Språkets vackraste ord

Jag utmanar er läsare.
Lämna några av de ord ni finner vackrast i språket.
Mina egna är just för tillfället - läsfåtölj, täcke, kaffe.

Anne-Marie Körling,
ordrika blir vi tillsammans.

Anders Olsson på Stol nummer fyra vid Svenska Akademien

En gång skrev Anders Olsson en avhandling om Gunnar Ekelöf. Avhandlingens namn kort och gott - Ekelöfs Nej. Jag undrar om inte Ekelöf nu skulle nicka sitt Ja då Anders Olsson sätter sig i en av de aderton stolarna vid Svenska Akademien. Jag leker med tanken.

Jag har lusläst Svenska Dagbladets söndagsintervju med Anders Olsson. Det är Karin Thunberg som samtalat med honom. Det är en spännande läsning. Min lästakt är hungrigt ivrig då jag läser om Anders Olssons långsamma. Mina vackra ord är andra än de som just nu är Anders Olssons; syskon, slumra och ögonblick. Jag går i dialog som den tidningsläsare jag är. Men det är detta jag vill låta Karin Thunberg och Anders Olsson förmedla till oss lärare:

"Det är den spontana relationen till litteraturen han värnar om, det personliga förhållandet till en text. Nästan blygt berättar han om sitt första, drabbande, möte. Hur han stod på skolbiblioteket i Västerås och bläddrade i Mauriacs Ormboet och såg en mening på första sidan.
- Jag minns inte orden, bara att jag chockades över att språket hade en sådan täthet. Min andra stora läsupplevelse hade jag kort därefter...//"

Jag plockar fram några vackra ord ur detta sammanhang: skolbibliotek, bläddra, läsupplevelse. För övrigt läste Anders Olsson som högstadieelev thrillerartade historier på svensktimmarna. Vi kan dra lärdom.

Tack Karin Thunberg för en god lässtund.
Svd 9 mars 2008.

Anne-Marie Körling,
i morgontimmarnas tidningsläsarstund.

Allvarligt talat - tankar om svenskämnet

Är svenskämnet ett tjejämne? Jo jo. Ämnet ska vändas och vridas på. Behövligt. Vi ska ställa oss frågor kring svenskämnet. Jag har roat läst Svante Skoglunds blogg samt den efterföljande diskussionen här på Svenskläraren kommenterar. Svenskämnet har en lång och märklig historia om vi läser de läroplaner som skolan haft. I begynnelsen var läskunnigheten ett absolut krav - utan den berömda katekesläsningen stängdes möjligheterna till äktenskapets dörrar - därefter har det varit både si och så om svenskämnets betydelse i skolan samt vad ämnet ska bidra till. Vår nuvarande läroplan LpO94 sätter språket i centrum, ja jag menar förstås eleven i centrum, men läs - den språkligt aktiva eleven. Det är en viktig fråga som ständigt bör förvaltas i de pedagogiska diskussionerna vid samtliga skolor. Varje ämne bärs fram av det skrivna språket. Det finns inget ämne i dagens skolan som befriar eleverna från skrivna ord. Kravet på läskunnighet är stor.

Hur ser vi på svenskämnet? Hur kan vi göra ämnet meningsfullt för eleverna?

Under de tidiga skolåren vet vi ganska väl vad vi gör, vi lärare. Då ägnar vi oss åt allt som främjar våra elever att bli läsande och skrivande. Därefter tror jag att vi famlar i vad ämnet ska leda till och verka för. Jag är själv lärare i en årskurs fem och hävdar med bestämdhet att läsningen är a och o, samt att alla i klassen får fortsätta att utveckla sin läsande förmåga, träna sin förståelse och ingå i muntliga sammanhang där språkutvecklingen och språkets sammanhang har ett tydligt fokus.Vi är aldrig någonsin klara med vårt språk. Bara det!

Så om ni mina bästa herrar, fniss, talar om svenskämnet som tjejämne, skulle jag vilja diskutera ämnet i sin helhet.

Anne-Marie Körling,
som har vässat pennan en aning.

Habib - meningen med litteraturen

<

Jag är en högläsande lärare.
Det jag läser högt har jag innan läst tyst för mig själv.
Habib och meningen med livet är en fantastisk högläsningsbok. Eleverna lyssnar aktivt. Ofta inflikar de med synpunkter. Skrattet är den främsta markören, tårarna likaså. Det är alltid reaktioner på det jag läser högt. Vi har arbetat med matematik, geografi och svenska då vi funderat. Det har varit mycket värdefullt. Så är det med litteratur.

