torsdag 27 november 2008

Varför väljer man att bli svensklärare?

Lena Holmbom funderar över hur lärarstudenter blir lärare

Ibland förbluffas jag av somliga studenters inställning till sitt blivande yrke. De är inte hågade att läsa – inte ens ungdomsböcker med måttligt textomfång och hyfsat enkelt innehåll. De är inte hågade att skriva – inte ens reflektionstexter i vilka genrekraven torde vara enkla att handskas med. De är heller inte hågade att tala – inte ens inför övriga klasskamrater och oss lärarutbildare.

Ändå konstaterar jag att väldigt många växer in i uppgiften. Det är förunderligt att se hur lärarstudenter successivt träder in alltmer i lärarrollen och med inlevelse och engagemang låter sig utmanas av läsande, skrivande och talande. Till att börja med fokuseras ofta de egna upplevelserna och analyserna, men så småningom också de blivande elevernas förväntade tankar, känslor och lärande.

Det är ingen enkel uppgift att vara svensklärarutbildare. Det är heller ingen enkel uppgift att vara student i svensklärarutbildningen. Vi har dock ett gemensamt intresse i att försöka tolka de styrdokument som ligger till grund för vad en svensklärare egentligen förväntas arbeta med och utifrån dessa skapa goda förutsättningar för ett lärande i den riktningen.

För oss lärarutbildare är uppdraget givetvis mer komplext än så. Vi måste ha ett slags argusögon med blickar vända mot Högskoleverket, regeringsbeslut beträffande reformer i såväl lärarutbildningen som i grund- och gymnasieskola, Skolverket, forskning och därtill förhålla oss till traditioner och samhällsförändringar när vi skriver kursplaner.

Men för lärarstudenten är uppdraget i den egna utbildningen inte heller att förakta. Det räcker inte att vara en aktiv student som plikttroget läser kurslitteraturen och lämnar ifrån sig godkända examinationsuppgifter – inte om man ser till det gemensamma lärandet, det som studenterna ofta lyfter fram som det viktigaste.

Av helt avgörande betydelse för det gemensamma lärandet är hur samtalen förs i mindre grupper och i helklass. Ett tillåtande samtalsklimat är givetvis grunden, men en vilja hos var och en att bidra med tankar och perspektiv är lika viktigt, om vi vill uppnå en fördjupad och förnyad förståelse.

Att de flesta studenter, trots en inledningsvis ibland omedveten inställning till det blivande yrket, väljer att stanna kvar i svensklärarutbildningen, tolkar jag som att de genom såväl teoretiska som praktiska kunskaper växer in i den blivande yrkesidentiteten (även om denna förefaller vara mycket komplex!). Att så sker beror knappast enbart på att lärarutbildarna är så duktiga pedagoger, utan också på att studenterna själva bär ett stort ansvar för att skapa goda lärmiljöer under utbildningen – och enligt min mening är duktiga på det. Lärarna och eleverna i verksamheten bidrar också de till att motivera studenterna i deras utbildning. Kanske är det inte så konstigt att studenterna vill bli svensklärare, trots allt. De har i sanning ett fantastiskt givande yrkesarbete att se fram emot och förhoppningsvis lyckas vi i lärarutbildningen åtminstone i någon mån förmedla det till studenterna.

Lena Holmbom, lärarutbildare och doktorand vid Luleå tekniska universitet

2 kommentarer:

Anonym sa...

Som svensklärarstudent är det himla intressant att få en inblick i lärarutbildarens synvinkel! Sådant får man annars främst sluta sig till genom att läsa mellan raderna. För ett år sedan fick jag en sån här kommentar på en inlämningsuppgift:

"Du vågar dig till och med på kritisk granskning av kurslitteraturen, vilket sällan eller aldrig görs av lärarstudenter på den här nivån."

Intressant att kommentatorn just väljer ordet lärarstudent (och inte bara student). Nåt är det alltså med lärarstudenter.

Även i sammanhang där lärarstudent verkar ses som något positivt kan man bli lite fundersam. Den nyutkomna boken "Retorik för lärare" av Anders Sigrell, ger inte - som jag hade trott - en fördjupad bild av kopplingen mellan retorik och didaktik/pedagogik. Den är istället en urtunnad och förenklad variant av vanliga retoriska handböcker (som Johannessons eller Hellspongs). Lärare i betydelsen dum alltså - inte i betydelsen didaktiskt beläst.

Det är förstås irriterande för många lärarstudenter att bli sedda som dumma, något som bland annat Metabolism-bloggarna tar upp med jämna mellanrum, exempelvis här. Det är kanske trots allt inte så att dumhet är det stora problemet bland lärarstudenter, men ett problem kan nog ses i detta blogginläggs rubrik: "Varför väljer man att bli svensklärare?". För många är det inte ett förstahandsval, och har kanske inte den stora motivation som uppdraget kräver från början. I dagens skola går det ju inte att bara flyta med och "göra sitt jobb". Det är ständig reflektion och omprövning som gäller. Det är klart att även till en början omotiverade lärarstudenter så småningom förstår detta, speciellt efter sin första längre VFU-period.

Jag skulle önska att den här reflektionen fick ännu större plats i lärarutbildningen. Det finns så mycket förutfattade meningar om vad svenskundervisning är och bör vara. Jag har hört massor av kommentarer från mina lärarstudentkamrater i stil med: "i 8:an, när man läser Runeberg", "under arbetet med realismen", "när de har skrivit sina bokrecensioner", "när man har satt betyg på insändarna". Ofta reagerar faktiskt inte lärarutbildarna på sådana kommentarer, utan förutsätter precis som dessa lärarstudenter att svenskämnets innehåll och metoder är fast.

Det är klart att svenskläraryrket är svårt, och som Christina Olin-Scheller skriver hinner lärarutbildningen "omöjligt täcka alla dessa nödvändiga områden". Detta är bara att acceptera, även om det är lite frustrerande. Något som jag dock skulle önska mig från lärarutbildningen är lärarutbildare som själva är erfarna svensklärare, och föredömligt kan visa hur reflekterande kopplingar mellan teori och praktik (med betoning på att ifrågasätta och utveckla praktik) kan se ut.

Anonym sa...

Lysande och viktigt inlägg av Lena Holmbom. Om svenskämnet bara betraktas ur en nyttoaspekt så förvandlas svenskämnet från att vara en spännande kreativ utmaning till ett färdigförpackat vitaminpiller som läraren ska dosera till eleverna. Svenskämnet måste engagera eleverna med angelägen skönlitteratur, boksamtal där elevernas reflektioner är grunden och skrivande som ligger eleverna varmt om hjärtat. Ur engagemang så utvecklas eleverna och nyttoaspekten kommer omärkligt in i sitt rätta sammanhang. Eleverna blir duktiga och kritiska läsare genom att läsa och reflektera, lär sig att skriva genom att använda skrivandet i viktiga sammanhang och lär sig att tala genom att diskutera angelägna ämnen i grupp.
Var finns glädjen i ämnet om vi bara pratar om nyttan?
Det är viktigt att värna om skönlitteraturen som en kreativ bas i svenskämnet.
Lycka till Lena med att försvara svenskämnet!Det är en viktig insats du gör!
Specialärare