Mera norskt! Ibsen räddar Sverige från krig!

Retroaktivt kan uppmärksamma läsare sluta sig till att Svenskläraren kommenterar har (haft?) en norsk temavecka. Jag vill alls icke sätta punktum för en av bloggens hittills mest diskussionsglada och lästipsfyllda uker utan slår in på den vältrampade stien genom att förtälja litt om ett seriealbum som publicerades i Oslo strax före jul. Intrigen torde kunna starkt beröra även svenska läsare: "En stormannsgal skurk utvinner olje for å gå til krig mot Sverige, og det er bare fire personer som kan stoppe ham." En av dessa fire personer är ... Henrik Ibsen.



Jag har ännu inte fått tag på ett eget exemplar av verket, som heter De fire store (Øystein Runde och Geir Moen), men av norsk press (citatet nedan från Aftenposten) att döma har vi här ett väl genomfört bevis på att allt icke är tragedi och svårmod i det norska fiksjonsuniverset:

"Stedet er Kristiania på slutten av 1800-tallet. Henrik Ibsen slåss med betjeningen på Grand - samt alle andre som blander seg inn - når Jonas Lie, Bjørnstjerne Bjørnson og Alexander Kielland kommer for å hente ham.

Ibsen ledes inn i en hule under Stortinget, hvor han får møte Fru Garborg; statsminister i Norges undergrunnsregjering. Derfra og ut er historien litt merkelig."

Litt merkelig! Akkurat! Upphovsmännen anger Ninja Turtles som en inspirationskälla...

Se en underbar "trailer" till den norska, litterära, grafiska action-serien De fire store.

Svante Skoglund som önskar att vi i Sverige hade ett liknande oängsligt förhållande till kulturarvet - Strindberg vs Spider Man...

We’re all individuals eller Några tankar om den svenska toleransen

Ibland vet man redan innan man tryckt ned (in? av?) första tangenten att ens inlägg kommer att missförstås. Men en bloggare får inte förskräckas. Rom bryggdes inte på en dag.

Idag ska jag skriva om tolerans och om svenska ungdomar och om konsensuskultur. Det är vad man brukar kalla viktiga ämnen. För att kunna vara riktigt säker på att inte bli begripen skriver jag utifrån en känsla av växande (egen) förvirring. Och utgår från norsk filmcensur och det amerikanska presidentvalet och hur en dansk läser svenska kultursidor. Det här kan bli bra.

Häromdagen skrev Martin om det sorgliga stråket i modern norsk romankonst. När jag läste hans inlägg insåg jag, sorgligt nog, att jag kan ange vid vilken tidpunkt jag alldeles tappade förtroendet för grannlandet i nordväst. I min andliga topografi monterades Svinesundsbron ned den 11 januari 1980. Den dagen fattade norska Statens Filmkontroll beslutet att Monty Pythons film Life of Brian inte skulle få visas på biograferna, eftersom den ansågs strida mot (den än idag gällande) blasfemilagen. Och det var inte bara några isolerade censurivrare som ansåg detta. När norska motsvarigheten till Humanisterna (med det mycket roligare namnet Hedningsamfunnet) bad regeringen att få visa filmen i samband med en debatt fick man blankt nej. Från högsta ort, alltså.

Efter tio månader släpptes filmen, med inledande varningstexter som påpekade att Brian inte var Jesus (!) och rejäla ingrepp i översättningen. Detta är inte mer än drygt 25 år sedan. Jag blir fortfarande upprörd när jag tänker på det. There is something distinctly rotten i en demokratisk stat som fattar sådana beslut. Vad är det för kristenhet som inte tål att skrattas åt? Vari låg egentligen filmens blasfemiska budskap? Kan det möjligen vara följande rader, som ju hädar ALL kollektiv enfald:

Brian: Look, you've got it all wrong! You don't NEED to follow ME, you don't NEED to follow ANYBODY! You've got to think for yourselves! You're ALL individuals!
The Crowd (in unison): Yes! We're all individuals!
Brian: You're all different!
The Crowd (in unison): Yes, we ARE all different!

Fast jag tror att det är dags för mig att låta den norska kulturen komma ut ur sin karantän. Man måste ge länder en andra chans, som det gamla djungelordspråket lyder.

