Gästinlägget: Ska vi läsa romaner i helklass eller snarare i små grupper?

Janis från vår bloggkollega Metabolism lutar åt det senare

Att klassen läser en bok gemensamt är ett vanligt moment i svenskundervisningen. Fördelarna med att alla läser samma bok är flera. I diskussioner om det lästa blir utbytet större ju fler läsares röster som hörs. Chansen ökar också för att någons bidrag till diskussionen berikar en annan (kanske mindre engagerad) läsare. Läraren kan leda diskussionen i helklass. Det finns klassuppsättningar på skolan att tillgå.

Själv funderar jag över nackdelarna med läsning av gemensam bok i helklass, och om kanske bokcirklar skulle vara ett alternativ? Det skrev jag i en kommentar till Martins inlägg angående svenskan som tjejämne med följden att jag nu måste förklara närmare vad jag menar. Hm, jag ska försöka.


Först de nackdelar jag ser med den traditionella “helklass-läsningen”: I en klass med 25-30 elever kan inte en bok tilltala alla. Det är näst intill omöjligt – och i och med detta tappar man några (eller många) av eleverna. De läser inte alls, eller läser med ett motstånd som inte främjar meningsskapande vare sig för stunden eller framtiden, för individen eller klassen. I en helklassdiskussion är det också sällan alla får eller vill ta ordet. Det är svårt att diskutera när man är fler än 6-7 personer i en grupp, eller hur? I alla fall om alla ska få en chans att säga något.

Om litteraturen i stället lästes i bokcirklar om 5-6 elever skulle kanske det större utbudet av titlar minska något på läsmotståndet? Finns det fler böcker att välja på ökar chansen till att få läsa en bok som angår. Och i små grupper kan alla komma till tals.

En nackdel med läsning i bokcirklar är att den mindre gruppen förstås är mer känslig för störningar, inte minst frånvaro. Motsättningarna mellan elever kan också bli större när vissa stämplas som svikare och andra som ”pluggisar”, vissa bokgrupper som vinnare andra som förlorare. Men – det kan ju också fungera tvärtom! I helklass är det lätt att smita undan, men i en mindre grupp är ens egen insats viktigare och, inte minst, mer efterfrågad. Att vara behövd är ingen dum grund för inre motivation, tänker jag.

En annan nackdel med läsning i bokcirklar skulle kunna vara att då blir den lärarledda diskussionen inte längre möjlig. Och att boksamtalet då blir så där lagom givande när (ovana) elever ska göra det själva. Men - med en organisation av klassrumsarbetet som möjliggör att läraren sitter med i de olika smågrupperna är detta inte längre ett problem!

I svenskan ingår att öva det muntliga och skriftliga, många gånger och på olika vis. Om man läser i bokcirklar i stället för i helklass tror jag möjligheten att väva in fler - och kanske också mindre styrda - moment blir större.

Med bokcirklar föreställer jag mig att variationen av färdighetstränande (och erfarenhetspedagogiska!) moment blir större än i helklassläsningen. För hur mycket kan man säga om en bok, utan att upprepa vad någon redan tidigare sagt? Och ska det man skriver endast vara till för lärarens ögon och bedömning - alltså en slags skrivuppgift, lika för alla?

När det är fler boktitlar som lästs i skilda grupper är det kanske bara fantasin som sätter stopp för alla olika sätt eleverna kan dela med sig av sin läsning, och arbeta omkring den. Bokcirklarna kan delas och sättas samman i nya smågrupper som muntligen berättar för varandra om sina böcker och vad som diskuterades i de enskilda bokcirklarna. Hela bokcirkeln kan redovisa muntligt i form av ett litterärt boksamtal ”á la litterär TV-show”. Grupperna kan var för sig, eller tillsammans, skriva om sin bok och läsupplevelse, och sätta ihop allt i en tidskrift/på en blogg (för varje text är värd en verklig mottagare!). Det skrivna kan då vara både ett mer utredande skrivande eller ett mer personligt, och val av genre relativt fritt. (Min tanke är att så länge eleven inte skriver i endast en genre hela terminen kan det egna valet av skrivgenre vid olika lästillfällen också bli mer konstruktivt – olika texter inspirerar olika och till olika tankar, och skrivandet blir kanske då mer meningsfullt när det är mindre styrt.) (Det borde jag väl utveckla mer, men jag försöker behålla fokus på läsningen i bokcirklar.)

