Turning Japanese - I'm turning Japanese - I really think so

Del 1.

Med The Vapors-hiten från 1980 som kampsång protesterar jag mot samtida medias fixering vid det überkapitalistiska – och kommunistiska, alla ska vara nöjda – underbarnet Kina. Tänk på att det kommer en tid efter OS. Minns Lillehammer! Eller med andra ord: har alla plötsligt glömt Japan? Är det kanske, som jag läste någonstans, så att vi i Väst bara kan intressera oss för ett sydostasiatiskt land i taget?

Jag vill svinga ett samurajsvärd för Nippon! Visserligen har man världshistoriens tråkigaste politiker (som i likhet med Bush/Clinton/Bush/Clinton alla tycks höra till samma lilla krets av makthavande dynastier och som dessutom klär sig i verkligt trista mörka kostymer), använder tre olika skriftsystem och har för mycket socker i maten – men vilken litteratur!

Senaste japanska läsupplevelsen för min del är Berättelsen om Genji, som jag avnjuter på engelska i en fem år gammal Penguin-utgåva, eftersom denna ”världslitteraturens första roman” inte finns i någon fullständig version på modern svenska. Översättarna har helt enkelt inte hunnit med. Verket har ju bara cirkus 1000 år på nacken. Vi har kanske haft nog med att värna vårt eget kulturarv. (Fast den första delen av verket finns översatt från engelskan av Kristina Hasselgren, och det är en kulturgärning!)

Berättelsen om Genji skrevs omkring år 1010 av hovdamen Murasaki Skikibu och har samma ställning i japansk kultur som den homeriska epiken eller Shakespeares drama i vår. Mig påminner stilen en hel del om Proust, dvs. den psykologiska analysen och intresset för den betydelsebärande detaljen (klädedräkt, minspel, ordval) får större plats än egentlig action. Det är en hisnande tanke att denna avancerade litterära sensibilitet är samtida med våra egna grovhuggna runstenar som ju sällan lyckas förmedla något mer poetiskt eller minnesvärt än att ”X slog ihjäl många i Österled”. Till och med Rökstenen får väl sägas vara mer machomytiskt bisarr än litterärt givande – ett slags Jan Guillou avant la lettre.

Huvudpersonen Genji, son till kejsaren men inte erkänd som prins, är en underskön Casanova som smyger runt i månskenet på jakt efter amorösa äventyr. Han är en intressant blandning av hjärtlös förförare och ömsint samtalspartner. Hans kimonoärmar hinner vätas av många tårar innan boken är slut.

Berättelsen om Genji kräver en del av sin läsare. Främst gäller svårigheten personbeteckningarna. Enligt det intrikata hovprotokollet omnämns alla med titlar i stället för namn. Så det gäller att kunna skilja på Hennes Höghet, Hans Excellens, Hennes Majestät, Hans Eminens etc. Men detta räcker inte. Titelbäraren kan ju gå och dö – sånt hände även vid det japanska kejsarhovet – och då syftar förstås titeln plötsligt på efterträdaren i stället. Den som lätt förirrar sig bland Dostojevskijs figurer kanske ska vänta lite med Berättelsen om Genji – eller föra ordentliga anteckningar.

Jag kan däremot inte bestämma mig för vad jag tycker om det förhärskande sättet att kommunicera i Berättelsen om Genji – med små dikter skrivna på vackert färgat papper eller kanske en solfjäder. Jo, jag tycker om det! Som svensklärare kan man ju inte annat än glädjas åt alla dessa skrivtillfällen. Så snart någon av personerna grips av en stark känsla, vilket händer ofta, plitar han eller hon ner några väl valda tecken eller improviserar fram en haikuliknande tvårading. Både män och kvinnor bedöms efter såväl handstil som poetisk förmåga, ja till och med färgen på bläcket utsätts för kritisk granskning. Variationerna är oändliga, och referenserna till den klassiska kinesiska och japanska litteraturen otaliga. Den som läst haikudikter känner igen många inslag: väntan, månsken, körsbärsblom och höstlöv. Att en stor del av samtalen, som mest kretsar kring eller syftar till erotiska upplevelser, äger rum mellan personer på var sin sida av en skärm av rispapper eller bambu gör det hela ännu mer distanserat. Det är märkligt och sällsamt vackert och kan tjäna som kontrast till vår egen tids hyllningar av ”rak kommunikation” och ”vara tydlig med man vill”.

