Allvarligt talat - tankar om svenskämnet

Är svenskämnet ett tjejämne? Jo jo. Ämnet ska vändas och vridas på. Behövligt. Vi ska ställa oss frågor kring svenskämnet. Jag har roat läst Svante Skoglunds blogg samt den efterföljande diskussionen här på Svenskläraren kommenterar. Svenskämnet har en lång och märklig historia om vi läser de läroplaner som skolan haft. I begynnelsen var läskunnigheten ett absolut krav - utan den berömda katekesläsningen stängdes möjligheterna till äktenskapets dörrar - därefter har det varit både si och så om svenskämnets betydelse i skolan samt vad ämnet ska bidra till. Vår nuvarande läroplan LpO94 sätter språket i centrum, ja jag menar förstås eleven i centrum, men läs - den språkligt aktiva eleven. Det är en viktig fråga som ständigt bör förvaltas i de pedagogiska diskussionerna vid samtliga skolor. Varje ämne bärs fram av det skrivna språket. Det finns inget ämne i dagens skolan som befriar eleverna från skrivna ord. Kravet på läskunnighet är stor.

Hur ser vi på svenskämnet? Hur kan vi göra ämnet meningsfullt för eleverna?

Under de tidiga skolåren vet vi ganska väl vad vi gör, vi lärare. Då ägnar vi oss åt allt som främjar våra elever att bli läsande och skrivande. Därefter tror jag att vi famlar i vad ämnet ska leda till och verka för. Jag är själv lärare i en årskurs fem och hävdar med bestämdhet att läsningen är a och o, samt att alla i klassen får fortsätta att utveckla sin läsande förmåga, träna sin förståelse och ingå i muntliga sammanhang där språkutvecklingen och språkets sammanhang har ett tydligt fokus.Vi är aldrig någonsin klara med vårt språk. Bara det!

Så om ni mina bästa herrar, fniss, talar om svenskämnet som tjejämne, skulle jag vilja diskutera ämnet i sin helhet.

Anne-Marie Körling,
som har vässat pennan en aning.

Är svenska ett tjejämne?

Min medbloggare Ann-Marie vill ha en diskussion om det nationella provet i svenska för åk 5. Tyvärr har jag själv inga erfarenheter av att undervisa på den nivån, så jag har inte så många pedagogiska synpunkter att bidra med.

Men Ann-Marie fick mig att läsa Skolverkets senaste kommentarer (från december 2007) till provet. Det jag fastnar för i redovisningen av resultatet är framför allt att "skillnaden mellan könen, till flickors fördel, är störst i ämnet svenska". Det är en signifikant skillnad mellan pojkar och flickor t.ex. vad gäller förmågan att besvara frågor som rör en litterär text. Varför är det så? Har svenskan blivit ett "tjejämne" eller har det alltid varit det? Borde man som lärare ännu mer arbeta för att utveckla pojkarnas förmåga att t.ex. läsa och skriva? Har det med attityder till ämnet att göra?

Som läroboksförfattare får jag nästan varje termin e-post från svensklärarstudenter som skriver uppsats. I 9 fall av 10 har de valt ett ämne som handlar om fördelningen mellan kvinnliga och manliga författare i de litteraturhistoriska läroböckerna! Jag tycker absolut att det är en intressant fråga - men den är ganska knivig. Vilket är egentligen bäst - att man ger eleverna den sanna bilden (att få kvinnor under historiens lopp fått möjligheten att utbilda sig och sprida sina tankar) eller att man försöker lyfta fram kvinnliga författarskap som den moderna forskningen upptäckt och därmed riskerar att ge den falska bilden av en "jämställd" litteraturhistoria? Är det förresten säkert att kvantitativa metoder är de bästa för att synliggöra de genusbetingade (öppna eller dolda) värderingarna i lärobokstext?

Det är också lite märkligt att man i lärarutbildningen så sällan verkar anlägga ett genusperspektiv på svenskämnet i dess helhet, eller på andra delar än just urvalet av författare och litterära texter. Stämmer det intrycket? I så fall - varför är det så?

Nog borde det vara minst lika angeläget att reflektera över pojkarnas sämre resultat (och mindre intresse för ämnet) som att se till att tjejerna får fler kvinnliga "förebilder" i litteraturhistorien?

Skulle undervisningen, kursplanen och de nationella proven kunna utformas på ett sätt som inte missgynnar pojkarna?

Vore också intressant att veta om det finns t.ex. undersökningar av pojkarnas inställning till svenskämnet. Förändras dessa under skoltiden? Finns det en korrelation med "känslomässig" mognad? Spelar lärarens kön roll? Någon därute som kan fylla i mina kunskapsluckor?

Svante Skoglund, som är genuint osäker på varför pojkarna presterar sämre på proven i svenska och tacksamt tar emot läsarnas teorier.