Visar inlägg med etikett johannesskolan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett johannesskolan. Visa alla inlägg

torsdag 21 februari 2008

Klass 9A igen - är det lokalerna som avgör?


SVT:s serie Klass 9A har blåst liv i skoldebatten. Det är bra. Och trots att jag ibland tror mig ha hört de flesta synpunkterna och lösningsförslagen - från "återinför spöstraffet" till "datorisera hela skiten" - konstaterar jag att jag ännu kan förvånas. Det är kanske också bra.

När Svenska Dagbladet på sin webbplats frågar läsarna vilken enskild faktor som är viktigast för en bättre skola blir svaret: lokalerna! Jag tappar adjunkthakan. Kan det vara sant? Att det inte är lärarna det handlar om? Föräldrarna? Eleverna? Eller ens betygen, som brukar vara ett säkert kort i den allmänna skoldebatten? Nänä. Lokalerna. Så lyder det svar som fått störst uppslutning.

Är det bara jag som ryser inför den självklara konsekvensen? Read my lips: Martin Timell blir vår nästa skolminister.

Svante Skoglund, som erkänner att han är inredningsdyslektiker och aldrig låtit sin från födseln svaga arbetslust stimuleras av nya, piffiga gardiner eller ännu ett par ergochica stolar från Kinnarp.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

onsdag 20 februari 2008

Apropå 9A - är det verkligen så fult att tävla?


Bland kommentarerna till Martins blogg om SVT:s stora satsning Klass 9A hittar jag reaktioner som jag - i alla fall till för några timmar sedan - kunde ha skrivit själv. Jag syftar på de röster som ifrågasätter tävlingsinslaget i programmet. Klassen ska ju bli en av Sveriges tre bästa. Ganska fånigt, va? SVT borde tona ned resultatfixeringen, tycker en kommentator. Livet handlar ju inte om att tävla.

Jag håller med. Livet handlar inte om att tävla. Detta är en viktig insikt som till exempel kan ha ett mycket välgörande inflytande på ens nära relationer (fast jag borde kanske ha stått på mig om den där resan till Florens...).

Dessutom har vi väl lite till mans börjat få jättenog av de senaste årens myckna TV-tävlande. Jag har slutat följa Idol, Let's Dance och liknande program för att formatet helt enkelt inte känns roligt längre. Orkar inte höra en gång till att nån sitter säkert. Att SVT nyligen hängt på med en programledartävling med tremannajury och allt känns riktigt riktigt östtyskt okreativt.

Ändå. När allt kommer omkring. Till syvende och sist. Är det något som inte riktigt känns bra här. Jag vacklar.

Jag "vet" ju sedan länge att det är fult att tävlas. Det fick jag lära mig på 1970-talet (då det sattes betyg varje termin från åk 1 och vi hela tiden hade provräkningar och andra mätningar/tävlingar som mycket effektivt sorterade ut de elever som inte fattat vad som VERKLIGEN gällde) och på 1980-talet (på lärarhögskolan, där det också sattes graderade betyg oklart på vilka grunder).

Men, men och åter men.

Tänk om det är så att väldigt många, inte minst unga, människor sporras av tanken på att vinna. Att de gör bättre från sig då. Att de till och med fortsätter att vilja tävla ibland som vuxna. De vill ha högre lön, kanske. Få bekräftele på att de presterat väl.

Så jag har tänkt om.

Att man tävlar (individuellt eller som här kollektivt) med andra om att nå uppsatta mål innebär inte att man likställer något så allvarligt som "livet" med en tävling. De flesta kan sannolikt skilja mellan "tävla på jobbet" och att "vara en schysst medmänniska". De som har svårigheter i det avseendet kan väl fortsätta att snacka med förstående bartendrar.

Jag tror snarare att en hel del elever skadas av skolans ambivalens inför tävlandet. "Det viktigaste är att du utvecklas i din egen takt" är en vacker tanke. Lika vacker som den är förljugen - och många gånger förödande för individens utveckling. (På hur många arbetsplatser får människor utvecklas i sin egen takt? Till och med Samhall brottas med lönsamhetskrav.) För många individer tarvas externa "drivmedel". Det behöver inte ha ett smack med människo- eller kunskapssyn att göra. Vi pratar basic psychology.

