söndag 25 januari 2009

Lärare (auto vexactor) – ett släkte självplågare?

Madeleine Ellvin funderar över en vanlig åkomma

Lördagkväll. Middag hos goda vänner. Gästerna, alla medelålders föräldrar med intressanta yrken, har just avnjutit värdinnans lammracks med ugnsrostade rotfrukter och ska nu inmundiga efterrätten. Vinet har fått tungorna att lossna, stämningen att stiga och de alldagliga, neutrala samtalsämnena är avklarade. Det är alltid då tidpunkten infaller: diskussionen om dagens skola. Och det är då jag alltid tvekar: ska jag eller ska jag inte säga att jag är lärare? Att erkänna att jag är lärare är som att släppa loss en åsiktstsunami: alla har något att säga och de är per automatik experter, för de har ju alla gått i skola själva och så har de barn, vars lärare det finns mycket övrigt att önska om.

Efter alla negativa tidningsskriverier är den vanligaste repliken emellertid:

- Hur står du ut med att vara lärare?!

Ja, det brukar jag ofta fråga mig själv. Jag har efter tjugo år en usel lön och en framtida usel pension (de elever jag släpper ur nian kommer tillbaka efter fem år som hantverkare och tjänar mer. Nej, jag är inte avundsjuk – det är skoj att de lyckas här i livet). Jag har ingen egen dator (delar en fem år gammal, långsam dinosaurie med en kollega). Jag får ingen betald fortbildning i mitt ämne (skolans ekonomi är i år så usel att de inte anser sig ha råd att betala 225 kronor per år, dvs. knappt 20 kronor per månad, för att ge svensklärarna ett medlemskap i Svensklärarföreningen, så att de kan följa med i den senaste forskningen kring svenskämnet).

Jag har usla arbetstider (arbetar först en reglerad arbetstid i skolan - fylld av undervisning, konferenser, dokumentation, e-postande och elevkontakter -, sedan med planering och uppsatsrättning hemma, på den så kallade förtroendetiden kvällstid och helger, långt över 45 timmar i veckan).

Kanhända är jag självplågare? Kanhända är det min dåliga karma från ett tidigare liv som gjort att jag återfötts som lärare? Eller är det min gamla syo-konsulent som lurade in mig på fel högskoleutbildning?

Nej, tyvärr är lösningen enklare än så. Det handlar om människor, och förmånen att få finnas där under tre dramatiska år. Det är för att jag under en vanlig arbetsvecka får vara med när:

* Filip efter ett antal lektioner lyckligt lyckas ta ut alla satsdelar i en mening.
* Greta tröstar Lisa, då hennes första kärlek tagit slut.
* Josef räcker upp handen och säger: ”Den här debatten om Liza Marklunds Gömda och en sann historia, är inte det samma sak som författarna till Robinson Crusoe och Gullivers resor gjorde för att få läsarna att tro att deras böcker var sanna?”
* 38 fjortonåringar läser tyst i sin egen bänkbok under 40 minuter, så att jag själv hinner läsa 45 sidor i min egen bok.
* Anna ringer sin mamma och talar om att någon snott hennes skor, så nu måste mamma hämta henne med bil.
* Kalle, som har dyslexi, hittar för första gången en bok som han lustläser från pärm till pärm. När mamman får veta detta, strålar hon mer än Kalle själv.
* Lucia säger att hon ska sluta röka för de har sett en så otäck film med svarta lungor på No:n.
* Olle äntligen klarar omprovet i matte. På tredje försöket.
* Khalid förstår varför man ska ha styckeindelning i en text och också lyckas tillämpa detta för första gången.
* Sofia håller en lysande presentation om Harry Martinssons Aniara.
* Linn och Mona spelar upp en sketch om mobbing på livskunskapen.
* Anton förklarar för Moa hur det här med talstreck fungerar. Och hon förstår.
* Liza, som för två år sen inte sa ett pip, vågar ta plats, spelar med i Romeo och Julia och får njuta av applåder.
* Andreas kommer själv till skolan, nykter, och utan att vi behöver ringa efter honom.
* Marielle, en f.d. elev med trasslig uppväxt, efter sju år e-postar mig från Frankrike och visar bilder på sin nyfödda dotter.
* Olle glädjestrålande meddelar att jag inte behöver ställa upp stolarna i storarbetsrummet, för det har han och resten av grabbarna redan gjort.

