Svenskläraren kommenterar

Måste eleverna lära sig något om livet, eller räcker det med att de kan stava?

2009-02-09T11:16:00.000-08:00

Lena Holmbom undrar över vad som är svenskämnets kärna och omistliga essens

Det kom en inbjudan från Skolverket här om veckan. En representant från Svensklärarföreningen ombads komma till ett ämnessamråd denna vecka för att diskutera den kommande kursplanerevisionen i grund- och gymnasieskola. Tillsammans ska representanter för svenska, svenska som andraspråk, engelska, moderna språk, modersmål samt klassiska språk tillföra "perspektiv och kunskap" i Skolverkets kursplanearbete.

Kärnfrågan som under en eftermiddag ska dryftas är vilka kunskaper eleverna bör utveckla i språkämnena, dels ur ett samhällsperspektiv, dels för fortsatta studier.

Jag tog mig för pannan och satte mig tungt tillrätta i stolen, alltmedan pulsen så småningom lugnade ner sig. I vilken ände kan man börja en sådan vittomfattande diskussion? Vilka perspektiv är det vi måste sätta fokus på? Vad i svenskämnet, som ju är vårt intresseområde, bör och ska vi betrakta som ämnets absoluta kärna och omistliga essens?

Ett aber i sammanhanget är, som jag ser det, redan det faktum att svenskämnet i det här fallet tycks betraktas som ett språkämne. Jag menar givetvis, som de flesta andra svensklärare, att ett fullödigt och funktionellt språk är grundläggande för individens identitet, kommunikationsmöjlighet och jämlikhet. I ett demokratiskt perspektiv är det med andra ord avgörande att elever tillägnar sig ett rikt språk.

Hur detta låter sig göras samtidigt som man för gymnasiet aviserar en halvering av svenskämnet för de flesta eleverna är dock en knivig fråga. Och då har vi inte ens påbörjat diskussionen om skönlitteraturens betydelse för kulturell kunskap och kunskap om det egna jaget, eller de nya mediernas betydelse för kommunikationsförmåga och identitetsuppfattning, eller de estetiska och/eller ungdomskulturella uttrycksformernas betydelse... ja, kort sagt allt det andra vi betraktar som ämnets kärna. Svettigt, vill jag lova! Hur ska vi tackla detta?

Min egen uppfattning är att svenskämnet (jämte andra samhällsvetenskapliga och humanistiska ämnen) tycks bli alltmer fragmentariserat och, om man ska vara lite spetsig, urvattnat. Kanske är det en direkt följd av att kunskap måste bli mätbart på ett enkelt och standardiserat sätt, eftersom man nu ropar efter fler kontrollstationer i form av nationella prov. För lärare som varit verksamma ett tag kanske det är dags att damma av de gamla övningsböckerna med "fylleriövningar"?

Men inte ens om vi nöjer oss med att betrakta svenskämnet som ett språkämne, är diskussionen om hur detta språk ska kunna mätas enkel. Inte heller är det någon lätt match att definiera vad som egentligen är ett gott och funktionellt språkbruk idag. På min arbetsplats väckte jag frågan om vad vi bör lyfta fram på ämnesrådet och där fanns en japanska som undervisar svenska studenter i just japanska. Hon sa bestämt att ingen språkinlärning fungerar utan kunskap om kultur och lyfte lite skämtsamt ett exempel: Varför heter det lyckans ost? Språk är inte oproblematiskt och en viktig fråga i sammanhanget är givetvis synen på hur man tillägnar sig språket. Kanske är det i den änden vi måste börja?

Skolverket kommer med all säkerhet att göra ett bra jobb med att försöka kompromissa med svenskämnets försvinnande få timmar, alltmedan jag hyser en misstanke om att ämnets halvering är ett försök att dölja den missprydande statistik som visar att eleverna oftast klarar A-kursen på gymnasiet, men att många stupar i B-kursen. Men är det inte bra om alla klarar godkänt i svenska då? Javisst! Men det ska inte ske genom att man sänker kraven utan genom att viktig kunskap ges tillräckligt mycket utrymme.

Jag hoppas på snabba reaktioner från er medlemmar. Skriv och tyck till. Vad tycker ni att vi bör framföra? Vad i svenskämnet ska betonas i de framtida kursplanerna? Om ni inte hinner reagera nu, hoppas jag att ni skriver inlägg i Svenskläraren, Skolvärlden, dagspressen - överallt där vi kan få till stånd en diskussion om vad som egentligen är viktigt för våra elever att lära sig i svenskämnet, både ur ett samhällsperspektiv och för deras fortsatta studier.

Lena Holmbom, desillusionerad doktorand i Svenskämnets didaktik

Att bryta mot normen – och luras med formen

2009-02-03T14:51:00.000-08:00

Carl-Johan Markstedt tänker sig att man kan lära sig textnormer också genom att lära sig bryta mot dem

Textriktighet, alltså kunskapen om vilka normer som gäller för olika textgenrer, har blivit allt viktigare under de senaste årtiondena, konstaterar Olle Josephson i sitt inledningskapitel till boken Textvård. Vi producerar och konsumerar enormt mycket text idag och därmed blir medvetenheten om vad som skiljer olika texter åt central.

När vi lär våra elever vilka normer som förknippas med olika textgenrer gör vi dem både tryggare och säkrare skribenter. Samtidigt ger kunskaper om textnormer även skribeten andra möjligheter, något som också kan vara både nyttigt och rätt festligt att ta upp i klassrummet. När man vet hur man förväntas skriva en viss text, vet man ju också hur man inte bör skriva. I boken Språket – så funkar det ger författarna Lars och Martin Melin exempel på tillfällen när det kan vara smart rent av att göra fel.

Många av de fel vi ser till vardags är inte resultat av okunnighet eller slarv, utan tvärtom medvetna och ofta kreativa regelbrott. Och att det är vanligt beror på att det finns tydliga vinster med att göra fel. Det följer samma logik som att man kan göra vinster med att bära trasiga jeans, till exempel att visa att man är prestigelös eller hipp.

Ett exempel på ett sådant kreativt normbrott som jag lät mina elever läsa och diskutera i höstas var en annons som publicerades på Blocket.se. Säkert minns ni den, den fick en hel del uppmärksamhet i både media och på olika bloggar. Syftet med annonsen var att sälja en sängram för 250 kronor. Så här löd den:

Frun ska göra om i sovrummet IGEN eftersom sängramen inte passar in längre. Den är klädd i vitt tyg, kommer från Ikea och den samlar en massa damm och katthår efter våra två katter. (Jag påpekade detta vid inköp, men vad vet jag om inredning.) Efter en tvätt av tygeländet runt stommen så krympte det och man får ta i så man får skitsmak i munnen för att det ska passa. (Och det gör det ej ändå) Man kan stå ut med det tycker jag, men igen, vad vet jag?????? Nu ska eländet ut (sängramen alltså, inte frun) och jag kan tänka mig att skänka bort eländet (igen, sängramen inte frun) Det är bara ramen som ska ut, ej skjutbanorna (madrasserna). Allt tyg är nytvättat. Eller bytes mot något kul. (OBS Ingen fru. DET RÄCKER MED DEN JAG HAR)

Sängramen såldes blixtsnabbt och annonsen blev så pass uppmärksammad att skribeten blev intervjuad i riksradio och i olika tidningar. När av en av tidningarna frågande honom om uttrycket ”skitsmak i munnen”, svarade han: ”När man tar i riktigt hårt ibland så kan man få lite konstiga smaker i munnen … inte just skitsmak kanske i och för sig … men jag ville ge lite målande beskrivningar. Hellre än det vanliga säng till salu.”

Man kan ju tycka vad man vill om annonsen. Kanske blir man provocerad av den grabbiga tonen. Att den uppnådde sitt syfte och dessutom fick genomslag (skribeten fick bland annat jobberbjudanden efteråt) står ju helt klart, just tack vare att den avvek från ”det vanliga säng till salu”. Diskussionen med mina elever kom att kretsa kring vilka förväntningar de har på just säljannonser – typ Hur är säljannonser vanligen till omfånget? Är de personliga eller opersonliga i stilen? Sakliga eller målande? Informerande eller berättande? Vad vill man veta om objekten som ska säljas? – och på vilka sätt den här annonsen avvek från dessa förväntningar. De fick välja en annan textgenre och fundera kring dess normer och hur man skulle kunna bryta mot dem och vad man i så fall kunde tänkas uppnå. Det blev flera roliga exempel.

Apropå textgenrer måste jag också passa på att tipsa om lurendrejaren Eric Ericsson, som också kan sägas experimentera med en viss textgenre. I två böcker har han samlat de brev han skrivit till myndigheter, företag och politiker med alla möjliga galna förslag och förfrågningar, samt de svar han fått. Här bidrar säkert brevgenren till att så många tar honom på allvar (även om det nog framför allt handlar om att ingen vill uppfattas arrogant). ”Sverige fungerar!” konstateras i bokens förord. Får man ett brev, svarar man. Hur dumt breven än må vara. Provläs och lyssna på boken här.

Carl-Johan Markstedt, pappaledig gymnasielärare som längtar efter våren då man slipper overaller, mössor, halsdukar, tjocksockor och vantar.

Lärare (auto vexactor) – ett släkte självplågare?

2009-01-25T04:41:00.000-08:00

Madeleine Ellvin funderar över en vanlig åkomma

Lördagkväll. Middag hos goda vänner. Gästerna, alla medelålders föräldrar med intressanta yrken, har just avnjutit värdinnans lammracks med ugnsrostade rotfrukter och ska nu inmundiga efterrätten. Vinet har fått tungorna att lossna, stämningen att stiga och de alldagliga, neutrala samtalsämnena är avklarade. Det är alltid då tidpunkten infaller: diskussionen om dagens skola. Och det är då jag alltid tvekar: ska jag eller ska jag inte säga att jag är lärare? Att erkänna att jag är lärare är som att släppa loss en åsiktstsunami: alla har något att säga och de är per automatik experter, för de har ju alla gått i skola själva och så har de barn, vars lärare det finns mycket övrigt att önska om.

Efter alla negativa tidningsskriverier är den vanligaste repliken emellertid:

- Hur står du ut med att vara lärare?!

Ja, det brukar jag ofta fråga mig själv. Jag har efter tjugo år en usel lön och en framtida usel pension (de elever jag släpper ur nian kommer tillbaka efter fem år som hantverkare och tjänar mer. Nej, jag är inte avundsjuk – det är skoj att de lyckas här i livet). Jag har ingen egen dator (delar en fem år gammal, långsam dinosaurie med en kollega). Jag får ingen betald fortbildning i mitt ämne (skolans ekonomi är i år så usel att de inte anser sig ha råd att betala 225 kronor per år, dvs. knappt 20 kronor per månad, för att ge svensklärarna ett medlemskap i Svensklärarföreningen, så att de kan följa med i den senaste forskningen kring svenskämnet).

Jag har usla arbetstider (arbetar först en reglerad arbetstid i skolan - fylld av undervisning, konferenser, dokumentation, e-postande och elevkontakter -, sedan med planering och uppsatsrättning hemma, på den så kallade förtroendetiden kvällstid och helger, långt över 45 timmar i veckan).

Kanhända är jag självplågare? Kanhända är det min dåliga karma från ett tidigare liv som gjort att jag återfötts som lärare? Eller är det min gamla syo-konsulent som lurade in mig på fel högskoleutbildning?

Nej, tyvärr är lösningen enklare än så. Det handlar om människor, och förmånen att få finnas där under tre dramatiska år. Det är för att jag under en vanlig arbetsvecka får vara med när:

* Filip efter ett antal lektioner lyckligt lyckas ta ut alla satsdelar i en mening.
* Greta tröstar Lisa, då hennes första kärlek tagit slut.
* Josef räcker upp handen och säger: ”Den här debatten om Liza Marklunds Gömda och en sann historia, är inte det samma sak som författarna till Robinson Crusoe och Gullivers resor gjorde för att få läsarna att tro att deras böcker var sanna?”
* 38 fjortonåringar läser tyst i sin egen bänkbok under 40 minuter, så att jag själv hinner läsa 45 sidor i min egen bok.
* Anna ringer sin mamma och talar om att någon snott hennes skor, så nu måste mamma hämta henne med bil.
* Kalle, som har dyslexi, hittar för första gången en bok som han lustläser från pärm till pärm. När mamman får veta detta, strålar hon mer än Kalle själv.
* Lucia säger att hon ska sluta röka för de har sett en så otäck film med svarta lungor på No:n.
* Olle äntligen klarar omprovet i matte. På tredje försöket.
* Khalid förstår varför man ska ha styckeindelning i en text och också lyckas tillämpa detta för första gången.
* Sofia håller en lysande presentation om Harry Martinssons Aniara.
* Linn och Mona spelar upp en sketch om mobbing på livskunskapen.
* Anton förklarar för Moa hur det här med talstreck fungerar. Och hon förstår.
* Liza, som för två år sen inte sa ett pip, vågar ta plats, spelar med i Romeo och Julia och får njuta av applåder.
* Andreas kommer själv till skolan, nykter, och utan att vi behöver ringa efter honom.
* Marielle, en f.d. elev med trasslig uppväxt, efter sju år e-postar mig från Frankrike och visar bilder på sin nyfödda dotter.
* Olle glädjestrålande meddelar att jag inte behöver ställa upp stolarna i storarbetsrummet, för det har han och resten av grabbarna redan gjort.

Kära elever, utan er skulle jag inte stanna en endaste minut till i skolans värld!

Madeleine Ellvin är svensklärare år 7-9 och är också styrelseledamot i Svensklärarföreningen

Vi ska fortfarande inte läsa Liza Marklunds Gömda i skolan

2009-01-17T12:26:00.000-08:00

Martin Sandberg funderar över om det verkligen inte var meningen att uppfatta Gömda som sann

Undertecknad diskuterade begreppet faktion (fiktion med sanningsanspråk) och Gömda på Natur och Kulturs Framkantskonferens i våras, med litteraturvetarna Annette Årheim (som doktorerat på faktion som Gömda förra vintern), Anne Heith och Magnus Persson. En fråga rörde om man ska läsa Gömda i skolan, och sedan debatten satte igång i december (och exploderade efter nyår) är jag än mer säker på att detta är helt galet (se mitt ursprungliga inlägg om Gömda och faktionslitteratur). Som Oline Stig menar i Sydsvenskan: om sanningsanspråken tas bort ur Gömda finns absolut ingenting kvar att prata om.

Årheim intervjuades i Göteborgs-Posten häromdagen, och hon lanserar i sin avhandling (När realismen blir orealistisk. Litteraturens "sanna historier" och unga läsares tolkningsstrategier. Vaxjö University Press 2007) flera intressanta begrepp. Det intressantaste avsnittet handlar om sanningspakter; alltså hur författare, berättare och läsare genom verbala och icke-verbala signaler enas om att boken ska läsas ungefär som kristna fundamentalister läser Bibeln. Ett annat begrepp hon använder är representativ samhällsproblematik, alltså att ämnena för den mest lästa faktionslitteraturen väsentligen är de samma som unga kvinnor förfasar sig över och möter på kvällstidningslöpsedlar, t ex kvinnomisshandel, onda muslimska män eller incest.

En av Årheims teser är att den representativa samtidsproblematiken är mycket viktigare för att bygga upp en sanningspakt än faktisk autenticitet. Skvaller om Linda Rosing eller redogörelser om incest kommer av en mycket stor del av läsarna alltid att upplevas som mer sant än historisk forskning eller väldokumenterade biografier med lödiga referensförteckningar. Behandlar en bok rätt ämne på rätt sätt kan den helt enkelt inte vara falsk.

Inger Segelström (s) illustrerade detta i Debatt med Janne Josefsson häromdagen. "Jag bryr mig inte om om den är sann eller inte. Det finns ingen anledning att ifrågasätta hennes historia", nästan skriker Segelström.

Sanningspakterna i faktionsläsning ”i högre grad styrs av textens utanverk än av rent textinterna egenskaper”, menar Årheim. För att få läsaren att förstå att detta är en sann historia – trots alltså att Liza Marklund i pocketutgåvan står som författare till en jag-berättelse signerad berättaren ”Mia Eriksson” – måste boken på olika sätt signalera att den är just sann.

När Anne-Marie Skarp ”utgår ifrån att de [läsarna] är intelligenta läsare som förstår att det är roman, som bygger på en verklighetsbakgrund, men att det faktiskt är en roman. Det är inte menat att vara en biografi”, är det trams. Hela paketeringen av Gömda, från omslag, omslagstexter, pressmeddelanden, förord, epiloger, efterord – allt, allt, allt är till för att manipulera läsaren till att tro att denna historia är sann (se också Per Svensson i samma ämne).

Författaren ändras från första till andra upplagan när pocketutgåvan ges ut 2000, från Mia Eriksson till Liza Marklund. Samtidigt läggs undertiteln ”En sann historia” till på omslaget, samt på omslagets insida, ”en dokumentär roman”. ”Marklund kalkylerar med att de tillagda sanningsanspråken kan komma att ifrågasättas och ger med dubbelkontraktet sig själv en utväg och möjlighet att avfärda såväl fakta- som fiktionsläsning av boken. En möjlighet är också att det finns en ambivalens där författaren Marklund upplever ett behov av personlig distansering gentemot förlagsägaren Marklunds komersiella strategier” (Årheim 153).

128 sidor har reviderats bort av Marklund mellan första och andra upplagan, vilket enligt Årheim ”kan tolkas som att Gömda från 1995 trots förordet inte var den ´sanna historien´ om den misshandlade och förföljda Mia”. Det som tagits bort är förutom pladdrig dialog också händelser, ”antalet inbrott, hot och misshandelstillfällen [har] skurits ner i antal, vilket däremot ökar Mias trovärdighet en smula. I orginalutgåvan finns ofta anledning för läsaren att ifrågasätta det genuina i Mias beteende, då hon trots mannens frekventa våldshandlingar mot dottern forfarande gör försök att lämna henne ensam i ´hans´ vård. Med tanke på att Marklund i förordet till pocketutgåvan presenterar Mia som en av de smartaste kvinnor hon mött kan dessa revisioner anses logiska” (Årheim 181).

Ett tydligare exempel som tagits bort är ett ”oförståeligt” (Årheim) avsnitt där lilla Emma under två timmar sticks över hela kroppen med kanyl av en läkare för att få blod till ett faderskapstest. Sedan kommer Mia tillbaka ytterligare två gånger med dottern. Efter att också dessa gånger misslyckats (alltså med att obs! obs! ta ett blodprov) kommer läkaren på lösningen: ”- Vi får gå in i huvudet”. (Årheim 181f, Gömda 1995, 207) Varför tog du bort detta spännande avsnitt Liza? Tror du själv att det är sant?

Orginalutgåvans idylliska omslag med mor och två barn mot grön bakgrund, ersätts med pocketutgåvans svartvita oskarpa närbild. ”Att använda svart/vita fotografier för att förstärka intrycket av dokumentär status är ett vanligt grepp som konnoterar nyhetsjournalistik” (Årheim 155).

Marklund ger också andra tips om hur boken ska förstås. Där det vanligtvis finns recensioner av boken på baksidan, finns på pocketbokens baksida det osignerade ”Gömda är en sann berättelse. Den är en gastkramande thriller direkt ur den svenska verkligheten”. Årheim kommenterar: ”Gömda är redan tolkad och klar – läsningen blir en adaptation mellan Marklunds, Erikssons och läsarens försanthållanden” (Årheim 167).

I ett förord till pocketboken på pärmens insida skriver Marklund ”Mia berättade, jag skrev” […] och hon har därmed etablerat en klar referens till verkligheten. […] Ytterligare stärks vittnet Mias trovärdighet genom att Marklund beskriver henne som en av de ´smartaste tjejer´ hon träffat och medelklassperspektivet stärks också genom att hon definieras som ´tvåbarnsmor, radhusägare, banktjänsteman” (Årheim 167f, se också Åsa Linderborg).

I förordet till pocketutgåvan sägs att Marklund under långa tider har varit familjens ”enda kontakt med omvärlden”, vilket enligt Årheim ”bäddar för att läsaren får svårt att hålla författare och berättare åt”. (Årheim 168) Avståndet mellan författaren Liza och berättaren ”Mia” minskas nämligen genom att ”Mia” ges för Liza typiska attribut, hon gömmer flyktingar, ”en illusiv referens till Marklund själv som i paratexten påpekar att hon haft ungefärligen samma uppgift för protagonisten Mia och hennes familj” (Årheim 176).

Boken avslutas med ett efterord ”Till dig som blir slagen”, och där ”ger Maria Eriksson i samråd med en ´forskare och författare´ ett antal konkreta råd till en av misshandel drabbad läsare” (Årheim 168). Vilket givetvis också stärker bandet mellan läsare och berättaren ”Mia”, och gör denna svårare att ifrågasätta.

Anne-Marie Skarp menar att Gömda måste jämföras med Robinson Crusoe, som ju också utgav sig för att vara sann. En liten skillnad (se också Mattias Göransson) är att Robinson inte framträder i teveintervjuer med hatt och solglasögon. Han har heller inte skrivit fyra uppföljare till den första boken, och bedyrar inte i morgonsoffor och radiointervjuer inför varje nytt boksläpp att allt är bokstavligen sant. Han hävdar heller inte att han fortfarande efter 25 år är lika hotad av kannibalerna som han var på ön.

Martin Sandberg är gymnasielärare och har inte med avsikt förvanskat eller missförstått Årheims avhandling. Kommentarer utanför citat är mina tolkningar, inte Årheims slutsatser.

Varför väljer man att bli svensklärare?

2008-11-27T11:20:00.000-08:00

Lena Holmbom funderar över hur lärarstudenter blir lärare

Ibland förbluffas jag av somliga studenters inställning till sitt blivande yrke. De är inte hågade att läsa – inte ens ungdomsböcker med måttligt textomfång och hyfsat enkelt innehåll. De är inte hågade att skriva – inte ens reflektionstexter i vilka genrekraven torde vara enkla att handskas med. De är heller inte hågade att tala – inte ens inför övriga klasskamrater och oss lärarutbildare.

Ändå konstaterar jag att väldigt många växer in i uppgiften. Det är förunderligt att se hur lärarstudenter successivt träder in alltmer i lärarrollen och med inlevelse och engagemang låter sig utmanas av läsande, skrivande och talande. Till att börja med fokuseras ofta de egna upplevelserna och analyserna, men så småningom också de blivande elevernas förväntade tankar, känslor och lärande.

Det är ingen enkel uppgift att vara svensklärarutbildare. Det är heller ingen enkel uppgift att vara student i svensklärarutbildningen. Vi har dock ett gemensamt intresse i att försöka tolka de styrdokument som ligger till grund för vad en svensklärare egentligen förväntas arbeta med och utifrån dessa skapa goda förutsättningar för ett lärande i den riktningen.

För oss lärarutbildare är uppdraget givetvis mer komplext än så. Vi måste ha ett slags argusögon med blickar vända mot Högskoleverket, regeringsbeslut beträffande reformer i såväl lärarutbildningen som i grund- och gymnasieskola, Skolverket, forskning och därtill förhålla oss till traditioner och samhällsförändringar när vi skriver kursplaner.

Men för lärarstudenten är uppdraget i den egna utbildningen inte heller att förakta. Det räcker inte att vara en aktiv student som plikttroget läser kurslitteraturen och lämnar ifrån sig godkända examinationsuppgifter – inte om man ser till det gemensamma lärandet, det som studenterna ofta lyfter fram som det viktigaste.

Av helt avgörande betydelse för det gemensamma lärandet är hur samtalen förs i mindre grupper och i helklass. Ett tillåtande samtalsklimat är givetvis grunden, men en vilja hos var och en att bidra med tankar och perspektiv är lika viktigt, om vi vill uppnå en fördjupad och förnyad förståelse.

Att de flesta studenter, trots en inledningsvis ibland omedveten inställning till det blivande yrket, väljer att stanna kvar i svensklärarutbildningen, tolkar jag som att de genom såväl teoretiska som praktiska kunskaper växer in i den blivande yrkesidentiteten (även om denna förefaller vara mycket komplex!). Att så sker beror knappast enbart på att lärarutbildarna är så duktiga pedagoger, utan också på att studenterna själva bär ett stort ansvar för att skapa goda lärmiljöer under utbildningen – och enligt min mening är duktiga på det. Lärarna och eleverna i verksamheten bidrar också de till att motivera studenterna i deras utbildning. Kanske är det inte så konstigt att studenterna vill bli svensklärare, trots allt. De har i sanning ett fantastiskt givande yrkesarbete att se fram emot och förhoppningsvis lyckas vi i lärarutbildningen åtminstone i någon mån förmedla det till studenterna.

Lena Holmbom, lärarutbildare och doktorand vid Luleå tekniska universitet

Vad ska vi stryka i gymnasieutredningens yrkessvenska?

2008-11-18T12:33:00.000-08:00

Lena Holmbom är bekymrad över den instrumentella nyttosvenskans återkomst

Jag skrev här om veckan ett svar på betänkandet av Gymnasieutredningen. Inför den här lite nervösa uppgiften fick jag förstås lov att läsa på en smula – en diger lunta på många hundra sidor. Ni förstår ju själva. Nu ska jag inte göra sken av att jag läste varenda rad, men det jag läste gjorde mig betänksam av flera orsaker, varav de flesta har med svenskämnet att göra.

En sak att reagera på är den föreslagna poängplanen för svenskämnet, som i korthet innebär att det stora flertalet elever bara läser 100 poäng svenska under den treåriga gymnasietiden. De högskoleförberedande programmen, som i betänkandet blir fem till antalet, föreslås innehålla 300 poäng svenska. De övriga programmen delas in i yrkesteoretiska program och lärarprogram. Alla dessa ska, enligt förslaget, få nöja sig med motsvarande A-kurs, om vi ser till poängantalet. Mycket märkligt, tycker jag, inte minst med tanke på de vida och omfattande skrivningar vi möter i dagens kursplaner om totalt 200 poäng.

Det är svårt att överblicka hur hårt reducerade kursplaner kommer att utformas, men nog blir man orolig att ämnet ska återgå till den instrumentella ”nyttosvenska” yrkeselever fått serverat på gymnasiet. Svenska för byggare. Ja, det finns ingen hejd på alla lovvärda projekt man startade, men som tyvärr ofta ledde till en fragmentariserad och individualiserad färdighetsträning – förvisso enkel att handskas med för lärare och elev, men ack så andefattig!