Lurar möjligen bakom tävlingsfobin farhågan att skillnaderna mellan individerna ska komma i dagen? Men om tävlandet medför att både den lägsta och den genomsnittliga prestationen höjs, vad gör det då om några drar ifrån? Är kanske det utmärkande (bland många andra egenskaper) för den goda pedagogen att han/hon kan sätta upp konkreta tävlingsmål och sporra alla fram mot en möjlig seger?

Svante Skoglund som lärt sig mycket matnyttigt av att spela Monopol, bluffstopp och back gammon - och av att förlora i badminton

Andra bloggar om: , , , , , , ,

tisdag 19 februari 2008

Klass 9A - en skoldebattens mädchen für alles

I helgen såg jag första avsnittet av tevesåpan om klass 9A på Johannesskolan i Malmö. Ikväll sänds avsnitt två (som jag inte kan se – ingen teve på stugan, sportlov. Men läs artikel i dagens SvD). Mycket mer intressant och mycket mer välgjort än vad jag trott. Mycket snyggt förpackat, roliga, sympatiska elever och lärare, inte påträngande irriterande speakerkommentarer. Jag gillar det (även om SVT fifflat lite). Det är jag inte ensam om.

Klass 9A kommer att vara allas älskling denna vår och kommer att tjäna många syften. Tidningarna ligger fortfarande lite lågt (men det bloggas en del. Se våra närmaste bloggbekanta Fred och Mats, massor med andra blogglänkar i anslutning till DN-artikel här), även om DN nu börjat med en ny serie om skolor som lyckas (läs om en nia i Bergshamra, som lyckats vända en verkligen katastrofal situation till succé - med deras gamla vanliga hårt jobbande lärare) Det som i alla fall jag höjer på ögonbrynen åt angående 9A är att glädjen förefaller ganska unison, förutom en sågning Göteborgs Posten och vissa invändningar i Sydsvenska Dagbladet.

Ingrid P Bosseldal i GP menar att problemet är att elever som är okunniga och deprimerade hängs ut till allmän beskådan. Jag kan sympatisera med den tanken (precis som jag sympatiserade med gnällspikarna på nittiotalet som tyckte att Robinson var fascistteve. Och satt sedan klistrad varje lördag i typ tre år).

Patrik Svensson i Sydsvenskan ser snarast problemet som att eleverna i andra klasser lämnas utanför och inte blir frälsta av superlärare (Patrik – allvarligt, vinden har vänt. Man kan inte resonera så här längre. Man kan inte det), men han provoceras också av att alla andra faktorer som ”resurser, organisation, pedagogik, läroplan, handledning […], elevens förutsättningar, det i hemmet bestämda: klass, ekonomi, utbildningsnivå” inte ges någon betydelse.

Men tänk om det i själva verket är så enkelt? Tänk om det är så enkelt som att det är läraren och lärarens förmåga att organisera och entusiasmera och kommunicera mål och innehåll. Tänk om.

Ett tecken i tiden är att det är så många som tycker just så angående serien. Och att dessa gärna har helt andra åsikter i övrigt (milt uttryckt). Den pålitlige vänstersossen Olle Svenning som är en gammal (mycket osentimental) elev på skolan konstaterar att ”Johannesskolans inlånade lärare vill spränga bort, eller lära bort, dessa självbilder av otillräcklighet. Inte som förr i tiden hos en eller två och tre utan hos alla i klass 9 A”. Med bra lärare kan man bli av med klassamhället.

PJ Anders Linder som inte är känd för att hålla med Svenning i övrigt kommer fram till samma slutsats. Också han framhåller vikten av att elever måste förstå att de är bra på mycket. Och argumenterar för att det är just lärarna det hänger på. För att citera Maria Francke i Sydsvenskan: ”det är såklart en lysande programidé, som visar att yrkeskunskap och entusiasm och grundläggande färdigheter i psykologi och en så simpel sak som lite gammeldags medmänsklighet ofta är vad som behövs från lärarnas sida för att eleverna ska tända till och börja bry sig ”.