I del 2 av detta inlägg om japansk litteratur tänker jag puffa för några hyfsat moderna författare.

Svante Skoglund

PS. The Vapors låt Turning Japanese handlar egentligen inte ett smack om Japan. Med det är en japanskt inspirerad känsla för det passande som förhindrar mig att säga mer om detta. DS

Andra bloggar om: japan, Genji, japansk litteratur, litteratur, litteraturkanon, Murasaki Skikibu, Rökstenen, Svante Skoglund

Det räcker med "samtida" klassikeruppsättningar nu. Lämna Nora ifred.

Uppsala stadsteater och Dramaten sätter nu båda upp Ibsens Ett dockhem (DN Uppsala, SvD Uppsala, SvD Dramaten, AB Uppsala och Dramaten). Inte särskilt förvånande i moderna miljöer. Regissörerna Sofia Jupither och Åsa Melldahl som SvD talat med "tror att pjäsen kan provocera även 2007". Jag tror jag kan instämma - men kanske inte på det sätt Jupither och Melldahl menat.

Kika igen på vad SvD skriver om uppsättningen i Uppsala:

Nora Helmer har just vaknat, ännu iklädd pyjamas tuggar hon lösgodis för att orka kvittra med maken Torvald, som just blivit bankchef. Nu kan paret kanhända lämna den spatiösa men slitna 70-talsvillan som med sina många stela stolar har drag av sammanträdesrum. Hemmet är manligt opersonligt.

Under trappan står ett trumset, på väggen hänger cd-spelaren, laddad med julsånger. Granen, som kommer att få sig en törn, är av plast.

Regissören Åsa Melldahl gör Ett dockhem som är helt samtida. Hon och ensemblen låter hemhjälpen vara en trött tonårsflicka, resan som gjordes när Torvald blev utbränd gick till USA och när det blir dags för maskerad tar han på sig cowboystövlar medan Nora får vara amerikansk cheerleader som är otäckt lik Britney Spears – en imitation av ett sexualiserat barn.

Är det bara jag som skriker av skratt av att läsa denna beskrivning av hur samtida pjäsen är? För det som är provocerande med dessa uppsättningar (utan att ha sett dem, obs! Jag är fullt medveten om att jag är oerhört orättvis!) är att det är så provocerande dumt att förlägga ett drama som så fullständigt är förankrat i en annan tid än vår, i vår tid genom lite nutida rekvisita och krystade resonemang om hur aktuell den är.

Det är den inte (tack Aftonbladet för att ni instämmer). Jupither och Melldahl slår knut på sig själva för att få in den i någon av dagens diskussioner. Enligt Melldahl kan man "läsa vilken ledarsida som helst och nog är det någon som tycker att det väl ändå är bäst om 'den ena föräldern', som det heter, är hemma med barnen". Men det är ju inte alls vad pjäsen handlar om, det är ju barnflickan som tar hand om barnen. Och vilken ledarsida är det som hävdar detta efter sjuttiotalets dagisdebatter?

Sofia Jupither menar att "pjäsen handlar om att vi formellt har jämlikhet fast att få lever efter den". Det är väl precis det pjäsen inte handlar om. I det Norge som pjäsen tecknar upp finns varken formell eller informell jämlikhet. Jupither är född 1974 och tycker sig se sin "generation i det här äktenskapet". Var har du tillbringat tiden efter gymnasiet, Sofia? Pakistan? Saudiarabien?

Också Jenny Aschenbrenner i DN tycker att den säger något om dagens situation.

