är säljannonser vanligen till omfånget? Är de personliga eller opersonliga i stilen? Sakliga eller målande? Informerande eller berättande? Vad vill man veta om objekten som ska säljas? – och på vilka sätt den här annonsen avvek från dessa förväntningar. De fick välja en annan textgenre och fundera kring dess normer och hur man skulle kunna bryta mot dem och vad man i så fall kunde tänkas uppnå. Det blev flera roliga exempel.

Apropå textgenrer måste jag också passa på att tipsa om lurendrejaren Eric Ericsson, som också kan sägas experimentera med en viss textgenre. I två böcker har han samlat de brev han skrivit till myndigheter, företag och politiker med alla möjliga galna förslag och förfrågningar, samt de svar han fått. Här bidrar säkert brevgenren till att så många tar honom på allvar (även om det nog framför allt handlar om att ingen vill uppfattas arrogant). ”Sverige fungerar!” konstateras i bokens förord. Får man ett brev, svarar man. Hur dumt breven än må vara. Provläs och lyssna på boken här.

Carl-Johan Markstedt, pappaledig gymnasielärare som längtar efter våren då man slipper overaller, mössor, halsdukar, tjocksockor och vantar.

Mobilfilmandet – så gick det

I ett inlägg på bloggen i slutet av januari berättade jag om ett projekt jag gjorde tillsammans med mina elever i en byggklass, som gick ut på att göra filmer med mobiltelefoner (världens första långfilm gjord med mobil släpptes fö i samma veva). Mobiltelefoner finns som bekant i nästan var mans och kvinnas ficka. Och de flesta mobiler är utrustade med videofunktion. Otroligt smidigt, med andra ord, för den som vill använda filmmediet i sin undervisning. Och i Danmark ordnas en Dansk lommefilm festival 08 för ungdomar i höst - bara mobilfilmer (kolla också in festivalens hemsida och myspace-sida)!

Att använda modern teknik överhuvudtaget i undervisningen har, som många av er andra säkert har erfarenheter av, många vinster. Inte minst är det motiverande i sig. De flesta elever tycker helt enkelt att det är kul, samtidigt som de får användning av kompetenser som de redan besitter (och hela tiden utvecklar i sin fritid; att skapa och kommunicera med hjälp av ny teknik).

Uppgiften, i all korthet, i min byggklass bestod i att göra en kortfilm (vi hade ägnat oss åt skräck som tema ett tag) på ett par minuter kring en berättelse som de skulle skapa tillsammans i mindre grupper. Just det, att följa ett kreativt arbete i en grupp, är i sig intressant. Här skulle de tillsammans skapa en historia, diskutera dramaturgin, översätta historien till bilder, fördela roller, agera, filma och redigera. Det ingick i uppgiften att förebereda filmandet genom att skriva synopsis och rita storyboard.

Filmandet skötte eleverna till stor del på egen hand, likaså redigerandet. En grupp redigerade sin film direkt i mobilen, med ett program som heter VideoDJ. (Säkert finns det andra liknande program.) Det är ett enkelt program som inte bara gör det möjlighet att redigera bilder, det går också att lägga text över bilderna, t.ex. som eftertext.

Den andra gruppen redigerade sin film i datorn. Den gruppen la ner stor tid, på storyn såväl som filmandet och redigerandet, och de insåg snart att deras film skulle bli längre än de två tre minuter som jag sagt. Deras film blev till slut en tio minuters skruvad science fiction om en rymdboll som landar på jorden och tar kontrollen över människors medvetande och förvandlar dem till zombies. Projektet avslutades med en gemensam filmvisning och alla var nöjda med resultaten. Titta själva.


Den färdiga rymdskräckisen: O S K A R

En vanlig fråga som kollegor som jag pratat med om mobilfilmande ställer är vad man som lärare behöver kunna, rent tekniskt. Egentligen inte mycket alls, har jag svarat. Eleverna kan ofta det som behöver kunnas. Vi som lärare kan bidra med kunskap om dramaturgi – hur man bygger en berättelse, helt enkelt – och tips inför agerandet framför kameran. Många unga (och vuxna) konsumerar mycket film och har stor bildvana. Därmed inte sagt att man är van att tänka i bilder eller att resonera kring vad man uppnår med olika bildstorlek eller bildutsnitt.

Mobilfilmande kan självfallet göras i andra sammanhang: till att filma dramatiseringar, labbar, producera instruktionsfilmer, presentationer etc. Överhuvudtaget inbjuder de multimodala resurserna till ämnesövergripande arbeten, men också till samtal om källkritik.

