Den demokratiska bokreakatalogen

Dagens bokreakataloger är inte vad de varit förut. Skönlitteraturen är satt på undantag, de romaner vi ser inbundna har vi ju redan köpt – eller ratat i pockethyllorna. Klassiska bokreatraditioner som kassar med förhandsbeställningar och nattöppna boklådor är också på väg bort, och mest köper vi numera fackböcker.

Jag tittar på sidorna med romaner i Akademibokhandelns katalog. Förpassade till sidan 40. Alla böcker försedda med en liten prudentlig innehållspuff. Undrar bara vem som läser dessa små beskrivningar, och undrar vad de fyller för syfte? Om man inte bara hastar förbi dem öppnar sig märkliga små texter.

Vissa blir som små noveller i sig själva: "Trots omgivningens varningar beslutar Katja Löfdahl att avdela en större summa pengar till ett barnhem" (Kajsa Ingmarsson, Den ryske vännen). "Gallerichef Malory Prices liv förändras drastiskt då hon blir inbjuden till det magnifika huset på höjden strax utanför staden" (Nora Roberts, Nyckeln till ljuset). Andra skulle lätt platsa i Langes 80 romaner för dig som har bråttom: "Doktor Glas förälskar sig i den unga vackra Helga, som är fast i ett hopplöst, kärlekslöst äktenskap. Ständigt ser han den motbjudande pastor Gregorius".

Ibland blir det så vagt och intetsägande att beskrivningen kan passa nästan alla romaner av samma typ: "Passionerat ödesdrama med verklighetsbakgrund" (Jungfruns älskare, Phillippa Gregory). Nähä? "Slumpartade möten får oanade konsekvenser och allt kan hända i de till synes mest vardagliga människornas liv", sägs det om Austers Dårskaper i Brooklyn (och kan väl sägas om all magisk realism från 1967 och framåt). Vem hittar på dessa beskrivningar?

Och vem vill egentligen läsa Gösta Berling efter att ha läst beskrivningen "Den mustiga skrönan från författarinnans älskade Värmland". Mustig skröna? Jag osäkrar min revolver.

Den andra funderingen jag får är hur man hittar rätt roman när hela upplägget är så demokratiskt. För att finna det jag söker måste jag på förhand veta ganska mycket om litteratur, eftersom katalogen inte gör någon skillnad på finlitteratur och fuldito. Du letar efter något spännande och lättsamt, men står tillslut utanför bokaffären med en blytung debattroman av blivande nobelpristagare. Eller letar efter en gripande kärleksroman, men upptäcker väl sent att du köpt skräp producerat på författarfabrik. Katalogen ger inte mycket till vägledning. Vad ska jag välja? "En berättelse om att bli övergiven, om att våga möta nya utmaningar och se det positiva i livets nyckfulla vändningar" (Dejtingleken, Danielle Steel), eller "Teena Maguire borde aldrig tagit den där genvägen hem efter 4 juli-festen. Inte efter midnatt. Inte genom parken" (Joyce Carol Oates, Våld).

Det hela påminner givetvis om smakbeskrivningarna i Systembolagets katalog. Smaken på Mezzacorona Teroldego Rotaliano (52 kr) beskrivs som "ungdomlig, frisk och fruktig smak med inslag av körsbär, blåbär, lakrits och gräs", medan Domaine de Courteillac (102 kr) beskrivs som "ungdomligt fruktig smak med liten jordton, inslag av fat, blåbär, svarta vinbär och örter". Vilket vin är godast? Tja, här har vi ju i alla fall priset som en liten fingervisning. Så inte i reakatalogen där både Denise Rudberg och Thomas Mann går lösa på 79 kronor.

Det finns givetvis något mycket fint att Clare Naylors Stjärnfabriken ("En nästan sann skildring av det galna livet i Hollywood.") står jämte Buddenbrooks, Björn Ranelid granne med Orhan Pamuk. Men jag är ändå lite tveksam.

För er som alltså vill ha lite vägledning, gå till DN:s favoritlista,
SvD, Aftonbladet eller GP.