Jag tror inte att jag är ensam om att betrakta svenskämnet som ett tydligt demokratiämne, som också ger eleverna ett tillräckligt utvecklat språk för att de ska kunna delta i samhällsdebatt och yrkesliv på ett adekvat sätt. Svenskämnet är vidare utformat för att träna eleverna i kritiskt och analytiskt tänkande. I ett samhälle där förändringstakten ter sig så hög som i vårt, är dessa färdigheter oerhört viktiga. Jag tror också att jag talar för många av er medlemmar när jag vill lyfta fram svenskämnets ambition att genom skönlitteratur ge eleverna redskap för personlig utveckling och stöd i det egna identitetssökandet.

Visst är tanken att alla elever ska klara gymnasieskolan angenäm, och visst har även den nuvarande reformen bidragit till utslagning och mindervärdeskänslor hos elever som haft svårt att klara kurserna, men att svara med en halvering av svenskämnet tror jag dock inte ett dugg på. Dels kan detta leda till att eleverna i praktiken blir utestängda från högskolor och universitet, genom att de sannolikt avstår ifrån att skaffa sig behörighet under gymnasietiden, dels riskerar vi att de går miste om delar av en utbildning som inte bara handlar om bildning eller lösryckta färdigheter utan också om en skolning i demokratiska värderingar. Vilka kompetenser behövs för att delta i dialogerna i ett samhälle som i allt väsentligt blir alltmer mångkulturellt och som ställer allt högre krav på demokratiserade medborgare?

Jag hävdar att svenskämnet tvärtom måste utökas till antal poäng, samt till sitt innehåll revideras för att möta de utmaningar som våra elever idag ställs inför, hellre än reduceras till förmån för karaktärsämnen.

Vad tycker ni medlemmar? Hur kan vi se på de förändringar av svenskämnet som ”står för dörren”?

Lena Holmbom är lärarutbildare i Luleå och sitter med i Svensklärarföreningens styrelse

En skola i världsklass – eller en världskass skola?

2008-11-12T11:55:00.000-08:00

Madeleine Ellvin funderar över visioner vs. verklighet

- Du, din jävla hora! Tjejen i skolans entrédörr skriker över skolgården. Hon ropar på sin kompis. Klockan är halv två en vanlig torsdagseftermiddag och det är utvecklingssamtal i min väninnas dotters skola. Min väninna går vidare genom korridorer med trasiga skåp, några av dem nedklottrade med små meddelanden av typen ”Olle = kuksugare”. I trapphusets tak hänger snus. När hon passerar en klassrumsdörr, slängs den upp, och ut rusar två skrikande tonåringar. Min väninna kastar sig åt sidan medan de ystra flickorna fortsätter glatt hojtande korridoren fram. Precis när väninnan ska sätta sig på bänken utanför klassrummet, ropar en kille till henne:

- Öh, akta! Sätt dig inte där! Det är smör där! Det visar sig att någon lustigkurre har använt sin knäckebrödssmörgås för att smeta in sitsen. Väninnan tackar för varningen, hämtar papper på toaletten, torkar av sitsen, men föredrar att stående vänta på sin dotters mentor.

Utvecklingssamtalet äger rum i ett grupprum intill ett klassrum, där det pågår so-undervisning. Skrik, tjo och tjim hörs konstant därifrån. Mentorn suckar uppgivet, när min väninna frågar om studiero. Han berättar om elever som behöver särskilt stöd, men att skolan har sparkrav på 2,5 miljoner och att de smågrupper som tidigare fanns, nu dragits in. Liksom elevassistenter och delar av kuratorstjänsten.

Under vecka 44 har Svensklärarföreningen deltagit i Skolforum på Älvsjömässan. Där samlades politiker, fackförbund, arbetsgivare och lärare för att diskutera skolans framtid, Utbildninsförvaltningen i Stockholms stad under devisen En skola i världsklass 2030. Visioner i all ära, men kanske vore det bättre att koncentrera sig på skolans samtid? Vad i all världen gör vi åt att det sparas på skolan? Skolan, en gång platsen för jämlikhet och demokratisk fostran, den gemensamma grund som alla barn i Sverige skulle garanteras att få, det kitt som höll befolkningen samman, existerar inte längre.

I inledningen till styrdokumenten för skolan står klart att ”Det offentliga skolväsendet vilar på demokratins grund. [...] verksamheten ska utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och att var och en som verkar inom skolan ska främja aktningen för varje människas egenvärde och respekten för vår gemensamma miljö” (Lpo 94). Hur är det då möjligt att vi tillåter vissa skolor att förbli problemskolor samtidigt som andra barn får pedagogiskt bästa grund att stå på? Att vissa barn har en skola i världsklass medan andra är hänvisade till en världskass skola?

Till Svensklärarföreningens monter på Skolforum kom svensklärare från hela landet - ambitiösa, yrkesstolta och engagerade. Alla var de på Skolforum för att hämta inspiration, för att ta del av den senaste pedagogiken och för att vidareutveckla sig i sitt yrke, ett av Sveriges viktigaste. Gott så! Men alltför många vittnade också om ökad arbetsbörda och en ökande ångest för att inte längre räcka till. Många sade sig ha blivit skrivbords- och mötesmänniskor. Allt, precis allt, ska dokumenteras, ofta på en dator, som de delar med andra lärare. Många arbetar närapå dygnet runt - först den reglerade tiden i skolan, sedan även hemma under kvällar och helger. Majoriteten är nöjd med sitt yrkesval - i vilket annat yrke har du förmånen att få möta ungdomar varje dag, ta del av deras tankar och följa dem en bit på vägen in i vuxenlivet? Men hur länge orkar lärarna?

I min väninnas skola visar den psykosociala och den fysiska miljön tydligt att lärarna har gett upp. De har valt att blunda för de problem som finns, förmodligen för att de inte får stöttning när de ber om det, varken från föräldrar, skolledning eller politiker. De möter elever som av olika anledningar mår dåligt. De vet att för många av dem kan det räcka med att någon ser, att någon bryr sig, att någon vuxen tar sig tid till att ringa hem och fråga den skolkande eleven varför den inte är i skolan. Men när läraren upplever sig inte längre ha utrymme för ens ett telefonsamtal, är det illa.

Så frågan är inte vad visionen är, utan vad vi gör åt skolan här och nu.

Madeleine Ellvin är ordförande för SLF Sthlm, och sitter med i Svensklärarföreningens styrelse

Svenskläraren har kommenterat färdigt för ett tag

2008-09-09T11:33:00.000-07:00

Det vi trodde skulle bli en paus över sommaren ser ut att permanentas. Hösten har börjat och varken Calle, Martin, Anne-Marie eller Svante har riktigt tid över att sköta denna blogg på det sätt ni i vår fantastiska läsekrets förtjänar. Vi får se om svenskläraren kanske kan kommentera skolfrågor, kultur, litteratur och samtid i någon annan form. I annat fall ses vi alltid på Svensklärarföreningens hemsida (där det också är möjligt att bli medlem).

Martin Sandberg som är förundrad över att andra småbarnsföräldrar lyckas hålla alla bollar i luften

TID för ANNAT

2008-06-01T04:38:00.000-07:00

Bästa bloggbesökare,
Det kan inte ha undgått dig att vi blivit alltmer osynliga här på bloggen.

Vi sitter inte och vickar tårna i medelhavssand, vi dricker heller inte kaffe vid något underbart kafe, vi ligger inte i våra hängmattor med boktravarna intill, djupt grubblande på innebörder, nej vi gör inget av detta underbara.

Vi är hårt arbetande lärare, vilka rättar tentor, sätter betyg, har utvecklingssamtal, läser uppsatser, genomför nationella prov, deltar i en och annan studenttillställning och har upplevt hur maj månad försvunnit i all hast.

Så nu blir det bättring.
Det är nu vi ska
- vicka tårna i medelhavsstrand
- ligga i hängmattor och titta upp mot ingenting
- läsa deckare av alla de slag
- vara närvarande hos våra familjer
- bygga sandslott
- göra magplask i en utebassäng
- äta mjukglassar
- jaga iväg en och annan mygga

Kort sagt - vi gör ett uppehåll - och möter upp alla läsare då hösten närmar sig.
Men vi önskar er förstås precis det vi själva behöver.
Tid!

Allt gott,
hälsar vi från Svenskläraren, Martin, Calle, Svante
genom
Anne-Marie Körling

Lennart Hellsings ord om läsning

2008-05-17T10:59:00.000-07:00

Jag gjorde en gång en liten film om läsning med Lennart Hellsing. För mig var det ett stort möte. Med en barnsångsskrivande farfar, en krakelspektakeluppväxt, och ett vuxet synsätt på barnet, boken och lusten att läsa så är beröringspunkterna många. Jag fick ett exemplar av Lennart Hellsings bok Tankar om barnlitteraturen, utgiven 1963 och 1999. Mitt exemplar luktar av Lennart Hellsings tobak.

Nåväl, jag tänkte faktiskt citera Lennart Hellsing:

Jag tror vi måste vara noga med att inte förväxla mål och medel. Vårt mål är inte att skapa goda böcker och få barnen att läsa dem. Vårt mål är att, med böckerna som hjälpmedel, aktivera barnens skapande krafter och lära dem utvinna glädje ur sin tillvaro. Man hör ofta upprepas att vi måste försöka få barnen att nå fram till de goda böckerna, men är det inte snarare tvärtom? Det är böckerna som skall nå fram till barnen. Erich Kästner har uttryckt det så: "Kanske brys sig ungdomen för lite om litteraturen. Men säkert bryr sig litteraturen för lite om ungdomen.""

Ja, genom dessa ord fick vi ett annat perspektiv. FÖrfattarens.
Allt gott från
Anne-Marie Körling,
som läser ett och annat om ditten och datten!

Tid att läsa!

2008-05-09T10:37:00.000-07:00

Det krävs tid att läsa. Min yngste son sa alltid - Du som föreläser om läsning och att få elever att läsa - säg åt lärarna att man måste få tid, och ganska mycket tid, för att kunna läsa i skolan. Det går inte att säga att - ta fram boken de sista tio minuterna av lektionen.
Så sa min son. Det är mycket klokt. Jag kan inte ta upp min bok och veta att jag på tio minuter ska läsa för att fylla ut tiden. Jag kan bara läsa när jag har gott om tid och det måste jag få veta att jag har för min läsning. Jag låter mina elever läsa länge. Det betyder att de får börja lektionen med att läsa, och de får den tid de behöver. En kille i min klass, årskurs fem, har givit sig in i Tolkiens värld. Han läser länge, noggrant, och koncentrerat. Jag har hjälpt honom med tiden. Han behöver inte skynda sig. Jag litar också på boken och kraften i berättelsen. Hans läsning är mitt mål.

Jag tänker så här...
Den mätbara tiden är den faktiska lästiden.
Den omätbara tiden är då vi bearbetar det vi läst.

Jag behöver tid att läsa, plats att läsa så varför ska jag inte skapa det för mina elever.

Anne-Marie Körling,
som funderar över klockan, läsningen och elevernas behov av koncentration och bokens plats i klassrummet.

Är den nya lärarrollen snarare en ny föräldraroll?

2008-05-07T12:04:00.000-07:00

Martin ser på när pappa knuffar bort mamma från katedern

9A har just avslutats, och eleverna visade riktigt bra resultat på de gamla nationella prov de fick skriva i slutet av terminen (prestationer som skulle varit bra utan det statistiska dribbel deras lärare uppvisade i det näst sista avsnittet). Svenskläraren i serien Gunilla Hammar Säfström intervjuas om vad hon tror är hemligheten.

I sig är det inget nytt hon kommer med - för de flesta yrkesverksamma lärare är framgångsreceptet rena plattityder. Men i det polariserade debattklimat skolan hamnat i (i likhet med alla andra politiska frågor i detta land) känns hennes funderingar underligt fräscha ändå. Kommer ni ihåg på åttiotalet när folkpartiet chockade oss med att Sverige behöver både företag och dagis? Visst kändes det lite skumt då - va, både företag och dagis - kan man vara för båda samtidigt?

Hon menar att "något av det viktigaste är att ge eleverna självförtroende" (är det sant?), och genom "att vara uppmuntrande, och att visa att vi tror på eleven. Och att visa dem att vi bryr oss och ser dem. Jag är ganska fysisk med mina elever till exempel. Jag kan klappa dem på armen och säga 'det där gjorde du jädrigt bra', eller fråga om något personligt. Då känner de sig sedda". Ja, ni förstår vad jag menar.

Men hon säger också att det "handlar det om lärarens förmåga att förmedla sitt ämne. Man bör ha så mycket kunskap inom ämnet att man kan anpassa sin undervisning. [...] Det är också viktigt med undervisning i berättandets form, att läraren knyter ihop olika kunskapsöar. Att få en röd tråd i den skärgården, att bygga broar mellan öarna". Här är vi helt plötsligt ganska långt från den sk flumpedagogikens mantran. Hör och häpna, både företag och dagis.

Jag är naturligtvis inte ensam om denna spaning, Anna Larsdotter i Sydsvenskan menar kort och gott att det är papparollen som gör comeback i skolan (tack Fred). Se på Stavros i 9A: både kompis och pappa som han själv menar (enligt Larsdotter).

Larsdotter gör en kort historisk exposé utifrån sociologen Sofia Perssons nyutkomna avhandling Läraryrkets uppkomst och förändring och menar att magistern på sjuttiotalet fick ge vika för småskolelärarinnan "som från början på nåder beretts plats i katedern eftersom hon var billig och bra på att vårda, fick följa med allt högre upp i åldrarna. Hennes 'moderskall' ansågs göra henne lämplig".

Larsdotter efterlyser fler med "faderskall" i skolan (av båda könen) eftersom vi inte har råd "med fler småskolelärarinnor i de högre klasserna, av vilket kön de vara må".

Intressant, visst? Och med förändrad papparoll och mansroll de sista trettio åren får vi givetvis ett nytt lärarideal med nya fokus. Som en juste pappa. Både företag och dagis.

Vi funderar vidare om det inte är detta skifte som kan återupprätta läraren i morgondagens samhälle. Den moderna pappan som lufsar runt med adidasjacka, konstiga glasögon och rent teknologisk barnvagn i en park nära dig har redan internaliserat mammas mjuka värderingar. Och har absolut en omhändertagande, inkännande och lyssnande approach till lille Milton eller lilla Astrid i barnvagnen. Men kombinerar givetvis det med den auktoritet och bildning pappa fått 400 universitetspoäng senare, den örnkoll på populärkulturella och subkulturella fenomen han lade sig till med som klubbkid på nittiotalet, - allt kombinerat med det sinne för hårt arbete, lönsamhet, kvalitet och laganda han tillskansat sig på det välbetalda jobbet som copy på någon halvstor firma med älvutsikt.

Det är väl här det blir lite bisarrt när Ilmar Reepalu tycker att eleverna ska få betygssätta sina lärare. Vi kan gnälla på mamma, visst, men vi gör bäst i att lyssna på pappa.

Martin Sandberg har en son som är ett och ett halvt. Gissningsvis är hans elever väl medvetna om den saken (nej, stoppa ner mobilen Emma. Du får inte använda den på lektionen. Den ska ligga i väskan. Du ska inte ta upp den nu. På rasten är det ok).

Andra bloggar om: Ilmar Reepalu, skolan, undervisning, klass 9A, Anna Larsdotter, Gunilla Hammar Säfström, lärarroll, betyg,

Tidningsläsandet!

2008-05-04T00:29:00.000-07:00

Söndagens ritual - morgontidning och svart kaffe.
Ett slags dubbelt uppvaknande.
Att läsa tidningen är att bestämma över sin läsning.
Så här ungefär:
Väljer-själv-läsning, bläddrar-förbi-läsning, stannar-upp-och-undrar-läsning, kommenterar-läsning, bläddrar-förbi-läsning, berättar-högt-läsning och ...
vi-är-två-om-tidningen-läsningen.
Läsningen övergår ofta till högläsning för varandra - Du, hör här... och mynnar i det där samtalet kring händelser och skeenden tidningarna presenterar. Ibland läggs tidningen åt sidan och samtalet är i full gång. Det är också en slags läsning. Att se den andre.

Anne-Marie Körling
som undrar - hur läser du morgontidningen?

Läskod?

2008-04-28T05:55:00.001-07:00

Läskoden?

Kod definieras i Svensk Ordbok (1986) som "ett system för översättning av ett vanligt språk till obegriplig följd av siffor och bokstäver", det vill säga ett slags chiffer. Den andra definitionen av kod är "nyckeln till hemligt språk". Jag vill föra samman dessa definitioner av kod då vi talar om läskod. Båda dessa definitioner berör den blivande läsaren. Texten i boken är en översättning av talat språk och en obegriplig följd av bokstäver. Det är ett fantastisk arbete att få tag i de nycklar som utvecklar en begynnande läsförmåga. När detta skrivna språk börjar uppenbara sig för läsaren bör undervisningen stötta den process som leder till att integrera den hos eleven. Om vi slarvar med begrepp som:

- Nu har eleven knäckt läskoden!

och i detta lägger in att eleven behärskar konsten att läsa är både lärare och elev farligt ute. Vi bör betrakta denna begynnande förmåga med stor respekt och uppmuntra den utmaning som eleven upplever av att just börja läsa. Läsundervisning över alla stadier i skolan, från förskola till gymnasium, handlar om att utmana i samspel med elevens vilja och förmåga. Att knäcka läskoden är ett farligt begrepp om vi inte definiserar vad det är en elev då behärskar och vår undervisande betydelse för den fortsatta utvecklingen till en kritisk tillika berörd läsare.

Det är ett mödosamt arbete att utveckla sin läsförmåga och läsförståelse utan stöttande och bärande undervisning kring vad text är. Den erfarne läsaren, vilka vi antagligen är vi som läser här, skriver här, har en mängd strategier som är så förenade med vår förmåga att läsa att vi inte längre har medvetenhet om hur vi gör när vi läser. Att undervisa om text, såväl liten som stor, mening, novell eller roman, handlar om att åskådliggöra strategierna och göra dem medvetna. Strategier behöver också sin prövotid för att integreras med elevernas läsning.

Vi har en gigantisk uppgift i skolan, den att från det känsliga läskodsknäckandet utveckla elevernas förståelse av text utan att knäcka dem på vägen. Det handlar om respekt för lärande utveckling, tillika utmaningar som främjar nyfikenhet som skapar förutsättningar för mer komplicerade texter.

Läsning av skönlitteratur konkurrerar med sådant som ger snabbare belöningar. Givetvis krävs det läsning även där, vid spel, på nätet, men då sker det oftast i relationer med andra, och utvecklas genom trial and error. Läsfärdighet förväntas där men justeras där i omedelbara gensvar. Boken kan skapa det här också. Men vägen dit är snårigare och kräver större insatser av eleverna och lärarna. Läsning väljs bort om man inte kan läsa, om läraren inte visar intresse eller skapar undervisning som knyter an till det eleven kan och förstår. Lärarens roll är avgörande för hur eleven lyckas med sin läsning.

Det är tråkigt att läsa säger många elever. Det kan betyda - Jag kan inte läsa!

Anne-Marie Körling,
om läsning, läskod, läsförmåga och lärarens undervisning. Detta med anledning av Martins tidigare inlägg och debatten som hörde samman med den. Min vädjan... försök se vad eleverna kan... när undervisningen är mer muntlig!

Illustrationer av Anne-Marie Körling, Gunnar Ekelöfs underbara dikt utgör på många sätt en självständig illustration över dilemmat att läsa.

Gästinlägget: Ska vi läsa romaner i helklass eller snarare i små grupper?

2008-04-27T12:03:00.000-07:00

Janis från vår bloggkollega Metabolism lutar åt det senare

Att klassen läser en bok gemensamt är ett vanligt moment i svenskundervisningen. Fördelarna med att alla läser samma bok är flera. I diskussioner om det lästa blir utbytet större ju fler läsares röster som hörs. Chansen ökar också för att någons bidrag till diskussionen berikar en annan (kanske mindre engagerad) läsare. Läraren kan leda diskussionen i helklass. Det finns klassuppsättningar på skolan att tillgå.

Själv funderar jag över nackdelarna med läsning av gemensam bok i helklass, och om kanske bokcirklar skulle vara ett alternativ? Det skrev jag i en kommentar till Martins inlägg angående svenskan som tjejämne med följden att jag nu måste förklara närmare vad jag menar. Hm, jag ska försöka.

Först de nackdelar jag ser med den traditionella “helklass-läsningen”: I en klass med 25-30 elever kan inte en bok tilltala alla. Det är näst intill omöjligt – och i och med detta tappar man några (eller många) av eleverna. De läser inte alls, eller läser med ett motstånd som inte främjar meningsskapande vare sig för stunden eller framtiden, för individen eller klassen. I en helklassdiskussion är det också sällan alla får eller vill ta ordet. Det är svårt att diskutera när man är fler än 6-7 personer i en grupp, eller hur? I alla fall om alla ska få en chans att säga något.

Om litteraturen i stället lästes i bokcirklar om 5-6 elever skulle kanske det större utbudet av titlar minska något på läsmotståndet? Finns det fler böcker att välja på ökar chansen till att få läsa en bok som angår. Och i små grupper kan alla komma till tals.

En nackdel med läsning i bokcirklar är att den mindre gruppen förstås är mer känslig för störningar, inte minst frånvaro. Motsättningarna mellan elever kan också bli större när vissa stämplas som svikare och andra som ”pluggisar”, vissa bokgrupper som vinnare andra som förlorare. Men – det kan ju också fungera tvärtom! I helklass är det lätt att smita undan, men i en mindre grupp är ens egen insats viktigare och, inte minst, mer efterfrågad. Att vara behövd är ingen dum grund för inre motivation, tänker jag.

En annan nackdel med läsning i bokcirklar skulle kunna vara att då blir den lärarledda diskussionen inte längre möjlig. Och att boksamtalet då blir så där lagom givande när (ovana) elever ska göra det själva. Men - med en organisation av klassrumsarbetet som möjliggör att läraren sitter med i de olika smågrupperna är detta inte längre ett problem!

I svenskan ingår att öva det muntliga och skriftliga, många gånger och på olika vis. Om man läser i bokcirklar i stället för i helklass tror jag möjligheten att väva in fler - och kanske också mindre styrda - moment blir större.

Med bokcirklar föreställer jag mig att variationen av färdighetstränande (och erfarenhetspedagogiska!) moment blir större än i helklassläsningen. För hur mycket kan man säga om en bok, utan att upprepa vad någon redan tidigare sagt? Och ska det man skriver endast vara till för lärarens ögon och bedömning - alltså en slags skrivuppgift, lika för alla?

När det är fler boktitlar som lästs i skilda grupper är det kanske bara fantasin som sätter stopp för alla olika sätt eleverna kan dela med sig av sin läsning, och arbeta omkring den. Bokcirklarna kan delas och sättas samman i nya smågrupper som muntligen berättar för varandra om sina böcker och vad som diskuterades i de enskilda bokcirklarna. Hela bokcirkeln kan redovisa muntligt i form av ett litterärt boksamtal ”á la litterär TV-show”. Grupperna kan var för sig, eller tillsammans, skriva om sin bok och läsupplevelse, och sätta ihop allt i en tidskrift/på en blogg (för varje text är värd en verklig mottagare!). Det skrivna kan då vara både ett mer utredande skrivande eller ett mer personligt, och val av genre relativt fritt. (Min tanke är att så länge eleven inte skriver i endast en genre hela terminen kan det egna valet av skrivgenre vid olika lästillfällen också bli mer konstruktivt – olika texter inspirerar olika och till olika tankar, och skrivandet blir kanske då mer meningsfullt när det är mindre styrt.) (Det borde jag väl utveckla mer, men jag försöker behålla fokus på läsningen i bokcirklar.)

Har man tur så har grupperna inspirerat varandra till att läsa varandras böcker. Men om inte så har man gjort så mycket annat viktigt. Hela tiden är det litteraturen som talats och skrivits om, som väckt tankar och legat till grund för det sagda och skrivna - så det är gott nog. Den röda tråden är då inte "boken X" utan läsandet, skrivandet, talandet i ett meningsfullt, kreativt sammanhang. Inbillar jag mig.

Böckerna kan förresten fortfarande diskuteras i helklass: om läraren visar på ett gemensamt tema, alternativt ställer en relevant generell fråga. Det kan också bli en metadiskussion om läsning där de olika läsupplevelserna (bra och dåliga) skapar grunden för ett samtal om litteratur.

Janis, lärarstudent från bloggen Metabolism, som själv sitter i litteratursamtals-seminarier varje vecka och frustreras över hur omöjligt det är att ha en riktig dialog ens i en grupp om 15 personer, och hur mycket bättre det går i den lilla arbetsgruppen.

Andra bloggar om: Metabolism, läsning, litteratur, undervisning, skolan, litteraturundervisning, svenskämnet, didaktik,

Vad innebär det egentligen att gymnasieelever inte kan läsa?

2008-04-25T13:50:00.000-07:00

Martin funderar över hur svaga läsare upplever text

Ganska ofta i skoldebatten hör vi att grundskoleelever går ut nian utan att kunna läsa. För den som inte jobbar i skolan kan detta givetvis bara betyda en sak: eleven i fråga kan inte läsa. Han eller hon känner inte igen bokstäverna, och saknar förmåga att pussla ihop dessa till begripliga ord och meningar. Så enkelt är det nu inte.

Det är självklart att alla elever som går ut skolan (som inte lider av grav dyslexi - och sådana finns ju) kan avkoda text. Vad många däremot inte kan är att göra denna begriplig.

Jag har i veckan fått in uppgifter i historia från mina ettor (jag har detta läsår fyra historia A parallellt), och deras hemtenta är egentligen en referatuppgift på historieboken. De tre frågorna rör första världskriget, Sovjet under Lenin och Stalin, samt Tyskland under nazismen.

En typisk fråga lyder typ: Förklara hur ekonomin i Sovjet organiseras under Stalin, samt hur Stalin gör för att stärka sin egen makt och ta bort allt politiskt motstånd. Begrepp jag vill att de använder i svaret är naturligtvis planekonomi, Gulag, den stora terrorn, tvångskollektivisering etc. Och att de ger sin egen bild av hur de förstår dessa begrepp. Det är i sig inte så märkvärdigt. Studievana elever utgår från sina anteckningar (precis som vi gjorde på universitetet), och fyller på med sammanhang från boken och anekdotiskt material från filmtittande.