Jag bad grupperna skriva ner sina bästa tips till dem som vill göra mobilfilmer, som en slags utvärdering av vad de lärde sig. Här är deras lista:

Saker man behöver för att göra kvalitativ film:
• En mobil med relativt bra videoinspelningsfunktion
• En pc eller mac med bra filmredigeringsprogram (t.ex. Windows Movie Maker) och möjligtvis ett videokonverteringsprogram (Total Video Converter) alt. en mobiltelefon med redigeringsprogram
• Stort minnesutrymme på mobiltelefonen så att man kan göra flera omtagningar utan att behöva ta bort en massa filer från telefonen

Saker att tänka på:
• Gör helst ett manus och en storyboard, då historien lätt kan vandra iväg på konstiga sätt (lite på oss, vi vet …)
• Var inte rädda för att agera, det blir bara b om man mesar
• Det är en fördel om man kan överföra filmklippen från mobilen till datorn snabbt och enkelt
• Filmmusik och specialeffekter piffar alltid till det lite extra, för- och eftertexter är också trevligt att ha
• Var inte perfektionister bakom kameran! Det som ni tycker är jättedåligt märker kanske inte ens en utomstående person alls (lite på oss igen, vi vet …)

Carl-Johan Markstedt, som längtar efter att få gå på bio och se film på riktigt, på den stora duken, som man gjorde innan man fick barn...

Läs även andra bloggares åsikter om Carl-Johan Markstedt, mobilfilm, film i mobilen, skolan, undervisning, svenska, video, film, gymnasiet, filmundervisning, det vidgade textbegreppet, lommefilm

Sportlovstider

Mina elever suckar, stönar och ser trötta ut. Varför har alla lärare prov samtidigt? frågar de och visar sina fulltecknade almanackor. Sex prov på två veckor. Det är en jätteambitiös klass och kraven som de ställer på sig själva och som vi lärare ställer på dem är höga. För höga, tycker de. Vi pallar inte mer, suckar en av killarna, vi har pratat med vår mentor och med rektorn. Förmodligen, säger jag i ett försök att ge ett genomtänkt svar, tänker vi lärare ungefär likadant, samtidigt som vi är dåliga på att kommunicera med varandra. Vi har en digital provpärm, sant, men alla använder inte den, säger jag. Och inser med ens att jag själv tillhör dem som glömmer bort den ibland. För ofta.

Jag har hört elever klaga på ojämn arbetsbelastning ända sedan jag började som lärare. På min förra skola var det likadant. Och nu, när jag själv sitter vid skrivbordet sista dagen före sportlovet (och borde göra annat än att skriva det här) och samlar ihop buntarna med texter som åker med hem över ledigheten, undrar jag hur man egentligen gör för att få jämnare arbetsbelastning i skolan. För elevernas skull, framför allt. Men också för oss lärare.

Det första jag bör göra är väl att dra mitt strå till stacken och skriva in alla mina prov och större inlämningsuppgifter i provkalendern, antar jag. Här framför mig ligger min planering för en av mina två A-kurser i historia. Två saker att skriva in. Prov i mars och en inlämning i april. Annars är jag dålig på makroplaneringar. Tar någon månad i taget. Det blir ju ändå aldrig som man tänker sig. Eller hur? Med ett undantag då, förstås. Före sportlovet hamnar alltid en examination. Hur dåligt man än planerar.

Carl-Johan Markstedt, som tänker göra ett allvarligt försök att integrera wikisar i sin undervisning under kommande våren – om någon redan provat skulle jag gärna höra hur ni gjort och hur det gick.

Andra bloggar om: Prov, skolan, sportlov, rättning, undervisning, Carl-Johan Markstedt

Majas morsas kompis sambo och några andra boktips

Svensklärarkollegor som inte gärna vill bli påminda om skolvardagen under ledigheterna (vilket verkar vara en sund inställning) kan sluta läsa nu. Ni andra får här ett boktips inför stundande julferie: Katarina Kieris vemodiga med oerhört välskrivna novellsamling Majas morsas kompis sambo.

Kieris elva noveller utspelar sig mestadels på en norrbottnisk gymnasieskola. Det handlar framför allt om unga människor, även om en medelålders lärarinna, Margareta, också spelar en viktig roll. Mest intressant är just skiftningarna av perspektiv. I en av novellerna är det Margareta som har huvudrollen. Hon blickar ut över klassrummet, över sina elever, och låter tankarna vandra: ”Hon ser ut över dem ibland, tänker på var i livet de befinner sig. Den tiden i hennes eget liv finns å den ena sidan bara ett fingerknäpp bort, å den andra är avståndet dit oerhört.” I en annan novell är det en av eleverna i klassrummet som står i fokus, och som i sin tur betraktar Margareta där framme vid tavlan.