Aj, vad det gör ont när man ser sin samtid speglas i ett äktenskapskritiskt drama från 1879. Ser den sjuka struktur som den nyborgerliga drömmen om det söta lilla hemmet med den söta lilla mamman i förkläde bygger på. Åsa Melldahl blottar den genom Nora, som i Julia Marko-Nords fina gestaltning blir en stympad människa, ett förvuxet barn vars hela räddning tycks ligga i den skamliga hemlighet - en skuld, en förfalskad namnteckning - som hotar att riva hela bygget. Men också att barnen förs in i overallklädd hop och Torvald snabbt vänder dem ryggen: 'det här kan bara mammor stå ut med' - ger otäckt eko av samtidens alla övertidsarbetande småbarnspappor och deras deltidsarbetande fruar.

Vad kan man säga? Jag har svårt att säga något eftersom jag skrattar så mycket.

Kan man inte sätta upp Ibsen och låta texten bara få tala om det den talar om? Pjäsen är ju en fantastisk berättelse om 1800-talets borgerliga familj, om dess situation i ett samhälle så mycket hårdare än vad vi kan föreställa oss. Om hur kvinnofrågan formades, om hur de tidigaste feministiska strömningarna fångades upp och sattes under debatt. Och vilket förtryck kvinnor utsattes för i dessa hem, och hur snäva ramarna faktiskt var för kvinnor.

Varför kan inte det räcka? Kan man inte bara sätta upp en samtida pjäs om man vill säga något om samtiden? Varför måste man i det här landet behandla teaterpublik som lågstadieelever, där man verkligen måste banka in plattityder om kvinnor och män i huvudet på dem, där man verkligen måste skrika dem i ansiktet: "Detta är så aktuellt just nu". För det är då man reducerar Nora på allvar. Till ett plakat.

Martin Sandberg är gymnasielärare och undviker gärna teater av dessa anledningar. Kostymdramat kom tillbaka - allt är förlåtet!

Andra bloggar om: Dramaten, Ett dockhem, feminism, Henrik Ibsen, klassiker, Martin Sandberg, Nora, Sofia Jupither, Torvald, Uppsala stadsteater, Åsa Melldahl

Lillkillen kommer aldrig att gå på Karl Johanskolan

Vi har under hösten på denna blogg pratat ganska mycket om skolans problem, och vad dessa egentligen är. Undertecknad har hävdat att det varken har med resurser eller frånvaro av tidigare betyg att göra, snarare ledarskapet på skolan och den undervisningsideologi som gäller ute i de enskilda klassrummen. I korthet: får barnen gjort någonting eller inte? Och finns det någon som ser om efterlevnaden av olika styrdokument?

Ett mycket tydligt exempel på denna diskussion finns i en artikel i Göteborgs-Posten om Karl Johansskolan här på Majorna.

Fem elever tycker att deras engelskundervisning är så dålig att de larmat skolan, rektorn, stadsdelsnämnen, Skolverket. Ja, till och med skolministern. Problemet enligt dem är att läraren inte är i klassrummet i så stor utsträckning och att de bara får sitta och "översätta", som en av eleverna säger.

Inget av detta har hjälpt, och därför har föräldrarna anlitat en privatlärare i engelska för eleverna. Som sista åtgärd.

Karl Johansskolan (tvärs över gården från där jag nu sitter. Riktigt snygg skola ritad av Gunnar Asplund) har överlag ett mycket dåligt rykte här på Majorna, eftersom undervisningen enligt mina källor präglas av den lärarlösa ickeundervisning som spridit sig över det svenska skolsystemet. Fri forskning för hela pengen (om du som läser detta är lärare på skolan och kämpar på i en annan riktning och tycker att jag är orättvis – hör av dig).

Men: en stor del av skolans problem skulle kunna härledas till skolans rektor Ulla Gustavsson. När föräldrar på diverse olika sätt på diverse olika nivåer klagar på att barnen inte lär sig något bemöter hon kritiken så här:

1. Barnen ljuger. Det är inte alls så att läraren är frånvarande. Det har bara hänt vid något tillfälle. Samtidigt menar hon att hon inte riktigt känner till hur det förhåller sig. "Om det är så att lärarna har gjort en annan ansvarsfördelning är det inte som vi tänkt oss", säger hon. Men om det är så att lärare och elever under lång tid klagat på att undervisningen inte fungerar kanske det är på tiden att ta reda på hur det förhåller sig?