Denna uppgift har förberetts på sedvanligt sätt - genomgångar, samtal, filmsnuttar som vi diskuterat och läxor med instuderingsfrågor, sammanlagt under fyra veckor. Instuderingsfrågorna medföljer dessutom uppgifterna och ska användas. En ganska okreativ uppgift helt syftande till att öva eleverna i begreppsbildning och studieteknik.

För de allra flesta är detta en ganska arbetsam uppgift, men för inte så få blir uppgiften fullständigt omöjlig. Vad beror detta på? Kan ni inte hjälpa till en smula?

Ett grundläggande problem är att dessa elever inte förstår kopplingen mellan genomgångar, instuderingsfrågor och bok. Allting hänger liksom löst i förhållande till varandra. Även om han eller hon ögnar igenom anteckningarna först, kopplar de inte att instuderingsfrågorna handlar om exakt samma sak, likaså boken. Visserligen är det de svagaste eleverna som ofta trivs bäst med långsamma tydliga genomgångar, men att detta är en del i en helhet blir för knixigt.

I genomgångarna försöker jag givetvis spalta upp begreppen på ett annat sätt och i görligaste mån använder ett enklare språk och ett mycket muntligare (läs: barnsligare) sätt att förklara. Eftersom det då inte står exakt samma i anteckningarna som i boken (eller instuderingsfrågorna) blir det omöjligt att se sambandet. Det blir för svårt att förstå att samma sak kan sägas på flera olika sätt. Och att jag förväntar mig av eleverna att de dessutom skall formulera och utveckla begreppet på sitt egna vis.

Dessa elever saknar helt vana av att läsa läxor, och många har aldrig pluggat in ett prov. Ofta kommer de från grundskolor där de lämnats alltför mycket ansvar, vilket lett till att de lyckats undvika den mesta undervisningen under grundskolans senare del. Att den uppgift jag gett dem också är en söka-fakta-uppgift spelar inte så stor roll eftersom frågeställningarna i sig kräver att man förstår frågorna och förstår var man kan leta reda på svaret till just dessa frågor. Jag inbillar mig att många under tidigare år har haft mycket "friare" uppgifter - skriv ett arbete om andra världskriget. Och dessa elever kopierar pliktskyldigt utan att förstå vad de kopierar.

Svårigheten med att överhuvudtaget förstå frågorna och kunna ge några rimliga svar på dem hänger ihop med att deras begreppsbildning är så bristfällig. Dessa elever tror jag är vana vid att kunna svara med enkla fylla-i-svar, en kort mening eller några ord direkt avskrivna från boken. Här ställer gymnasieläromedel till mycket stora problem för dem eftersom dessa utvecklar begrepp. Om rubriken på en sida är "Nazism" är det inte i regel den första raden i stycket som förklarar vad nazism är utan hela stycket. Omöjligt att greppa för en elev som just aldrig kommer längre ner än de två första raderna. Om de gör det förstår de inte att det som kommer längre ner i regel utvecklar och förklarar det som står högre upp. Stycket blir en skog av inbördes osammanhängande, obegripliga faktaatomer.

Lite kan jag känna igen detta sätt att läsa från när jag tog upp franskan för några år sedan och läste några romaner och deckare (man har ganska mycket tid till denna typ av aktiviteter när man pendlar mellan Göteborg och Uddevalla). Visst kunde jag förstå nästan varje ord i en mening, men det krävdes ett ganska extensivt läsande - och omläsande - innan orden föll på plats i begripliga meningar. Och ännu mycket mer läsning innan jag kunde återge för mig själv vad jag just läst på en sida - så helt fixerad vid ytförståelsen jag var. Jag tror att mina allra svagaste elever läser på samma sätt. Men till skillnad från mig är de inte alls beredda att göra jobbet. De skriver av första raden i stycket, har ingen förmåga att reflektera över om detta är ett rimligt svar eller inte, och går vidare på nästa. För att bli klar.

Den stora frågan här är givetvis hur man kan hjälpa dessa elever. Ibland på stödtimmarna kommer någon, och jag får då läsa högt för dem och låta fingret följa raden. Stanna upp var tredje rad, och prata om vad vi just läst, och hur eleven förstår det jag läst. Det som gör mig så frustrerad är att det allvarligt tycks omöjligt för dessa elever att göra samma sak själva. De sitter och tittar på sidan, och konstaterar (utan att ha börjat läsa): "jag fattar ingenting av det här".

Det är klart att jag i mörka stunder kan bli lite förgrymmad på att dessa elever går studieförberedande program som innehåller massor med kurser de inte har några rimliga förutsättningar att klara av. Samtidigt så har vi de elever vi har, och det går inte heller att så att säga skyffla eleverna från station till station. Men hur ska vi börja? På vilket sätt ska vi hjälpa dessa elever att komma vidare? Eller är det rimligt att helt enkelt bara konstatera att varken Lisa eller Pelle dök upp på stödet i dag heller - och ja, då får de nog ta ett IG?

Martin Sandberg funderar mycket över dessa elever, och det ger honom en känsla av överhängande maktlöshet.

Andra bloggar om: Martin Sandberg, läsning, skolan, undervisning, läsförståelse, pedagogik,

Vad är det för problem med salsskrivningar?

2008-04-20T12:48:00.000-07:00

Martin vill se en aulauppsatsernas återkomst

När jag gick på gymnasiet i slutet på åttiotalet hade vi så kallade salsskrivningar i svenska varje termin. Då samlades alla programvis i aulan, och vi fick gissningsvis tre timmar på oss att skriva. Oftast en slags löst utredande essä. Detta var den enda skrivundervisning vi hade.

Jag är mycket ledsen över att jag inte sparat några ämneslappar - den enda uppsats jag kommer ihåg att jag skrev var "Jag sorterar sommarens fotoskörd". Betyget blev 2. Det skulle vara en utredande text (med disposition inlämnad separat); jag skrev en romantisk tonårsnovell (säkert svår Shanti Rooney-varning på den för er som följer Mammas nya kille i P3).

Salsskrivningarna kom i vanrykte. Inte så konstigt. På den tiden förutsattes vi liksom att kunna skriva innan vi lärde oss det - och de texter vi skrev blev ett evigt (och ofta mycket framgångsrikt) sökande efter vad som kunde tillfredsställa den enskilde läraren. Eftersom vi inte hade något objektivt att hålla oss till alls. Hur bedömdes våra texter egentligen? De salsskrivningar vi utsattes för måste väl kunna ses som antitesen till samtliga idéer om skolan som slog igenom på nittiotalet. På gott och ont.

Idag kan de nog ses som något utrotningshotat. Skolssytemets drontar - kanske springer det forfarande runt någon någonstans. Förutom när eleverna skall skriva nationella prov i årskurs tre förstås. Då skall helt plötsligt alla elever kunna sitta ner i aulan i fem timmar och kunna tota ihop en utredande essä med källhänvisning. De flesta elever upplever då denna skrivsituation för första gången på hela gymnaiset. Är det verkligen rimligt?

En annan bild av salsskrivningen som fenomen fick jag på mitt första lärarjobb på en stor kommunal gymnasieskola på landet. Förutom Matthias och jag var alla lärare över 55. Dessa hade varit på kurs i processkrivning och tillämpade (i regel) denna på ett mycket ortodoxt sätt utifrån Björk och Blomstrands Tanke- och skrivprocesser (en bibel som också du kära läsare borde ha under huvudkudden). Orsaksutre- dande hösten i ettan, argumenterande våren i ettan, problemlösande hösten i tvåan. Och när eleverna fått tillbaka sista versionen av sina texter rättade och betygssatta fick de sedan prov på vad de lärt sig. I form av en salsskrivning där de fick tre timmar på sig att skriva ytterligare en orsaksutredande/argumenterande/problemlösande text.

Denna modell tillämpar jag fortfarande. Enormt effektivt för att lära elever att skriva innehållsrika, välformulerade och välstrukturerade texter. Men räcker det inte med att bara låta dem skriva en text hemma?

Nixpix. Att sitta ner i tre timmar och skriva en hel text från ax till renskriven limpa på tre timmar ger elever ett mycket stort självförtroende i sitt skrivande. Nu vet jag att jag kan lösa en ganska knepig skrivuppgift själv. Och så får jag visa att jag kan tillämpa det jag lärt mig om skrivprocessen.

Dessutom gynnar denna typ av skrivande en annan grupp av elever - de som har svårt att få gjort saker hemma, och helt enkelt inte orkar få ihop text framför datorn (läs: pojkar). Helt plötsligt måste de sitta ner och fokusera - och skriver i regel mycket bättre texter än vad de skulle gjort annars. Att ha salsskrivningar blir lite paradoxalt ett sätt att få med sig många fler elever än om vi bara kör olika inlämningar.

Det finns också en annan aspekt. Vissa elever får mycket hjälp av sina föräldrar - och det är ju bra. Alla lär sig av att sitta och diskutera igenom sina läxor med mamma och eller pappa. Men vissa elever får så mycket hjälp av sina föräldrar att det blir svårt att hävda att eleven i fråga skrivit texten själv. Vi hjälper också dessa elever genom att ge dem större, mer krävande skrivuppgifter i skolan. I flera fall är det först då vi faktiskt ser vad de inte är så bra på. Och samtidigt vad de faktiskt kan. Inte bara på stavningsnivån.

Så jag hoppas (mot bättre vetande, jag vet) på en salsskrivningarnas renässans. Fler elever borde få möjlighet att öva sig i denna typ av skrivande. Jepp, det kommer att bli en flodvåg av texter in i din rättningsmapp. Men det är definitivt värt det.

Martin Sandberg är nyfiken på hur ES1B:s argumenterande aulauppsatser från i onsdags är. Texterna de skrev hemma var väldigt bra.

För dig som är lärarstudent: ett skrivprocessprojekt är mycket lämpligt att köra på praktiken. Skriv till svensklararen@gmail.com om du vill ha farbroderliga råd om hur du lägger upp det hela.

Andra bloggar om: Martin Sandberg, skrivprocessen, skrivmetodik, skolan, undervisning, skrivande, uppsatser, salsskrivning,

Gästinlägget: Hitta textens budskap

2008-04-18T05:19:00.000-07:00

Janis från vår favoritblogg Metabolism funderar över om det egentligen är så spännande att koka ner romaner till enkla slagord

Det finns vanligt förekommande moment i svenskämnet som jag ofta funderar över. Kritiskt. Jag funderar till exempel över om man inte motarbetar det man är ute efter i litteraturundervisningen, nämligen att fördjupa sig i texten för att nå en djupare förståelse, både av innehåll och av författarens grepp att förstärka det skrivna, genom vissa sätt man (på vissa håll) arbetar med litteraturen på.

Ett sådant sätt är momentet: ”Läs novellen/romanen och hitta budskapet”.

En skönlitterär text har teman, motiv, symboler – men baske mig om de per automatik alltid har ett budskap! Ändå pågår det en oförtröttlig jakt efter budskap i många klassrum runt om i skolans svenskundervisning (nej, inte överallt)!

Innan någon undrar om jag helt förnekar ”budskapets” existens ska jag inflika att förnekar gör jag inte alls. Visst finns det budskap i texter, författarens eller de man lägger in själv i sin läsning, medvetna eller omedvetna. Jag menar bara att budskap ofta är mer komplicerade, mer dunkla och svårfångade än att de snabbt och lätt kan hittas efter bara en (elev-)snabb genomläsning. Och sällan är de så explicita och lätt tydda att de kan summeras kort i en liten fyrkantig ruta på ett svarsblad (jodå, sådana svarsblad finns). Och inte är det väl budskapen vi ska börja prata om direkt efter att vi läst texten?

Fy, vad tråkigt det skulle vara att läsa om alla romaner och noveller hade ett budskap som kan summeras i en kort mening. Är inte det att reducera skönlitteraturen?

En bibeltext har ett budskap. En gammal sedelärande fabel har det. En folksaga har det (fastän kanske så gömt och ”så psykoanalytiskt” så det går alla andra än freudianer förbi). Stora delar av barn- och ungdomslitteraturen har ofta ett (mer eller mindre synligt) pedagogisk budskap. Att läsa en skönlitterär text och ta med sig frågan om textens budskap in i sin läsning – kan det bli mycket tristare? Och mer kontaproduktivt?

Jag tror inte den vanliga frågan ”Har texten ett tema (budskap)?” följt av ”Var hittar du budskapet? Är budskapet dolt eller tydligt?” främjar varken läslust, eller ett djupare tänkande. Syftet med läsningen blir att ”hitta svaret”. Det enligt läraren rätta svaret, dessutom, om vi ser till hur elever tyvärr ofta uppfattar undervisningen. Elev-tänket riskerar bli: Vad vill läraren att jag ska hitta för budskap?”

Om jag bortser från att tema i frågeställningen görs synonymt med budskap ger frågeställningen också en föreställning om att texten bara innehåller ett budskap. Att en bra text oftast innehåller mer än ett idéinnehåll, en tanke, ett slags problematik kommer förhoppningsvis fram i en efterföljande diskussion, men är det ändå inte en trist ingångspunkt?

Litteraturen är alldeles för viktig för att inte tas på allvar. Ska man leta budskap finns det andra texter att hugga in på. Skönlitterära texter kräver bra frågor, och bra sätt att ställa dem på. Det är denna texts explicita budskap.

Janis undrar också om hon kanske hetsar upp sig i onödan? Är detta kanske att märka ord - frågan om budskapet är kanske ett nödvändigt didaktiskt grepp som är svårt att fatta?

Andra bloggar om: budskap, litteratur, Janis, litteraturundervisning, läsning, Metabolism, romaner, skolan, undervisning

Lyssnandet och högläsningens lov!

2008-04-17T07:19:00.000-07:00

Det finns inte många platser idag som erbjuder det slags lugn som infinner sig då man läser tillsammans. Jag ser på högläsningen i termer av tillsammansläsning.Jag ger och får i samma stund som orden lämnar min mun. Eleven försätts i berättelsen i samma stund som hon lyssnar. Det är ett slags kreativ lugn - en andhämtning som är långt ifrån en vila, men gott och väl en paus. Det att få ta emot en berättelse utan krav på att återberätta den, ge den tillbaka, minnas något speciellt, en kravlös stund som väcker oändligt många tankar.
Skolan kan bli en plats för detta. Bör bli en plats för den höglästa texten. Fantasin behöver denna ro för att få liv. Här blir filmen den egna trots att högläsningen är en tolkning av högläsaren. Känslorna blir de egna trots att textens ord får nyans av min röst. Som högläsare har jag författaren att vila mig mot. Det är ett slags osynligt möte.
Det kan vara svårt att lyssna. Det är nämligen både aktivt och passivt. Den djupa koncentrationen är en konst att tränas i. Jag vet att elever har svårt att sitta still, eller ligga ned, för att lyssna. Inför högläsningens stunder måste jag avläsa mina elever och deras lyssnande förmåga. Den är inte längre självklar. Vi är inringade av det visuella intrycken och ljuden, de får vi på köpet. Det är mängder av odefinierat ljud runt omkring oss och vi lär oss i våra ljudmiljöer att sålla bort och ransonera för att ta in. Högläsningen är en aktivitet som sätter örat intill oläst text.

Lyssnandets förmåga, lyssnandets koncentration, lyssnandets intensiva aktivitet funderar jag mycket över då jag lyssnar på inlästa böcker. Mitt lyssnande undersöker jag. Jag böljar märkligt fram och tillbaka i mina tankar. Det är ömsom stort lyssnande engagemang och ibland ingen alls. Något i det jag hört får mina egna tankar att näras. Jag försvinner bort och högläsningen blir ett underbart sorl därbakom. Men samtidigt lyssnar jag ändå... och strax är jag tillbaka i handling och händelser. Det är mycket tankar som får plats då någon läser för mig.

Jag kan också lyssna på något jag tidigare läst själv. Då finner jag att tolkningen som berättaren gör skapar en helt annan bok. Som om jag aldrig tidigare lyssnat till den, ens läst den. Den blir ny. Den höglästa tolkningen blir en ny litterär upplevelse.

Det kan vara svårt att sitta still, svårt med koncentrationen, svårt att bara få ta emot villkorslöst, svårt att lyssna färdigt och klart. Det är nog väsentligt att vi lär våra elever lyssandets aktiva konst genom att anpassa såväl stoff, miljö och tid till denna väldigt nödvändiga aktivitet. En början kan vara att läsa något som har en början och ett slut under samma lässtund.

Min son - då gymnasieelev - hiphopare och nutidslevande - hade en matematiklärare som i andra ring fick samtliga elever att stanna kvar under rasterna, efter avslutade lektioner. Det var inga elever som kände rökbehov eller pratbehov då läraren erbjöd dem en högläsningsstund. Jag frågade min son om och om igen;
- Är det säkert? Går ingen ut? Stannar alla kvar?
- Japp, svarade min son. Vi ville lyssna!
- Åh så underbart, svarade jag, uppriktigt ur hjärtat. Men så - vad läser han som fångar ert intresse?
- Nalle Puh!

Ja, vad vill jag med detta. Läraren berör en text med sin röst. Bara detta. Berörande möte - en text får liv, läraren levandegör, läraren vill göra verkligt. Och då... märkligt nog - vid detta erbjudande - då lyssnar eleverna.

Våga ge högläsningen tid. Lita på boken. Du kan aldrig mäta eller dokumentera det lärande som högläsningen skapar. Du måste förlita dig på att den existerar. Långt, långt senare kommer det att höras och synas i elevernas tal och självständiga skrivande. Men det är långt, långt senare.

Anne-Marie Körling
som ständig läser för sina årskurs femelever.

Mobilfilmandet – så gick det

2008-04-14T09:35:00.000-07:00

I ett inlägg på bloggen i slutet av januari berättade jag om ett projekt jag gjorde tillsammans med mina elever i en byggklass, som gick ut på att göra filmer med mobiltelefoner (världens första långfilm gjord med mobil släpptes fö i samma veva). Mobiltelefoner finns som bekant i nästan var mans och kvinnas ficka. Och de flesta mobiler är utrustade med videofunktion. Otroligt smidigt, med andra ord, för den som vill använda filmmediet i sin undervisning. Och i Danmark ordnas en Dansk lommefilm festival 08 för ungdomar i höst - bara mobilfilmer (kolla också in festivalens hemsida och myspace-sida)!

Att använda modern teknik överhuvudtaget i undervisningen har, som många av er andra säkert har erfarenheter av, många vinster. Inte minst är det motiverande i sig. De flesta elever tycker helt enkelt att det är kul, samtidigt som de får användning av kompetenser som de redan besitter (och hela tiden utvecklar i sin fritid; att skapa och kommunicera med hjälp av ny teknik).

Uppgiften, i all korthet, i min byggklass bestod i att göra en kortfilm (vi hade ägnat oss åt skräck som tema ett tag) på ett par minuter kring en berättelse som de skulle skapa tillsammans i mindre grupper. Just det, att följa ett kreativt arbete i en grupp, är i sig intressant. Här skulle de tillsammans skapa en historia, diskutera dramaturgin, översätta historien till bilder, fördela roller, agera, filma och redigera. Det ingick i uppgiften att förebereda filmandet genom att skriva synopsis och rita storyboard.

Filmandet skötte eleverna till stor del på egen hand, likaså redigerandet. En grupp redigerade sin film direkt i mobilen, med ett program som heter VideoDJ. (Säkert finns det andra liknande program.) Det är ett enkelt program som inte bara gör det möjlighet att redigera bilder, det går också att lägga text över bilderna, t.ex. som eftertext.

Den andra gruppen redigerade sin film i datorn. Den gruppen la ner stor tid, på storyn såväl som filmandet och redigerandet, och de insåg snart att deras film skulle bli längre än de två tre minuter som jag sagt. Deras film blev till slut en tio minuters skruvad science fiction om en rymdboll som landar på jorden och tar kontrollen över människors medvetande och förvandlar dem till zombies. Projektet avslutades med en gemensam filmvisning och alla var nöjda med resultaten. Titta själva.

Den färdiga rymdskräckisen: O S K A R

En vanlig fråga som kollegor som jag pratat med om mobilfilmande ställer är vad man som lärare behöver kunna, rent tekniskt. Egentligen inte mycket alls, har jag svarat. Eleverna kan ofta det som behöver kunnas. Vi som lärare kan bidra med kunskap om dramaturgi – hur man bygger en berättelse, helt enkelt – och tips inför agerandet framför kameran. Många unga (och vuxna) konsumerar mycket film och har stor bildvana. Därmed inte sagt att man är van att tänka i bilder eller att resonera kring vad man uppnår med olika bildstorlek eller bildutsnitt.

Mobilfilmande kan självfallet göras i andra sammanhang: till att filma dramatiseringar, labbar, producera instruktionsfilmer, presentationer etc. Överhuvudtaget inbjuder de multimodala resurserna till ämnesövergripande arbeten, men också till samtal om källkritik.

Jag bad grupperna skriva ner sina bästa tips till dem som vill göra mobilfilmer, som en slags utvärdering av vad de lärde sig. Här är deras lista:

Saker man behöver för att göra kvalitativ film:
• En mobil med relativt bra videoinspelningsfunktion
• En pc eller mac med bra filmredigeringsprogram (t.ex. Windows Movie Maker) och möjligtvis ett videokonverteringsprogram (Total Video Converter) alt. en mobiltelefon med redigeringsprogram
• Stort minnesutrymme på mobiltelefonen så att man kan göra flera omtagningar utan att behöva ta bort en massa filer från telefonen

Saker att tänka på:
• Gör helst ett manus och en storyboard, då historien lätt kan vandra iväg på konstiga sätt (lite på oss, vi vet …)
• Var inte rädda för att agera, det blir bara b om man mesar
• Det är en fördel om man kan överföra filmklippen från mobilen till datorn snabbt och enkelt
• Filmmusik och specialeffekter piffar alltid till det lite extra, för- och eftertexter är också trevligt att ha
• Var inte perfektionister bakom kameran! Det som ni tycker är jättedåligt märker kanske inte ens en utomstående person alls (lite på oss igen, vi vet …)

Carl-Johan Markstedt, som längtar efter att få gå på bio och se film på riktigt, på den stora duken, som man gjorde innan man fick barn...

Läs även andra bloggares åsikter om Carl-Johan Markstedt, mobilfilm, film i mobilen, skolan, undervisning, svenska, video, film, gymnasiet, filmundervisning, det vidgade textbegreppet, lommefilm

Gästinlägget: Vilken svensklärare är jag?

2008-04-11T12:06:00.000-07:00

Filippa Mannerheim funderar över vad för slags lärare vi egentligen är

När jag gick på Lärarhögskolan får några år sedan, fick vi under didaktikkursen i uppgift att svara på frågan om vad för slags svensklärare vi var utifrån Gunilla Molloys diskussion i boken Att läsa skönlitteratur med ungdomar. Där beskrivs Lars-Göran Malmgrens tre olika betraktelsesätt på svenskämnet, hämtat utifrån innehållsföreteckningen i tre läroböcker:

1. Svenska som ett färdighetsämne. Eleverna skall utveckla sitt språk genom att språkliga delfärdigheter övas i isolerade moment som upprepas. Svenskan är här främst ett språkämne med praktisk nytta. Litteraturenblir snarast en övning i läsfärdighet. Då blir även undervisningen fri från värderingar, humanistiska grundfrågor. (Gunilla Molloy menar dock att ingen undervisning kan ”tendera” att bli fri från värderingar. Det val av skönlitteratur som läraren gör är bland annat grundat på värderingar).

2. Svenska som ett litteraturhistoriskt bildningsämne. Här ges svenskan ett bestämt ämnesinnehåll. I centrum står förmedlingen av en kultur som anses omistlig, ett litterärt kulturarv som alla bör känna till för att få en gemensam kulturell referensram. Här får eleverna läsa en kanon, som av litteraturhistoriker bestämt som det mest värdefulla. Grammatik och språkhistoria läses som självständiga moment.

3. Svenska som ett erfarenhetspedagogiskt ämne. Detta utgår från den aktuella elevgruppens förutsättningar och erfarenheter. Utvecklingen i elevernas språk skall inordnas i ett sammanhängande kunskapssökande arbete. Innehållet är viktigt och elevernas intresse för och nyfikenhet på omvärlden är en förutsättning för språk- och kunskapsutveckling. Ett mål är att utveckla elevernas sociala och historiska förståelse av centrala mänskliga frågor. Läsning av skönlitteratur av olika former gestaltar olika mänskliga erfarenheter. Detta ser Malmgren som ”ett historisk humanistiskt bildningsämne”.

Hur, vad och varför man läser skönlitteratur är således knutet till den ämneskonstruktion som den enskilda läraren skapar. För mig som, litet naivt får jag väl medge, ofta undrade över de motsättningar som uppstod mellan svensklärarna under ämneskonferenserna, blev denna uppdelning en aha-upplevelse. Såhär skrev jag då om synen på min svensklärarroll:

I snart fyra år har jag varit svensklärare på gymnasiet och högstadiet och då i tre olika skolor i Stockholm. När jag ser tillbaka på dessa år, märker jag stora skillnader i mitt sätt att undervisa. På Åsö gymnasium var jag lärare för VVS-killar som knappast skulle ha kommit på lektionerna om min undervisning lutat för mycket åt det som Lars-Göran Malmgren beskriver som "Svenska som litteraturhistoriskt bildningsämne”.

Men visst tvingade vi oss igenom några verk som enligt läroboken ”borde” läsas. Själv kände jag mig ofta skyldig över att jag inte klarade av att ge dessa gossar något som kunde likna ett litterärt kulturarv, i synnerhet då de ofta underströk att de aldrig läste något på fritiden.

Men i efterhand undrar jag vad de egentligen mindes och förstod från de lektioner jag hade om Strindberg och Ibsen. Och om det inte hade varit bättre om vi läst mycket mer ”ungdomsbetonad” litteratur om rasism, mobbing och genusfrågor. Det var sannerligen ämnen de hade behövt diskutera och ta ställning till – det märktes i deras samtal med varandra som ofta präglades av råa uttalanden om kvinnor, homosexuella, invandrare och människor med avvikande uppfattningar eller utseenden. Visst var jag medveten om att dessa frågor givetvis behandlas i klassikerna, men tyvärr upplevde jag det som att böckernas ålderdomiga språk blev som ett filter mellan mina elever och de huvudfrågor och motiv som jag ville att de skulle diskutera.