Nyss läste jag på tunnelbanan en gratistidning som intervjuat svenska ungdomar om primärvalen/presidentvalet i USA. Vilken kandidat skulle de rösta på? Och i nästan alla svar ingår frasen: ”Kön och hudfärg spelar ingen roll”. Först tänker jag: vi har ändå lyckats med vårt värdegrundsarbete i den svenska skolan. Våra fina ungdomar ser till det väsentliga, tänker bortom fördomar och konventioner. Så funderar jag lite till. Vad menar de egentligen? Kanske just vad de säger: att KÖN och HUDFÄRG inte spelar NÅGON ROLL. Att det är en dum slump som gjort att amerikanska presidenter alltid varit kristna, vita män? I över 200 år? Att det alls inte skulle göra någon skillnad för kvinnor/färgade om världens mäktigaste stat företräddes av Obama, Clinton eller McCain? Kan det, hemska tanke, ligga något utantillmekaniskt och väldigt naivt och möjligen till och med okunnigt bakom de välmenande och toleranta orden? Jag befarar det.

Intolerans som dikteras uppifrån, som i det norska Life of Brian-fallet är djupt obehaglig. Men statligt påbjuden utantilltolerans är inte heller oproblematisk. En tolerans som har verkligt djupfäste måste varje individ erövra på egen hand. Den måste kompliceras. Verklighetsbrottas. Den kan inte läras ut som Hallands floder. Och den förutsätter att värderingarna kompletteras av kunskaper.

För inte så länge sedan publicerades en undersökning som visade att en stor del av de svenska väljarna inte visste vilken regering landet hade när de röstade i 2006 års val. Och av en annan undersökning framgår att nästan var tionde industriarbetare mellan 18 och 34 år stödjer Sverigedemokraterna. Kanske skulle de också säga ”Kön och hudfärg spelar ingen roll”. För det är ju det de lärt sig. Men vad tolerans verkligen innebär, det tror jag aldrig de har förstått.

Nu ska jag knyta ihop den nordiska bloggsäcken och läser därför i Göteborgs-Posten två intressanta artiklar om det svenska debattklimatet. Det är den danske kulturjournalisten Andreas Harbsmeier som under tre veckor granskat kultursidorna i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen, Aftonbladet och Göteborgs-Posten. Omdömet är till stora delar det väntade: vår kulturdebatt är trist, provinsiell etc. Ungefär som vi tycker om Danmark och Norge, om vi alls tycker något. Men Harbsmeier menar också att utmärkande för Sverige är att gränserna mellan det högkulturella och popkulturella suddats ut på den kritiska reflexionens bekostnad. Det är alltså inte bara vad man skriver om utan också hur man skriver som ändrats.

"Populärkulturen som närmast per definition är hållningslös kommer att riva det fundament som är kulturkritikens, och riskerar att på sikt leda till att allt vi erbjuds är en sorts "infotainment" som inte har mycket med ’kritisk livstolkning’ att göra."

Det är en åsikt som få ”vågar” ha i Sverige. Då kallas man elitistisk. Jag håller inte oreserverat med Harbsmeier. Men jag önskar att det fanns en debatt om detta.

På något sätt, men jag vet inte vilket, kopplar jag denna infotainment-tendens till ett demokratiideal som inte tränger ned i djupet, där allvaret bor. Allt är samma. Köp en skiva, läs en filosof, inred din lägenhet, unna dig en weekenddresa. Kön och hudfärg spelar ingen roll. Vi är ALLA individer …

Det som berör mig mest i Harbesmeiers artikel är beskrivningen av det svenska – välmenande – debattklimatet. Den Stora Godheten. Det är inga nya tankegångar. Men de är värda att återkomma till då och då. Hör här:

”Jag upptäcker inga ideologiska skillnader, från Aftonbladet till Svenska Dagbladet. Alla tidningarna verkar drivas av samma liberala upplysningstradition och har både begåvade och välskrivande skribenter. Självfallet skiljer sig prioriteringar, layout och målgrupper, men jämför man med den danska mediesituationen - där partipressen är så gott som återinförd och valet av tidning också innebär val av en viss ideologi - så är likriktningen slående. I Sverige härskar en bred konsensus”.

