Är svenskan ett tjejämne? del ii

I veckan har det varit en omfattande debatt här på bloggen angående svenskämnets feminisering. Svante refererade resultat från Skolverket som pekar på att flickor är mycket bättre än pojkar på att läsa och resonera om det lästa. Tyvärr uppmärksammas detta inte så mycket, genusperspektivet tycks menar Svante inskränka sig till att se hur stor andel kvinnliga författare tycks ha i litteraturantologier (läs också Filippas replik i denna fråga längst ner i kommentarerna).

Nytt bränsle i denna debatt får vi i dagens DN, där hjärnforskaren Martin Ingvar skriver om hur dagens skolsystem går på tvärs med hjärnforskning. Jag har hört Ingvar föreläsa, och hans artikel är som ett långt lågande men något rörigt föredrag där inget är för stort eller för litet att tas med.

Ingvar menar i vilket fall att skolan systematiskt missgynnar pojkar, inte minst genom betygssystemet. Särskilt dem med arbetarklassbakgrund.

Ingvars artikel har gett upphov till en liten motkanonad bland våra nämaste bloggvänner. Läs inlägg med tillhörande kommentarer hos Fred och Janis. Ingvar själv bemöter ett liknande inlägg hos Fredrik. Per Ledin gör en mycket snitsig parodi på Ingvars artikel, och Johannes Åman i DN är också kritisk - av liknande orsaker.

Själv tycker jag att det är lite svårt att följa Ingvar – det går fort fram, och artikeln är dåligt underbyggd. Men nog känns ett av de problem Ingvar tar upp igen. Killarna, särskilt i ettan (på gymnasiet) både läser och skriver på en lägre nivå än sina kvinnliga kollegor. Frågan är om det har så mycket att göra med betygen. Jag tror inte det.

Generellt tror jag att det största problemet är en enorm rädsla för styrning, och det är framförallt detta som missgynnar pojkarna. Vi lärare ska inte peka med hela handen. Elevernas fria vilja och deras inneboende kreativitet ska få styra arbetet. Lust. Under ansvar. Eleverna ska själva lära sig att sätta upp sina egna mål. Och utvärdera dessa. Utan att en vuxen står brevid och tjatar. Vilka i dagens skolsystem tror ni klarar av detta på ett acceptabelt sätt? Möjligtvis flickor från medelklassen.

De specifika problem vi ser i svenskämnet tror jag hör ihop med denna brist på klara ramar med dels det fokus på skönlitterärt berättande som finns, dels på en motståndslös upplevelseläsning.

Problemet med det skönlitterära skrivandet är att det i sig är flummigt. Det är svårt att sätta upp regler för hur man ska göra, och det är ännu svårare att sätta upp kommunicerbara mallar för hur de färdiga resultaten skall bedömas. Men svårast är att förklara nyttan med att ideligen tvingas skriva små berättelser (på högre stadier). Det gör att de som har förmåga att läsa av lärarens tysta okommunicerade tankar om vad som är en bra text gynnas. Typ flickor. De som inte gör det förstår inte vad poängen med att skriva små berättelser är överhuvudtaget. Typ pojkar.

Om vi däremot – som i ett utredande processinriktat skrivande – tonar ner det personligt emotionella och helt enkelt ger eleverna en uppgift att lösa, blir det mycket enklare för omotiverade elever att komma igång. Det är också lättare att motivera den rena skära nyttan av detta skrivande, och vi kan sätta upp ganska exakta matriser för hur en text uppfyller de krav vi ställde på den i instruktionen. Detta sätt att jobba missgynnar absolut inte flickorna – tvärtom skulle jag säga. De är fortfarande bättre än killarna, men glappet minskar eftersom killarna jobbar bättre och får mer stöd.

Idén om att ungdomar inte ska styras, och att man hämmar deras kreativitet om man ger dem konkreta uppgifter är också vanlig vad gäller läsning. Det är fult att alla elever läser samma bok, eftersom ju alla elever ska få läsa den bok de vill. Ju. Med resultatet att flickorna slukar faktionslitteratur (tänk Marklund och Pfelzer) och pojkarna inte läser någonting. Inga böcker är ju intressanta, så hur ska jag göra för att hitta den minst ospännande och själsdödande? Kan inte någon bara säga vad jag ska göra?

Och efteråt sitter man där ensam med sin lästa bok, och får en slags lös uppgift som man ska göra. Oftast vag och ospecificerad, omöjlig att utvärdera. Som man upplever som mer eller mindre meningslös eftersom den inte finns i ett socialt rum. Skriv ett brev till huvudpersonen. Jaha.

Om vi däremot styr upp läsningen, och dessutom väljer en bok där det finns någon typ av problematik att diskutera som angår alla – ja då ökar våra möjligheter att få med oss fler pojkar. När vi säger till dem vad de ska göra. Läs sidan 1-72 till nästa vecka, så pratar vi om det.

Detsamma om vi låter de efterföljande uppgifterna ske i grupp, där eleverna får prata och tycka till om det de läst. Helst utifrån frågor vi lärare ställer upp för dem, så att inte alla samtal handlar om vad som var verkligt och overkligt i boken. Och skrivna uppgifter föregås av ordentliga klassdiskussioner om det de ska skriva om.

Och får dessutom uppgifterna vi ger eleverna en problemlösande prägel känner de flesta elever en större mening, även om det handlar om egentligen så perifera saker som att analysera modernistiska noveller.

Martin Sandberg tycker att det är enormt svårt att välja romaner att läsa i klassen. Särskilt i B-kursen.

Andra bloggar om: Martin Ingvar, Martin Sandberg, svenskämnet, skolan, litteratur, skrivande, läsning, svenskan som tjejämne