Anne-Marie Körling,
läser nu EN Ö I HAVET av Annika Thors för sin årskurs fem.

Jönköping - en språklig utmaning

Av någon anledning som är för krånglig att beskriva hamnar jag på en ... smått rörande engelskspråkig sida om svenskt uttal. Plötsligt antar det beskedliga ortnamnet Jönköping nya proportioner. Ordet är - förstås - en verklig utmaning för den som lär sig svenska. Hur många av tändsticksstadens invånare tänker på det, så här till vardags? Tänk om namnet i framtiden kommer att behöva globaliseras, till exempel till Joncop.



Svante Skoglund, som en gång hade vänner som tyckte att det var roligt att utsäga namnet på vulkanen Popocatépetl. Testa! Smått vanebildande. (Kortversionen El Popo godkänns icke.)

Är svenska ett tjejämne?

Min medbloggare Ann-Marie vill ha en diskussion om det nationella provet i svenska för åk 5. Tyvärr har jag själv inga erfarenheter av att undervisa på den nivån, så jag har inte så många pedagogiska synpunkter att bidra med.

Men Ann-Marie fick mig att läsa Skolverkets senaste kommentarer (från december 2007) till provet. Det jag fastnar för i redovisningen av resultatet är framför allt att "skillnaden mellan könen, till flickors fördel, är störst i ämnet svenska". Det är en signifikant skillnad mellan pojkar och flickor t.ex. vad gäller förmågan att besvara frågor som rör en litterär text. Varför är det så? Har svenskan blivit ett "tjejämne" eller har det alltid varit det? Borde man som lärare ännu mer arbeta för att utveckla pojkarnas förmåga att t.ex. läsa och skriva? Har det med attityder till ämnet att göra?

Som läroboksförfattare får jag nästan varje termin e-post från svensklärarstudenter som skriver uppsats. I 9 fall av 10 har de valt ett ämne som handlar om fördelningen mellan kvinnliga och manliga författare i de litteraturhistoriska läroböckerna! Jag tycker absolut att det är en intressant fråga - men den är ganska knivig. Vilket är egentligen bäst - att man ger eleverna den sanna bilden (att få kvinnor under historiens lopp fått möjligheten att utbilda sig och sprida sina tankar) eller att man försöker lyfta fram kvinnliga författarskap som den moderna forskningen upptäckt och därmed riskerar att ge den falska bilden av en "jämställd" litteraturhistoria? Är det förresten säkert att kvantitativa metoder är de bästa för att synliggöra de genusbetingade (öppna eller dolda) värderingarna i lärobokstext?

Det är också lite märkligt att man i lärarutbildningen så sällan verkar anlägga ett genusperspektiv på svenskämnet i dess helhet, eller på andra delar än just urvalet av författare och litterära texter. Stämmer det intrycket? I så fall - varför är det så?

Nog borde det vara minst lika angeläget att reflektera över pojkarnas sämre resultat (och mindre intresse för ämnet) som att se till att tjejerna får fler kvinnliga "förebilder" i litteraturhistorien?

Skulle undervisningen, kursplanen och de nationella proven kunna utformas på ett sätt som inte missgynnar pojkarna?

Vore också intressant att veta om det finns t.ex. undersökningar av pojkarnas inställning till svenskämnet. Förändras dessa under skoltiden? Finns det en korrelation med "känslomässig" mognad? Spelar lärarens kön roll? Någon därute som kan fylla i mina kunskapsluckor?

Svante Skoglund, som är genuint osäker på varför pojkarna presterar sämre på proven i svenska och tacksamt tar emot läsarnas teorier.

Vilken Snobbenkaraktär är jag mest lik?

Just nu tycker jag att det är ganska segt att blogga. Det är mycket att göra på jobbet, och varje gång jag sätter mig ner framför datorn vet jag att den tid jag ägnar borde ägnats åt rättningsmappen. Till eventuella elever i ES3MA - jag skojar bara. Jag sitter faktiskt framför era litteraturprov just nu, och har just börjat på den första MVG-frågan (ni vet om apan).

