Idag ska jag skriva om tolerans och om svenska ungdomar och om konsensuskultur. Det är vad man brukar kalla viktiga ämnen. För att kunna vara riktigt säker på att inte bli begripen skriver jag utifrån en känsla av växande (egen) förvirring. Och utgår från norsk filmcensur och det amerikanska presidentvalet och hur en dansk läser svenska kultursidor. Det här kan bli bra.
Häromdagen skrev Martin om det sorgliga stråket i modern norsk romankonst. När jag läste hans inlägg insåg jag, sorgligt nog, att jag kan ange vid vilken tidpunkt jag alldeles tappade förtroendet för grannlandet i nordväst. I min andliga topografi monterades Svinesundsbron ned den 11 januari 1980. Den dagen fattade norska Statens Filmkontroll beslutet att Monty Pythons film Life of Brian inte skulle få visas på biograferna, eftersom den ansågs strida mot (den än idag gällande) blasfemilagen. Och det var inte bara några isolerade censurivrare som ansåg detta. När norska motsvarigheten till Humanisterna (med det mycket roligare namnet Hedningsamfunnet) bad regeringen att få visa filmen i samband med en debatt fick man blankt nej. Från högsta ort, alltså.
Efter tio månader släpptes filmen, med inledande varningstexter som påpekade att Brian inte var Jesus (!) och rejäla ingrepp i översättningen. Detta är inte mer än drygt 25 år sedan. Jag blir fortfarande upprörd när jag tänker på det. There is something distinctly rotten i en demokratisk stat som fattar sådana beslut. Vad är det för kristenhet som inte tål att skrattas åt? Vari låg egentligen filmens blasfemiska budskap? Kan det möjligen vara följande rader, som ju hädar ALL kollektiv enfald:
Brian: Look, you've got it all wrong! You don't NEED to follow ME, you don't NEED to follow ANYBODY! You've got to think for yourselves! You're ALL individuals!
The Crowd (in unison): Yes! We're all individuals!
Brian: You're all different!
The Crowd (in unison): Yes, we ARE all different!
Fast jag tror att det är dags för mig att låta den norska kulturen komma ut ur sin karantän. Man måste ge länder en andra chans, som det gamla djungelordspråket lyder.
Nyss läste jag på tunnelbanan en gratistidning som intervjuat svenska ungdomar om primärvalen/presidentvalet i USA. Vilken kandidat skulle de rösta på? Och i nästan alla svar ingår frasen: ”Kön och hudfärg spelar ingen roll”. Först tänker jag: vi har ändå lyckats med vårt värdegrundsarbete i den svenska skolan. Våra fina ungdomar ser till det väsentliga, tänker bortom fördomar och konventioner. Så funderar jag lite till. Vad menar de egentligen? Kanske just vad de säger: att KÖN och HUDFÄRG inte spelar NÅGON ROLL. Att det är en dum slump som gjort att amerikanska presidenter alltid varit kristna, vita män? I över 200 år? Att det alls inte skulle göra någon skillnad för kvinnor/färgade om världens mäktigaste stat företräddes av Obama, Clinton eller McCain? Kan det, hemska tanke, ligga något utantillmekaniskt och väldigt naivt och möjligen till och med okunnigt bakom de välmenande och toleranta orden? Jag befarar det.
Intolerans som dikteras uppifrån, som i det norska Life of Brian-fallet är djupt obehaglig. Men statligt påbjuden utantilltolerans är inte heller oproblematisk. En tolerans som har verkligt djupfäste måste varje individ erövra på egen hand. Den måste kompliceras. Verklighetsbrottas. Den kan inte läras ut som Hallands floder. Och den förutsätter att värderingarna kompletteras av kunskaper.
För inte så länge sedan publicerades en undersökning som visade att en stor del av de svenska väljarna inte visste vilken regering landet hade när de röstade i 2006 års val. Och av en annan undersökning framgår att nästan var tionde industriarbetare mellan 18 och 34 år stödjer Sverigedemokraterna. Kanske skulle de också säga ”Kön och hudfärg spelar ingen roll”. För det är ju det de lärt sig. Men vad tolerans verkligen innebär, det tror jag aldrig de har förstått.
Nu ska jag knyta ihop den nordiska bloggsäcken och läser därför i Göteborgs-Posten två intressanta artiklar om det svenska debattklimatet. Det är den danske kulturjournalisten Andreas Harbsmeier som under tre veckor granskat kultursidorna i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen, Aftonbladet och Göteborgs-Posten. Omdömet är till stora delar det väntade: vår kulturdebatt är trist, provinsiell etc. Ungefär som vi tycker om Danmark och Norge, om vi alls tycker något. Men Harbsmeier menar också att utmärkande för Sverige är att gränserna mellan det högkulturella och popkulturella suddats ut på den kritiska reflexionens bekostnad. Det är alltså inte bara vad man skriver om utan också hur man skriver som ändrats.
"Populärkulturen som närmast per definition är hållningslös kommer att riva det fundament som är kulturkritikens, och riskerar att på sikt leda till att allt vi erbjuds är en sorts "infotainment" som inte har mycket med ’kritisk livstolkning’ att göra."
Det är en åsikt som få ”vågar” ha i Sverige. Då kallas man elitistisk. Jag håller inte oreserverat med Harbsmeier. Men jag önskar att det fanns en debatt om detta.
På något sätt, men jag vet inte vilket, kopplar jag denna infotainment-tendens till ett demokratiideal som inte tränger ned i djupet, där allvaret bor. Allt är samma. Köp en skiva, läs en filosof, inred din lägenhet, unna dig en weekenddresa. Kön och hudfärg spelar ingen roll. Vi är ALLA individer …
Det som berör mig mest i Harbesmeiers artikel är beskrivningen av det svenska – välmenande – debattklimatet. Den Stora Godheten. Det är inga nya tankegångar. Men de är värda att återkomma till då och då. Hör här:
”Jag upptäcker inga ideologiska skillnader, från Aftonbladet till Svenska Dagbladet. Alla tidningarna verkar drivas av samma liberala upplysningstradition och har både begåvade och välskrivande skribenter. Självfallet skiljer sig prioriteringar, layout och målgrupper, men jämför man med den danska mediesituationen - där partipressen är så gott som återinförd och valet av tidning också innebär val av en viss ideologi - så är likriktningen slående. I Sverige härskar en bred konsensus”.
Ganska sant, va? För inte känner du väl till så många ledande kulturskribenter som är mot homoäktenskap, ägnar sig åt kritisk granskning av islamska friskolor, tycker att kriminaliseringen av sexköpare ska upphöra, angriper de svenska företagens massuppsägningar eller försvarar den amerikanska utrikespolitiken? Varken marxister eller konservativa röster hörs, annat än som särskilt inbjudna ”marxister” och ”konservativa” Och inte heller religiösa, egentligen, om de inte är tokiga nog att skapa Åke Green-rubriker. Är inte DET ett demokratiskt problem? Jo. För vart tar de vägen som inte känner sig hemma i det offentliga samtalet? Till Sverigedemokraterna.
Svante Skoglund som enligt sin far varit ”trotsig från födseln” och vill odla denna sida mer i framtiden.