Snarare än någonting annat, lät jag dem arbeta med att uttrycka sig själva. Det fanns nämligen en självskriven uppfattning hos många av dem – ”Vi VVS: are skriver inte!” Så deras egna ord kändes som en absolut prioritering. Det är illa om man inte läser, men vilken samhällsmedborgare blir man om man upplever att man inte har rätten att uttrycka sig, var mitt resonemang?

Oj, vad vi skrev. Noveller. Brev. Instruktioner. Och så läste vi upp våra egna texter för varandra, vilket var oerhört plågsamt såklart. Men när terminen var slut och jag skulle vidare fick jag ett litet, skrynkligt brev från en av de killar som hade haft svårast att uttrycka sig. Han skrev: ’Fillipa. Du är OK. Jag tycker det det är inge smör. Kom och hälsa på oss killar men glömm inte och ta med dig kanel bular!!!’

Vilken seger!

Under Xist-tiden tycker jag att jag formades som svensklärare. Då våra flickor var ungdomar som var där på grund av svårigheter i livet, var det självklart att arbeta individuellt utifrån den elevgrupp vi hade framför oss. Svenskan blev en oerhört viktig och bärande del i att diskutera de frågor som flickorna själva var berörda av och behövde dryfta. All litteratur vi valde, valde vi med målen att:

• Skapa förståelse för den egna personens handlande och andras genom diskussioner utifrån litteraturen

• Väcka frågor som kändes relevanta och centrala för oss som människor (kvinnor) i ett samhälleligt sammanhang

• Genom litteraturen få ett språk att bygga tankar och känslor på

De enda klassiker vi läste var om jag minns rätt Mina drömmars stad och Oliver Twist i bearbetade utgåvor, och Kejsaren av Portugallien som högläsning. Jo, vi läste Strindbergs ”Johan och muttrarna” också, och talade om de ärr vuxna kan tillfoga barn och att det finns kvar hela livet. Texten blev då mer en del av vår diskussion om orättvisa barndomsminnen och flickorna upplevde utdraget som svårtillgängligt, minns jag. Här tycker jag att vi arbetade utifrån det som beskrivs som ”Svenska som erfarenhetspedagogiskt ämne” och anledningen var att vi var så överens i arbetsgruppen att vi aldrig ens funderade på andra sätt att arbeta. Rätt eller fel? Jag vet inte.

På mitt nuvarande arbete tycker jag att jag slits mellan ”Svenska som erfarenhetspedagogiskt ämne” och ”Svenska som litteraturhistoriskt bildningsämne”. Kraven finns givetvis från mina kollegor men även från mig själv att ge eleverna något mer än bara den lustfyllda nöjesläsningen, även om den är nog så viktig. För på något sätt tycker jag att det är angeläget för elever på gymnasiet att läsa litteraturhistoria. Jag slits mellan viljan att skapa ett för dem som ungdomar viktigt ämnesinnehåll med centrala frågor att diskutera, och kravet att förmedla det litterära kulturarvet som alla bör känna till för att inte stå utanför (vilket det nu är).

Att täcka båda synsätten finns det inte tid till. Att räcka över På spaning efter den tid som flytt till klassen och sedan lämna eleverna där, ger enligt mig ingenting, även om jag vet att flera av mina kollegor arbetar så. Betydelsefulla fördjupningar krävs, då det kan vara mödosamt att ta till sig denna litteratur som 17-åring (även som 31-åring, faktiskt!). Och att skriva en egen madeleinekaka tar många veckor och då missar vi ju Kafka, Joyce och Woolf... Meningsfull fördjupning som skapar förståelse eller allmänbildande bredd är frågan! Och jag har inga svar.

Ytterligare ett dilemma är att genusfrågor är oerhört viktiga för mig som lärare (det blev litet av ännu en aha-upplevelse att läsa Molloys genuskapitel). Då ca 80 % av lärobokens sidor behandlar manliga författarskap, måste jag alltså även lägga till de kvinnliga som uteslutits, för att skapa en jämvikt. Boye, Woolf, Djuna Barnes. Och dessutom kräver ju Skolverket att vi också ska programinrikta kurserna...

Med andra ord försöker jag nog göra allt på en gång, vilket resulterar i att jag aldrig lyckas. Och de gånger jag väljer att strunta i romantikens regler och tråkiga Goethe (aj, aj, aj – detta kan bli ännu en Ulf Lundell misstänker jag –) och arbeta med modernare texter utifrån ”Tema: Utanförskap”, (något som nästan alla elever uppskattar enormt och kan diskutera i oändlighet) känner jag att jag tagit ifrån dem något viktigt. Således – vilken svensklärare är jag? Jag vet inte, tragiskt nog.

Detta var några år sedan men då jag hittade dokumentet i datorn här om dagen insåg jag att jag fortfarande brottas med frågan. Fortfarande är detta en, ibland mycket smärtsam, dragkamp oss kollegor emellan. Samtidigt måste jag säga att jag är stolt över att vara lärare i just svenska – ett ämne som täcker så ofantligt många delar och som eleverna ofta har en mycket personlig relation till.

Men faktum kvarstår – ska vi välja bort Liza Marlunds Gömda till fördel för ”bättre” litteratur, som Martin Sandberg anser i sitt tidigare inlägg eller skall vi se det som vårt uppdrag att diskutera, utmana och peta i elevernas fördomar utifrån läsningen av en roman som vi aldrig skulle valt själva och som kanske inte riktigt ”platsar”? Skall vi kanske se svenskan enbart som ett färdighetsämne för att helt undvika fallgropar? Ska vi välja litteratur utifrån elevernas erfarenhetsvärld eller arbeta utifrån ett givet och oumbärligt kulturarv?

Vilken svensklärare är Du?

Filippa Mannerheim, som tyckte att Martin Sandbergs inlägg om Liza Marklunds Gömda var oerhört intressant men svårkommenterat (Martins anm: glöm inte Filippas egen blogg!)

Andra bloggar om: litteraturhistoria, kulturarv, kanon, Filippa Mannerheim, läsning, litteratur, undervisning, Lars-Göran Malmgren, skolan, Gunilla Molloy, svenskämnet

Några funderingar om svenskämnet i Högskoleverkets rapport ”Uppföljande utvärdering av lärarutbildningen” (2008:8 R)

2008-04-09T13:24:00.000-07:00

”Uppföljande utvärdering av lärarutbildningen” (2008:8 R) (170 sidor) finns att ladda ner från verkets webbplats.

Dagens rapport är en uppföljning av granskningen som verket gjorde 2004. Lärarutbildningen definieras av bedömargruppen som en akademisk professionsutbildning (sid. 23). Dels behandlas övergripande aspekter som AUO, VFU, examensarbete och internationalisering, dels finns utlåtanden om varje lärosäte. För hela tio av dem ifrågasätts examensrätten (sid. 7f)!

Begreppet forskningsanknytning som är ett vanligt förekommande ord förelås ”utmönstras”(sid. 23). Högskolelagens begrepp beprövad erfarenhet som har att göra med meritering för att anställas som lärarutbildare problematiseras (sid. 23f). Ledigt uttryckt handlar det om problemet att för få lärarutbildare är disputerade och har lång undervisningserfarenhet från ungdomsskolan. Hur många personer förenar i sig båda dessa berättigade krav? Forskarskolor inom utbildningsvetenskap och ämnesdidaktik är en bra lösning som förelås (sid. 26). Den senare kategorin är vanligare idag. Eller?

Svenskämnet behandlas i ett särskilt avsnitt (sid. 38-42). Det gäller både lärarstudenternas kunskaper i svenska språket i tal och skrift liksom om de blivande svensklärarna. Bedömargruppen efterlyser mer av allt d.v.s. mer av ämnesdidaktiska kunskaper för de blivande svensklärarna men också att ge dem ”en bred repertoar av metodiska kunskaper”. De noterar också ”stora variationer i kompetens som råder inom VFU”. Att metodiken överlåtits åt fältet och VFU anses ”otillfredsställande” mot bakgrund av att det blir för litet.

Frågorna ovan hänger ihop. Jag tänker, tillspetsat, att ideallärarutbildaren på högskolan har disputerat ämnesdidaktiskt och har lång dokumenterad undervisningserfarenhet. I den yrkesutbildning som lärarutbildningen meddelar lärarutbildaren både teoretisk ämnesdidaktik och metodik. Kandidaterna blir både behöriga att söka forskarutbildning och vet hur man ger 32 elever respons på muntliga anföranden. Puh!

Bra är att bedömargruppen föreslår att alla lärarstudenter för en obligatorisk introduktion i svenska som andraspråk och kunskap om lärandet på ett annat språk än modersmålet (sid. 39).

På pricken är att rapporten konstaterar att det ”råder osäkerhet och enighet om vilka ämneskunskaper en svensklärare behöver i vårt moderna samhälle” (sid. 39). Jag funderar mycket på detta. Vad hade jag kunnat undvara i min egen utbildning och vad hade jag behövt istället? Något mindre grammatik på hög nivå och mer retorik istället, som jag därför läst till som fristående kurs?

Förhållandevis få ämnesdidaktiska examensarbeten skrivs i svenska (sid. 41). Varför?

Åtta goda rekommendationer föreslås för svenskämnet (sid. 42).

Erik Lidbaum, gymnasielärare i svenska, Stockholm

Mer läsning om högskoleverets rapport finns i DN 1, DN 2, SvD, och Sydsvenskan. Vår bloggvän Mats på lärarutbildningen i Malmö problematiserar dessa nyheter.

Andra bloggar om: Erik Lidbaum, högskoleverket, skolan, Uppföljande utvärdering av lärarutbildningen, lärarutbildningen,

Några kommentarer om svenskämnet i Gymnasieutredningens betänkande ”Framtidsvägen” (SOU 2008:27)

2008-04-08T11:21:00.000-07:00

Betänkandet från 31 mars 2008 på 671 sidor och bilagor finns att ladda ner från Utbildningsdepartementets webbplats. Svante har tidigare lagt ut vissa godbitar ur denna utredning. Vill du slippa läsa hela - kika här. En kort presentation av hela utredningen finns här.

Mycket är bra i betänkandet. Såväl vad gäller problemanalys och förslag. Det finns resonemang om att gymnasieskolan tydligare ska ta vid efter grundskolan. För svenskämnets del tänker jag på att målen för svenska i år 9 är betydligt fler, distinkta och mer ambitiösa än vad de är för gymnasiekursen Svenska A. Varför tas inte detta upp i debatten?

Avsnitt 5.4.5 (sid. 341-348) handlar enbart om svenskämnet och bör läsas i dess helhet.

Bekymret i detta avsnitt tycker jag gäller yrkesprogrammen och lärlingsutbildningen som enbart föreslås få kursen Svenska 1. Det är en minskning av svenskämnet på yrkesprogrammen generellt! För de fem nykonstruerade studieförberedande programmen föreslås en utökning till tre kurser à 100 poäng.

Jag antar att efter denna enda kurs följer – för alla elever! – ett nationellt prov som knappast kan se ut som det vi har idag. Hur kommer det nya nationella provet att se ut? Kan det också bli ett prov efter kursen Svenska 2, den kurs som alltså blir ungefärlig motsvarighet till Svenska B? (Byte av kursbeteckningar – se nedan.)

Språkutredningen Mål i mun (SOU 2002:27) förde fram som krav att eleverna ska läsa svenska/svenska som andraspråk alla år i gymnasieskolan. Jag märker att många tror att elever i gymnasiet läser svenska alla terminer idag. Så är inte fallet. En minskning av tiden för svenskämnet gör det dels svårare att kunna/hinna ämnessamverka t.ex. med historia som blir ett nytt gymnasiegemensamt ämne (tidigare kallat kärnämne). Vidare blir det också svårare att göra något vettigt inom svenskämnet med det vidgade textbegreppet.

Här måste noteras att utredningen diskuterar att vissa yrkesprogram ändå ska ha Svenska 2 (andra kursen) som obligatorisk (sid. 342) liksom möjligheten att ha specialgjorda och programanpassade s.k. fördjupningskurser (sid. 342f och 348). Vad säger att det blir svensklärare som undervisar i dessa fördjupningskurser? En del av dessa frågor skjuts till Skolverket att lösa.

Det mest intressanta nästan sist: Som bilaga 9 finns förslag till ny ämnesplan (tidigare kallad kursplan) för ämnet svenska och dess första tre kurser. Ämnesplanerna kommer att bli mycket tydligare (sid. 588). Dagens nationella kurser Litterär gestaltning respektive Litteratur och litteraturvetenskap föreslås finnas kvar i någon form (sid. 348), men frågan skjuts till Skolverket.

Notera att beteckningen Svenska 2 framgent kommer att betyda Svenska kurs 2 (i sak ungefär dagens Svenska B), inte en informell förkortning för ämnet svenska som andraspråk. Bokstäverna i kursbeteckningarna föreslås bli siffror (sid. 341). Detta markerar att det blir nya kurser. Stegtänkandet slår igenom. Gymnasiets första nationella kurs i engelska kommer att heta Engelska 5.

Sist och allra minst är det konstigt att ämnesnamnen skrivs med versal: ”Jag är lärare i Idrott och Hälsa.” Det gäller också namnen på program: ”Programmet för Estetik och Humaniora”.

Erik Lidbaum är gymnasielärare i svenska i Stockholm.

Johannes Åman, och Lenita Jällhage kommenterar i DN. PJ Anders Linder i SvD.

Andra bloggar om: Erik Lidbaum, Anita Ferm, gymnasieutredningen, SOU 2008:27, Framtidsvägen, svenska, svenskämnet, skolan, Jan Björklund, Svenska 1, Svenska 2, SOU 2002:27, Mål i mun

Vi ska inte läsa Liza Marklunds Gömda i skolan

2008-04-07T13:44:00.000-07:00

I fredags satt jag i paneldebatt på Framkantskonferensen i Stockholm och diskuterade begreppet faktion med Annette Årheim, Anne Heith och Magnus Persson (som var moderator. Ni missade väl inte artikeln i DN i lördags där han pratade om meningen med läsning?)

Faktion har vi skrivit om förut här på bloggen, och kan i detta sammanhang översättas med romaner med sanningsanspråk. Paradexemplet är Marklunds Gömda (som både Årheim och Heith skrivit om), men också Pojken som kallades Det, En blomma i Afrikas öken och Den vita massajen hör hit. Böcker som lever sitt eget liv vid sidan av rikstidningarnas kultursidor, och som kanske t o m kan definieras genom hur de sprids: från mun till mun – företrädelsevis mellan väninnor.

Ska man läsa dessa i klassrummet var en fråga vi diskuterade i fredags. Mitt svar är att det allt beror på, men om frågan gäller Gömda specifikt är svaret absolut inte.

Årheim och Heith menar att vi bör läsa den för att se vilken hemsk bok det är. Göra eleverna till kritiska läsare. Avslöja dess sanningsanspråk (mycket i den ursprungliga versionen -95 är så orimligt att 120 sidor redigerades bort), avslöja den rasistiska bild av män från Mellanöstern boken implicerar (utan undantag hustrumisshandlande kriminella as) och de minst sagt mossiga genrekonventioner som boken är styrd av (1800-talsmelodramen, med snövit oskuldsfull kvinna som förföljs från land till land av onda, demoniska rövare).

Men att lyfta in romaner för att avslöja dem är inte en hållbar orsak. Alla måste ha rätt att läsa det de vill – på sin fritid. Annars får vi en slags sjuttiotalistisk moralpanik där vi vuxna måste rycka in och frälsa ungdomarna från ondo. Och då skapar vi genast avstånd mellan oss och eleverna. Hur lätt blir det för oss att sedan sälja in riktiga (i detta sammanhang är termen faktiskt relevant) böcker?

Det vi läser i klassrummet måste vara något vi kan stå för. Jag gillar denna bok och jag tror att ni kommer att gilla den också. Många andra elever har gillat den. Gömda däremot är en återvändsgränd för elever att ge sig in i – av flera orsaker.

Den läsart de bär med sig från sin tidigare ungdom är ofta inriktad på igenkänning. Det är ju så här det är, mycket starka känslor man kan få känna igen sig i – men också gottiga hemskheter att få förfasa sig över. Tänk Mitt livs novell (om den tidningen nu finns kvar). Detta sätt att läsa kan de redan. Skolan måste bredda deras förmåga så att de kan tycka att andra böcker också kan ge något.

Vad är det då för grundläggande kompetenser man behöver för att läsa en roman, och varför funkar inte Gömda?

De konventionella frågor vi ställer om person och miljö fungerar inte utan att vi raskt kommer in i att boken är klichéartad och tom (vilket vi ju skulle undvika). Tvärtom: att boken är "sann" blockerar helt möjligheten att problematisera den. Säg till någon som gillar Gömda att både Mia och mannen med de blixtrande ögonen är platta som pannkakor, att de inte förändras alls och är fullständigt omöjliga att psykologisera. Fråga varför Mia är så godtrogen och lika tramsigt blåögd som Snövit när styvmodern försöker mörda henne. Eller varför mannen är en rasistisk schablon. Och svaret kommer bli: "men det är ju så här", "påstår du att hon ljuger? ", "tycker du samhället gör tillräckligt för misshandlade kvinnor?"

Miljön är lika odefinierad, tidlös och obestämd som i folksagan eller i Kittyböckerna. Ingenting förutom namnen förankrar den här, det är därför lika meningslöst att diskutera den som att djupanalysera Ankeborg. Försök att diskutera begreppet miljö med eleverna utifrån Gömda. De kommer inte att förstå vad du menar.

Och tematiken är av allra enklaste och banalaste slag. Det är hemskt när män slår kvinnor. Det är hemskt när ingen gör något. Men detta problematiseras, varieras eller fördjupas inte utan stannar helt enkelt där: det är hemskt. Och där faller all diskussion. Men vi kan gemensamt konstatera att det är hemskt.

Så när vi läst boken med eleverna, vad ska vi egentligen prata om? Vad ska de ha lärt sig om läsning? På vilket sätt är de bättre rustade att ta sig an nästa roman? Låt istället Gömda vara något som ungdomar får läsa och förfasa sig över hemma. Och tillåts läsa och förfasa sig utan att näsvisa besserwissrar (som jag själv) ska skåpa ut deras smak.

Martin Sandberg grunnar på hur en så tråkig bok kan rubriceras som spännande thriller ur verkligheten. Samma sak händer igen och igen och igen, patetiska händelselösa gullegulldialoger som bara fortsätter i all evighet. Zzzzzz.

Andra bloggar om: Gömda, Liza Marklund, Annette Årheim, Anne Heith, litteratur, litteraturundervisning, skolan, läsning, Magnus Persson

"Gör hugga av makten absolut"

2008-04-07T07:13:00.000-07:00

På bloggen Tjuvtittat samlar man på roliga texter och bilder. Min personliga favorit just nu är en upphängningsanvisning till en taklampa. Den ser ut så här (klicka för större bild):

Svante Skoglund, som drar slutsatsen att maskinöversättningstekniken ännu inte är riktigt marknadsfähig. Och funderar på om texten inte skulle kunna bli en ganska rolig elevuppgift, av typen "vad skulle det ha stått här i stället?".

Rebeller som sprider fördomar

2008-04-05T14:41:00.000-07:00

Har ni sett SVT:s ungdomsprogram Rebellen? Om inte vill jag rekommendera ett besök på webben, där man kan se det första programmet i den nygamla serien. Först trodde jag nästan att det var en parodi på mina egna tonårs samhällstillvända radio och TV – inte minst på grund av det proggöteborgska idiomet – men programmet har ambitionen att tas på allvar. Jag tillhör inte dem som licensvägrar för att jag råkat se något program som stör mig, men jag undrar verkligen vad det är SVT vill förmedla, och varför.

På en låg- och mellanstadieskola med skolsköterska på plats 4 dagar av 5 frågar det unga reporterteamet vart man ska ta vägen om man ”mår dåligt en fredag” - och sätter upp affischen: ”Massor att säga men vem lyssnar?”. Skälet: skolan saknar kurator. Jag är övertygad om att det finns gott om vuxna som lyssnar på barnen på den skolan, också på fredagar, eftersom jag råkar känna till den väl.

Före inslaget säger speakerrösten: ”Rebellerna Ali och Mattias är på riktigt gott humör. Glada över att göra en viktig samhällsinsats. Fast ännu lite mer över chansen att få sätta dit en rektor.” Kanske är jag en sur gubbe som inte tycker att det är så kul. De vuxna programmakarnas hårda regi av ungdomsreportrarna känns inte så emancipatorisk.

Vidare förklaras en ung tjejs kriminalitet bland annat med lärare som inte lyssnar. Jag citerar ur programmet:

Speakern: På Björkbackens behandlingshem träffar Jeanette lärare som lyssnar och hjälper henne. I vanliga skolan kom hon nästan aldrig till lektionerna.
Jeanette: De tog ju liksom mer hand om de som jobbade och gjorde bra ifrån sig än de som inte gjorde det.
Speaker: Hur känner man sig då när ingen lyssnar på en?
Jeanette: Ensam, faktiskt. Även fast man har vänner omkring sig.
Speaker: Ensam och ingen som lyssnar, så ensam att det slutade med inlåsning.

Är det verkligen konstruktivt att så kraftfullt bekräfta många ungdomars felaktiga bild av att inga vuxna bryr sig om dem? Och att – för vilken gång i ordningen – ge bilden av en skola med personal som struntar i elever med svårigheter och göra oss lärare ”i vanliga skolan” medskyldiga till problem som vi i själva verket bekämpar dagligen?

Jag har nu snart följt dels två egna barn, dels två så kallade bonusbarn genom tonåren – barn som har haft en del bekymmer av olika slag, också ganska allvarliga – och i regel mött ett oerhört stort engagemang och en stor kunskap bland lärare och inom skolhälsovården, på BUP, i sjukvården, i socialtjänsten och på ungdomsmottagningarna. Få länder, vill jag hävda, har utbildat så många i konsten att lyssna på ungdomar. Jag pratade för ett tag sedan med min 20-åriga flicka om hennes högstadietid, och hon hyllade både sin klassföreståndare och skolsköterskan för att de just brydde sig så mycket. Det är synd att SVT indirekt dissar dessa goda insatser. De borde ju hissas. (Kolla in programmets hemsida, så får ni en förklaring till ”hissa/dissa”.)

I början av programmet säger speakerrösten: ”Rebellerna enas snabbt om en plan. Intervjua en kåkfarare. Träffa ett barn som sitter inne. Och så hitta nån att skylla eländet på. Det brukar bli bra TV.” Ja, kanske är förklaringen till att man gör sådana här program just så cynisk. Efter framgångarna med Janne Josefssons ställa-mot-väggen-TV vill nu SVT vinna nya marknadsandelar genom att skola in unga tittare i samma format. Samma ”bra TV”. Då får sanningen maka på sig.

Svante Skoglund, som tröttnat på att skolan alltmer fått rollen att vara ”nån att skylla eländet på” - och inte för en sekund tror att elever med problem gynnas av den utvecklingen.

Lustläsningens tvång!

2008-04-05T00:41:00.000-07:00

Vi använder väldigt ofta begreppet läslust. Det är ett mycket vackert begrepp för varför vi läser. Den uppträder i förväntningarna kring de som just lärt sig läsa. Skolan skapar plats och möjlighet för läsningen - och ser den som lustläsning. Kanske en aning tvingande tänker jag.

Jag är läsande. Min läsning tog fart utan att min omgivning krävde det. Jag var omgiven av böcker. De fanns där runt omkring mig. Jag såg vuxna läsa. Närvaron av läsare och böcker kom att påverka mig. Och jag läste. Men min egen läsning var sällan lustfylld. Den var skrämmande. Jag sökte böcker som fyllde ut något slags behov. Jag kämpade med döden, seperationer och svårigheter som kantade mitt unga liv. En pappa som gick bort för tidigt och en tystnad som uppstod kring hans namn och liv. Jag sökte efter förklaringar och ord som kunde hjälpa mig. Jag skulle aldrig kalla den läsningen för lustläsning. Jag skulle kalla den läsningen för livsläsning. Ord jag behövde för att klä mina egna erfarenheter i behövliga ord. Jag behövde orden. Ingen annan kan förklara en annan människas behov. Men boken och litteraturen kan hjälpa att klä in erfarenheterna. Läsaren kan också välja hur nära sitt dilemma man är beredd att vara, välja att se lite med distans på det som sägs coh skrivs, eller kliva rakt in i författarens gestaltande och beskrivande. Men lustläsning... nja... snarare livsläsning.

Jag läste Pär Lagerkvist Gäst hos verkligheten då jag var mycket liten. Det är inte alls något snobberi eller mått på min läsförmåga. Jag förstod inte allt. Men titeln lyste mot mig i bokhyllan och mycket snart läste jag med skräck om pojken som grävde en liten grop i den välkrattade grusgången vilket i de vuxnas värld kom att vara ett omen för ett kommande dödsfall i familjen.

Då min mamma omkom i Estonia, förlorade jag de flesta av mina ord. Jag hade inga ord. Jag fick dem utifrån. Bogvisir, slagsida...ja ni vet. Men mitt språk att uttrycka mig på försvann. Jag upplevde mig som stum. Famlade i språkliga uttryck som inte kom åt något alls av det jag ville säga. Jag vågade mig inte på orden. Om jag sa något om min sorg skulle den bli mig övermäktig. Detta ordlösa tillstånd är allvarligt. Genom mitt behov av ord sökte jag mig till dikten. Dikten kom att skriva in sig. I Tomas Tranströmers strofer återkom mitt språk och min värld. Det tog lång tid. Varje ord var behövliga. Men lustläsning var det inte tal om. Bara om livsläsning.

Jag har sett barn läsa sig in i sina frågor. De där tysta frågorna om varför, hur och vad. De läser svåra saker för att få sina frågor besvarade eller klädda i ord. Det ser ut som lustläsning. De läser koncentrerat. Men de läser in sig. Vad de behöver vet jag inte, men att de behöver det ser jag.

Kanske är själva ordet lustläsning en glädjeyttring och viljeansträngning från oss som redan förstår bokens kraft. Kanske att vi skulle tala om hur ansträngande det är att läsa, och att vi själva väljer vår läsning. Vad att läsa är kanske inte alltid frågan, utan att läsa. För livet!

Anne-Marie Körling,
en aning personlig kring sitt läsande.
I DN finns ett mycket bra reportage i Pontus Dahlmans BOKLÖRDAG - LÄS- Men glöm de fina skälen. Jag rekommenderar den artikeln och sänder en varm hälsning till journalisten Pontus Dahlman. Så många tankar väckte den hos mig.