Lilla högerspöket Laban, Peter Wolodarski i DN, tycker att serien tydligt visar att det är i lärarnas status och ämneskunskaper inte bara skolans hela problem ligger utan också dess lösning. Här är vi ju ganska långt borta från hur Olle Svenning såg programmet. Såg de samma program?

Men fjärran känns i alla fall den skoldebatt som lägger andra fokus på frågan. Och det tror jag svensk skola vinner på. Istället för att käbbla om resurser som aldrig kommer att bli större, på nittiotalskrisen som om ni kommer ihåg var på nittiotalet före den massiva högkonjunktur vi nu upplever, på att Sverige har så många invandrare som har så svårt att lära sig något och som därmed ständigt drar ner vårt fina skolsystem i internationell rankning, vikten av tidigare eller senare betyg – eller min egen käpphäst: olika undergörande undervisningsmetoder – sätts sökarljuset där det finns störst möjlighet att hitta något, - på lärarna. Inga bra lärare, ingen bra skola.

Det ska därför bli intressant att se hur debatten om serien utvecklar sig. Alla ser på den med sina ideologiska filter. Alla kommer att göra sina tolkningar om varför superlärarna lyckas. Jag hoppas av denna anledning på mycket klassrumsscener.

Min ideologiska tolkning är redan klar och väntar bara på bekräftelse (givetvis kommer allt jag ser i serien bekräfta denna tes). Om man förutsatt sig att lyfta en svag/medelmåttig klass till att bli en av Sveriges tre bästa, hur gör man då? Min tolkning gissar jag kommer att vara att superlärarna är mycket målfokuserade och utnyttjar den dyrbara tid de har tillsammans med eleverna till vettig undervisning. Tanken att man ska nå detta höga mål genom sk fri forskning och små arbeten – visst känns det som en fullständigt sinnesjuk idé?.

PJ Anders Linder kommer att konstatera att dessa lärare är en högutbildad elit vars engagemang genom individuell lönesättning förmodligen också lönat sig. Olle Svenning kommer konstatera att lärarna har ett brinnande rättvisepatos, och kämpar ute i kritdammet mot ett förtryckande klassamhälle. Inte mig emot.

För det är debatten om skolan hör hemma. Vad gör de enskilda lärarna i klassrummen? Hur ska vi få tag på engagerade och kunniga unga människor som vill ägna sig åt detta roliga – och krävande – yrke? Och hur få dessa att ägna sig åt rätt saker?

Det är i detta sammanhang som Maciej Zarembas artiklar om lärarhögskolan i Stockholm blir så förfärande (artikel ett här, artikel två här). En rullstolsburen elev med neuropsykiatriska störningar utbildar sig till förskollärare för att jobba på dagis? Elever med invandrarbakgrund som inte kan ordentlig svenska ska bli svensklärare? Studenter som tycks ha som sin mission att tvinga på universitetet minst sagt omstridda teorier om sexuell identitet – snarare än att lära sig hantverket som lärare. Och som sedan anmäler skolan för kränkande särbehandling för att de antingen blivit underkända eller inte fått den hjälp som de skulle behövt för att bli godkända.

Klass 9A kommer förhoppningsvis att än mer skapa opinion i denna fråga: det är lärarna det hänger på. Självklart ingår lärare i ett organisatoriskt sammanhang, och självfallet kan en enskild skola vara mer eller mindre bra att verka i. Självfallet har föräldrarna en enormt viktig roll. Självklart måste den statliga kontrollen över skolsystemet på olika sätt ökas för att garantera likvärdighet mellan skolor och skolformer. Och självfallet är de utbildade på ett mer eller mindre lämpligt vis. Men fortfarande: det är oss lärare det hänger på.

Martin Sandberg kommer ihåg ett gäng damer på sin egen utbildning som skrev en lång litania till Göteborgs Posten om att de på A-kursen i litteratur var tvungna att läsa så många romaner.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,