I likhet med Jonas Karlssons noveller i Det andra målet rör sig de olika personerna genom texterna, dyker upp, försvinner och dyker upp igen. Oförklarliga händelser i en novell får sin förklaring i en annan. Mycket händer utanför texten, mellan raderna, och novellernas rätt anspråkslösa titlar till trots – Snöfall, Söndag, Marcus och Cecilia – finns det en dramatik som blir allt påtagligare ju mer sammanhangen klarnar.

För den som hellre kopplar av med en deckare i vintermörkret måste jag ge ytterligare ett boktips: Johan Theorins Skumtimmen. En liten pojke försvinner spårlöst en dimmig sensommardag på norra Öland. Tjugo år senare får pojkens morfar, en haltande pensionär boende på ett äldreboende och av påfallande segt virke, upp ett spår. Det är, för att använda en klyscha, svårt att lägga boken ifrån sig.

Själv packar jag ner en blandad kompott i resväskan. Philip Roths Envar, Yasmina Khadras Efter attentatet och (apropå pågående klimatförhandlingar på Bali) Andreas Malms Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent får göra mig sällskap över julhelgen. Så får humöret avgöra vad som verkligen blir läst.

Carl-Johan Markstedt …

Nobelpriskampen

Vem är egentligen bäst lämpad att styra på William Goldings ö i Flugornas herre? Ralph, tycker drygt 40 % av dem som röstat på Nobelpriskampen, det interaktiva spel som finns här. På andra plats i omröstningen över de bästa ledarna i romanen kommer Nasse. Jack skrapar ihop hela 14 % av rösterna.

Nobelpriskampen är ett spel som bygger på en roman av en Nobelpristagare. Elever i skolår 8 och 9 eller 1 på gymnasiet som läst romanen kan vara med och tävla om en bärbar dator och ett antal MP3-spelare. Vinnaren får bjuda med sin klass till Stockholm i januari och ta emot priset. Ifjol var det Alexander Solsjenitsyns En dag i Ivan Denisovitjs liv som hade valts ut, i år det alltså Flugornas herre som spelet baseras på.

Och det är både kul och enkelt att spela. Framför allt lämpar sig Nobelpriskampen för ämnesövergripande arbeten; kring romanen knyts ett tema som på ett eller annat sätt berör mänskliga rättigheter. Årets tema heter ”Demokrati eller diktatur” och förutom att svara på frågor och arbeta med Goldings roman får eleverna kunskap om hur många av världens länder som är demokratier respektive diktaturer (först får de se vilka länder som själva anser sig vara demokratier – och det ger en helt annan politisk karta än verklighetens!), höra och se Desmond Tutu berätta om vad som utmärker en bra ledare och läsa om Nobelprisbelönade demokratihjältar.

Det interaktiva spelet, som bygger på romanen, inleds med flugor som surrar och ett rykande plan som kraschar. Sedan klickar man sig fram på den ensliga ön där eldarna snart sprider sig genom grönskan. Innan den räddande båten plockar upp barnen gäller det att para ihop rätt citat med rätt romankaraktär på ö-rådet, lägga föremål framför trädstammar (och bli uppmärksam på romanen symboler) och att klicka på olika pratbubblor och på så vis ge sin tolkning av romanens budskap. Man tar sig genom spelet ganska snabbt – lite väl snabbt kanske – och resultatet får man i slutet i form av ett antal fjärilar. För den som kör fast eller vill fuska finns ett facit.

Nobelpriskampen, som skapats av Novel Web AB i samarbete med Myndigheten för skolutveckling, pågår till och med 31 december. Därefter går det inte längre att tävla men produktionen kommer att finnas kvar på webben. Det gäller även materialet kring Solsjenitsyns roman. För den som är med och tävlar i år räcker det dock inte bara med att svara på frågor – eleverna ska också välja en händelse ur romanen som visar hur det kan vara i ett demokratiskt respektive diktatoriskt samhälle och motivera sitt val.

Nobelpriskampen är ett fiffigt sätt att bearbeta en roman, och att läsningen så tydligt förankras i ett tema är givetvis en styrka. Förhoppningsvis dyker Nobelpriskampen upp också nästa år, även om Myndighetens för skolutveckling inte finns kvar då. Dags för en kvinnlig pristagare i så fall? Selma Lagerlöf och Kejsarn av Portugallien lyder mitt förslag.

Carl-Johan Markstedt är gymnasielärare och medlem i Svensklärareföreningens styrelse.

Andra bloggar om: Carl-Johan Markstedt, dataspel, Flugornas herre, Kejsaren av Portugallien, nobelpris, nobelpriskampen, nobelpristagare, Selma Lagerlöf, William Golding