Har man tur så har grupperna inspirerat varandra till att läsa varandras böcker. Men om inte så har man gjort så mycket annat viktigt. Hela tiden är det litteraturen som talats och skrivits om, som väckt tankar och legat till grund för det sagda och skrivna - så det är gott nog. Den röda tråden är då inte "boken X" utan läsandet, skrivandet, talandet i ett meningsfullt, kreativt sammanhang. Inbillar jag mig.

Böckerna kan förresten fortfarande diskuteras i helklass: om läraren visar på ett gemensamt tema, alternativt ställer en relevant generell fråga. Det kan också bli en metadiskussion om läsning där de olika läsupplevelserna (bra och dåliga) skapar grunden för ett samtal om litteratur.

Janis, lärarstudent från bloggen Metabolism, som själv sitter i litteratursamtals-seminarier varje vecka och frustreras över hur omöjligt det är att ha en riktig dialog ens i en grupp om 15 personer, och hur mycket bättre det går i den lilla arbetsgruppen.

Andra bloggar om: Metabolism, läsning, litteratur, undervisning, skolan, litteraturundervisning, svenskämnet, didaktik,

Gästinlägget: Hitta textens budskap

Janis från vår favoritblogg Metabolism funderar över om det egentligen är så spännande att koka ner romaner till enkla slagord

Det finns vanligt förekommande moment i svenskämnet som jag ofta funderar över. Kritiskt. Jag funderar till exempel över om man inte motarbetar det man är ute efter i litteraturundervisningen, nämligen att fördjupa sig i texten för att nå en djupare förståelse, både av innehåll och av författarens grepp att förstärka det skrivna, genom vissa sätt man (på vissa håll) arbetar med litteraturen på.

Ett sådant sätt är momentet: ”Läs novellen/romanen och hitta budskapet”.

En skönlitterär text har teman, motiv, symboler – men baske mig om de per automatik alltid har ett budskap! Ändå pågår det en oförtröttlig jakt efter budskap i många klassrum runt om i skolans svenskundervisning (nej, inte överallt)!

Innan någon undrar om jag helt förnekar ”budskapets” existens ska jag inflika att förnekar gör jag inte alls. Visst finns det budskap i texter, författarens eller de man lägger in själv i sin läsning, medvetna eller omedvetna. Jag menar bara att budskap ofta är mer komplicerade, mer dunkla och svårfångade än att de snabbt och lätt kan hittas efter bara en (elev-)snabb genomläsning. Och sällan är de så explicita och lätt tydda att de kan summeras kort i en liten fyrkantig ruta på ett svarsblad (jodå, sådana svarsblad finns). Och inte är det väl budskapen vi ska börja prata om direkt efter att vi läst texten?

Fy, vad tråkigt det skulle vara att läsa om alla romaner och noveller hade ett budskap som kan summeras i en kort mening. Är inte det att reducera skönlitteraturen?

En bibeltext har ett budskap. En gammal sedelärande fabel har det. En folksaga har det (fastän kanske så gömt och ”så psykoanalytiskt” så det går alla andra än freudianer förbi). Stora delar av barn- och ungdomslitteraturen har ofta ett (mer eller mindre synligt) pedagogisk budskap. Att läsa en skönlitterär text och ta med sig frågan om textens budskap in i sin läsning – kan det bli mycket tristare? Och mer kontaproduktivt?

Jag tror inte den vanliga frågan ”Har texten ett tema (budskap)?” följt av ”Var hittar du budskapet? Är budskapet dolt eller tydligt?” främjar varken läslust, eller ett djupare tänkande. Syftet med läsningen blir att ”hitta svaret”. Det enligt läraren rätta svaret, dessutom, om vi ser till hur elever tyvärr ofta uppfattar undervisningen. Elev-tänket riskerar bli: Vad vill läraren att jag ska hitta för budskap?”

Om jag bortser från att tema i frågeställningen görs synonymt med budskap ger frågeställningen också en föreställning om att texten bara innehåller ett budskap. Att en bra text oftast innehåller mer än ett idéinnehåll, en tanke, ett slags problematik kommer förhoppningsvis fram i en efterföljande diskussion, men är det ändå inte en trist ingångspunkt?

Litteraturen är alldeles för viktig för att inte tas på allvar. Ska man leta budskap finns det andra texter att hugga in på. Skönlitterära texter kräver bra frågor, och bra sätt att ställa dem på. Det är denna texts explicita budskap.

Janis undrar också om hon kanske hetsar upp sig i onödan? Är detta kanske att märka ord - frågan om budskapet är kanske ett nödvändigt didaktiskt grepp som är svårt att fatta?

Andra bloggar om: budskap, litteratur, Janis, litteraturundervisning, läsning, Metabolism, romaner, skolan, undervisning