Detta är ett problem för andra bloggare också. Magistern har löst saken elegant genom att tvinga sin kandidat Pez att inte bara planera och genomföra undervisningen, utan också sköta Magisterns blogg. Genialt. Själv har jag ju stort stöd av Svante, Anne-Marie och Calle. Det är en trygghet i sig att veta att man kan skolka några dagar och nyfiket se fram emot något från dessa tre.

Men idag har det faktiskt gått en vecka sedan jag publicerade något, och det känns inte bra. I helgen satt jag och skannade av DN och SvD i jakt på idéer (och så klart artiklar att twinglylänka), men hittade inte något. Förutom en artikel av Leif Zern om min käpphäst övertydlig teater och en krönika av Ronny Ambjörnsson om varför man bör läsa. Ingen av dessa på dn.se.

Men via Sandra fick jag tips om en skojig utvecklare av program (kolla in denna sublima nätordbehandlare som man kan använda som anteckningsblock när man sitter framför datorn), som har en databas med bloggidéer för uttorkade bloggskribenter.

Dessa små uppslag liknar ganska mycket olika typer av fiffiga skrivtips som jag blir galen på (som man lättast hittar i gamla läroböcker), och när jag trycker fram nya och nya tips (de kommer fem i stöten) får jag än mer ångest eftersom ämnena ofta är så bottenlöst trista. Det blir lite som när du var liten och skrev uppsats i skolan. Ta ett ämne och skriv, du har en halvtimme på dig. Blä - alla ämnen helt sepiga, vad ska jag ta?

Smaka på: "Write about your favorite drink", "Your favorite time of year" eller "Create and then discuss a chart or graph". Och vad betyder "Share your thoughts about a current fad"?

Jag bestämmer mig för att ta det första ämnet på nästa tryck, hur trist det än är. Överst står "Which Peanuts character are you most like?"

Detta är mitt inlägg.

Jag hade ganska länge några slitna pocketböcker med Snobben stående hemma. De kom i en slags lågprisserie från Hemmets Journal - övriga nummer var lika trista serierna BC, Hagbard och Trollkarlen från Id. Jag kommer inte ihåg varför jag tjatade till mig dessa av mamma, de fanns i en realåda på B&W, men jag har sedan dess alltid tyckt att Snobben är en mycket överreklamerad serie som gjort mig allergisk mot ordet underfundig.

Jag kom att tänka på dessa pocketböcker när jag såg The Royal Tennenbaums häromsistones; musiken i den filmen är samma melankoliska pianojazz av Vince Guaraldi som i "A Charlie Brown christmas (här blir det ju långsökt och haltande. Jag har inte sett filmen, och vet detta enbart för att jag läst om Guaraldi i The Penguin guide to jazz on CD).

Det jag stört mig mest på är allt man läst om (aldrig hört - jag har aldrig hört en levande människa säga något positivt om Snobben) att alla kan identifiera sig med karaktärerna. Serien handlar inte bara om en samling amerikanska barn, utan snarare om det sant mänskliga. Kommer ni överhuvudtaget ihåg dem? Karl, Linus, Gullan. Och Snobben. Om detta är mänskligheten är den ganska ointressant.

Och om jag överhuvudtaget skulle vara som någon i Snobben är det nog typ Gullan, för hon var alltid så negativ, sur och trött (vad jag kommer ihåg). Nu orkar jag nog inte mer. Slut.

Martin Sandberg är gymnasielärare och återvänder nu till sin rättningsmapp. Ovanstående lilla text torde vara androm till varnagel - se upp med att tvinga elever att skriva färdiga ämnen.

Andra bloggar om: Martin Sandberg, Big Huge Theasaurus, Writer: the internet typewriter, idétorka, rättning, Vince Guaraldi, Snobben, Peanuts, Magistern

Nationella prov

ABC-panik... många elever upplever den.
Den finns säkert hos lärare också.
Jag tänker på de nationella proven.

Jag undervisar i en årskurs fem. Det betyder att vi genomför de nationella proven i svenska, matematik och engelska. Proven är omfattande utan att göra anspråk på att kartlägga allt. Det är inte heller syftet med dem.
Det finns en pedagogisk syn i dessa prov som jag skulle vilja diskutera. Det betyder att vi skulle kunna ha proven till utvecklande pedagogiska samtal med ett tydligt fokus på hur vi ska verka för lärandet. Det handlar om en slags färdriktning genom skolans alla år. Jag skulle välkomna en sådan diskussion. Hur ser det ut vid era skolor?