Gästinlägget: Utan mål och mening

2008-04-03T11:34:00.000-07:00

Kettil och Filippa Mannerheim undrar om "någon ska läsa texten?"

Varje gång man börjar arbeta med en ny högstadie- eller gymnasieklass möts man av samma fråga. Varje gång får man förklara att skriften i första hand är ett kommunikationsmedel, ett sätt att nå andra människor med ett budskap. Så, ja, man får verkligen hoppas att någon ämnar läsa texten.

I dagens skola skrivs alldeles för många korta texter utan någon som helst riktning: ”Reflektera över veckan som gått”, ”skildra kort känslan du får när du läser dikten”, och värst av allt: ”skriv litet fritt om boken”. Givetvis behöver man ibland låta eleverna plita ned små tankar på ett papper, för att sparka igång tankeverksamheten, men det är ett problem när det lösryckta brainstormandet blir den dominerande textgenren, och många gånger sorgligt nog den slutgiltiga produkten.

Etter värre är att många lärare resonerar på samma sätt när det gäller större elevarbeten – vanligen anges varken form eller adressat i instruktionerna. I stället uppmanar vi eleverna att skriva en femsidig uppsats om ett givet ämne. Just uppsatsen är för övrigt en form som bara tycks förekomma i skolans värld. Vad är egentligen en uppsats?

En text i yrkes- och samhällslivet handlar alltid om att nå en viss målgrupp och för att göra det använder vi en viss form, en viss ton och vissa specifika stilgrepp. Vi skiljer på brevet, recensionen, krönikan, reportaget, avhandlingen och debattartikeln. Men i skolan är det märkligt nog annorlunda.

Frågan är hur man utvecklar en text om man inte diskuterar hur en tänkt läsare (inte en insatt lärare!) kommer att uppfatta den. Alla små förbättringar – omdisponeringar, smidigare övergångar, lockande inledningar, uttrycksfulla exemplifieringar, hållbart faktaunderlag, passande ordval etc. – arbetar vi med utifrån den självklara premissen att det ska göra texten mer intressant, läsvänlig och begriplig för den som ska ta del av budskapet. Finns ingen sådan person är det svårt för eleven att förstå syftet med förbättringarna. Därför ska vi heller inte bli förvånade över att elevernas inlämnade texter kan innehålla långa sjok av planeringsbegrundanden, ja hela elevens tankeprocess från ax till limpa, ofta nedklottrat utifrån tankarnas oredigerade mönster: ”När vi började detta arbete, funderade jag länge på vad jag skulle skriva om. Först tänkte jag att jag ville skriva om Astrid Lindgren men sen…”

Vi utbildar alltså våra elever till att bli förträffliga chattare och introverta dagboksdiktare när vår uppgift i själva verket borde vara att hjälpa dem att utveckla mer utförliga resonemang, att hålla i sina röda trådar längre än tre meningar och fundera över olika läsarperspektiv, något som även formuleras i läroplanen. Vi är ju så glada bara de skriver! Och det ska vi väl vara.

Men som Martin Sandberg påpekade i ett tidigare inlägg är det inte alls säkert att de fria uppgifterna inspirerar mest till skrivande. Faktum är att man måste vara en synnerligen skicklig och självgående skribent för att lyckas bra med dem. Kanske vore det för många av våra elever, (i synnerhet de pojkar som inte skriver dagbok på fritiden), betydligt lättare med tydligare riktlinjer och mer handledning inför skrivuppgifterna? Kreativitet och fantasi kan ju utan problem rymmas inom en textgenres vida ramar.

Kettil och Filippa Mannerheim, som undrar över varifrån elever får uppfattningen att texter inte ska läsas. Läs också Filippas underbara egna blogg här!

Andra bloggar om: Filippa Mannerheim, Kettil Mannerheim, skolan, skrivande, lärare, skrivundervisning, skrivprocessen

Nyfiken...

2008-04-03T07:27:00.001-07:00

Vackra ögon rullar över dessa rader,
Jag lånar diktaren Bruno K Öijers strof och undrar nyfiket:

Vem är du som läser här? Skriv ett litet blygsamt hej, eller skriv en hel hoper med meningar om varför du är just här!

Anne-Marie Körling,
undrar lite över bloggstatistik och besökare.

NY ORD I SKOLANS VÄRLD

2008-04-02T22:09:00.000-07:00

Nya ord skapas inom skolapolitiken.

Vad säger ni om ordet

K A R R I Ä R S C H E C K ?

som ska lanseras som morot från årskurs 7.
Väldigt lite insatt sätter jag ned detta ord här i Svenskläraren.

Vi skapar ord. Vad betyder orden i praktiken?

undrar en mycket fundersam Anne-Marie Körling.

Hurra för trådlöst – en pedagogisk möjlighet!

2008-04-02T08:18:00.000-07:00

Läser i Dagens Nyheter att Intel i dagarna lanserar en solcellsdriven router för trådlös kommunikation för under 3000 kronor – och att den har en räckvidd på upp till 5 mil! Wow! Och jag menar det, för jag ÄLSKAR det trådlöst uppkopplade samhället. Det är trevligt och fritt att sitta på sitt favoritcafé, eller varför inte i en vacker park, och kunna arbeta, kommunicera, nätslappa eller ta reda på viktiga saker som vem som vann årets Goncourt-pris eller vad Xe Ôm har på menyn. Infostress, säger någon. Människor behöver stressa ned. Jo jo jo men no no no, säger jag. Fördelarna överväger tveklöst nackdelarna. Det är som mobiltelefoni – fast 100 gånger bättre! Vi bör glädjas och ta makten över den nya tekniken - i stället för att sitta och surmuttra i geriatrikfilen för långsamtgående fordon. Tycker jag.

Men hakar skolan på? Nja. Men det borde den göra! Inga pengar? En bärbar dator med nätverkskort för trådlös kommunikation kan man få för några tusenlappar. Det borde vara en självklarhet för staten/kommunerna att utrusta alla elever med en sådan, från till exempel årskurs 6. Man slipper därmed en del av de begränsingar som klasser och klassrumsväggar innebär, och kan man lättare arbeta med eleverna på den arena där de tillbringar en stor del av fritiden. För att man inte alldeles ska tappa bort förmågan att föra analoga samtal och använda musklerna kan man ha en mysigt gammaldags trådlös dag i veckan. En samtals- och idrottsdag. Det är ju trevligt att spela boule, till exempel.

Några invändningar? Att vi inte har en metodik eller pedagogik som är anpassad för dessa nya förutsättningar? Menvafan. Då är det väl dags att utveckla nya arbetssätt.

Svante Skoglund som överför de kloka orden ovan med hjälp av ett trådlöst nätverk.

Utkast till ämnesplan för gymnasiets svenska

2008-03-31T12:24:00.000-07:00

Som ni säkert uppmärksammat presenterade idag Anita Ferm sin utredning om en reformerad gymnasieskola. Det finns massor att diskutera i förslaget, men jag nöjer mig med lite simpel förmedlingspedagogik tills vidare. I utredningen skissas på en modell som innebär

* en obligatorisk 100-poängskurs i svenska (Svenska 1) för alla program
* två kurser i svenska (Svenska 2 och Svenska 3) som är obligatoriska på de studieförberedande programmen och "alltid ska erbjudas inom ramen för det individuella valet och/eller som utökat program på yrkesprogrammen"
* en kurs i litteraturvetenskap som är "obligatorisk på inriktningen Kultur på Programmet för Estetik och Humaniora" och på andra program kan erbjudas som programfördjupning och/eller som individuellt val. "Det bör också", skriver Ferm, "finnas en kurs som är inriktad på fördjupning i skrivande, som kan erbjudas på motsvarande sätt."

I samband med presentationen av kurserna förs ett resonemang som är värt att citera i dess helhet. Det berör många av de frågor som har diskuterats här på bloggen.

"Ett stort antal av de experter på ämnet svenska/svenska som andraspråk som utredningen har samrått med har pekat på att olika lärare utifrån sina egna tolkningar i dag fyller ämnet svenska med olika innehåll. Oftast är det undervisning i litteratur som dominerar framför undervisning i till exempel formellt skrivande. Detta leder bland annat till att många elever blir sämre förberedda för
högskolestudier än de borde bli.

Även rapporten Två olika ämnen – Svenska språket på gymnasieskolan och på högskolan visar att högskolelärare mycket ofta anser att studenternas förkunskaper har försämrats, till exempel när det gäller kunskaper i formellt skrivande, i grammatik och i förmåga att läsa större textmängder. Om det är så att det språkliga i dag kommer i skymundan för det litterära, borde kanske språk få en egen kurs eller åtminstone ett eget betyg?

Jag har alltså ändå kommit fram till det motsatta ställningstagandet.

Jag har följande motiv för detta:

– Ett grundproblem i dag är att kursplanerna är skrivna på ett sätt som gör att de uppfattas som mycket otydliga, varför utrymmet för de enskilda lärarna att tolka vad som ska ingå i kursen och vad som ska prioriteras är mycket stort. Jag vill ändra på detta. Jag anser att ämnesplaner som är tillräckligt tydliga tillsammans med stödmaterial och nationella prov som utvärderar alla delar av ämnet kan säkra att alla elever får undervisning inom alla de centrala delarna av ämnet. Se vidare i avsnitt 5.16 där jag bl.a.behandlar hur jag anser att ämnesplanerna kan bli tydligare.

– Den första kursen i svenska/svenska som andraspråk är enligt mitt förslag obligatorisk på alla program, men den är inte tillräckligt högskoleförberedande för att ge grundläggande högskolebehörighet. De elever på yrkesprogram som vill skaffa sig sådan behörighet behöver därför läsa mer svenska/svenska som andraspråk. De bör läsa samma fortsättning som eleverna på högskoleförberedande program. Ett stegsystem, där två fortsättningskurser med högskoleförberedelse bygger på en grundkurs, utgör en smidig modell för att möjliggöra detta.

– Det stegsystem jag tänker mig motsvarar i princip det stegsystem som finns för främmande språk. Varje steg utgår från det föregående och elevernas kompetens byggs på inom alla delar av ämnet, såväl språkliga som litteraturanknutna. Eftersom jag
föreslår att omfattningen av svenska/svenska som andraspråk ska utökas, jämfört med i dagens studieförberedande program, bör det innebära ett ökat utrymme för både språk och litteratur.

– Ett alternativ vore att efter en inledande gemensam kurs bygga vidare med två parallella stegar, en språklig och en litterär. Detta skulle dock innebära att kurserna skulle bli hälften så stora, vilket i sin tur skulle betyda en större fragmentisering av undervisningen än vad jag anser vara önskvärd.

– Ett annat alternativ skulle kunna vara att inom ramen för kurser som innehåller både språk och litteratur sätta två betyg, ett i språk och ett i litteratur. Två betyg inom ramen för samma kurs är dock enligt min uppfattning svårförenligt med den betygsutformning med ämnesplaner och kursbetyg, som jag föreslår i avsnitt 5.16.

– De flesta av de experter på svenska/svenska som andraspråk som utredningen har samrått med förordar att ämnet behålls odelat med ett betyg. Deras argument går framför allt ut på att läsning, skrivning, tal och språkbehandling i mycket hög utsträckning hänger ihop. Enligt dem skulle en separation vara olycklig, eftersom lärande inom ett av områdena leder till lärande inom ett annat. Jag förordar främjande av helhetsperspektiv när det gäller exempelvis utformning av examen och kommer också fram till ett likartat ställningstagande beträffande svenska/svenska
som andraspråk."

Betänkandets bilagedel innehåller (utkast) till ämnesplaner för kurserna Svenska 1-3, som jag här citerar in extenso:

"Ämnets syfte
Utbildningen i ämnet svenska syftar till att utveckla elevernas kunskap om det svenska språket och om litteratur. Dessutom syftar utbildningen till att stärka elevernas språkliga färdigheter i tal och skrift samt färdigheter att läsa och tolka olika typer av text.
…
Genom studier i språk och litteratur utvecklas den personliga och kulturella identiteten, liksom tänkandet, kreativiteten och förmågan till analys och ställningstagande.
…
Av läroplanen framgår att eleven ska kunna ”uttrycka sig i tal och skrift så väl att elevens språk fungerar i samhälls-, yrkes-, och vardagslivet och för fortsatta studier”. Det är därför ett viktigt uppdrag för skolan att skapa goda möjligheter för elevernas språkutveckling. Vidare framgår att eleven ska kunna ”söka sig till
saklitteratur, skönlitteratur och övrigt kulturutbud som en källa till kunskap, självinsikt och glädje”. Inom svenskämnet ska eleverna därför få rikligt med tillfällen att använda och utveckla sina färdigheter i att tala, lyssna, läsa och skriva samt att möta olika texter och kulturyttringar.
…
Mål för ämnet
Mål för undervisningen i ämnet är att eleven ska utveckla
− en fördjupad språklig säkerhet i samtal, tal och skrift samt
kunna, vilja och våga uttrycka sig i många olika sammanhang,
− sin förmåga att skriva och bearbeta sina texter med hjälp av
lärares handledning, utifrån egen värdering och andras råd
liksom att skriva olika texttyper utifrån deras krav på form och
språkriktighet,
− sin förmåga att läsa, samtala och skriva samt tolka, kritiskt
granska och analysera olika slag av texter utifrån texternas särart
och de krav som ställs i samhället,
− sin förmåga att läsa och tillägna sig litteratur i skilda former från
olika tider och kulturer samt kunna referera, diskutera och
bedöma litteraturen,
− kunskap om centrala svenska, nordiska och internationella verk
genom läsning av dem,
− kunskap om författarskap, epoker och idéströmningar samt hur
dessa hänger samman med historiska och kulturella förhållanden,
− kunskap om det svenska språket, dess uppbyggnad, ständigt
pågående utveckling, ursprung och historia samt om språksituationen
i Norden,
− kunskap om och förståelse för varför människor skriver och
talar olika,
− …
Svenska 1 100 poäng

Svenska 1 bygger vidare på den slutnivå som gäller för ämnet i
grundskolan. Kursen ska bidra till att fördjupa elevens förmåga att
kommunicera i tal och skrift, att lyssna till andras åsikter och att
framföra sina egna. I samband därmed behandlas språk- och
stilfrågor. Kursen bidrar också till att utveckla förmågan att förstå,
reflektera över och kritiskt granska texter av olika slag. Kursen
bidrar även till att öka elevens läsning av olika slags texter.

Alla punkter i det nedanstående centrala innehållet är väsentliga
i kursen och ska därför ges ett ordentligt utrymme.

Centralt innehåll:
− muntlig framställning av t.ex. berättande, beskrivande, diskuterande
eller instruerande karaktär om sådant som behandlats i
läsandet eller skrivandet,
− läsning av i huvudsak modern svensk och internationell skönlitteratur
vald såväl utifrån elevens intresse som av andra skäl
utifrån svenskämnets mål,
− läsning av sakprosa, t.ex. reportage, instruktion eller facklitteratur
i både tryckt och digital form,
− stil och struktur i olika typer av lästa texter,
− skriftlig framställning av berättande, beskrivande, instruerande
och utredande karaktär,
− språkriktighet och struktur i samband med tal och skrift,
− språkliga skillnader som t.ex. kan bero på ålder, kön och sociala
faktorer,
− olika presentationsformer, även de som digitala verktyg erbjuder,
− …
Svenska 2 100 poäng

Svenska 2 bygger vidare på Svenska 1 och är till sin karaktär
högskoleförberedande. Kursen ska bidra till att utveckla en djupare
förståelse av både tal- och skriftbaserade texters innebörd och
fördjupa kunskaperna om språkriktighet, stilval, språklig variation
och struktur. I kursen ingår studier av hur språk och texter speglar
tiden och de rådande samhällsförhållandena. Texter analyseras och
tolkas utifrån olika perspektiv. När det gäller språk finns t.ex. ett
geografiskt perspektiv.
Alla punkter i det nedanstående centrala innehållet är väsentliga
i kursen och ska därför ges ett ordentligt utrymme.

Centralt innehåll:
− muntlig framställning i och inför grupp med krav på tillämpning
av retorikens grunder,
− läsning, analys och tolkning av centrala svenska, nordiska och
internationella skönlitterära verk från olika tider och utifrån ett
litteraturvetenskapligt perspektiv,
− idéströmningar i olika kulturer,
− läsning av populärvetenskaplig facklitteratur vald utifrån elevens
intresse och av andra skäl utifrån svenskämnets mål samt i
förhållande till texten formulerande av iakttagelser, slutsatser
och egna tankar,
− stilistiska och litterära begrepp,
− skön- och facklitteraturs särskilda krav på stil, struktur och
språkriktighet,
− skriftlig framställning med tonvikt på utredande och argumenterande
text baserad på olika källor – i processen ingår att samla,
kritiskt granska och behandla material/information samt att
planera, utforma och bearbeta texten,
− språkliga och litterära skillnader som t.ex. kan bero på ålder, kön
och yrke samt sociala och geografiska faktorer,
− …

Svenska 3 100 poäng

Svenska 3 bygger vidare på Svenska 2 och förstärker högskoleförberedelsen.
Kursen ska bidra till att fördjupa kunskaper om
litteraturens genrer och uttrycksmedel liksom att fördjupa den
kommunikativa förmågan och förmågan att skriva utredande
texter. Eleverna ska kunna läsa större textmängder, både faktalitteratur
och skönlitteratur, och hantera dessa på ett självständigt
sätt. Kursen innebär också fördjupning i retorik och en fördjupad
kunskap om att språket lever och utvecklas. Även filmkunskap och
andra inslag av bildmedia bör förekomma i kursen.
Alla punkter i det nedanstående centrala innehållet är väsentliga
i kursen och ska därför ges ett ordentligt utrymme.

Centralt innehåll:
− fördjupning i retorik,
− muntlig och skriftlig framställning där det ställs krav på engagemang,
kunskaper, argumentationsförmåga och precision,
− genrer, stilmedel och berättartekniska begrepp,
− läsning, analys och tolkning av centrala skönlitterära verk från
olika tider och utifrån olika perspektiv samt resonemang kring
skönlitteraturens funktioner, såsom estetisk, politisk och identitetsskapande
funktion,
− läsning och kritisk granskning av facklitteratur samt i förhållande
till texten formulerande av iakttagelser, slutsatser och egna
tankar,
− skriftlig framställning i olika genrer med respektive genrers krav
på språkriktighet och stil med tonvikt på utredande text,
− språkvetenskap såsom språksociologi, språkhistoria, grammatik,
språksituationen i Norden och minoritetsspråken i Sverige,
− …
Därutöver tillkommer betygskriterier för varje kurs. Det kan också
komma att finnas fler kurser i svenska utöver de tre ovan redovisade."

Svante Skoglund, som hoppas få igång en debatt om förslaget utifrån textutdragen ovan. Är det bra eller dåligt att eleverna på yrkesprogrammen troligen kommer att läsa endast 100-poängskursen Svenska 1 (motsvarande dagens Svenska A) i framtiden? Behövs det, som utredaren anser, tydligare ämnes-/kursplaner? Hur ställer ni er till resonemanget om betyg och ämnets helhet? Vad tycker ni om de ämnesplaner för Svenska 1-3 som utredningen presenterar - vad saknas och vad är överflödigt?

Läsning som kulthandling

2008-03-31T01:06:00.000-07:00

En viktig del av litteraturläsningen, som vi som lärare kanske alltför ofta bortser från, är den sociala. Du och jag och Stefan har läst och gillar samma bok - därför har vi något gemensamt. Vi bildar en grupp.

Själv skulle jag gärna ägna något år eller två av mitt liv för att ta reda på hur människor sammankopplar böcker med olika stilar, livshållningar eller ideologier och hur dessa gruppvärderingar upprätthålls och förmedlas. Läsningens betydelse för den så att säga individuella identiteten är väl utforskad. Men vad vet vi egentligen om läsares gruppidentiteter?

Kan det till och med vara så att vi förnekar att vi tycker om en läst bok bara därför att den inte passar in i den kollektiva läsaridentitet vi utgör en del av?

Dessa tankar föreanleds av en behändig liten skrift som jag införskaffade för några år sedan men först nu i dagarna satt mig före att läsa. Den heter "The rough guide to cult fiction", är mycket brittisk och utkom 2005.

Man ska som bekant aldrig lita på titlar eller rubriker, och den som tror att "The rough guide to cult fiction" bara behandlar litteraturhistoriens obskyra esoteriker blir besviken. Vid sidan av de mindre namnkunniga Octave Mirbeau och Walter van Tilburg Clark presenteras Joyce, Sartre, Hemingway, Woolf och - Goethe! Det är inte urvalet i den här guideboken som är annorlunda. Det är hållningen. Tom Bullough, Rob Ganley, Michelle de Larabeiti och de andra bakom boken (de är många) lyckas på nästan varje rad väcka min läslust genom att skriva lättsamt, lärt och lockande om "the genre benders, beats, gurus, sinners, surrealists, drunks, junkies, postmodernists and disapperance artist behind the world's most intriguing fiction".

När jag läser "The rough guide to cult fiction" känner jag mig smart, humoristisk och utvald. Jag upplever att jag möter likasinnade. Det är både kult och coolt.

Svante Skoglund, som undrar vad Iris Murdoch egentligen menade när hon sa att Sartres "närvaro" kändes "som en popstjärnas".

Ett utkast till en annorlunda kanon

2008-03-28T06:05:00.001-07:00

För några dagar sedan skrev jag i en kommentar här på bloggen att jag tror mer på en perspektivens kanon än på en litteraturundervisning baserad på en lista över förment omistliga litterära verk. Jag har gjort ett försök att konkretisera min tanke, fast jag hamnade inte riktigt där jag tänkte mig. Jag skulle egentligen vilja ha ett mer dynamiskt upplägg, där konflikterna mellan olika perspektiv blev tydligare. Kan ni hjälpa mig? Fokus är gymnasiesvenskan men jag tror att mitt upplägg kanske skulle kunna funka också i grundskolans senare årskurser. Texturvalen är förstås synnerligen godtyckliga. Min grundtanke är alltså att det är i perspektiven - och mötena mellan dem - som vårt kulturarv ligger. Vad sägs om det? Vilka perspektiv vill ni ta med? Vilka texter?

Perspektiv 1: Berättandet.
Nyckelord: myter, sagor, verklighet, lögner, rykten, trovärdighet.
Syfte: att synliggöra människan som berättare, och göra det med lite annorlunda utgångspunkter som gärna problematiserar förenklande tankar om skillnaden mellan dikt och verklighet samt att ge eleverna mångfasetterade upplevelser av berättande.
Texter: här kan t.ex. ingå vittnesspykologi, bildretuschering, propaganda, ryktesspridning och skvaller, dramaturgi, faktion, Internet-mytologi, skapelseberättelser, vandringssägner, förfalskningar, berättelser inom vård/behandling/terapi, folk- och konstsagor, bibliska och grekiska myter, en populär TV-serie, kreationister, Odysseus och cyklopen, Dantes Inferno, Platons grottliknelse, ngt fornnordiskt, indisk/japansk/kinesisk mytologi. Fältstudier av modernt berättande.
Centrala frågor: Varför berättar vi och varför vill vi ta del av andras berättelser? Vad är – egentligen – fantasi? Vilka ingredienser ska en välfungerande berättelse ha? Varför upplever vi samma berättelse så olika? Går det att skilja sanningen från lögnen?

Perspektiv 2: Den kritiska rösten
Nyckelord: makt, förändring, samhälle, politik, upplysning, satir, censur.
Syfte: att diskutera möjligheten att i fiktiv form påverka människors tankar i en riktning som förändrar det rådande tillståndet samt att ge eleverna mångfasetterade upplevelser av kritiska röster i kulturen.
Texter: Materialet ska försvåra enkla slutsatser och inte bara bestå av ”progressiva” eller politiskt korrekta texter. Här kan ingå t.ex. klassiker som Don Quijotes väderkvarnar, Swifts Ett anspråkslöst förslag, Rabelais text om Thélème, Hamlets monolog och någon satirisk berättelse av Boccaccio. Konservativa tänkare. Rousseau. Utdrag ur dystopier som 1984 och Kallocain och gärna några moderna, svenska samhällsskildrare som Lena Andersson. Paradismyter. Företagsskildringar (Böll, Coupland). Berättelser om människor som upplevt sig vara kränkta/förtryckta. Utdrag ur gällande läroplan, nazistiska och kommunistiska läroböcker (särskilt synen på konstnärer/författare), svenska soldatinstruktioner från 1930-talet, FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, några censurerade texter, tryckfrihetsförordningen, debatten om homoäktenskap i Sverige och på andra håll i världen, feministiska klassiker, queer, nationalistiska litterära texter (den svenska nationalsången!), samhällskritiska texter från det svenska 1970-talet
Centrala frågor: Kan en litterär text (eller film, teaterpjäs, konstverk etc) förändra samhället i den riktning som upphovsmannen önskar? Varför skulle någon välja att föra fram sin samhällssyn i fiktiv form i stället för att skriva t.ex. en debattartikel? Kan censur vara berättigat? Vad ska en författare inte få skriva om i vårt samhälle idag?

Förslag på fler perspektiv:

Perspektiv 3: Det komplicerade jaget

Perspektiv 4: Humor, lek, fantasi

Perspektiv 5: Förändring, utveckling, förfall - vad skiljer nu från då?

Svante Skoglund som förstås är väldigt nyfiken på läsekretsens reaktioner. Kan man bygga upp litteraturundervisningen perspektiviskt/tematiskt utan att den blir alltför ohistorisk eller upplevs som alltför barnslig? Vad vinner man? Vad förlorar man?

Toaletten - en plats för läsande

2008-03-24T05:20:00.000-07:00

Då jag var liten hängde en bild på morfars och mormors toalett. Den föreställde en dansk gubbe som drack öl. Bilden hade en liten undertext. Den texten kunde alla i min släkt. Den texten såg jag innan jag kunde läsa, då var texten ett mysterium, men också i vuxenläsandet fortsatte texten att förundra mig. Trots att jag visste vad som sades i den läste jag den alltid omsorgsfullt, om och om igen.