Martin Sandberg har detta år förhandsbeställt barnböcker för typ 800 kronor på Bokus och Adlibris. Det blir fler godnattsagor denna vår, Marius.

Andra bloggar om: bokrea, Martin Sandberg, litteratur, boktips, böcker

Lotta-elegierna. Merri Viks ungdomsböcker blir högstämd poesi.

Haha! Påminner om hustruns och mitt allra fånigaste påhitt: att placera in mer eller mindre autentiska Lottaboks-titlar i samtalet. Som: "Du klarar skivan, Martin!", "Mitt i prick, Martin!" och "Rena snurren, Martin!". Lätt vanebildande och fullständigt obegripligt för de oinvigda.

Svante kommenterar mitt inlägg om Klass 9A. Inspirerad av honom och hans hustru letade jag upp författarinnan Merri Viks bibliografi. Hon hette egentligen Ester Ringnér-Lundgren (1907-1993) och gav mellan åren 1951 och 1991 ut 135 barn- och ungdomsböcker på B. Wahlströms. Förutom de Lotta-böcker Svante alluderar på märks titlar som Kvirre och Hoppsan i Vilda Västern, och Kaja och de nio elefanterna.

Jag instämmer med Svante och hans hustru; det finns något inspirerande med titlarna på Lottaböckerna. Och eftersom poesi känns rätt just nu, Borås Tidnings debutantpris gick till Viktor Johansson, och Anders Olsson tar plats i akademin (se ockå här), har jag helt enkelt satt ihop alla 47 lottatitlar i kronologisk ordning (1958-1991) till en liten dikt, så här medan orkanvindar dramatiskt sveper in över ett plågat Göteborg där vi bor.

Versmåttet får nog därför bli elegin; grekisk klagodikt med sex fallande stavelser i första raden och fem fallande i andra. Bäva månde Gullan Bornemark.

Lotta-elegierna

Dét är Lótta, förstás! Ja, se Lótta! Lótta är sig lík.
Skárp dig, Lotta! Lótta slår tíll. Fára på táket,

Lótta! Vilken skíva, Lótta! Skriv úpp det, Lótta! Rena snúrren,
Lótta! Sé dig för, Lótta! Bra gíssat, Lótta!

Plátt fall, Lótta! Rena mórkret, Lótta! Héjda dej, Lótta!
Fúll fart, Lótta! Árma Lótta! Vílken

fúllträff, Lótta! Håll másken, Lótta! Lótta i tópp. Var
glád, Lotta! Vílken váls, Lotta! Féstligt, Lótta!

Vílken túr, Lotta! Álla tíders Lotta. Réna karuséllen,
Lótta! Ge áldrig úpp, Lotta! Mítt i príck,

Lótta! Lótta går till sjóss. Det spókar, Lótta! Lótta
gár till váders. Héja Lótta! Tóppen,

Lótta! Fýndigt, Lótta! Full rúlle, Lótta! Réna
církusen, Lótta! Rákt i plúrret, Lótta!

Én ros åt Lótta. Kára Lótta. Álltid Lótta.
Lýcka tíll, Lótta! Då kór vi då, Lótta!

Lásning för Lótta. Glad sómmar, Lótta! Vísst är det kónstigt,
Lótta. Det órdnar sig, Lótta! Hélt otróligt,

Lótta. Líselott, Lóttas dótter.

Martin Sandberg gillar verkligen fåniga litterära experiment i Queneaus anda. Roligast så klart Hundra tusen miljarder dikter (Bakhåll 1991). DN:s sonettmaskin bygger på samma idé.

Andra bloggar om: Martin Sandberg, litteratur, ungdomslitteratur, barnböcker, böcker, Merri Vik, Lotta-böckerna, Gullan Bornemark, Anders Olsson, Svenska Akademien, Viktor Johansson, elegi, Svante Skoglund, Raymond Queneau

Bharfots och Leselamas norska boktips

Vi fick ett svar på vårt inlägg om norsk litteratur här i veckan från kulturbloggaren Bharfot i Oslo (besök bloggen här). Vår fråga var om all norsk litteratur är lika dyster som vi trott - men Bharfot har uppdaterat oss på den fronten - och ger dessutom en omfattande lista över norsk samtidslitteratur som bör läsas. Håll till godo!