Kära elever, utan er skulle jag inte stanna en endaste minut till i skolans värld!

Madeleine Ellvin är svensklärare år 7-9 och är också styrelseledamot i Svensklärarföreningen

8 kommentarer:

Anonym sa...

Roligt inlägg, Madde! Jag tror att lärare överlag är mycket duktiga på att hitta motiveringar till att de fortsätter som lärare! Det du menar om eleverna är nog det vanligaste (och viktigaste), men visst känner vi igen andra saker (frihet under ansvar, trevlig arbetsmiljö, sammanhängande ledigheter, ofta ... särpräglade kollegor osv osv).

Jag tror dock att de flesta lärares problem är att de faktiskt helt enkelt inte kan tänka sig något annat yrke. Och har aldrig kunnat det. Någonsin. Få människor är sitt yrke så mycket som lärare är.

De som kan tänka sig någon annanstans i livet befinner sig nog redan där (med tillhörande fetare lönekuvert).

Vi andra är nog så att säga mer eller mindre dömda till det av vår brist på fantasi och vår högt drivna anpassningsförmåga (oavsett vad som händer runt mig kör jag mitt rejs i alla fall).

Vad tror ni andra?

KSV-gruppen i Lypa sa...

Jag funderar på om jag håller med dig Martin eller inte. Jag hade tidigare ett annat jobb med s.k. högre status än läraryrket och bytte till lärare för att jag hellre ville göra just det. Så jag känner inte att jag sitter fast i skolträsket på grund av dålig fantasi. Jag känner igen alla frustrations- och irritationsmoment, liksom glädjeämnena. Jag tycker ofta att skolan som arbetsmiljö präglas negativt av att många lärare aldrig jobbat med annat än läraryrket. Men våra arbetsvillkor dikteras väl också av politiker och byråkrater, jag tycker inte att man bara kan lägga ansvaret på lärarna.

På sätt och vis blir jag lite provocerad av meningen "De som kan tänka sig någon annanstans i livet befinner sig nog redan där (med tillhörande fetare lönekuvert)" -- menar du att det eftersträvansvärda vore att vi kom på något bättre att göra än att jobba som lärare? Det stämmer inte på mig, känner jag. Även om jag tycker att lärare gott kunde ha rejält högre löner än vi har nu, så tycker jag också att det som verkligen betyder något för mig är att jobba med just det jag VILL göra, inte det som råkar betala bäst av de yrken jag kan välja mellan med min examen.

Anonym sa...

Hej Maja! Nej, jag håller så klart med dig i det du säger, min kommentar handlar mest om olika försvar lärare har för att motivera för sig själva för att de är lärare!

Nej, något annat är inte det eftersträvansvärda, jag menar bara att just att vara lärare är så fast rotat i många lärares identitet att det är nästan omöjligt att tänka i andra banor.

Jag skriver helt under på din sista mening - lärarjobbet med dess ups and downs är det som ger mig mening, och jag skulle naturligtvis fortsatt att vara lärare även om lönen varit mycket sämre än vad den faktiskt är.

Anonym sa...

Vilket fantastiskt fint (och roligt!) inlägg! Och vilka härliga exempel! Några av de där eleverna har jag också haft, tror jag...

Kanske är det inte helt självklart varför man BLIR lärare. Men nog är det helt uppenbart varför man stannar kvar som lärare! Men det är sånt "de andra" inte riktigt förstår. Stackarna... :-)

Anonym sa...

Den där Andreas som kommer nykter till skolan. Han är väl läraren i gänget.

Anonym sa...

Jag läser och tycker det är fint att vara lärare. Grattis Madeleine. Anne-Marie

Fröken Linda sa...

Strålande! Roligt att få en så träffande beskrivning av en lärares vardag. Inspirerande att du efter 20 år känner samma engagemang - jag har jobbat i drygt 7 år och tycker det är såå kul ,en sååå jobbigt i bland!

Linda

Anonym sa...

Vilken inspirerande text...
Tycker att det var undebart att läsa.