Toaletten är en plats för läsande. Där sitter man i godan ro och har man inget att läsa söker ögat upp texter, elementets text eller kranarnas tillverkare. Jag har tagit vara på den här tanken. Jag vill lära mig saker och ting utantill. Jag vill kunna dikter, korta stycken och citat som andra skrivit. Jag har försökt memorera. Den absolut bästa platsen för denna form av lärande har visat sig vara just - toaletten. Många dikter har klistrats upp där, korta prosastycken och tänkvärda rader av alla de slag har klistrats upp på toaletten i mitt hem. Jag hade en sonett av Gunnar Ekelöf på väggen. Den inleddes med Krossa bokstäverna... och under diktens flöde och vrede... så förändrades orden och bokstävlarna... och så vidare. Den var svår att lära. Men jag tuggade om ordens förtvivlan och ilska.

Nu var det också så att jag delade detta hemligrum med flera, däribland mina barn, vänner, barns vänner, släktingar och ja... ni vet. Min yngsta son spelade fotboll. Hans fotbollskillar laddade hemma hos mig. De åt med spagetti och hembakade bullar. Och smög in på toaletten. Helt ovetandes om ordens makt kunde denna berättelse härmed vara över.

I årskurs fem skulle min son ha dikt i skolan. På lärarens fråga om någon kunde en dikt räckte min son upp handen. Det gjorde Ashmed också. De var två ivriga pojkar som nu hade något att berätta. Båda två kunde Gunnar Ekelöfs dikt. Hela! - ÄH, den försöker mamma lära sig...den finns på vår toalett var förklaringen då läraren undrade. - Åh där har jag också varit sa Ashmed.

Jag kom att sätta upp en liten bokhylla på min toalett. Fyllde på med pocketböcker. Machiavellis Furten, Citat genom tiderna... Det försvann ständigt böcker.

När jag förbannad och ilsken fann små klädätare i min garderob fick jag rådet av min yngste son:

- Du kan lägga dit några citronskivor. Lägg dom på golvet så försvinner de nog.
- Va?
- Ja, jag tror jag läste det i någon bok på toaletten... Råd och rön i hemmet... Nina Yunkers.

Jag ser en och annan möjlighet i skolan. Den att ta vara på de dolda pedagogiska rummen. Toaletten är en sådan plats. Varför inte göra något av dem?

Anne-Marie,
som skrattar gott åt sin oförmåga att återge rätt.

Är Björklunds skolpolitik rena rama 1800-talet?

2008-03-24T05:18:00.000-07:00

Bloggvänner om Hans-Åke Scherps debattartikel om regeringens skolpolitik

Pedagogikdocenten Hans-Åke Scherp menade i en debattartikel i SvD i söndags bl a att regeringens skolpolitik är rena rama 1800-talet.

Möjligen skulle Björklunds trosföreställningar om en god skola ha passat in när skolan blev allmän i Sverige för 170 år sedan. I dåtidens bondesamhälle ansåg staten att skolan skulle utveckla lydiga, tålmodiga och ödmjuka människor. Det uppnåddes genom extrem katederundervisning, hård disciplin och utantilläxor.

Martin tycker att detta är okunnigt, tramsigt och i sedvanlig ordning när avsändaren är docent eller professor i pedagogik mer ideologiproduktion än underbyggd vetenskap (och påminner som Fredrik påpekar mycket om Martin Invars inlägg vi diskuterade förra veckan). Ingas inlägg tycker jag utvecklar mina invändningar på ett bra sätt.

Flera av våra favoritbloggar har redan börjat nysta i saken. Fredrik håller med Scherp i grunden, men nyanserar och diskuterar vidare - och bemöts av bl a mig och Inga (även om det verkar som om vi är tämligen överens). Fredriks blogg är överhuvudtaget alltid mycket läsvärd, jag hoppas att ni upptäckt den. Också alltid läsvärde Fred tar upp Scherp - och är mer inne på Fredriks linje. Också Mats är positiv, men problematiserar framförallt begreppet beprövad erfarenhet.

Martin Sandberg undrar hur allas vår Anton skall misstolka detta inlägg. Eftersom du säkert av detta inlägg förstått att jag tycker att Scherp ska bli skolminister, och att jag tycker att hans artikel är det vassaste jag läst på länge (och att kulturradikalerna på Svenskläraren har en konspiration för att avskaffa all lärarledd undervisning i den svenska skolan), vill jag säga: Anton, jag är kritisk till Scherps inlägg och tycker att den är dåligt underbyggd.

Andra bloggar om: Martin Sandberg, Hans-Åke Scherp, Fredrik Svensson, Freon, Inga Magnusson, pedagogik, skolan, undervisning, Jan Björklund, betyg

Vi önskar alla en glad och kreativ påsk!

2008-03-20T02:00:00.000-07:00

Svenskläraren kommenterar önskar alla läsare och lärare en riktigt trivsam och vederkvickande påsk sprängfylld med aktiviteter ni längtat efter: genusdiskussioner, nostalgiskt serietidningsbläddrande, tävlingar om vem som är mest obildad, Ulf Lundell-läsning, animerade analyser av genrepedagogiken, machiavelliska intriger mot skolledningen, provrättning eller vad det nu kan vara.

Ann-Marie
Kalle
Martin
Svante

Vad jag inte fick läsa som barn men...

2008-03-18T11:29:00.000-07:00

Jag fick inte läsa Allers romaner, de där billiga serieböckerna, vilket jag givetvis trotsade ordentligt. Jag utvecklade hela min sträckläsarförmåga genom dessa kioskböcker. Jag läste massor. Behärskade genren fullständigt.

Anne-Marie Körling,
som minns att man inte fick sitta inomhus och hänga över böckerna, nej, nej, ut skulle man. Det var tider det!

Holister, analytiker och detaljister

2008-03-17T12:50:00.001-07:00

Sedan jag tack vare svår pollenallergi upptäckte läsningens fröjder tidigt i barndomen har jag grubblat mycket över varför jag och människor i min omgivning kan uppfatta en litterär text på så olika sätt. Efter fyrtio års funderande vågar jag nu presentera min teori om de tre olika typerna av läsare. Jag kallar dem holister, analytiker och detaljister och avvaktar besked från Martin Ingvar om inte hjärnforskningen är beredd att stötta mig i min fortsatta kartläggning av huruvida dessa kategorier kan skönjas redan på synapsnivå.

Holisterna läser allt i en bok - och tycker att allt är precis lika viktigt. Av någon ännu outredd anledning är dessa läsare verkligen angelägna om att till andra förmedla intrigens/fabelns alla turer. Först ligger Ulla på stranden och sedan kommer Peter till den lilla byn och... De skulle bli utmärkta vittnen i en rättegång. Dessa läsare gynnas kraftigt av skolans recensionsskrivande. För dem är det ingen match att ge ett fylligt referat av innehållet - och sedan komma med en värderande slutkläm: "Jag tyckte att det var en mycket spännande bok". Mer personligt blir det inte, då det ju är textens hela innehåll som är det mest väsentliga för en holist. När man diskuterar en bok med holister, och själv inte tillhör denna grupp, får man gärna känslan av att man inte gjort ett ordentligt arbete. Holistens överblick ger ju ett mycket gediget intryck.

Analytikerna vill få ut något av värde av sin läsning - helst en behållning av viss intellektuell halt. De närmar sig gärna verket som vore det en idéhistorisk traktat eller ett kodat budskap som må dechiffreras. Budskapet friläggs bit för bit - medan det estetiska "utanverket" glider undan. Det här är läsartypernas politiker och psykologer. Det finns en risk för att deras presentation av en bok bara blir en förevändning för ännu ett omtugg av deras för tillfället favoriserade idéer - en sådan "analytisk" läsning kan få Fröding till vegan, Proust till HBT-aktivist och Homeros till socialistisk arbetarkämpe. När man diskuterar en bok med analytiker, och själv inte tillhör denna grupp, får man lätt känslan av att de hela tiden läser samma text. Det kan vara lite skrämmande.

Detaljisterna har sedan länge glömt intrigen när de lägger ifrån sig boken, gärna någonstans mitt i eftersom de saknar utvecklat sinne för det kronologiska. Kanske kan fortsatt forskning koppla denna brist till störningar i arbetsminnesfunktionerna. Det här är en minst sagt förströdd läsartyp som då och då vaknar till under läsningen, ler lite och möjligen gör en anteckning eller viker ett hundöra innan de fortsätter sin letargiska resa genom texten. När någon ber dem berätta om en bok hamnar de i stora svårigheter och famlar verbalt i sina försök att beskriva t.ex. undflyende element som "stämningen", stilen" eller en hagtornbuske med röda blommor. För dem är Madame Bovary en skojig mössa i det första kapitlet. En närmare granskning ger vid handen att de sällan kan erinra sig huvudpersonernas namn - eller hur boken slutar. Om texten erbjuder en rejält udda bifigur kan det dock finnas vissa rester av densamma i detaljistens djupt fragmenterade läsminne. Detaljisterna dras nämligen till det bisarra och ovidkommande, och eftersom deras idiosynkrasier av naturliga skäl inte kan delas med andra blir de ett slags bokläsarnas solipsister. När två detaljister träffas och upptäcker att de har fastnat för samma detaljer kan ljuv musik uppstå - och leda till långvarigt äktenskap. När man diskuterar en bok med detaljister, och själv inte tillhör denna grupp, får man lätt känslan av att de ...fuskar. De verkar lida av ett slags lucida intervalla som gör dem högst otillräkneliga som bokpratspartners. I ett grupparbete känns de igen på den fjärrskådande blicken.

Finns det fler sorter? Vilken tillhör du?

Svante Skoglund, detaljist som efter 400 nyss lästa Krig och fred-sidor fastnat för att den ryska överklassen låtsades bryta på franska när den ville imponera på de lägre klasserna och att någon mitt i boken visar sin kärlek genom att bränna sig med en linjal

Vara eller icke vara - bildad...

2008-03-17T12:07:00.000-07:00

Litteraturhistorieundervisning som Jeopardy föreslår Martin Sandberg i en kommentar till mitt förra inlägg - det om Svarens bok. Vi har tidigare diskuterat tävlingar här på Svenskläraren kommenterar.

Hittills har vi pratat om tävlande elever. Det är dags att vidga vyerna och också ge svensklärare med leklynne något att utmanas av. Tankarna går därför osökt till en av den engelska litteraturforskaren David Lodges romaner. Kanske heter den Changing Places. I den berättas hur litteraturvetarna på ett brittiskt universitet får för sig att under en personalfest tävla om vem som INTE har läst ett berömt litterärt verk som de andra läst. Man går försiktigt ut: en 1500-tals pjäs här, en essäsamling av Charles Lamb där, någon av George Eliots tegelstenar. Till sist får en av de lika spränglärda som överförfriskade lekdeltagarna nog och drämmer - uppenbarligen helt sanningsenligt - till med ... Hamlet. Det blir tyst runt bordet. Sällskapet löses upp. En viktig gräns hade överskridits.

Svante Skoglund som snart har läst ut Krig och fred - för första gången - och är osäker på om han verkligen läst så mycket av Pär Lagerkvist eller Harry Martinson eller Eyvind Johnson som han låtsas ibland

Nu finns det färdiga svar!

2008-03-17T09:42:00.000-07:00

En gång i tiden arbetade jag som språkreseledare på den engelska sydkusten. Då fick jag ett tips från en med ålderns rätt (?) ganska cynisk kollega: säg bara "60 pence. Om fem minuter." Det var svaret han alltid gav eleverna oavsett vad de frågade om när vi var ute på utflykter tillsammans. Eftersom frågorna i regel gällde antingen tid eller pengar hade han med de två svaren rationaliserat hanteringen av de ungas nyfikenhet.

Annars är ju inställningen bland svensklärare gärna "det finns inga färdiga svar". Hur ofta har man inte hört sig själv använda denna klyscha i en förhoppning om att elevernas hermeneutiska ansträngningar ska nå nya höjder?

Nu är det slut med detta. Nu finns det färdiga svar. Svarens bok av Carol Bolt består av enbart svar. Till exempel "Ta dig en rejäl funderare till" eller ett simpelt "Nej". I dagarna kom uppföljaren, där alla svar består av filmrepliker. Vore skojigt att få se en litterär motsvarighet. Kul att fundera över vilken fråga som skulle kunna fungera till exempel tillsammans med "svar" som "Det var en afton i början av maj" eller "Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs". (Ann-Marie har förstås redan hunnit blogga om Svarens bok, ser jag nu).

Kanske skulle man kunna koka ned svenskämnets litteraturhistoriska del till ett gäng svar som man delar ut till eleverna i början av kursen. Förslag: "En gubbe som slåss med väderkvarnar", "Handskmakare", "Hon dränkte sig", "Skalbagge", "Skitbra" och "Den var helt weirdo, tyckte jag" och så vidare. Sedan får eleverna i uppgift att ta reda på frågorna.

Svante Skoglund som äntligen hittat en anledning att citera Solomon ibn Gabirol: "En vis mans fråga innehåller halva svaret".

Hellre Lundell än Beauvoir om läroboksförfattarna får välja

2008-03-12T10:32:00.000-07:00

Skolboken styr i hög grad lärarens undervisning och konkretiserar de direktiv och riktlinjer våra politiker genom läroplanen satt upp för skolans verksamhet. Därför är det allvarligt att kvinnliga författare, trots det tydliga jämställdhetsperspektivet i styrdokumenten, får betydligt mindre utrymme än manliga i våra läroböcker i litteraturhistoria.

Ett stående argument då man diskuterar litteratururvalet ur ett genusperspektiv, är att skönlitteraturen länge varit en männens värld; kvinnor har de facto inte haft samma möjligheter att bli uppmärksammade för sitt skapande, vilket givetvis måste avspeglas i läroböckerna.

Det är i och för sig riktigt. Men givet att kvinnliga författare är vanligare idag än förr, borde författarskapen och utrymmet i läroböckerna rimligtvis vara mer jämnt fördelat mellan könen i de kapitel där den moderna litteraturhistorien presenteras.

Men så är det inte.

I läroboken Den levande litteraturen står männen för hela 84 procent av alla författare som presenteras från första världskrigets dagar och fram till idag och de får disponera över 80 procent av sidorna. Jämför man det med författarskapen under antiken fram till romantiken, ser man att siffrorna inte korrigerats nämnvärt. I läroboken Tidevarv är fördelningen fortfarande 70 mot 30 procent till männens fördel och sidoutrymmet 65 mot 35 procent. Jämvikten är störst i Svenska timmar. Av de moderna författare som behandlas är nästan 40 procent kvinnor men då är det viktigt att betona att utrymmet de får till förfogande bara är knappt en tredjedel av sidorna.

Med andra ord reproduceras den manliga, litterära kanon, till stor del genom läromedlen och den lärare som begränsar sig till de aktuella böckerna, kommer alltså att misslyckas med att arbeta mot läroplanens jämställdhetsmål. Och vad säger det oss när en läroboksförfattare ägnar två hela sidor åt Ulf Lundells sångtexter men inte ens nämner Simone de Beauvoir? Hur går resonemanget bakom en sådan prioritering?

”Skönlitteratur hjälper eleverna att förstå världen och sig själva” kan vi läsa i Läroplanen. Risken är dock stor att läsning av skönlitteratur i skolan snarare bidrar till att marginalisera flickorna och ger dem bilden av att de är mindre synliga än pojkar. Frånvaron av kvinnliga författare drabbar flickornas möjlighet till identifiering men påverkar naturligtvis också den bild pojkarna får av manligt och kvinnligt.

En annan aspekt att av detta är de olika ”kvinnokapitel” som finns i många läromedel, som exempelvis kapitlet ”Manligt, kvinnligt, jämlikt” i Den levande litteraturen. I detta avsnitt finns de kvinnliga författarna samlade inom underavsnittet ”Kvinnovärldar”. De manliga författare som presenteras i samma kapitel är samlade under underrubriken ”Mannen som man och människa”. Här hör åtminstone jag skillnad på hur kvinnlig och manlig litteratur värderas.

I löptexten förklaras att kvinnorna under denna tid ”träder fram” med ”sina egna erfarenheter och perspektiv”. Tretton kvinnliga författarskap behandlas från första världskriget och fram till våra dagar. De manliga författarna under samma period är 68 till antalet. Av de tretton kvinnliga författarna, tas mer än hälften upp under den avvikande rubriken ”Kvinnovärldar”. Däremot har varken antalet kvinnliga författare eller utrymmet för dem ökat. Läroboken har således pliktskyldigast reviderats enligt politiska mallar (styrdokumenten) men utan något egentligt resultat. I stället får kvinnan endast tala utifrån en typisk kvinnlig horisont med litterära alster presenterade vid sidan av den ”riktiga” litteraturen, medan mannen företräder både det manliga könets erfarenhet och hela mänskligheten. (Detta är ett synsätt som icke allena skall tillskrivas våra läromedelsförfattare, utan även Svenska Akademien, som senast 2007 formulerade vinnarmotiveringen ”den kvinnliga erfarenhetens epiker”, något som fick pristagaren Doris Lessing att hoppa högt.)

I Tidevarv och i viss mån även Svenska timmar har man löst det hela på annat sätt, nämligen genom att fortlöpande i brödtext och diskussionsfrågor spränga in kvinnliga författare och genusperspektiv. Detta kan jag tycka vara en bättre lösning än att lägga till ”kvinnokapitel” och riskera att läroboken i sig framhåller och markerar ett kvinnligt utanförskap.

Läromedlen i ämnet svenska skall inte ses som några undantag i skolans värld. De undersökningar som gjorts visar entydigt på att undervisningsmaterial i allmänhet ofta utgår från en traditionell syn, där män skriver om män för män och kvinnorna skuffas ut i samhällets periferi.

Men givetvis är det inte så att det enbart är kvantitet som garanterar en genusmedveten undervisning. Med all sannolikhet handlar det mer om sättet att arbeta, de frågor vi lärare ställer, de diskussioner vi för, det förhållningssätt vi själva har i frågor som rör könsroller och sist men inte minst hur stort svängrum vi väljer att ge flickor respektive pojkar i våra klassrum. Det är dock svårt att komma ifrån att kurslitteraturen indirekt tenderar att ge eleverna uppfattningen att män har en självskriven rätt till mer utrymme. Precis som de undersökningar som visar att lärare och elever omedvetet ger pojkarna mer tid och uppmärksamhet i klassrumsdiskussioner.

Och vad gäller fördelningen av antal författarskap och utrymmet i våra läromedel är det hela relativt lätt åtgärdat. Om man som läroboksförfattare väljer att ta det på allvar.

Filippa Mannerheim läser gärna både Virginia Woolf och Göran Tunström med sina B-kursstuderande (men helst inte Ulf Lundell.) Filippas egen blogg finns här.

Läs mer om undervisning läromedel och genus i Filippas examensarbete, Gunilla Molloy, Christina Eidem och Gunilla Halsius, Simon Madhani och Johan Malmqvist och Moira Von Wrights Genus och text (Skolverket 1999).

Andra bloggar om: Den levande litteraturen, Filippa Mannerheim, genus, litteratur, litteraturkanon, litteraturundervisning, läroböcker, Svenska timmar, Tidevarv

En kärleksfull bildanalys

2008-03-11T18:22:00.000-07:00

Har ni tänkt på att när forskare, författare och andra med intellektuella yrken ska intervjuas i TV så görs det alltid framför en bokhylla? Och det ska inte vara någon sådan där folkhemsk finbokhylla i ett suspekt regnskogsträslag med alltför prydligt ordnade böcker som delar plats med idrottspokaler, släktfoton och ungarnas alster från slöjden. Det ska vara en aktiv bokhylla. Rörig, använd, ja lite kreativt osorterad så där.

Kanske har den här visuella klichén uppkommit för att intervjupersonen känner sig tryggast omgiven av sina böcker. Kanske är det för att ge trovärdighet åt det han eller hon säger. En person som läst så mycket måste man väl kunna lita på?

Passar förresten på att länka till en presentation av Svensklärarföreningens styrelse.

Svante Skoglund, som idag på tunnelbanan såg ny reklam för mjällschampot Head & Shoulder, som finns i ett otal varianter. Budskapet var med tanke på produkten en smula förvånande: ”Nio sätt att uttrycka din personlighet". Den besvärliga frågan ”Hurdan är han egentligen, din nya arbetskamrat Markus?” kanske i framtiden kan besvaras med ett kort ”citrus fresh”. Eller "ocean lift", om det skulle passa bättre.

Inga böcker i sikte - bara mjällfria personligheter

Att välja sina ord

2008-03-11T13:06:00.000-07:00

Bevisligen kan man välja sina ord med omsorg. Jag samlar mänskliga avtryck. Gärna där ansvaret om läsaren är stort.

Anne-Marie Körling,
som alltid spanar efter små detaljer.

Litterära gräl och andra gräl

2008-03-09T23:09:00.000-07:00

Sedan 1700-talet har vi grälat på samma sätt i den litterära världen. Dessutom har våra litterära bråk stora likheter med bråken i de verkliga livet. Klandret tycks vara den gemensamma nämnaren.

Detta visar en avhandling vid Uppsala Universitet, Marie Sörlin, filosofie doktor i nordiska språk.

Anne-Marie Körling,
som funderar över olika teman att undersöka då vi läser.

Flum - Inte ett pedagogiskt ord

2008-03-09T12:58:00.001-07:00

Det finns några ord jag absolut inte tycker om att möta då det gäller skolan - flum, flummig, flumpedagogik och flumskola. Dessa ord saknar pedagogisk kvalitet. Nej, jag förväntar mig andra ord som beskriver skolans arbete.

För övrigt finns det saker att uppskatta i det hjärnforskare Martin Ingvar uttrycker i sin debattartikel.
Kanske vi skulle samla våra tankar och svara i en debattartikel tänker

Anne-Marie Körling,
som vill värna orden som omsluter skolans arbete.

Är svenskan ett tjejämne? del ii

2008-03-09T07:11:00.000-07:00

I veckan har det varit en omfattande debatt här på bloggen angående svenskämnets feminisering. Svante refererade resultat från Skolverket som pekar på att flickor är mycket bättre än pojkar på att läsa och resonera om det lästa. Tyvärr uppmärksammas detta inte så mycket, genusperspektivet tycks menar Svante inskränka sig till att se hur stor andel kvinnliga författare tycks ha i litteraturantologier (läs också Filippas replik i denna fråga längst ner i kommentarerna).

Nytt bränsle i denna debatt får vi i dagens DN, där hjärnforskaren Martin Ingvar skriver om hur dagens skolsystem går på tvärs med hjärnforskning. Jag har hört Ingvar föreläsa, och hans artikel är som ett långt lågande men något rörigt föredrag där inget är för stort eller för litet att tas med.

Ingvar menar i vilket fall att skolan systematiskt missgynnar pojkar, inte minst genom betygssystemet. Särskilt dem med arbetarklassbakgrund.

Ingvars artikel har gett upphov till en liten motkanonad bland våra nämaste bloggvänner. Läs inlägg med tillhörande kommentarer hos Fred och Janis. Ingvar själv bemöter ett liknande inlägg hos Fredrik. Per Ledin gör en mycket snitsig parodi på Ingvars artikel, och Johannes Åman i DN är också kritisk - av liknande orsaker.

Själv tycker jag att det är lite svårt att följa Ingvar – det går fort fram, och artikeln är dåligt underbyggd. Men nog känns ett av de problem Ingvar tar upp igen. Killarna, särskilt i ettan (på gymnasiet) både läser och skriver på en lägre nivå än sina kvinnliga kollegor. Frågan är om det har så mycket att göra med betygen. Jag tror inte det.

Generellt tror jag att det största problemet är en enorm rädsla för styrning, och det är framförallt detta som missgynnar pojkarna. Vi lärare ska inte peka med hela handen. Elevernas fria vilja och deras inneboende kreativitet ska få styra arbetet. Lust. Under ansvar. Eleverna ska själva lära sig att sätta upp sina egna mål. Och utvärdera dessa. Utan att en vuxen står brevid och tjatar. Vilka i dagens skolsystem tror ni klarar av detta på ett acceptabelt sätt? Möjligtvis flickor från medelklassen.

De specifika problem vi ser i svenskämnet tror jag hör ihop med denna brist på klara ramar med dels det fokus på skönlitterärt berättande som finns, dels på en motståndslös upplevelseläsning.

Problemet med det skönlitterära skrivandet är att det i sig är flummigt. Det är svårt att sätta upp regler för hur man ska göra, och det är ännu svårare att sätta upp kommunicerbara mallar för hur de färdiga resultaten skall bedömas. Men svårast är att förklara nyttan med att ideligen tvingas skriva små berättelser (på högre stadier). Det gör att de som har förmåga att läsa av lärarens tysta okommunicerade tankar om vad som är en bra text gynnas. Typ flickor. De som inte gör det förstår inte vad poängen med att skriva små berättelser är överhuvudtaget. Typ pojkar.

Om vi däremot – som i ett utredande processinriktat skrivande – tonar ner det personligt emotionella och helt enkelt ger eleverna en uppgift att lösa, blir det mycket enklare för omotiverade elever att komma igång. Det är också lättare att motivera den rena skära nyttan av detta skrivande, och vi kan sätta upp ganska exakta matriser för hur en text uppfyller de krav vi ställde på den i instruktionen. Detta sätt att jobba missgynnar absolut inte flickorna – tvärtom skulle jag säga. De är fortfarande bättre än killarna, men glappet minskar eftersom killarna jobbar bättre och får mer stöd.

Idén om att ungdomar inte ska styras, och att man hämmar deras kreativitet om man ger dem konkreta uppgifter är också vanlig vad gäller läsning. Det är fult att alla elever läser samma bok, eftersom ju alla elever ska få läsa den bok de vill. Ju. Med resultatet att flickorna slukar faktionslitteratur (tänk Marklund och Pfelzer) och pojkarna inte läser någonting. Inga böcker är ju intressanta, så hur ska jag göra för att hitta den minst ospännande och själsdödande? Kan inte någon bara säga vad jag ska göra?

Och efteråt sitter man där ensam med sin lästa bok, och får en slags lös uppgift som man ska göra. Oftast vag och ospecificerad, omöjlig att utvärdera. Som man upplever som mer eller mindre meningslös eftersom den inte finns i ett socialt rum. Skriv ett brev till huvudpersonen. Jaha.

Om vi däremot styr upp läsningen, och dessutom väljer en bok där det finns någon typ av problematik att diskutera som angår alla – ja då ökar våra möjligheter att få med oss fler pojkar. När vi säger till dem vad de ska göra. Läs sidan 1-72 till nästa vecka, så pratar vi om det.

Detsamma om vi låter de efterföljande uppgifterna ske i grupp, där eleverna får prata och tycka till om det de läst. Helst utifrån frågor vi lärare ställer upp för dem, så att inte alla samtal handlar om vad som var verkligt och overkligt i boken. Och skrivna uppgifter föregås av ordentliga klassdiskussioner om det de ska skriva om.