2. Lärarna är behöriga och arbetar visst efter kursmålen. Att lärarna är behöriga är knappast någon tröst om de inte ägnar sig åt undervisning och inte befinner sig i klassrummet. Och att de jobbar efter kursmålen – hur vet du det, Ulla Gustavsson? Känner du till någon lärare som skulle hävda motsatsen?

3. Föräldrar och barn förstår sig inte på vilken fin undervisning de egentligen får på skolan eftersom föräldrarna har "en förlegad bild av skolan", eftersom undervisningen idag är en annan. "I dag kanske det inte är lika tydligt att man jobbar med grammatik eftersom det vävs in i övrig undervisning". Man blir ju mållös här. Om det är så att barnen och föräldrarna helt missat att centrala ämnesmoment finns med i detta sluga upplägg så kanske det är dags att beskriva på vilket sätt.

4. Gustavsson menar att hon är tacksam "för synpunkter, ingen skola är perfekt och det finns alltid saker som kan bli bättre". Det är ju fint att du är tacksam för synpunkter, Ulla Gustavsson, men barnen och deras föräldrar hade ju uppenbarligen förväntat sig att du skulle göra något också. Vad för åtgärder har du vidtagit?

5. Eftersom extraundervisningen kostar pengar och detta betalas av föräldrarna, blir det förstår man orättvist eftersom detta går "stick i stäv med vår bild av en kostnadsfri skola". Men snälla snälla Ulla Gustavsson; istället för att misstänkliggöra föräldrar som försöker åtgärda det som skolan misslyckas med borde du väl göra ditt jobb så att de slipper.

Slutsatsen är att Lillkillen här hemma aldrig kommer sätta sin fot på Karl Johansskolan, när nu skolans rektor så tydligt uppmanar alla föräldrar i närområdet att söka friskoleplatser åt sina barn. Det finns flera bra att välja mellan.

Martin Sandberg är gymnasielärare och "har varit tjuk, mycket tjuk" sista veckan. Se upp för diverse vinterkräksjukor ni också.

Andra bloggar om: jan björklund, Karl Johansskolan, Martin Sandberg, skolan, skolans kris, undervisningsideologi

Mona Sahlin + Jan Björklund = Sant i skolpolitiken?

"Jag hoppas att Jan Björklund slutar vara plakatpolitiker och tar skolvärldens krav på en långsiktig uppgörelse på allvar. Jag tänker i alla fall försöka ta honom på allvar ett tag till".

Det är plats för ett litet jippi. Socialdemokraterna är tillbaka i arenan som Sveriges oppositionsparti - nu också i skolpolitiken! Mona Sahlin har mandat att förhandla med regeringen! Och socialdemokraterna verkar allvarligt inställda på förhandlingar, kompromiss och långsiktiga uppgörelser! Det har vi efterlyst länge på denna sida (och konstaterar lite leende att Mona är tuffare än vi trott).

Får se bara om Jan Björklund välkomnar dessa nya möjligheter. DN är mycket pessimistisk, och menar att det är ogörligt så länge Sahlin inte tydligare har partiet bakom sig. SvD verkar lite mer positiva då hela skolfrågan som helhet tycks ha flyttat högerut (och kan tjäna som modell för alla andra politiska frågor).

Det jag gillar mest med Socialdemokraternas förslag är ökade krav på nationella prov. Med det styrsystem vi har idag måste staten öka greppet om framförallt grundskolan. För att öka likvärdigheten över landet. För att sätta fokus på kunskapsförmedling. För att avstyra tendenserna till treämnesskola som finns på många håll.

Det verkar ju som om en viss omsvängning sker inom vänstern överhuvudtaget just nu. Det rör sig om ett långsamt lappkast, där väl Lars Ohlys funderingar om skolan på DN Debatt häromdagen markerar ett kraftigare bryt än tidigare med den gamla retoriken. Jo, Ohly har svårt att slita sig från det gamla vänsterpartistiska mantrat att bara vi höjer skatterna och ökar resurserna, ja då ska ni få se! Och visst är han lite arg på Mona! Men ändå! Välkommen in i matchen Lars!