Ganska sant, va? För inte känner du väl till så många ledande kulturskribenter som är mot homoäktenskap, ägnar sig åt kritisk granskning av islamska friskolor, tycker att kriminaliseringen av sexköpare ska upphöra, angriper de svenska företagens massuppsägningar eller försvarar den amerikanska utrikespolitiken? Varken marxister eller konservativa röster hörs, annat än som särskilt inbjudna ”marxister” och ”konservativa” Och inte heller religiösa, egentligen, om de inte är tokiga nog att skapa Åke Green-rubriker. Är inte DET ett demokratiskt problem? Jo. För vart tar de vägen som inte känner sig hemma i det offentliga samtalet? Till Sverigedemokraterna.

Svante Skoglund som enligt sin far varit ”trotsig från födseln” och vill odla denna sida mer i framtiden.

Bharfots och Leselamas norska boktips

Vi fick ett svar på vårt inlägg om norsk litteratur här i veckan från kulturbloggaren Bharfot i Oslo (besök bloggen här). Vår fråga var om all norsk litteratur är lika dyster som vi trott - men Bharfot har uppdaterat oss på den fronten - och ger dessutom en omfattande lista över norsk samtidslitteratur som bör läsas. Håll till godo!

Hei Martin, og takk for besøket på min blogg! Den triste, grublende tradisjonen finnes absolutt i norsk litteratur, der har du helt rett. Men jeg vil nok påstå at den også finnes i andre skandinaviske land, i rikt monn. I Tyskland ville du antakelig kunnet finne et nesten identisk innlegg på en kulturblogg om «skandinavisk litteratur», som du her har skrevet om norsk. Jeg synes nok også at utvalget ditt er preget av eldre, gråhårete menn, og ikke direkte ny litteratur.

Det du skriver om finsk litteratur er nesten mer interessant, den burleske tradisjonen med pussige originaler er nemlig også utbredt i Norge, men det er kanskje ikke slike bøker som oversettes mest til svensk? Les f eks fjorårets utgivelse «Taxi for B. A. Beckström – Eller kunsten å danse på furu» av
Edmund Austigard.

Vi har også forfattere som skriver vittig i en kvinnelig erotisk tradisjon (som dere vel har relativt mye av i Sverig?)), f eks Vigdis Hjorth, eller feministhumor som fjorårets kortprosa «Alt jeg skriver er sant» av nordnorske Ellisiv Lindkvist. Dette er ikke direkte intellektuell litteratur, men langt fra dystert.

Vi har gode kjærlighetsromaner av yngre forfatterinner, som «Det er trikken i ditt liv» av Yvonne C. Kuhn (2004) og «Under bordet» av Heidi Linde (2002), og vittig sivilisasjonskritikk fra en ung kvinnes perspektiv, som Marit Eikemos «Mellom oss sagt» fra ifjor. Og så er det selvfølgelig Beate Grimsrud, men henne regner dere antakelig som svensk?

Min personlige favorittforfatter er Per Petterson, og selv om han ofte skriver om tragiske emner (som da hele familien hans døde i Scandinavian Star-ulykken, behandlet i romanen «I kjølvannet», en fantastisk bok), så synes jeg det ligger en varm og tenksom humor under historiene hans.

Ellers vil jeg nevne de to norske romanene jeg selv syntes var høydepunkter i 2007:

«Fraværet av musikk» av Rune Christiansen (fantastisk språk, vakre refleksjoner, ikke dystert, selv om det handler om sorgarbeid etter hans fars død), og «Det er noen mennesker her» av Oddmund FJ Vaagsholm (melankolsk-morsomt på en Roy Andersson-måte).

Tja. Da skulle dere ha noe å begynne med? ;-)

Ytterligare boktips - också långt ner på kommentarplats till föregående inlägg kommer från Leselama, som skriver:

Jeg vet ikke hvordan forlagene tenker når de velger ut hvilke bøker som skal oversettes fra ett språk til et annet... Har de en veloverveid strategi, eller er det snarere mer tilfeldig og preget av forlagskonsulentenes smak til en hver tid? Finnes det en tanke om at disse bøkene skal tilsammen presentere et tverrsnitt av landets litteratur i det aktuelle landet, eller er det hele kanskje mer preget av lønnsomhet og tilfeldigheter, mon tro?

Man kan jo lure. ;-)

Men at utvalget av litteratur fra et land i oversettelse i et annet land ikke er representativt når det gjelder bredde, det kan man vel fastslå - uansett hvilke grenser man skal krysse.