Och får dessutom uppgifterna vi ger eleverna en problemlösande prägel känner de flesta elever en större mening, även om det handlar om egentligen så perifera saker som att analysera modernistiska noveller.

Martin Sandberg tycker att det är enormt svårt att välja romaner att läsa i klassen. Särskilt i B-kursen.

Andra bloggar om: Martin Ingvar, Martin Sandberg, svenskämnet, skolan, litteratur, skrivande, läsning, svenskan som tjejämne

Språkets vackraste ord

2008-03-08T23:44:00.000-08:00

Jag utmanar er läsare.
Lämna några av de ord ni finner vackrast i språket.
Mina egna är just för tillfället - läsfåtölj, täcke, kaffe.

Anne-Marie Körling,
ordrika blir vi tillsammans.

Anders Olsson på Stol nummer fyra vid Svenska Akademien

2008-03-08T22:46:00.000-08:00

En gång skrev Anders Olsson en avhandling om Gunnar Ekelöf. Avhandlingens namn kort och gott - Ekelöfs Nej. Jag undrar om inte Ekelöf nu skulle nicka sitt Ja då Anders Olsson sätter sig i en av de aderton stolarna vid Svenska Akademien. Jag leker med tanken.

Jag har lusläst Svenska Dagbladets söndagsintervju med Anders Olsson. Det är Karin Thunberg som samtalat med honom. Det är en spännande läsning. Min lästakt är hungrigt ivrig då jag läser om Anders Olssons långsamma. Mina vackra ord är andra än de som just nu är Anders Olssons; syskon, slumra och ögonblick. Jag går i dialog som den tidningsläsare jag är. Men det är detta jag vill låta Karin Thunberg och Anders Olsson förmedla till oss lärare:

"Det är den spontana relationen till litteraturen han värnar om, det personliga förhållandet till en text. Nästan blygt berättar han om sitt första, drabbande, möte. Hur han stod på skolbiblioteket i Västerås och bläddrade i Mauriacs Ormboet och såg en mening på första sidan.
- Jag minns inte orden, bara att jag chockades över att språket hade en sådan täthet. Min andra stora läsupplevelse hade jag kort därefter...//"

Jag plockar fram några vackra ord ur detta sammanhang: skolbibliotek, bläddra, läsupplevelse. För övrigt läste Anders Olsson som högstadieelev thrillerartade historier på svensktimmarna. Vi kan dra lärdom.

Tack Karin Thunberg för en god lässtund.
Svd 9 mars 2008.

Anne-Marie Körling,
i morgontimmarnas tidningsläsarstund.

Allvarligt talat - tankar om svenskämnet

2008-03-07T09:27:00.000-08:00

Är svenskämnet ett tjejämne? Jo jo. Ämnet ska vändas och vridas på. Behövligt. Vi ska ställa oss frågor kring svenskämnet. Jag har roat läst Svante Skoglunds blogg samt den efterföljande diskussionen här på Svenskläraren kommenterar. Svenskämnet har en lång och märklig historia om vi läser de läroplaner som skolan haft. I begynnelsen var läskunnigheten ett absolut krav - utan den berömda katekesläsningen stängdes möjligheterna till äktenskapets dörrar - därefter har det varit både si och så om svenskämnets betydelse i skolan samt vad ämnet ska bidra till. Vår nuvarande läroplan LpO94 sätter språket i centrum, ja jag menar förstås eleven i centrum, men läs - den språkligt aktiva eleven. Det är en viktig fråga som ständigt bör förvaltas i de pedagogiska diskussionerna vid samtliga skolor. Varje ämne bärs fram av det skrivna språket. Det finns inget ämne i dagens skolan som befriar eleverna från skrivna ord. Kravet på läskunnighet är stor.

Hur ser vi på svenskämnet? Hur kan vi göra ämnet meningsfullt för eleverna?

Under de tidiga skolåren vet vi ganska väl vad vi gör, vi lärare. Då ägnar vi oss åt allt som främjar våra elever att bli läsande och skrivande. Därefter tror jag att vi famlar i vad ämnet ska leda till och verka för. Jag är själv lärare i en årskurs fem och hävdar med bestämdhet att läsningen är a och o, samt att alla i klassen får fortsätta att utveckla sin läsande förmåga, träna sin förståelse och ingå i muntliga sammanhang där språkutvecklingen och språkets sammanhang har ett tydligt fokus.Vi är aldrig någonsin klara med vårt språk. Bara det!

Så om ni mina bästa herrar, fniss, talar om svenskämnet som tjejämne, skulle jag vilja diskutera ämnet i sin helhet.

Anne-Marie Körling,
som har vässat pennan en aning.

Habib - meningen med litteraturen

2008-03-06T21:24:00.000-08:00

<

Jag är en högläsande lärare.
Det jag läser högt har jag innan läst tyst för mig själv.
Habib och meningen med livet är en fantastisk högläsningsbok. Eleverna lyssnar aktivt. Ofta inflikar de med synpunkter. Skrattet är den främsta markören, tårarna likaså. Det är alltid reaktioner på det jag läser högt. Vi har arbetat med matematik, geografi och svenska då vi funderat. Det har varit mycket värdefullt. Så är det med litteratur.

Anne-Marie Körling,
läser nu EN Ö I HAVET av Annika Thors för sin årskurs fem.

Jönköping - en språklig utmaning

2008-03-06T11:25:00.000-08:00

Av någon anledning som är för krånglig att beskriva hamnar jag på en ... smått rörande engelskspråkig sida om svenskt uttal. Plötsligt antar det beskedliga ortnamnet Jönköping nya proportioner. Ordet är - förstås - en verklig utmaning för den som lär sig svenska. Hur många av tändsticksstadens invånare tänker på det, så här till vardags? Tänk om namnet i framtiden kommer att behöva globaliseras, till exempel till Joncop.

Svante Skoglund, som en gång hade vänner som tyckte att det var roligt att utsäga namnet på vulkanen Popocatépetl. Testa! Smått vanebildande. (Kortversionen El Popo godkänns icke.)

Är svenska ett tjejämne?

2008-03-06T01:23:00.000-08:00

Min medbloggare Ann-Marie vill ha en diskussion om det nationella provet i svenska för åk 5. Tyvärr har jag själv inga erfarenheter av att undervisa på den nivån, så jag har inte så många pedagogiska synpunkter att bidra med.

Men Ann-Marie fick mig att läsa Skolverkets senaste kommentarer (från december 2007) till provet. Det jag fastnar för i redovisningen av resultatet är framför allt att "skillnaden mellan könen, till flickors fördel, är störst i ämnet svenska". Det är en signifikant skillnad mellan pojkar och flickor t.ex. vad gäller förmågan att besvara frågor som rör en litterär text. Varför är det så? Har svenskan blivit ett "tjejämne" eller har det alltid varit det? Borde man som lärare ännu mer arbeta för att utveckla pojkarnas förmåga att t.ex. läsa och skriva? Har det med attityder till ämnet att göra?

Som läroboksförfattare får jag nästan varje termin e-post från svensklärarstudenter som skriver uppsats. I 9 fall av 10 har de valt ett ämne som handlar om fördelningen mellan kvinnliga och manliga författare i de litteraturhistoriska läroböckerna! Jag tycker absolut att det är en intressant fråga - men den är ganska knivig. Vilket är egentligen bäst - att man ger eleverna den sanna bilden (att få kvinnor under historiens lopp fått möjligheten att utbilda sig och sprida sina tankar) eller att man försöker lyfta fram kvinnliga författarskap som den moderna forskningen upptäckt och därmed riskerar att ge den falska bilden av en "jämställd" litteraturhistoria? Är det förresten säkert att kvantitativa metoder är de bästa för att synliggöra de genusbetingade (öppna eller dolda) värderingarna i lärobokstext?

Det är också lite märkligt att man i lärarutbildningen så sällan verkar anlägga ett genusperspektiv på svenskämnet i dess helhet, eller på andra delar än just urvalet av författare och litterära texter. Stämmer det intrycket? I så fall - varför är det så?

Nog borde det vara minst lika angeläget att reflektera över pojkarnas sämre resultat (och mindre intresse för ämnet) som att se till att tjejerna får fler kvinnliga "förebilder" i litteraturhistorien?

Skulle undervisningen, kursplanen och de nationella proven kunna utformas på ett sätt som inte missgynnar pojkarna?

Vore också intressant att veta om det finns t.ex. undersökningar av pojkarnas inställning till svenskämnet. Förändras dessa under skoltiden? Finns det en korrelation med "känslomässig" mognad? Spelar lärarens kön roll? Någon därute som kan fylla i mina kunskapsluckor?

Svante Skoglund, som är genuint osäker på varför pojkarna presterar sämre på proven i svenska och tacksamt tar emot läsarnas teorier.

Vilken Snobbenkaraktär är jag mest lik?

2008-03-04T13:49:00.000-08:00

Just nu tycker jag att det är ganska segt att blogga. Det är mycket att göra på jobbet, och varje gång jag sätter mig ner framför datorn vet jag att den tid jag ägnar borde ägnats åt rättningsmappen. Till eventuella elever i ES3MA - jag skojar bara. Jag sitter faktiskt framför era litteraturprov just nu, och har just börjat på den första MVG-frågan (ni vet om apan).

Detta är ett problem för andra bloggare också. Magistern har löst saken elegant genom att tvinga sin kandidat Pez att inte bara planera och genomföra undervisningen, utan också sköta Magisterns blogg. Genialt. Själv har jag ju stort stöd av Svante, Anne-Marie och Calle. Det är en trygghet i sig att veta att man kan skolka några dagar och nyfiket se fram emot något från dessa tre.

Men idag har det faktiskt gått en vecka sedan jag publicerade något, och det känns inte bra. I helgen satt jag och skannade av DN och SvD i jakt på idéer (och så klart artiklar att twinglylänka), men hittade inte något. Förutom en artikel av Leif Zern om min käpphäst övertydlig teater och en krönika av Ronny Ambjörnsson om varför man bör läsa. Ingen av dessa på dn.se.

Men via Sandra fick jag tips om en skojig utvecklare av program (kolla in denna sublima nätordbehandlare som man kan använda som anteckningsblock när man sitter framför datorn), som har en databas med bloggidéer för uttorkade bloggskribenter.

Dessa små uppslag liknar ganska mycket olika typer av fiffiga skrivtips som jag blir galen på (som man lättast hittar i gamla läroböcker), och när jag trycker fram nya och nya tips (de kommer fem i stöten) får jag än mer ångest eftersom ämnena ofta är så bottenlöst trista. Det blir lite som när du var liten och skrev uppsats i skolan. Ta ett ämne och skriv, du har en halvtimme på dig. Blä - alla ämnen helt sepiga, vad ska jag ta?

Smaka på: "Write about your favorite drink", "Your favorite time of year" eller "Create and then discuss a chart or graph". Och vad betyder "Share your thoughts about a current fad"?

Jag bestämmer mig för att ta det första ämnet på nästa tryck, hur trist det än är. Överst står "Which Peanuts character are you most like?"

Detta är mitt inlägg.

Jag hade ganska länge några slitna pocketböcker med Snobben stående hemma. De kom i en slags lågprisserie från Hemmets Journal - övriga nummer var lika trista serierna BC, Hagbard och Trollkarlen från Id. Jag kommer inte ihåg varför jag tjatade till mig dessa av mamma, de fanns i en realåda på B&W, men jag har sedan dess alltid tyckt att Snobben är en mycket överreklamerad serie som gjort mig allergisk mot ordet underfundig.

Jag kom att tänka på dessa pocketböcker när jag såg The Royal Tennenbaums häromsistones; musiken i den filmen är samma melankoliska pianojazz av Vince Guaraldi som i "A Charlie Brown christmas (här blir det ju långsökt och haltande. Jag har inte sett filmen, och vet detta enbart för att jag läst om Guaraldi i The Penguin guide to jazz on CD).

Det jag stört mig mest på är allt man läst om (aldrig hört - jag har aldrig hört en levande människa säga något positivt om Snobben) att alla kan identifiera sig med karaktärerna. Serien handlar inte bara om en samling amerikanska barn, utan snarare om det sant mänskliga. Kommer ni överhuvudtaget ihåg dem? Karl, Linus, Gullan. Och Snobben. Om detta är mänskligheten är den ganska ointressant.

Och om jag överhuvudtaget skulle vara som någon i Snobben är det nog typ Gullan, för hon var alltid så negativ, sur och trött (vad jag kommer ihåg). Nu orkar jag nog inte mer. Slut.

Martin Sandberg är gymnasielärare och återvänder nu till sin rättningsmapp. Ovanstående lilla text torde vara androm till varnagel - se upp med att tvinga elever att skriva färdiga ämnen.

Andra bloggar om: Martin Sandberg, Big Huge Theasaurus, Writer: the internet typewriter, idétorka, rättning, Vince Guaraldi, Snobben, Peanuts, Magistern

Nationella prov

2008-03-04T09:23:00.001-08:00

ABC-panik... många elever upplever den.
Den finns säkert hos lärare också.
Jag tänker på de nationella proven.

Jag undervisar i en årskurs fem. Det betyder att vi genomför de nationella proven i svenska, matematik och engelska. Proven är omfattande utan att göra anspråk på att kartlägga allt. Det är inte heller syftet med dem.
Det finns en pedagogisk syn i dessa prov som jag skulle vilja diskutera. Det betyder att vi skulle kunna ha proven till utvecklande pedagogiska samtal med ett tydligt fokus på hur vi ska verka för lärandet. Det handlar om en slags färdriktning genom skolans alla år. Jag skulle välkomna en sådan diskussion. Hur ser det ut vid era skolor?

Jag återkommer,

Anne-Marie Körling, som just nu läser igenom alla tankar med de nationella proven för årskurs fem.

Bokkataloger - del 2

2008-03-03T03:51:00.000-08:00

I ett inlägg här på bloggen skrev Martin nyligen om de ofta ganska lustiga verkbeskrivningarna i bokreakatalogerna. Detta var det lilla associativa startskott jag behövde för att leta upp reklammaterialet som Adolf Johnsons förlag 1895 skickade ut till presumptiva bokkonsumenter (tillsammans med skräckromanen Hvita frun - några berättelser ur andevärldens fördolda lif). Här följer några titlar ur den utgivning som var aktuell för 113 år sedan. (Och man kan konstatera att så kallade självhjälpsböcker ingalunda är ett modernt påfund, även om det idag mer handlar om att bygga upp sitt inre än att skaffa bort vatten från fält.)

Carl Ritter: Om nyttan av tidigt uppstigande på morgonen (50 öre)
P. Zauleck: Den husliga lyckan. En fingervisning för dem som vilja ega den samma. (40 öre)
Dr S: Den praktiska och allmännyttiga Receptboken, en praktisk och nyttig handbok innehållande 100 värdefulla recept på de bästa och tillförlitligaste toalett- och skönhetsmedel, eau de cologne och parfymer, skyddsmedel och botemedel mot kolera, stensmärtor, gikt, mask, blodflöde, frossa, ros, näsblod, tandvärk, förgiftning, fyllerisjuka, m. m. (75 öre)
Gust. Lagerheim: Om vattnets bortskaffande från fält, som sakna aflopp (25 öre)
Den prisbelönade Hönshusarkitekten. Ritningar och beskrifningar till enkla och billiga hus för 25, 50 och 100 höns. Prisbelönad af "Föreningen för fjäderfäskötselns befrämjande." (75 öre)
Kärlekstelefonen. Nyaste brefställare för älskande, innehållande 79 mönsterbref för älskande af båda könen, af Lycko-Per (50 öre)

I den skönlitterära avdelningen fastnar jag särskilt för den här, som tycks ha ett ungdomstillvänt innehåll:

Kärlekens underliga vägar. En vacker och rörande både sorglig och lustig berättelse om två älskande som icke kunde få hvarandra och som derför ville taga lifvet af sig medels kolos, men huru deras kärlek till sist segrade öfver de grymma föräldrarne. Med 19 illustrationer. (25 öre)

Svante Skoglund som på tal om reklam hajade till lite igår när han i en färsk tysk tidskrift (Focus - das moderne Nachrichtenmagazin) läste rubriken till en annons för SE-banken: " Italiener können küssen. Schweden können Konten." Är det verkligen den Sverigebild vi vill sprida? Som ett folk av ... kontoexperter.

Tidsfördriv på sundanesiska - eller twi (eller möjligen Elmer Fudd)

2008-03-03T00:23:00.000-08:00

Om man vill roa sig själv (eller varför inte kollegerna) en grå måndagmorgon (eller varför inte en vårsolig tisdag eftermiddag) har jag ett lika oskyldigt som verksamt tips. Särskilt torde det amusera de mer språkintresserade i den inre pedagogiska kretsen. Och stimulera till komparativa iakttagelser.

Gör så här:

1. Passa på när kollegan lämnar arbetsrummet och datorn för att hämta kaffe/ha lektion/lämna in sin tipskupong/ta bort äggfläckar från slipsen.
2. Öppna Google på kollegans dator (vi utgår här från att inga lösenord ställer till det; annars kan du ju titta på den lilla gula lappen under tangentbordet där lösenordet är prydligt uppskrivet.)
3. Klicka på Inställningar.
4. Välj ett riktigt roligt språk under Gränssnittsspråk. Personliga favoriter är sundanesiska, tonga och twi. Språken (?) "hacker" och "Elmer Fudd" har jag däremot inte vågat testa än.
5. Klicka listigt på Spara inställningar.
6. Gå tillbaka till din plats, helst på hörhåll.
7. När kollegen är tillbaka kan du efter en stund förstrött viska "Lisi ke fili mei ai". Det är en fras som är bra att kunna om man exempelvis vill byta tillbaka från tonga (eller om det nu var sundanesiska) till svenska.

Svante Skoglund som ännu inte blivit klar med sitt seriösa inlägg om det utvidgade textbegreppet

Här nedan är Elmer Fudd, förresten (till höger i bild). Fråga mig inte varför han finns med bland Googles språkalternativ.

Inbjudan

2008-02-28T23:52:00.000-08:00

Anne-Marie Körling,
på spaning i boklådan och överlåter tankarna till er kära läsare.
Kommentera gärna!

Den demokratiska bokreakatalogen

2008-02-25T14:44:00.000-08:00

Dagens bokreakataloger är inte vad de varit förut. Skönlitteraturen är satt på undantag, de romaner vi ser inbundna har vi ju redan köpt – eller ratat i pockethyllorna. Klassiska bokreatraditioner som kassar med förhandsbeställningar och nattöppna boklådor är också på väg bort, och mest köper vi numera fackböcker.

Jag tittar på sidorna med romaner i Akademibokhandelns katalog. Förpassade till sidan 40. Alla böcker försedda med en liten prudentlig innehållspuff. Undrar bara vem som läser dessa små beskrivningar, och undrar vad de fyller för syfte? Om man inte bara hastar förbi dem öppnar sig märkliga små texter.

Vissa blir som små noveller i sig själva: "Trots omgivningens varningar beslutar Katja Löfdahl att avdela en större summa pengar till ett barnhem" (Kajsa Ingmarsson, Den ryske vännen). "Gallerichef Malory Prices liv förändras drastiskt då hon blir inbjuden till det magnifika huset på höjden strax utanför staden" (Nora Roberts, Nyckeln till ljuset). Andra skulle lätt platsa i Langes 80 romaner för dig som har bråttom: "Doktor Glas förälskar sig i den unga vackra Helga, som är fast i ett hopplöst, kärlekslöst äktenskap. Ständigt ser han den motbjudande pastor Gregorius".

Ibland blir det så vagt och intetsägande att beskrivningen kan passa nästan alla romaner av samma typ: "Passionerat ödesdrama med verklighetsbakgrund" (Jungfruns älskare, Phillippa Gregory). Nähä? "Slumpartade möten får oanade konsekvenser och allt kan hända i de till synes mest vardagliga människornas liv", sägs det om Austers Dårskaper i Brooklyn (och kan väl sägas om all magisk realism från 1967 och framåt). Vem hittar på dessa beskrivningar?

Och vem vill egentligen läsa Gösta Berling efter att ha läst beskrivningen "Den mustiga skrönan från författarinnans älskade Värmland". Mustig skröna? Jag osäkrar min revolver.

Den andra funderingen jag får är hur man hittar rätt roman när hela upplägget är så demokratiskt. För att finna det jag söker måste jag på förhand veta ganska mycket om litteratur, eftersom katalogen inte gör någon skillnad på finlitteratur och fuldito. Du letar efter något spännande och lättsamt, men står tillslut utanför bokaffären med en blytung debattroman av blivande nobelpristagare. Eller letar efter en gripande kärleksroman, men upptäcker väl sent att du köpt skräp producerat på författarfabrik. Katalogen ger inte mycket till vägledning. Vad ska jag välja? "En berättelse om att bli övergiven, om att våga möta nya utmaningar och se det positiva i livets nyckfulla vändningar" (Dejtingleken, Danielle Steel), eller "Teena Maguire borde aldrig tagit den där genvägen hem efter 4 juli-festen. Inte efter midnatt. Inte genom parken" (Joyce Carol Oates, Våld).

Det hela påminner givetvis om smakbeskrivningarna i Systembolagets katalog. Smaken på Mezzacorona Teroldego Rotaliano (52 kr) beskrivs som "ungdomlig, frisk och fruktig smak med inslag av körsbär, blåbär, lakrits och gräs", medan Domaine de Courteillac (102 kr) beskrivs som "ungdomligt fruktig smak med liten jordton, inslag av fat, blåbär, svarta vinbär och örter". Vilket vin är godast? Tja, här har vi ju i alla fall priset som en liten fingervisning. Så inte i reakatalogen där både Denise Rudberg och Thomas Mann går lösa på 79 kronor.

Det finns givetvis något mycket fint att Clare Naylors Stjärnfabriken ("En nästan sann skildring av det galna livet i Hollywood.") står jämte Buddenbrooks, Björn Ranelid granne med Orhan Pamuk. Men jag är ändå lite tveksam.

För er som alltså vill ha lite vägledning, gå till DN:s favoritlista,
SvD, Aftonbladet eller GP.

Martin Sandberg har detta år förhandsbeställt barnböcker för typ 800 kronor på Bokus och Adlibris. Det blir fler godnattsagor denna vår, Marius.

Andra bloggar om: bokrea, Martin Sandberg, litteratur, boktips, böcker

Elever processar stavning

2008-02-25T06:33:00.000-08:00

Mina elever skriver gärna och mycket. Jag lyssnar noga och aktivt på vad varje elev har skrivit. När elever läser högt gör de självständiga upptäckter; de ser sina felstavningar, hur de måste komplettera sin text, och att det blir tröttsamt med alla och, samt att man inte kan använda han, hon, den hur många gånger som helst - För till slut glömmer man ju bort vem den där den var, berättar eleverna. De gör tillägg och utför ändringar.
De upptäcker också att de stavat fel, de stannar upp och undrar
- Va... det här ser konstigt ut, säger eleven och fortsätter att ut-läsa för mig. Det eleverna stannar upp vid har de en inre representation av, tänker jag. Ordet ser inte rätt ut. Ordet stavas inte så. Det är viktiga iakttagelser eleven gör.Processen börjar vid frågan - Men hur stavas det då?
Vi har tillsammans utvecklat denna process till att en aktivitet hur att utveckla stavningen och medvetandegöra stavning och stavningens betydelse. Elevaktiviteten har blivit omfattande och framgångsrik. Eleverna har blivit medvetna om detta med stavning. Denna medvetenhet leder till lärande.

Anne-Marie Körling,
undervisar i en ny klass, årskurs fem, och funderar ständigt över stavning och rödpenna, elevtexter och lärargensvar.

Fantasin i verkligheten

2008-02-23T11:19:00.000-08:00

Mitt i det verkliga finns ett oändligt utrymme för fantasin.

Anne-Marie Körling
fotograferade och funderade.

Lotta-elegierna. Merri Viks ungdomsböcker blir högstämd poesi.

2008-02-22T22:41:00.000-08:00

Haha! Påminner om hustruns och mitt allra fånigaste påhitt: att placera in mer eller mindre autentiska Lottaboks-titlar i samtalet. Som: "Du klarar skivan, Martin!", "Mitt i prick, Martin!" och "Rena snurren, Martin!". Lätt vanebildande och fullständigt obegripligt för de oinvigda.

Svante kommenterar mitt inlägg om Klass 9A. Inspirerad av honom och hans hustru letade jag upp författarinnan Merri Viks bibliografi. Hon hette egentligen Ester Ringnér-Lundgren (1907-1993) och gav mellan åren 1951 och 1991 ut 135 barn- och ungdomsböcker på B. Wahlströms. Förutom de Lotta-böcker Svante alluderar på märks titlar som Kvirre och Hoppsan i Vilda Västern, och Kaja och de nio elefanterna.

Jag instämmer med Svante och hans hustru; det finns något inspirerande med titlarna på Lottaböckerna. Och eftersom poesi känns rätt just nu, Borås Tidnings debutantpris gick till Viktor Johansson, och Anders Olsson tar plats i akademin (se ockå här), har jag helt enkelt satt ihop alla 47 lottatitlar i kronologisk ordning (1958-1991) till en liten dikt, så här medan orkanvindar dramatiskt sveper in över ett plågat Göteborg där vi bor.

Versmåttet får nog därför bli elegin; grekisk klagodikt med sex fallande stavelser i första raden och fem fallande i andra. Bäva månde Gullan Bornemark.

Lotta-elegierna

Dét är Lótta, förstás! Ja, se Lótta! Lótta är sig lík.
Skárp dig, Lotta! Lótta slår tíll. Fára på táket,

Lótta! Vilken skíva, Lótta! Skriv úpp det, Lótta! Rena snúrren,
Lótta! Sé dig för, Lótta! Bra gíssat, Lótta!

Plátt fall, Lótta! Rena mórkret, Lótta! Héjda dej, Lótta!
Fúll fart, Lótta! Árma Lótta! Vílken

fúllträff, Lótta! Håll másken, Lótta! Lótta i tópp. Var
glád, Lotta! Vílken váls, Lotta! Féstligt, Lótta!

Vílken túr, Lotta! Álla tíders Lotta. Réna karuséllen,
Lótta! Ge áldrig úpp, Lotta! Mítt i príck,

Lótta! Lótta går till sjóss. Det spókar, Lótta! Lótta
gár till váders. Héja Lótta! Tóppen,

Lótta! Fýndigt, Lótta! Full rúlle, Lótta! Réna
církusen, Lótta! Rákt i plúrret, Lótta!