Hei Martin, og takk for besøket på min blogg! Den triste, grublende tradisjonen finnes absolutt i norsk litteratur, der har du helt rett. Men jeg vil nok påstå at den også finnes i andre skandinaviske land, i rikt monn. I Tyskland ville du antakelig kunnet finne et nesten identisk innlegg på en kulturblogg om «skandinavisk litteratur», som du her har skrevet om norsk. Jeg synes nok også at utvalget ditt er preget av eldre, gråhårete menn, og ikke direkte ny litteratur.

Det du skriver om finsk litteratur er nesten mer interessant, den burleske tradisjonen med pussige originaler er nemlig også utbredt i Norge, men det er kanskje ikke slike bøker som oversettes mest til svensk? Les f eks fjorårets utgivelse «Taxi for B. A. Beckström – Eller kunsten å danse på furu» av
Edmund Austigard.

Vi har også forfattere som skriver vittig i en kvinnelig erotisk tradisjon (som dere vel har relativt mye av i Sverig?)), f eks Vigdis Hjorth, eller feministhumor som fjorårets kortprosa «Alt jeg skriver er sant» av nordnorske Ellisiv Lindkvist. Dette er ikke direkte intellektuell litteratur, men langt fra dystert.

Vi har gode kjærlighetsromaner av yngre forfatterinner, som «Det er trikken i ditt liv» av Yvonne C. Kuhn (2004) og «Under bordet» av Heidi Linde (2002), og vittig sivilisasjonskritikk fra en ung kvinnes perspektiv, som Marit Eikemos «Mellom oss sagt» fra ifjor. Og så er det selvfølgelig Beate Grimsrud, men henne regner dere antakelig som svensk?

Min personlige favorittforfatter er Per Petterson, og selv om han ofte skriver om tragiske emner (som da hele familien hans døde i Scandinavian Star-ulykken, behandlet i romanen «I kjølvannet», en fantastisk bok), så synes jeg det ligger en varm og tenksom humor under historiene hans.

Ellers vil jeg nevne de to norske romanene jeg selv syntes var høydepunkter i 2007:

«Fraværet av musikk» av Rune Christiansen (fantastisk språk, vakre refleksjoner, ikke dystert, selv om det handler om sorgarbeid etter hans fars død), og «Det er noen mennesker her» av Oddmund FJ Vaagsholm (melankolsk-morsomt på en Roy Andersson-måte).

Tja. Da skulle dere ha noe å begynne med? ;-)

Ytterligare boktips - också långt ner på kommentarplats till föregående inlägg kommer från Leselama, som skriver:

Jeg vet ikke hvordan forlagene tenker når de velger ut hvilke bøker som skal oversettes fra ett språk til et annet... Har de en veloverveid strategi, eller er det snarere mer tilfeldig og preget av forlagskonsulentenes smak til en hver tid? Finnes det en tanke om at disse bøkene skal tilsammen presentere et tverrsnitt av landets litteratur i det aktuelle landet, eller er det hele kanskje mer preget av lønnsomhet og tilfeldigheter, mon tro?

Man kan jo lure. ;-)

Men at utvalget av litteratur fra et land i oversettelse i et annet land ikke er representativt når det gjelder bredde, det kan man vel fastslå - uansett hvilke grenser man skal krysse.

Jeg tror du kan ha rett i at norsk litteratur produserer mange eksempler på "granskaug" og "trist aleneliv". Men når det er sagt, så HAR vi mye skog her til lands. Norge ER glissent befolket - og kanskje det er en av de ting som opptar folk; livsbetingelsene ved å leve under akkurat slike forhold. Hvordan man har det i og med sin ensomhet. Og det hjertet er fullt av renner som regel munnen over med - eller helst tastaturet da, i denne sammenhengen. Det blir litt som å kritisere franskmenn for å skrive mye om livet i storbyen, kanskje. ;-)

Men - selvsagt finnes det, som Oda påpeker, masse rar, underfundig og til dels humoristisk litteratur også i Norge. Hun nevner flere strålende eksempler, jeg bare kan si meg enig i.