Jeg tror du kan ha rett i at norsk litteratur produserer mange eksempler på "granskaug" og "trist aleneliv". Men når det er sagt, så HAR vi mye skog her til lands. Norge ER glissent befolket - og kanskje det er en av de ting som opptar folk; livsbetingelsene ved å leve under akkurat slike forhold. Hvordan man har det i og med sin ensomhet. Og det hjertet er fullt av renner som regel munnen over med - eller helst tastaturet da, i denne sammenhengen. Det blir litt som å kritisere franskmenn for å skrive mye om livet i storbyen, kanskje. ;-)

Men - selvsagt finnes det, som Oda påpeker, masse rar, underfundig og til dels humoristisk litteratur også i Norge. Hun nevner flere strålende eksempler, jeg bare kan si meg enig i.

Jeg kan heller ikke la være å nevne Trude Marsteins "Gjøre godt" - en imponerende kollektivroman med hele 118(!) fortellerstemmer. Handlingen er lagt til en varm helg i juli og skrevet i en elegant sirkelkomposisjon. Riktig, riktig fin!

Apropos sommer, så har Tove Nilsen skrevet "Sommer 2005" - en lys og lettlest roman om voksen forelskelse, som har både død, skilsmisse og endring som bakteppe uten at det blir dystert.

Voksen kjærlighet tar også Vigdis Hjort opp i sin roman "Hjulskift". Det er kjærlighetsistorien om bilselgeren fra utkantnorge og litteraturprofessoren fra Oslo som møtes på en bluesfestival og innleder et forhold. Dette blir et interessant møte mellom to mennesker som er fanget i hver sin kultur. Intelligent og humoristisk fortalt, synes jeg.

Mer om universitetsmiljø: Henrik H. Langeland har skrevet "Francis Meyers lidenskap" - som både er en kjærlighetshistorie (mellom en litteraturprofessor og en student) og en litterær spenningsroman. Minner en del om A.S.Byatts "Besettelse", men personlig likte jeg Langeland langt bedre.

Så har vi det litt mer burleske: Gudmund Vindland: "Korinternes gjerninger" - en familiehistorie og en oppvekstroman om hvordan det er å stå fram som homofil fra et bakteppe av rigid kristendom.

Og selvsagt også: Erik Fosnes Hansens "Løvekvinnen". En stor og fabulerende roman om oppvekst under særdeles spesielle vilkår. Hovedpersonen Eva er dekket av hår over det hele...

Altså - jeg kjenner jeg kunne ha fortsatt, men jeg skal slutte. ;-)

Uansett, er det kanskje et tegn på at det finnes annet i norsk litteratur enn gran, furu og ensomme gamle menn. Men altså - om disse er oversatt til svensk vet jeg ikke. Man må kanskje prøve ut litt norsk lesing?

Martin Sandberg tycker att det är fantastiskt roligt med norska boktips! Ett enormt tack!

Norska romaner är så sorgliga

Ibland funderar jag över om det finns en slags minsta gemensamma nämnare för böcker från samma språkområde eller land. Tanken är väl egentligen inte så långsökt. Sverige är ju i jämförelse med andra länder ett på många sätt väldigt extremt land, särskilt värderingsmässigt. Och det vore väl egentligen ganska konstigt om detta inte visar sig i kulturen. Frågan är bara hur. Vad är det egentligen för grundstämning som svenska romaner är fernissade med? Jag kan inte riktigt se det.

Kanske blir det tydligare för oss när vi läser böcker på andra språk; finns det något tyst mellan raderna som vi kan se återkomma från roman till roman?

Litteratur från Finland tycker jag har denna egenskap – i varierande grad. Den finska folksjälen (de finska bokköparna) tycker om det galna och excentriska. Romanpersoner ska vara lite tokiga, precis som de sex äldre bröderna i Kivis Sju bröder (och alla finska romaner har också någon motsvarighet också till Eero – den smarte lillbrorsan). Arto Paasilinna har byggt en litterär världskarriär på att skriva "burleska" och "mustiga" "skrönor" om tokiga landsmän, men arvet från Kivi kan också märkas i annars fantastiska böcker, som galningen Matti i Hotakainens Löpgravsvägen eller varför inte den släggkastande pappan i Westös Vådan av att vara Skrake. För oss som läst finska romaner var kanske inte Populärmusik från Vittula så omtumlande.