Jag återkommer,

Anne-Marie Körling, som just nu läser igenom alla tankar med de nationella proven för årskurs fem.

Bokkataloger - del 2

I ett inlägg här på bloggen skrev Martin nyligen om de ofta ganska lustiga verkbeskrivningarna i bokreakatalogerna. Detta var det lilla associativa startskott jag behövde för att leta upp reklammaterialet som Adolf Johnsons förlag 1895 skickade ut till presumptiva bokkonsumenter (tillsammans med skräckromanen Hvita frun - några berättelser ur andevärldens fördolda lif). Här följer några titlar ur den utgivning som var aktuell för 113 år sedan. (Och man kan konstatera att så kallade självhjälpsböcker ingalunda är ett modernt påfund, även om det idag mer handlar om att bygga upp sitt inre än att skaffa bort vatten från fält.)

Carl Ritter: Om nyttan av tidigt uppstigande på morgonen (50 öre)
P. Zauleck: Den husliga lyckan. En fingervisning för dem som vilja ega den samma. (40 öre)
Dr S: Den praktiska och allmännyttiga Receptboken, en praktisk och nyttig handbok innehållande 100 värdefulla recept på de bästa och tillförlitligaste toalett- och skönhetsmedel, eau de cologne och parfymer, skyddsmedel och botemedel mot kolera, stensmärtor, gikt, mask, blodflöde, frossa, ros, näsblod, tandvärk, förgiftning, fyllerisjuka, m. m. (75 öre)
Gust. Lagerheim: Om vattnets bortskaffande från fält, som sakna aflopp (25 öre)
Den prisbelönade Hönshusarkitekten. Ritningar och beskrifningar till enkla och billiga hus för 25, 50 och 100 höns. Prisbelönad af "Föreningen för fjäderfäskötselns befrämjande." (75 öre)
Kärlekstelefonen. Nyaste brefställare för älskande, innehållande 79 mönsterbref för älskande af båda könen, af Lycko-Per (50 öre)

I den skönlitterära avdelningen fastnar jag särskilt för den här, som tycks ha ett ungdomstillvänt innehåll:

Kärlekens underliga vägar. En vacker och rörande både sorglig och lustig berättelse om två älskande som icke kunde få hvarandra och som derför ville taga lifvet af sig medels kolos, men huru deras kärlek till sist segrade öfver de grymma föräldrarne. Med 19 illustrationer. (25 öre)

Svante Skoglund som på tal om reklam hajade till lite igår när han i en färsk tysk tidskrift (Focus - das moderne Nachrichtenmagazin) läste rubriken till en annons för SE-banken: " Italiener können küssen. Schweden können Konten." Är det verkligen den Sverigebild vi vill sprida? Som ett folk av ... kontoexperter.

Tidsfördriv på sundanesiska - eller twi (eller möjligen Elmer Fudd)

Om man vill roa sig själv (eller varför inte kollegerna) en grå måndagmorgon (eller varför inte en vårsolig tisdag eftermiddag) har jag ett lika oskyldigt som verksamt tips. Särskilt torde det amusera de mer språkintresserade i den inre pedagogiska kretsen. Och stimulera till komparativa iakttagelser.

Gör så här:

1. Passa på när kollegan lämnar arbetsrummet och datorn för att hämta kaffe/ha lektion/lämna in sin tipskupong/ta bort äggfläckar från slipsen.
2. Öppna Google på kollegans dator (vi utgår här från att inga lösenord ställer till det; annars kan du ju titta på den lilla gula lappen under tangentbordet där lösenordet är prydligt uppskrivet.)
3. Klicka på Inställningar.
4. Välj ett riktigt roligt språk under Gränssnittsspråk. Personliga favoriter är sundanesiska, tonga och twi. Språken (?) "hacker" och "Elmer Fudd" har jag däremot inte vågat testa än.
5. Klicka listigt på Spara inställningar.
6. Gå tillbaka till din plats, helst på hörhåll.
7. När kollegen är tillbaka kan du efter en stund förstrött viska "Lisi ke fili mei ai". Det är en fras som är bra att kunna om man exempelvis vill byta tillbaka från tonga (eller om det nu var sundanesiska) till svenska.






Svante Skoglund som ännu inte blivit klar med sitt seriösa inlägg om det utvidgade textbegreppet


Här nedan är Elmer Fudd, förresten (till höger i bild). Fråga mig inte varför han finns med bland Googles språkalternativ.