9A har just avslutats, och eleverna visade riktigt bra resultat på de gamla nationella prov de fick skriva i slutet av terminen (prestationer som skulle varit bra utan det statistiska dribbel deras lärare uppvisade i det näst sista avsnittet). Svenskläraren i serien Gunilla Hammar Säfström intervjuas om vad hon tror är hemligheten.
I sig är det inget nytt hon kommer med - för de flesta yrkesverksamma lärare är framgångsreceptet rena plattityder. Men i det polariserade debattklimat skolan hamnat i (i likhet med alla andra politiska frågor i detta land) känns hennes funderingar underligt fräscha ändå. Kommer ni ihåg på åttiotalet när folkpartiet chockade oss med att Sverige behöver både företag och dagis? Visst kändes det lite skumt då - va, både företag och dagis - kan man vara för båda samtidigt?Hon menar att "något av det viktigaste är att ge eleverna självförtroende" (är det sant?), och genom "att vara uppmuntrande, och att visa att vi tror på eleven. Och att visa dem att vi bryr oss och ser dem. Jag är ganska fysisk med mina elever till exempel. Jag kan klappa dem på armen och säga 'det där gjorde du jädrigt bra', eller fråga om något personligt. Då känner de sig sedda". Ja, ni förstår vad jag menar.
Men hon säger också att det "handlar det om lärarens förmåga att förmedla sitt ämne. Man bör ha så mycket kunskap inom ämnet att man kan anpassa sin undervisning. [...] Det är också viktigt med undervisning i berättandets form, att läraren knyter ihop olika kunskapsöar. Att få en röd tråd i den skärgården, att bygga broar mellan öarna". Här är vi helt plötsligt ganska långt från den sk flumpedagogikens mantran. Hör och häpna, både företag och dagis.
Jag är naturligtvis inte ensam om denna spaning, Anna Larsdotter i Sydsvenskan menar kort och gott att det är papparollen som gör comeback i skolan (tack Fred). Se på Stavros i 9A: både kompis och pappa som han själv menar (enligt Larsdotter).
Larsdotter gör en kort historisk exposé utifrån sociologen Sofia Perssons nyutkomna avhandling Läraryrkets uppkomst och förändring och menar att magistern på sjuttiotalet fick ge vika för småskolelärarinnan "som från början på nåder beretts plats i katedern eftersom hon var billig och bra på att vårda, fick följa med allt högre upp i åldrarna. Hennes 'moderskall' ansågs göra henne lämplig".
Larsdotter efterlyser fler med "faderskall" i skolan (av båda könen) eftersom vi inte har råd "med fler småskolelärarinnor i de högre klasserna, av vilket kön de vara må".
Intressant, visst? Och med förändrad papparoll och mansroll de sista trettio åren får vi givetvis ett nytt lärarideal med nya fokus. Som en juste pappa. Både företag och dagis.
Vi funderar vidare om det inte är detta skifte som kan återupprätta läraren i morgondagens samhälle. Den moderna pappan som lufsar runt med adidasjacka, konstiga glasögon och rent teknologisk barnvagn i en park nära dig har redan internaliserat mammas mjuka värderingar. Och har absolut en omhändertagande, inkännande och lyssnande approach till lille Milton eller lilla Astrid i barnvagnen. Men kombinerar givetvis det med den auktoritet och bildning pappa fått 400 universitetspoäng senare, den örnkoll på populärkulturella och subkulturella fenomen han lade sig till med som klubbkid på nittiotalet, - allt kombinerat med det sinne för hårt arbete, lönsamhet, kvalitet och laganda han tillskansat sig på det välbetalda jobbet som copy på någon halvstor firma med älvutsikt.
Det är väl här det blir lite bisarrt när Ilmar Reepalu tycker att eleverna ska få betygssätta sina lärare. Vi kan gnälla på mamma, visst, men vi gör bäst i att lyssna på pappa.
Martin Sandberg har en son som är ett och ett halvt. Gissningsvis är hans elever väl medvetna om den saken (nej, stoppa ner mobilen Emma. Du får inte använda den på lektionen. Den ska ligga i väskan. Du ska inte ta upp den nu. På rasten är det ok).
Andra bloggar om: Ilmar Reepalu, skolan, undervisning, klass 9A, Anna Larsdotter, Gunilla Hammar Säfström, lärarroll, betyg,
9 kommentarer:
Funkar det med Fred Perry i st f Adidas? (Just kiddin'. Jättebra inlägg. Och en lite ovanlig tillämpning av genusperspektivet. Undrar bara lite krasst vad som får grabben att lämna jobbet på byrån och gå ned 15-20 000 i månaden i lön. Har för mig att ***snittlönen*** på framgångsrika reklambyråer låg på en bra bit över 30 lakan redan för cirka 15 år sedan. Idag ligger nog lönen närmare 50 t för en hyfsat duktig copy/AD med ett snitt på 40 t).
Fred Perry är nog ok, Ben Sherman nästan bättre!
:^) Jag har svårt att tänka mig att någon copy alls överger sitt kontor med älvutsikt för kritdammets hårda verklighet! Men visst är det en fascinerande tanke om vi börjar se denna stereotypa idealtyp (trettionågonting-pappan med välbetalt kreativt yrke i storstad) som den typiske läraren istället för som nu, att alla lärare ses som medelålders nånting snälla lågstadiefröknar (oavsett stadie) i glesbygd som tycker det är så roligt att jobba med barn? Skulle inte skoldebatten sett annorlunda ut?