Nu undrar vi bara vad som kan komma ut av detta i sista änden. Men det känns lite bättre nu.

Martin Sandberg är gymnasielärare och gillar pragmatiska rättningar in mot mitten.

Andra bloggar om: Jan Björklund, Mona Sahlin, socialdemokraterna, betyg, skolan, skolpolitik, Lars Ohly, Martin Sandberg

Att läsa sin stad

Jag besöker ofta Edinburgh, Skottland. Där tillbringar jag timmar i boklådor, antikvariat och andra oaser. Jag går in i bokhandeln. Så stannar tiden. Inga klockminuter. Det är en vandring i tidlöshet. Jag lyfter en bok och jag befinner mig i förhistorisk tid, en annan tvingar mig att ta ställning för framtiden. Jag står där. Väger böcker i händerna. Orden väger ingenting att bära med sig. Men flygväskor och kilon hindrar mig mer än plånboken.

Jag har lärt känna flera boklådor. Jag samtalar mig in i Edinburghs lässtad. Jag läser av den. Det gör Edinburghs barn också. De läser av sin stad. De läser in sig i sin omvärld. Jag ser anslaget och ansvaret. Det är inte bara skolans ansvar att skapa läsare och textbrukande kritiker. Det är en hel värld som ska verka för detta.

Edinburgh är Unescos lässtad.
Jag blundar. Visionerar.
Kan vi... någon stad i Sverige... utmana Edinburgh... erövra titeln... om inte ... låna titeln för ett år. Kan vi vässa pennorna... kasta upp idéerna... öppna portarna till läsriket? Jag visionerar.
Kan vi?

Anne-Marie Körling

Mänskliga avtryck

Människan är sitt språk. Vi avlämnar våra avtryck. Vi befäster oss med ord. Vi fäster oss vid ord. Vi skapar bilder av uttryck. Vi gör vårt språk. Vi möter varandra. Vi ser ordet i en annan. Vi läser förbi en medmänniska. Vi lyssnar på ljud som är ord. Vi sjunger ord. Vi är vårt språk. Vi bär våra unika ordböcker inom oss. Ibland sätter vi ned foten... och säger - Här är jag!

Anne-Marie Körling

Samhällsproblem är inte skolans fel

Visst känns det tryggt att både höger och vänster är överens om att sakernas tillstånd var på topp när fyrtiotalisterna var unga! Då var det ordning och reda! Då tog man hand om varandra! Då fanns det en respekt för äldre! Då fanns det inga klassklyftor som idag! På den tiden var skattesatserna rimliga! På den tiden fanns fortfarande folkhemmet! Då värdesattes äldre! Då kämpade ungdomar!

Som synes är bilden av förr minst sagt motstridig, och det är därför inte förvånande hur fyrtiotalisternas kamp fortfarande böljar fram och tillbaka på snart sagt alla samhällets barrikader.

Skolan är naturligtvis en sådan arena där debatten ofta polariserats mellan "det är inget fel på dagens skola alls och internationella jämförelser är faktiskt missvisande och barnen lär sig faktiskt andra färdigheter än att sitta och kackla som små papegojor", och "skolan är normlöshetens högborg och barnen har inte lärt sig något sedan sextiotalet och nu måste de baske mig veta hut och betyg ska de ha".

Ett exempel på den senare hållningen ser vi i gårdagens SvD, där professor Inger Enkvist ger sig in i debatten.

Enkvist menar i all korthet att problemet med problematiska förorter där unga kriminella sätter skräck i lokalbefolkningen är skolans fel. I artikeln blandar hon konkreta iakttagelser från skolans värld som väldigt många känner igen sig i (se DN:s Insidanserie om skolor som lyckats - jag vet att jag tjatar om dessa artiklar), med fullständiga huvudlösheter. Allt blandas till en enda patetisk litania som inte står östeuropeiska begravningsgråterskor efter.