Detta drag i den finska litteraturen är nog trots allt en ganska medveten pose, och det finska kulturlivet är fullt av dessa "tokstollar" som gör "knasiga" saker. Tänk Esko Männikkös bilder av enstöringar i lappland, Kaurismäkis fåordiga femtiotalsestetik, Lordi i hög hatt med finska flaggan, Leningrad Cowboys, cellokvartetten som bara spelar metallicacovers etc etc. Ni förstår vad jag menar. Och denna bild passar ju vår bild av finnar ganska bra.

Med norrmän är det annorlunda. Den bild vi har av våra västligaste grannar är ju snarast det motsatta. Glada, klämkäcka, flaggviftande friskusar alltid på väg till Holmenkollen med trikken; och kanske lite storögt naiva kanske kanske de är. Men snälla. Och glada.

Det är här något blir fel när vi läser norska romaner. För när vi kommit in några sidor är det en helt annan bild av Norge och norrmän som slår emot oss. Norge är ett riktigt riktigt dystert land, och norrmän är så sorgsna. Över alla norska böcker jag läst de senaste åren vilar något glädjelöst tröstlöst, all glädje är kortvarig, männen är grubblande alkoholister med havererade äktenskap, kvinnorna undandragna tysta skuggor. Över allting en känsla av nästan förlamande sorg och modlöshet. Inget kan bli bättre.

Den mest uvecklade dysterkvisten är givetvis Dag Solstad. Min kollega Lennart Åberg (beryktad norvegofil i Uddevalla där jag jobbar) lurade på mig Genanse och verdighet. Romanen handlar om gymnasieläraren Elias som under en dag inser att hela hans tillvaro, hans arbete som norsklärare samt äktenskap är fullständigt meningslöst. Eller ta bara Gymnaslærer Pedersens beretning om den store politiske vekkelsen som har hjemsøkt vårt land. Jag har inte läst boken, men filmen var riktigt hemsk. Allt arbete för kommunismens sak, det försakade äktenskapet, drömmen om revolutionär kärlek, allt förgäves, allt för sent.

Liknande tematik finns i t ex Saabye Christensens otroligt sorgsna Halvbrodern eller Gaarders Cirkusdirektörens dotter. Visst, Kjærstads första wergelandbok, Förföraren, är ett jublande undantag. Men då måste vi också tänka på att hela boken är ett påhitt av Jonas Wergelands indiska flickvän som besöker honom i fängelset. Sanningen avslöjas ju i den otroligt bedrövande uppföljaren Erövraren, där vi får den sjaskiga sanningen om vår hjälte. Och en milt sagt dyster bild av Norge.

Varför jag kommer att tänka på detta har naturligtvis med att göra att jag just håller på att läsa ut Ramslands Hundhuvud (ja, jag vet att Ramsland är dansk, men boken utspelar sig i huvudsak i Norge runt en norsk släkt). Boken är klart besläktad med andra skröneartade släktkrönikor, som varför inte Kárasons Djävulsön eller Westös Helsingforsböcker. Men väldigt mycket sorgligare. Farfar Askild (som boken i mycket kretsar kring) är en hemsk, alkoholiserad familjeförstörare som är en slags Midas fast tvärtom – allt han tar i blir skit. Och hela tiden detta fokus på allas misslyckanden, i jobbet, i förhållanden, i livet i stort. Mobbning. Utvecklingsstörningar. Sjudkomar. Krossade förhoppningar. Man vill gråta.

Jag vet inte om våra kusiner i Norge är medvetna om detta. Att alla böcker de skriver får det svenska brödrafolket att slänga sig efter kleenex och längta efter Jon Skolmen. Jag vet faktiskt inte. Är det så att jag bara vet för lite om Norge, och helt missat den spleen och melankoli som förlamar detta land? Jag vet inte, men efter att ha läst ytterligare en norsk roman börjar jag nästan tro det.

Men frågan är ju som sagt hur utlänningar läser svenska romaner. Vad är det i dessa som vi inte kan se? Är det som vi kan tro – t ex när vi läser Stieg Larsson – att den svenska romanen helt genomsyras av politisk korrekthet, bussig snällism och solidaritet med de svaga och avvikande? Eller finns det något annat i denna deckarsvit som är osynligt för oss infödingar?

Martin Sandberg har lovat sig själv att i än större utsräckning läsa böcker från våra grannländer.