(För att förtydliga här: jag har mina kvinnliga medelålders kollegor att tacka för allt. Det är inte det kvinnliga könet jag är ute efter utan snarast populära föreställningar om hur kvinnor är/förväntas vara. Otydligt blev det nu).
När jag gick på lärarhögskolan för 25 år sedan var vi nästan hälften män i gruppen. De allra flesta har lämnat skolan för länge sen. Förut var en statlig lärartjänst en hyfsat betald och trygg anställning. Som dessutom åtnjöt viss respekt. Idag är det ett dåligt betalt otryggt kommunalt arbete. Inte så konstigt att det inte är någon konkurrens om att komma in på lärarutbildningen idag. Jag kanske hyser färre illusioner än du om skoldebatten, Mats. Vet inte. Men om man verkligen skulle ha velat främja kunskapsutvecklingen hos unga människor - ja då skulle de allra flesta av de senaste 20 årens skolbeslut inte ha fattats. Det har stått och står andra mål på agendan.
Jag drabbas av lätt yrsel och tar en liten runda. Min bakgrund som man i förskola gör att jag på något sätt känner mig ganska hemma i tanken poå att det finns skilda yrkesroller och ett samband med kön.
Påståendet var starkt tabuiserat på 90-talet men för oss män var det svårt att (som minoritet) inte drabbas av någon sorts in sikt i att det fanns skillnader i upopfattningen om vad som var kärnan i yrket.
Nu var vi nog varken streetsmarta eller på rymmen från reklambyrå, men det fanns något som gjorde att omvårdnadsrollen skavde mot vår tolkning av läraruppdraget.
Jag har också mina kvinnliga kolleger att tacka för allt - men undrar om den här diskussionen har blivit mindre hotfull idag? Faran av att romantisera en traditionell biologisk manlighet känns stor.
Min inre Stavros behöver inte gödas i onödan. Gunilla är seriens verkliga hjälte.
Jag har följt serien och är imponerad av lärarna och av rektorer. De gör ett fantastiskt jobb! Tyvärr hjälper det inte om det finns enstaka superlärare i Sverige. Skolor måste funka med alldeles vanliga lärare i alldeles vanliga skolor. Om de inte gör det så är det inte lärarnas fel utan felen liggen någon annanstans. Får lärare fel utbildning? Är gallringen till utbildningarna fel? Kommer lärare in med fel illusioner om yrket?
Betygssättning av lärare kan vara en idé att pröva. Jag jobbar ju med små barn i grundskolan. Jag brukar låta eleverna lista ett antal saker som de vill att jag ska göra för att det ska bli en bra klass. Sedan tar vi fram listan och utvärderar den. Har jag gjort det de ville? Det är mina betyg och de funkar bra för mig.
Inga M: Varför skulle det inte vara lärarnas fel om det inte funkar på deras arbetsplats? Varför skall lärare alltid vara undantagna? Det finns en hel del lärare som inte är speciellt bra på sitt jobb. Precis som det finns målare och affärsinnehavare som inte är speciellt bra på sitt jobb. Är du en kass målare eller försöker sälja saker som ingen vill ha så har du snart inga kunder. Till skillnad mot kass lärare....
Hmmm.... Lärares biologiska kön, sociala genus, sexuella läggning, etnicitet, religion, klassbakgrund, ålder, faderslikhet, moderslikhet, personliga smak, image och grad av coolhet varierar. Och oavsett hur det förhåller sig med allt detta kan man alldeles säkert vara en utmärkt människa och lärare.
Det som tas upp i inlägget som har att göra med att läraren skall vara en auktoritet, som samtidigt visar omtanke och uppskattning, och som kan uppmuntra eleverna verkar vettigt.
Det enda sättet att höja lärares status tror jag är att göra yrket mer attraktivt för lämpliga människor oavsett vad de är för några. Då gäller mer substantiell utbildning med större fokus på det stadium man skall undervisa på, högre lön, bättre arbetsvillkor, fortbildning och karriärvägar.
Jag kan bara referera till min egen skolgång, men lärare som hade "hemligheter", som var rädda för att nånting om deras person skulle komma fram, som var osäkra och rädda - de hade aldrig nån chans.
Barn känner sånt instinktivt. Man har ingen respekt för någon man kan skrämma eller få att falla i gråt. Det hände ofta med ett par av mina lärare. De hade dålig självkänsla. De hade ingen trygg grund i sig själva. Det funkar helt enkelt inte om man ska vara lärare, hur bra man än är på sitt ämne.
Man måste ha en grundtrygghet - som människa - som gör att man kan tackla hånfulla kommentarer och ifrågasättanden. Eller rättare sagt; har man den grundtryggheten blir man bara testad en kvart, sen inser alla elever att det inte funkar att försöka knäcka den läraren.
Detta är en fråga som aldrig ens kommer upp. Jag har inte läst nåt om det i alla fall.
Synpunkter?
Anonym: kan bara instämma i vad du säger. Det är svårt - men kanske lite lättare för oss på gymnasiet. Kanske lite motsatt här?? Här är det verkligen en fråga om att kunna saker (tror jag); hellre lite corny och osäker - men vet vad man pratar om, än självsäker och lite mindre kunnig. Vad tror du?
Skicka en kommentar