Inger, det är sant att pedagogiken i dagensk svenska skola lämnar mycket i övrigt att önska, präglad av "egen forskning" som den är. I motsats till vad dess försvarare hävdar är detta inte arbetsformer som stimulerar till kritisk reflektion utan är det okritiska reproducerandets högsta stadium. Däri håller jag med dig, och här börjar vi också se hur pendeln svänger.

Men när du däremot hävdar att skolan är för antiauktoritär och det är här problemet ligger blir det alldeles snurrigt. Skolan speglar en antiauktoritär samhällsattityd, där den största skillnaden mot alla andra icke-skandinaviska länder är en mycket långtgående individualism (se t ex Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs "Är svensken människa?" Rötterna går enligt dem mycket längre tillbaka än 60-talet). Att skolan skulle ställa sig utanför detta samhälle och uppmuntra till andra värderingar än de som gäller inom näringsliv, politik och förvaltning är ju minst sagt bisarrt.

Visst har begreppet individualisering i stora drag missförståtts under 90-talets omstöpningar av skolan, men hur konstruerar man en undervisning som inte har "eleven i centrum", Inger? Att eleven inte tillåts vara i centrum utan trängs ut av olika tokroliga konstruerade arbetsformer är mer problemet i skolan idag.

Och när du säger att det antiauktoritära återspeglas i mobbning skriker jag efter källor (och tar mig för pannan). För mobbning Inger, det finns inte alls på samma sätt som när du - eller ens jag - var liten. Vilka siffror har du till stöd för detta? Borde inte alla samhällets problem i så fall lösas om vi bara återinförde skolagan?

Så var så säkra: i medier präglade av borgerligt sinnade fyrtiotalister samt en läsande allmänhet kommer man att humma "bra rutet, Inger!" och i dess mer vänsterinriktade vedersakare "Det är inget fel på den svenska skolan faktiskt! Förutom att nittiotalskrisetn gjort att det saknas resurser". Liknande debattartiklar har vi läst många av sedan sextiotalet, och den sista är ännu inte skriven.

Martin Sandberg är gymnasielärare och har verkligen ett horn i sidan till fyrtiotalister. Rätt i sak, Per Nuder, men går det inte formulera på ett annat sätt?

Alla barn har rätt till behöriga lärare

Skolverket rapporterar om att många lärare i grundskola och gymnasium är obehöriga. Och är kritiska till att regeringen inte vidtar tillräckliga åtgärder för att skaka fram behöriga.

Jag kommer ihåg ett samtal med tre killar jag hade på en valkurs i trean. De klagade på sina yrkeslärare. De upplevde att de inte lärde sig någonting. De fick betyg i kurser de aldrig hade haft. Betygen sattes helt på måfå, eftersom de inte hade ordentliga lektioner och planerade kurser. Företag i kommunen hade antingen slutat att ta emot dem som praktikanter, eller hånade dem när de kom ut. Måna om sina slutbetyg larmade de inte skolledningen.

En av killarna menade att han aldrig skulle våga söka jobb han var utbildad för. För då skulle han bli avslöjad.

Så fort vi pratar om icke-behöriga lärare tänker alla direkt på dem som har stor yrkeserfarenhet från sitt fält. Det kan vara medialärare som jobbat som journalister eller matte/fysiklärare som har civilingenjörsexamen från Chalmers. Visst, denna kategori finns, och gör säkert ett utmärkt jobb.

Men majoriteten tillhör inte dessa. Jag har haft en svensklärarkollega som inte läst en poäng på universitetet. Som aldrig haft den blekaste lilla aning om vad undervisning och lärande inneburit. Tror ni denne lärares elever fick fylla i många grammatikstenciler? Och sattes att undervisa yrkeselever - för att dessa klagade minst?

Det finns några fält där jag tror att de som inte så att säga jobbat sig igenom en universitetsutbildning obönhörligt ligger efter en normal, utbildad, genomsnittlig jäkla lärare.