Jeg kan heller ikke la være å nevne Trude Marsteins "Gjøre godt" - en imponerende kollektivroman med hele 118(!) fortellerstemmer. Handlingen er lagt til en varm helg i juli og skrevet i en elegant sirkelkomposisjon. Riktig, riktig fin!

Apropos sommer, så har Tove Nilsen skrevet "Sommer 2005" - en lys og lettlest roman om voksen forelskelse, som har både død, skilsmisse og endring som bakteppe uten at det blir dystert.

Voksen kjærlighet tar også Vigdis Hjort opp i sin roman "Hjulskift". Det er kjærlighetsistorien om bilselgeren fra utkantnorge og litteraturprofessoren fra Oslo som møtes på en bluesfestival og innleder et forhold. Dette blir et interessant møte mellom to mennesker som er fanget i hver sin kultur. Intelligent og humoristisk fortalt, synes jeg.

Mer om universitetsmiljø: Henrik H. Langeland har skrevet "Francis Meyers lidenskap" - som både er en kjærlighetshistorie (mellom en litteraturprofessor og en student) og en litterær spenningsroman. Minner en del om A.S.Byatts "Besettelse", men personlig likte jeg Langeland langt bedre.

Så har vi det litt mer burleske: Gudmund Vindland: "Korinternes gjerninger" - en familiehistorie og en oppvekstroman om hvordan det er å stå fram som homofil fra et bakteppe av rigid kristendom.

Og selvsagt også: Erik Fosnes Hansens "Løvekvinnen". En stor og fabulerende roman om oppvekst under særdeles spesielle vilkår. Hovedpersonen Eva er dekket av hår over det hele...

Altså - jeg kjenner jeg kunne ha fortsatt, men jeg skal slutte. ;-)

Uansett, er det kanskje et tegn på at det finnes annet i norsk litteratur enn gran, furu og ensomme gamle menn. Men altså - om disse er oversatt til svensk vet jeg ikke. Man må kanskje prøve ut litt norsk lesing?

Martin Sandberg tycker att det är fantastiskt roligt med norska boktips! Ett enormt tack!

Norska romaner är så sorgliga

Ibland funderar jag över om det finns en slags minsta gemensamma nämnare för böcker från samma språkområde eller land. Tanken är väl egentligen inte så långsökt. Sverige är ju i jämförelse med andra länder ett på många sätt väldigt extremt land, särskilt värderingsmässigt. Och det vore väl egentligen ganska konstigt om detta inte visar sig i kulturen. Frågan är bara hur. Vad är det egentligen för grundstämning som svenska romaner är fernissade med? Jag kan inte riktigt se det.

Kanske blir det tydligare för oss när vi läser böcker på andra språk; finns det något tyst mellan raderna som vi kan se återkomma från roman till roman?

Litteratur från Finland tycker jag har denna egenskap – i varierande grad. Den finska folksjälen (de finska bokköparna) tycker om det galna och excentriska. Romanpersoner ska vara lite tokiga, precis som de sex äldre bröderna i Kivis Sju bröder (och alla finska romaner har också någon motsvarighet också till Eero – den smarte lillbrorsan). Arto Paasilinna har byggt en litterär världskarriär på att skriva "burleska" och "mustiga" "skrönor" om tokiga landsmän, men arvet från Kivi kan också märkas i annars fantastiska böcker, som galningen Matti i Hotakainens Löpgravsvägen eller varför inte den släggkastande pappan i Westös Vådan av att vara Skrake. För oss som läst finska romaner var kanske inte Populärmusik från Vittula så omtumlande.

Detta drag i den finska litteraturen är nog trots allt en ganska medveten pose, och det finska kulturlivet är fullt av dessa "tokstollar" som gör "knasiga" saker. Tänk Esko Männikkös bilder av enstöringar i lappland, Kaurismäkis fåordiga femtiotalsestetik, Lordi i hög hatt med finska flaggan, Leningrad Cowboys, cellokvartetten som bara spelar metallicacovers etc etc. Ni förstår vad jag menar. Och denna bild passar ju vår bild av finnar ganska bra.