Kunskapssynen är en helt annan. Det är bland de outbildade vi har störst chans att hitta själlöst plugg av lösa fakta utan sammanhang. Med tillhörande konstiga poängprov (jag minns en obehörig kollega i engelska som satte betyg efter antalet fel i uppsatserna! Duktiga elever som skrev mycket fick därför G. Försiktiga elever som skrev lite och inte chansade fick MVG).

Det är också här vi hittar flest lärare som examinerar kurser genom att sätta betyg på små arbeten som getts utan instruktioner. Och där läraren sitter och våndas över om denne skall sätta VG eller MVG på ett plagiat som du själv skulle a) sätta streck på, b) larma rektor och föräldrar om.

Det handlar om tjänstemannaansvar. Kåranda. Att känna ansvar mot andra lärare som du lämnar över till. Där du måste kunna motivera din betygssättning utifrån de betygskriterier du är satt att följa - om än bara för dig själv och eleven. Och kunna motivera ditt kursupplägg utifrån en nationell kursplan. Motbevisa mig gärna, men utbildade lärare med stark yrkesidentitet tar detta ansvar på ett annat sätt.

Universitetsutbildade har också läsförståelse och ämnesdjup på ett sätt obehöriga inte har (om dessa inte på egen hand läst in mängder av relevant litteratur. Vilket ju förekommer - oftare förr kanske). Under en lång, ofta ganska svår utbildning har de läst tusentals sidor komplicerad facktext, och av denna tokiga textmassa varit tvungna att sortera ut det viktigaste, skapa sammanhang i det lästa, och dessutom memorera det.

De har dessutom skrivit ett flertal uppsatser på universitetsnivå, och då tillägnat sig grunderna i vetenskaplig metodik och kritiskt tänkande. Och tvingats läsa mängder av avhandlingar och vetenskapliga rapporter. Att hävda att vem som helst kan komma till samma förståelse av ett ämne - utan att göra jobbet - är bildningsförakt. Tyvärr.

Men har man inte en sådan förståelse om man läst matte och fysik på Chalmers då? Jo, det har man givetvis, och då är det en lätt match att bli behörig – särskilt om det är ett villkor för att få fast. Och mer i lön. Detsamma gäller för duktiga praktiker som vidimerat sina yrkeskunskaper.

Men det är inte civilingenjörer som utgör majoriteten av de obehöriga. Det är inte direkt docenter i litteratur (utan pedagogiskt basår) vi hittar ute i snåla landsbygdskommuner som lasar in gamla trotjänare.

Martin Sandberg är gymnasielärare med examen i Svenska och Historia

Det är bra att komma överens om skolan

Mona Sahlins idé att vrida skolvapnet ur händerna på alliansen ser enligt DN och SvD ut att misslyckas efter krypskytte från både socialdemokratiska gräsrötter och ledande företrädare för partiet. Socialdemokraternas partistyrelse har beslutat att det inte skall bli några beslut i frågan före 2009. Med resultatet att Sahlin inte kan sätta igång att förhandla med regeringen om en enligt mångas mening mer verklighetsanpassad skolpolitik (se också SvD:s ledare i frågan).

Det är inte så bra. Den enda kraft i samhället som skulle kunna få ner Jan Björklund på jorden är just en kompromissinriktad socialdemokrati. Och resultatet ser vi nu: ett fullkomligt pärlband av halvfärdiga förslag där Björklund tycks vilja hinna stöpa om skolan så mycket som möjligt innan han försvinner ut tillsammans med alla de stackars moderater som tycks ha så svårt att förstå sig på politikens och medialogikens enkla grundregler.

Men – allt som kommer från Jan Björklund är inte nödvändigtvis dåligt, och det mesta är väl ändå värt att diskutera? Det förefaller vara just det Socialdemokraterna just nu säger nej till. Istället riskerar vi att hamna ur askan i elden vid en socialdemokratisk valseger, med en segerrusig vänsterfalang som löper amok på skolbarrikaderna. Det är inte heller så bra.

Så snälla socialdemokrater: börja läsa DN:s utmärkta serie om skolor som lyckats. Fundera över vad deras framgångsrecept har varit. Lura lite på vad av detta låter bra på torgmöten och partikongresser så kanske ni slutar att utforma er politik utifrån Jan Björklund fast tvärtom. Ok?

Martin Sandberg tycker att man måste kolla vad barnen kan på alla nivåer. Så att skolorna faktiskt fokuserar på att lära dem det det ska kunna. Är det verkligen så kontroversiellt?

En spännande berättelse vinner alltid

Det första kravet på det elever vill läsa är att det skall vara verkligt. Sanna berättelser är alltid bättre än påhittade. Men detta räcker inte. Ideala böcker är inte bara dokumentära, de är också spännande och flödar över av mänskliga erfarenheter. "Mycket känslor" så man kan leva sig in i personerna.

Anne Heith diskuterar verkliga berättelser och melodramen som litterär form i ”Gömda. En sann historia”, i Svenskläraren 2006:4. Det finns menar hon en motsättning mellan spännande historia och sanningsanspråk. Heith påvisar hur Marklund inte bara lägger in en dramaturgi som motsvarar melodramens genrekrav, utan också den kritvita oskuldsfulla svenska kvinnan som offer, och svartmuskig, demonisk och orientalisk man som förövare.

Men känns det inte som om Marklunds (och elevernas) synsätt håller på att få genomslag? Gärna sant - men framförallt rafflande och känslosamt.

De läsare som inte tillbringade sommaren isolerade på Antarktis kanske minns debatten om Maja Lundgrens roman Myggor och tigrar, som ju utgav sig för att vara helt sann. Grälet handlade till stor del om boken verkligen var det, och om man i så fall får skriva på detta sätt (läs t ex Dan Josefssons inlägg). Men den mest drabbande kritiken gavs väl ändå av Ulrika Kärnborg i DN: det är inte den flexibla inställningen till vad som hänt eller inte som är problemet utan kort och gott att boken är fruktansvärt tråkig. Sanning eller inte – är det inte spännande är det inte bra.

Synsättet återkommer i dagens DN, där Sara Danius recenserar Göran Perssons Min väg, mina val som just kommit ut. Persson berättar om sitt liv från början i Vingåker till slutet i valet 2006. Danius menar att bokens stora problem är bristen på dramaturgi, och ger Persson en handfast lektion hur han istället kunde organisera sitt stoff utifrån Ian Flemings James Bond-böcker.

Visst är det lite märkligt att denna kritik kommer från litteraturvetarhåll: tittar vi på Danius presentationssida i DN är det ju inte direkt Ian Fleming hon vanligtvis intresserar sig för utan snarare den ”modernistiska romanen under mellankrigstiden”, Ann Jäderlund och Erich Auerbach. Bland annat.

På samma sida diskuterar Nina Björk (Söndagskolumnen 04.11.07. Ännu inte på dn.se) att nobelpriset gick till Doris Lessing. I vanliga fall brukar svårlästa förnyare av romankonsten eller poesin få medalj (jo, en uppluckring har skett – varken Coetzee eller Pamuk är särskilt svårlästa), men nu var det enligt Björk som en ”hel läsart blivit belönad” - att sluka liv och erfarenheter. Hela motiveringen lyder: "”Den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning”.

Som sagt: det räcker inte att granska civilisationen (dokumentärt!) utan vi måste också ha vad eleverna kallar ”mycket känslor”, skepsis och hetta, vilket väl understryks av att akademien trycker på kvinnlig. För det kan väl inte vara erfarenheterna i sig som belönas. Allt som skrivs är väl rimligtvis erfarenheter. Och kvinnor är ju känslosamma, det vet ju alla.

Björk menar därför att vi hittat en lösning på höstens litteraturvetenskapliga debatt om ”vad litteraturvetenskap egentligen ska vara för ämne”, och kallar det ”erfarenhetens epik”.

Elevsynen på vad som är bra tycks därmed ta över inte bara klassrummen utan också kulturdebatten. Och det känns ju egentligen inte så tokigt. "Spännande, äkta och dramatiskt" känns lättare att använda som argument för läsning än "Påbjuds av ledande folkpartister".

Martin Sandberg har lättare för melodramatisk film än litteratur, och rekommenderar varmt Råttatouille.