Med norrmän är det annorlunda. Den bild vi har av våra västligaste grannar är ju snarast det motsatta. Glada, klämkäcka, flaggviftande friskusar alltid på väg till Holmenkollen med trikken; och kanske lite storögt naiva kanske kanske de är. Men snälla. Och glada.

Det är här något blir fel när vi läser norska romaner. För när vi kommit in några sidor är det en helt annan bild av Norge och norrmän som slår emot oss. Norge är ett riktigt riktigt dystert land, och norrmän är så sorgsna. Över alla norska böcker jag läst de senaste åren vilar något glädjelöst tröstlöst, all glädje är kortvarig, männen är grubblande alkoholister med havererade äktenskap, kvinnorna undandragna tysta skuggor. Över allting en känsla av nästan förlamande sorg och modlöshet. Inget kan bli bättre.

Den mest uvecklade dysterkvisten är givetvis Dag Solstad. Min kollega Lennart Åberg (beryktad norvegofil i Uddevalla där jag jobbar) lurade på mig Genanse och verdighet. Romanen handlar om gymnasieläraren Elias som under en dag inser att hela hans tillvaro, hans arbete som norsklärare samt äktenskap är fullständigt meningslöst. Eller ta bara Gymnaslærer Pedersens beretning om den store politiske vekkelsen som har hjemsøkt vårt land. Jag har inte läst boken, men filmen var riktigt hemsk. Allt arbete för kommunismens sak, det försakade äktenskapet, drömmen om revolutionär kärlek, allt förgäves, allt för sent.

Liknande tematik finns i t ex Saabye Christensens otroligt sorgsna Halvbrodern eller Gaarders Cirkusdirektörens dotter. Visst, Kjærstads första wergelandbok, Förföraren, är ett jublande undantag. Men då måste vi också tänka på att hela boken är ett påhitt av Jonas Wergelands indiska flickvän som besöker honom i fängelset. Sanningen avslöjas ju i den otroligt bedrövande uppföljaren Erövraren, där vi får den sjaskiga sanningen om vår hjälte. Och en milt sagt dyster bild av Norge.

Varför jag kommer att tänka på detta har naturligtvis med att göra att jag just håller på att läsa ut Ramslands Hundhuvud (ja, jag vet att Ramsland är dansk, men boken utspelar sig i huvudsak i Norge runt en norsk släkt). Boken är klart besläktad med andra skröneartade släktkrönikor, som varför inte Kárasons Djävulsön eller Westös Helsingforsböcker. Men väldigt mycket sorgligare. Farfar Askild (som boken i mycket kretsar kring) är en hemsk, alkoholiserad familjeförstörare som är en slags Midas fast tvärtom – allt han tar i blir skit. Och hela tiden detta fokus på allas misslyckanden, i jobbet, i förhållanden, i livet i stort. Mobbning. Utvecklingsstörningar. Sjudkomar. Krossade förhoppningar. Man vill gråta.

Jag vet inte om våra kusiner i Norge är medvetna om detta. Att alla böcker de skriver får det svenska brödrafolket att slänga sig efter kleenex och längta efter Jon Skolmen. Jag vet faktiskt inte. Är det så att jag bara vet för lite om Norge, och helt missat den spleen och melankoli som förlamar detta land? Jag vet inte, men efter att ha läst ytterligare en norsk roman börjar jag nästan tro det.

Men frågan är ju som sagt hur utlänningar läser svenska romaner. Vad är det i dessa som vi inte kan se? Är det som vi kan tro – t ex när vi läser Stieg Larsson – att den svenska romanen helt genomsyras av politisk korrekthet, bussig snällism och solidaritet med de svaga och avvikande? Eller finns det något annat i denna deckarsvit som är osynligt för oss infödingar?

Martin Sandberg har lovat sig själv att i än större utsräckning läsa böcker från våra grannländer.