Én ros åt Lótta. Kára Lótta. Álltid Lótta.
Lýcka tíll, Lótta! Då kór vi då, Lótta!

Lásning för Lótta. Glad sómmar, Lótta! Vísst är det kónstigt,
Lótta. Det órdnar sig, Lótta! Hélt otróligt,

Lótta. Líselott, Lóttas dótter.

Martin Sandberg gillar verkligen fåniga litterära experiment i Queneaus anda. Roligast så klart Hundra tusen miljarder dikter (Bakhåll 1991). DN:s sonettmaskin bygger på samma idé.

Andra bloggar om: Martin Sandberg, litteratur, ungdomslitteratur, barnböcker, böcker, Merri Vik, Lotta-böckerna, Gullan Bornemark, Anders Olsson, Svenska Akademien, Viktor Johansson, elegi, Svante Skoglund, Raymond Queneau

Sportlovstider

2008-02-22T01:40:00.000-08:00

Mina elever suckar, stönar och ser trötta ut. Varför har alla lärare prov samtidigt? frågar de och visar sina fulltecknade almanackor. Sex prov på två veckor. Det är en jätteambitiös klass och kraven som de ställer på sig själva och som vi lärare ställer på dem är höga. För höga, tycker de. Vi pallar inte mer, suckar en av killarna, vi har pratat med vår mentor och med rektorn. Förmodligen, säger jag i ett försök att ge ett genomtänkt svar, tänker vi lärare ungefär likadant, samtidigt som vi är dåliga på att kommunicera med varandra. Vi har en digital provpärm, sant, men alla använder inte den, säger jag. Och inser med ens att jag själv tillhör dem som glömmer bort den ibland. För ofta.

Jag har hört elever klaga på ojämn arbetsbelastning ända sedan jag började som lärare. På min förra skola var det likadant. Och nu, när jag själv sitter vid skrivbordet sista dagen före sportlovet (och borde göra annat än att skriva det här) och samlar ihop buntarna med texter som åker med hem över ledigheten, undrar jag hur man egentligen gör för att få jämnare arbetsbelastning i skolan. För elevernas skull, framför allt. Men också för oss lärare.

Det första jag bör göra är väl att dra mitt strå till stacken och skriva in alla mina prov och större inlämningsuppgifter i provkalendern, antar jag. Här framför mig ligger min planering för en av mina två A-kurser i historia. Två saker att skriva in. Prov i mars och en inlämning i april. Annars är jag dålig på makroplaneringar. Tar någon månad i taget. Det blir ju ändå aldrig som man tänker sig. Eller hur? Med ett undantag då, förstås. Före sportlovet hamnar alltid en examination. Hur dåligt man än planerar.

Carl-Johan Markstedt, som tänker göra ett allvarligt försök att integrera wikisar i sin undervisning under kommande våren – om någon redan provat skulle jag gärna höra hur ni gjort och hur det gick.

Andra bloggar om: Prov, skolan, sportlov, rättning, undervisning, Carl-Johan Markstedt

Att våga inte vara bäst kan också vara väldigt bra

2008-02-22T00:27:00.000-08:00

Idag - apropå gårdagens inslag om tävlande - bara ett radiotips i alla enkelhet. Tendens i P1, som ju nästan alltid bjuder på tanketänjande lyssning, kör en programserie om att förlora/vinna/vara framgångsrik. Roligt t.ex. att höra om "MVG-tjejen" som väljer byggprogrammet (bland annat) för att uppleva hur det är att INTE vara bäst i klassen. Skynda lyssna - programmen ligger bara ute i en månad. Klicka här om du vill höra det program som handlar om unga människors framtidsplaner.

Svante Skoglund som en gång var medlem i Sveriges radioklubb

Klass 9A igen - är det lokalerna som avgör?

2008-02-21T03:29:00.000-08:00

SVT:s serie Klass 9A har blåst liv i skoldebatten. Det är bra. Och trots att jag ibland tror mig ha hört de flesta synpunkterna och lösningsförslagen - från "återinför spöstraffet" till "datorisera hela skiten" - konstaterar jag att jag ännu kan förvånas. Det är kanske också bra.

När Svenska Dagbladet på sin webbplats frågar läsarna vilken enskild faktor som är viktigast för en bättre skola blir svaret: lokalerna! Jag tappar adjunkthakan. Kan det vara sant? Att det inte är lärarna det handlar om? Föräldrarna? Eleverna? Eller ens betygen, som brukar vara ett säkert kort i den allmänna skoldebatten? Nänä. Lokalerna. Så lyder det svar som fått störst uppslutning.

Är det bara jag som ryser inför den självklara konsekvensen? Read my lips: Martin Timell blir vår nästa skolminister.

Svante Skoglund, som erkänner att han är inredningsdyslektiker och aldrig låtit sin från födseln svaga arbetslust stimuleras av nya, piffiga gardiner eller ännu ett par ergochica stolar från Kinnarp.

Andra bloggar om: heminredning, Johannesskolan, klass 9A, Martin Timell, skolan, skoldebatt, Svante Skoglund, Svenska Dagbladet, Jan Björklund, utbildning

Apropå 9A - är det verkligen så fult att tävla?

2008-02-20T01:06:00.001-08:00

Bland kommentarerna till Martins blogg om SVT:s stora satsning Klass 9A hittar jag reaktioner som jag - i alla fall till för några timmar sedan - kunde ha skrivit själv. Jag syftar på de röster som ifrågasätter tävlingsinslaget i programmet. Klassen ska ju bli en av Sveriges tre bästa. Ganska fånigt, va? SVT borde tona ned resultatfixeringen, tycker en kommentator. Livet handlar ju inte om att tävla.

Jag håller med. Livet handlar inte om att tävla. Detta är en viktig insikt som till exempel kan ha ett mycket välgörande inflytande på ens nära relationer (fast jag borde kanske ha stått på mig om den där resan till Florens...).

Dessutom har vi väl lite till mans börjat få jättenog av de senaste årens myckna TV-tävlande. Jag har slutat följa Idol, Let's Dance och liknande program för att formatet helt enkelt inte känns roligt längre. Orkar inte höra en gång till att nån sitter säkert. Att SVT nyligen hängt på med en programledartävling med tremannajury och allt känns riktigt riktigt östtyskt okreativt.

Ändå. När allt kommer omkring. Till syvende och sist. Är det något som inte riktigt känns bra här. Jag vacklar.

Jag "vet" ju sedan länge att det är fult att tävlas. Det fick jag lära mig på 1970-talet (då det sattes betyg varje termin från åk 1 och vi hela tiden hade provräkningar och andra mätningar/tävlingar som mycket effektivt sorterade ut de elever som inte fattat vad som VERKLIGEN gällde) och på 1980-talet (på lärarhögskolan, där det också sattes graderade betyg oklart på vilka grunder).

Men, men och åter men.

Tänk om det är så att väldigt många, inte minst unga, människor sporras av tanken på att vinna. Att de gör bättre från sig då. Att de till och med fortsätter att vilja tävla ibland som vuxna. De vill ha högre lön, kanske. Få bekräftele på att de presterat väl.

Så jag har tänkt om.

Att man tävlar (individuellt eller som här kollektivt) med andra om att nå uppsatta mål innebär inte att man likställer något så allvarligt som "livet" med en tävling. De flesta kan sannolikt skilja mellan "tävla på jobbet" och att "vara en schysst medmänniska". De som har svårigheter i det avseendet kan väl fortsätta att snacka med förstående bartendrar.

Jag tror snarare att en hel del elever skadas av skolans ambivalens inför tävlandet. "Det viktigaste är att du utvecklas i din egen takt" är en vacker tanke. Lika vacker som den är förljugen - och många gånger förödande för individens utveckling. (På hur många arbetsplatser får människor utvecklas i sin egen takt? Till och med Samhall brottas med lönsamhetskrav.) För många individer tarvas externa "drivmedel". Det behöver inte ha ett smack med människo- eller kunskapssyn att göra. Vi pratar basic psychology.

Lurar möjligen bakom tävlingsfobin farhågan att skillnaderna mellan individerna ska komma i dagen? Men om tävlandet medför att både den lägsta och den genomsnittliga prestationen höjs, vad gör det då om några drar ifrån? Är kanske det utmärkande (bland många andra egenskaper) för den goda pedagogen att han/hon kan sätta upp konkreta tävlingsmål och sporra alla fram mot en möjlig seger?

Svante Skoglund som lärt sig mycket matnyttigt av att spela Monopol, bluffstopp och back gammon - och av att förlora i badminton

Andra bloggar om: klass 9A, johannesskolan, skolan, lärare, Svante Skoglund, SVT, tävla, utbildning

Klass 9A - en skoldebattens mädchen für alles

2008-02-19T12:54:00.000-08:00

I helgen såg jag första avsnittet av tevesåpan om klass 9A på Johannesskolan i Malmö. Ikväll sänds avsnitt två (som jag inte kan se – ingen teve på stugan, sportlov. Men läs artikel i dagens SvD). Mycket mer intressant och mycket mer välgjort än vad jag trott. Mycket snyggt förpackat, roliga, sympatiska elever och lärare, inte påträngande irriterande speakerkommentarer. Jag gillar det (även om SVT fifflat lite). Det är jag inte ensam om.

Klass 9A kommer att vara allas älskling denna vår och kommer att tjäna många syften. Tidningarna ligger fortfarande lite lågt (men det bloggas en del. Se våra närmaste bloggbekanta Fred och Mats, massor med andra blogglänkar i anslutning till DN-artikel här), även om DN nu börjat med en ny serie om skolor som lyckas (läs om en nia i Bergshamra, som lyckats vända en verkligen katastrofal situation till succé - med deras gamla vanliga hårt jobbande lärare) Det som i alla fall jag höjer på ögonbrynen åt angående 9A är att glädjen förefaller ganska unison, förutom en sågning Göteborgs Posten och vissa invändningar i Sydsvenska Dagbladet.

Ingrid P Bosseldal i GP menar att problemet är att elever som är okunniga och deprimerade hängs ut till allmän beskådan. Jag kan sympatisera med den tanken (precis som jag sympatiserade med gnällspikarna på nittiotalet som tyckte att Robinson var fascistteve. Och satt sedan klistrad varje lördag i typ tre år).

Patrik Svensson i Sydsvenskan ser snarast problemet som att eleverna i andra klasser lämnas utanför och inte blir frälsta av superlärare (Patrik – allvarligt, vinden har vänt. Man kan inte resonera så här längre. Man kan inte det), men han provoceras också av att alla andra faktorer som ”resurser, organisation, pedagogik, läroplan, handledning […], elevens förutsättningar, det i hemmet bestämda: klass, ekonomi, utbildningsnivå” inte ges någon betydelse.

Men tänk om det i själva verket är så enkelt? Tänk om det är så enkelt som att det är läraren och lärarens förmåga att organisera och entusiasmera och kommunicera mål och innehåll. Tänk om.

Ett tecken i tiden är att det är så många som tycker just så angående serien. Och att dessa gärna har helt andra åsikter i övrigt (milt uttryckt). Den pålitlige vänstersossen Olle Svenning som är en gammal (mycket osentimental) elev på skolan konstaterar att ”Johannesskolans inlånade lärare vill spränga bort, eller lära bort, dessa självbilder av otillräcklighet. Inte som förr i tiden hos en eller två och tre utan hos alla i klass 9 A”. Med bra lärare kan man bli av med klassamhället.

PJ Anders Linder som inte är känd för att hålla med Svenning i övrigt kommer fram till samma slutsats. Också han framhåller vikten av att elever måste förstå att de är bra på mycket. Och argumenterar för att det är just lärarna det hänger på. För att citera Maria Francke i Sydsvenskan: ”det är såklart en lysande programidé, som visar att yrkeskunskap och entusiasm och grundläggande färdigheter i psykologi och en så simpel sak som lite gammeldags medmänsklighet ofta är vad som behövs från lärarnas sida för att eleverna ska tända till och börja bry sig ”.

Lilla högerspöket Laban, Peter Wolodarski i DN, tycker att serien tydligt visar att det är i lärarnas status och ämneskunskaper inte bara skolans hela problem ligger utan också dess lösning. Här är vi ju ganska långt borta från hur Olle Svenning såg programmet. Såg de samma program?

Men fjärran känns i alla fall den skoldebatt som lägger andra fokus på frågan. Och det tror jag svensk skola vinner på. Istället för att käbbla om resurser som aldrig kommer att bli större, på nittiotalskrisen som om ni kommer ihåg var på nittiotalet före den massiva högkonjunktur vi nu upplever, på att Sverige har så många invandrare som har så svårt att lära sig något och som därmed ständigt drar ner vårt fina skolsystem i internationell rankning, vikten av tidigare eller senare betyg – eller min egen käpphäst: olika undergörande undervisningsmetoder – sätts sökarljuset där det finns störst möjlighet att hitta något, - på lärarna. Inga bra lärare, ingen bra skola.

Det ska därför bli intressant att se hur debatten om serien utvecklar sig. Alla ser på den med sina ideologiska filter. Alla kommer att göra sina tolkningar om varför superlärarna lyckas. Jag hoppas av denna anledning på mycket klassrumsscener.

Min ideologiska tolkning är redan klar och väntar bara på bekräftelse (givetvis kommer allt jag ser i serien bekräfta denna tes). Om man förutsatt sig att lyfta en svag/medelmåttig klass till att bli en av Sveriges tre bästa, hur gör man då? Min tolkning gissar jag kommer att vara att superlärarna är mycket målfokuserade och utnyttjar den dyrbara tid de har tillsammans med eleverna till vettig undervisning. Tanken att man ska nå detta höga mål genom sk fri forskning och små arbeten – visst känns det som en fullständigt sinnesjuk idé?.

PJ Anders Linder kommer att konstatera att dessa lärare är en högutbildad elit vars engagemang genom individuell lönesättning förmodligen också lönat sig. Olle Svenning kommer konstatera att lärarna har ett brinnande rättvisepatos, och kämpar ute i kritdammet mot ett förtryckande klassamhälle. Inte mig emot.

För det är debatten om skolan hör hemma. Vad gör de enskilda lärarna i klassrummen? Hur ska vi få tag på engagerade och kunniga unga människor som vill ägna sig åt detta roliga – och krävande – yrke? Och hur få dessa att ägna sig åt rätt saker?

Det är i detta sammanhang som Maciej Zarembas artiklar om lärarhögskolan i Stockholm blir så förfärande (artikel ett här, artikel två här). En rullstolsburen elev med neuropsykiatriska störningar utbildar sig till förskollärare för att jobba på dagis? Elever med invandrarbakgrund som inte kan ordentlig svenska ska bli svensklärare? Studenter som tycks ha som sin mission att tvinga på universitetet minst sagt omstridda teorier om sexuell identitet – snarare än att lära sig hantverket som lärare. Och som sedan anmäler skolan för kränkande särbehandling för att de antingen blivit underkända eller inte fått den hjälp som de skulle behövt för att bli godkända.

Klass 9A kommer förhoppningsvis att än mer skapa opinion i denna fråga: det är lärarna det hänger på. Självklart ingår lärare i ett organisatoriskt sammanhang, och självfallet kan en enskild skola vara mer eller mindre bra att verka i. Självfallet har föräldrarna en enormt viktig roll. Självklart måste den statliga kontrollen över skolsystemet på olika sätt ökas för att garantera likvärdighet mellan skolor och skolformer. Och självfallet är de utbildade på ett mer eller mindre lämpligt vis. Men fortfarande: det är oss lärare det hänger på.

Martin Sandberg kommer ihåg ett gäng damer på sin egen utbildning som skrev en lång litania till Göteborgs Posten om att de på A-kursen i litteratur var tvungna att läsa så många romaner.

Läs även andra bloggares åsikter om johannesskolan, utbildning, lärarhögsskolan, Peter Wolodarski, klass 9A, Maciej Zaremba, Olle Svenning, PJ Anders Linder, skolan, skoldebatt

Dörrar till en bokhandel

2008-02-17T13:28:00.000-08:00

Bokhandelsdörren öppnar till andra världar. Redan vid denna dörr syns det. Tröskeln till böckernas värld är låg. Väl därinne väljer jag mina ingångar och utgångar. Bokslukare är jag!

Anne-Marie,
utanför Bokslukaren, en liten bokhandel som är värd ett besök. Därinne serveras litterära kakor - vilka smakar mums - och saft i små, små glas. Bokhandeln hittar du vid Mariatorget i Stockholm.

Mobilt skrivande - lite dirty

2008-02-17T12:23:00.000-08:00

Lite varstans dyker de upp - meddelanden skrivna på smutsiga bilar - mänskliga spår och avtryck.

Anne-Marie,
som länge funderade över om jag skulle våga publicera detta inlägg, det är ju på engelska... men sen tänkte jag... Martin och Svante får avgöra om det hör hemma här eller inte.

Dagens blabla-upplevelse

2008-02-14T09:13:00.000-08:00

Undrar vad motsatsen till aha-upplevelse ska kallas. Nänä-upplevelse? Roligast är dock haha-upplevelser. Jaha-upplevelser är för dem som sett och hört allt. Blabla-upplevelser uppstår om man råkar ut för andras störande orala emissioner. Nana-upplevelser kan man läsa sig till hos Zola. Lalla-upplevelser får den som lyssnar till Hr Hansson sjunga "Dagny kom hit och spill". Vasa-upplevelser kan gälla såväl kommunikationsstörning som regalskepp.

Svante Skoglund som egentligen tänkt skriva något seriöst idag

En nutida interaktiv ABC-bok skrivs just nu

2008-02-12T21:54:00.001-08:00

Det är bara att vässa samtliga pennor, kasta radergummit över axeln, slå pannorna ihop, titta på bokstäverna och leka med orden. Vi gör det ihop och tackar för inbjudan av Mats, Tysta Tankar, initiativtagare och idékläckare. Länk till abc-boken finns här!

Bravoidé tycker Anne-Marie,
som hoppas få igång min årskurs femma.

T9 - ordlista med smak för det surrealistiska

2008-02-11T01:17:00.000-08:00

I dagens DN skriver Marcus Boldeman om den märkliga ordlistan T9 som underlättar sms-ande. T9 har klart rasistiska tendenser, och utan att tveka hjälper den till att skriva ord som arabfitta, negerhora, zigenarpack och tomtebög (!). Ord som apelsin och världsfred fixar den däremot inte, allt enligt Boldeman (tillägg 16/4 -08: de fula orden ska nu åtgärdas enligt DN. "Man får ha vilka ord man vill i sin telefon, men då får man lägga in dem själv", som Eric Collins, som basar över T9 menar)

Detta är väl kanske inte att förvånas över; komkurrenterna måste kanske försöka anpassa sig till de unga köparnas påstådda språkbruk. Och vi vet ju alla vad ungdomar skriver för något till varandra nuförtiden, visst?

Intressantare är däremot hur T9 klarar av att tillfredsställa de ungas behov av den klassiska poesin. Hur funkar det att skicka iväg höjdpunkter ur världslitteraturen till sina bildningstörstande vänner?

Dags alltså för ett litet test. Jag matade helt enkelt två av antologiernas paradnummer i min gamla Nokia 1100. Idén är självklart inte ny – översättaren och författaren Magnus Hedlund utförde ett liknande experiment med stavningskontrollen på tidiga wordversioner i mitten av nittiotalet.

Först ut Stagnelius "Till föruttnelsen", som i T9:s tolkning lyder:

Förut? härva, m älskade brud,
att bädda vårt ensliga lager
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud
blott dig till förhoppning jag äger
Fort, royala var lämnar – på svartklädda basen
den qualcodd älskarn din boning skall nå
Fort, tillsed vår artercoh – med neilil? vapen
Skall henne berä

Intrycket blir än mer splittrat än Stagnelius original. Särskilt orden qualcodd och artercoh förbryllar.

Nästa dikt att deklameras av T9 är Södergrans "Dagen svalnar..." som lyder som följer:

Dagen stålmar mot kvällen
Frick vapnen ur min hand
Min hand har samma bjöd som vapen.
Väg min hand, väg min vita äro
Väg mina smala axlarp längtan
Det vore underligt att lämna,
En enda natt, en natt som denna
Ditt tunga huvud mot mitt bröst

Stålmar? T9 förefaller lite mer vapenfixerad än både Södergran och Stagnelius. Men metoden erbjuder nu som då ett utmärkt medel att pimpa dikter man inte gillar (missförstå mig inte – de två ovan är valda för att alla kan orginalen, inget annat). Och kanske kan t o m Göran Häggs föreslagna antologier bli lite roligare.

Martin Sandberg tycker att det talas alldeles för lite om Collège Pataphysique nuförtiden.

Ps. Apropå Häggs favoriter, som Karlfeldt: ibland blir det oerhört tydligt att det finns ett före och efter Freud i litteraturen. Eller är det här någon slags buskishumor, typ sånt som de satt och flabbade åt i Akademien? "Men se min kurbits, / dess resning och snits! / Allt högre den gror, / blir kunglig och stor, / en alla gurkornas gurka / från landet där solen bor".

Andra bloggar om: t9, nokia, sony ericsson, Göran Hägg, , poesi, edit södergran, Stagnelius, Martin Sandberg, patafysik, Magnus Hedlund, Marcus Boldeman, lyrik, litteratur, stavning

Mera norskt! Ibsen räddar Sverige från krig!

2008-02-10T05:10:00.000-08:00

Retroaktivt kan uppmärksamma läsare sluta sig till att Svenskläraren kommenterar har (haft?) en norsk temavecka. Jag vill alls icke sätta punktum för en av bloggens hittills mest diskussionsglada och lästipsfyllda uker utan slår in på den vältrampade stien genom att förtälja litt om ett seriealbum som publicerades i Oslo strax före jul. Intrigen torde kunna starkt beröra även svenska läsare: "En stormannsgal skurk utvinner olje for å gå til krig mot Sverige, og det er bare fire personer som kan stoppe ham." En av dessa fire personer är ... Henrik Ibsen.

Jag har ännu inte fått tag på ett eget exemplar av verket, som heter De fire store (Øystein Runde och Geir Moen), men av norsk press (citatet nedan från Aftenposten) att döma har vi här ett väl genomfört bevis på att allt icke är tragedi och svårmod i det norska fiksjonsuniverset:

"Stedet er Kristiania på slutten av 1800-tallet. Henrik Ibsen slåss med betjeningen på Grand - samt alle andre som blander seg inn - når Jonas Lie, Bjørnstjerne Bjørnson og Alexander Kielland kommer for å hente ham.

Ibsen ledes inn i en hule under Stortinget, hvor han får møte Fru Garborg; statsminister i Norges undergrunnsregjering. Derfra og ut er historien litt merkelig."

Litt merkelig! Akkurat! Upphovsmännen anger Ninja Turtles som en inspirationskälla...

Se en underbar "trailer" till den norska, litterära, grafiska action-serien De fire store.

Svante Skoglund som önskar att vi i Sverige hade ett liknande oängsligt förhållande till kulturarvet - Strindberg vs Spider Man...

We’re all individuals eller Några tankar om den svenska toleransen

2008-02-08T09:30:00.000-08:00

Ibland vet man redan innan man tryckt ned (in? av?) första tangenten att ens inlägg kommer att missförstås. Men en bloggare får inte förskräckas. Rom bryggdes inte på en dag.

Idag ska jag skriva om tolerans och om svenska ungdomar och om konsensuskultur. Det är vad man brukar kalla viktiga ämnen. För att kunna vara riktigt säker på att inte bli begripen skriver jag utifrån en känsla av växande (egen) förvirring. Och utgår från norsk filmcensur och det amerikanska presidentvalet och hur en dansk läser svenska kultursidor. Det här kan bli bra.

Häromdagen skrev Martin om det sorgliga stråket i modern norsk romankonst. När jag läste hans inlägg insåg jag, sorgligt nog, att jag kan ange vid vilken tidpunkt jag alldeles tappade förtroendet för grannlandet i nordväst. I min andliga topografi monterades Svinesundsbron ned den 11 januari 1980. Den dagen fattade norska Statens Filmkontroll beslutet att Monty Pythons film Life of Brian inte skulle få visas på biograferna, eftersom den ansågs strida mot (den än idag gällande) blasfemilagen. Och det var inte bara några isolerade censurivrare som ansåg detta. När norska motsvarigheten till Humanisterna (med det mycket roligare namnet Hedningsamfunnet) bad regeringen att få visa filmen i samband med en debatt fick man blankt nej. Från högsta ort, alltså.

Efter tio månader släpptes filmen, med inledande varningstexter som påpekade att Brian inte var Jesus (!) och rejäla ingrepp i översättningen. Detta är inte mer än drygt 25 år sedan. Jag blir fortfarande upprörd när jag tänker på det. There is something distinctly rotten i en demokratisk stat som fattar sådana beslut. Vad är det för kristenhet som inte tål att skrattas åt? Vari låg egentligen filmens blasfemiska budskap? Kan det möjligen vara följande rader, som ju hädar ALL kollektiv enfald:

Brian: Look, you've got it all wrong! You don't NEED to follow ME, you don't NEED to follow ANYBODY! You've got to think for yourselves! You're ALL individuals!
The Crowd (in unison): Yes! We're all individuals!
Brian: You're all different!
The Crowd (in unison): Yes, we ARE all different!

Fast jag tror att det är dags för mig att låta den norska kulturen komma ut ur sin karantän. Man måste ge länder en andra chans, som det gamla djungelordspråket lyder.

Nyss läste jag på tunnelbanan en gratistidning som intervjuat svenska ungdomar om primärvalen/presidentvalet i USA. Vilken kandidat skulle de rösta på? Och i nästan alla svar ingår frasen: ”Kön och hudfärg spelar ingen roll”. Först tänker jag: vi har ändå lyckats med vårt värdegrundsarbete i den svenska skolan. Våra fina ungdomar ser till det väsentliga, tänker bortom fördomar och konventioner. Så funderar jag lite till. Vad menar de egentligen? Kanske just vad de säger: att KÖN och HUDFÄRG inte spelar NÅGON ROLL. Att det är en dum slump som gjort att amerikanska presidenter alltid varit kristna, vita män? I över 200 år? Att det alls inte skulle göra någon skillnad för kvinnor/färgade om världens mäktigaste stat företräddes av Obama, Clinton eller McCain? Kan det, hemska tanke, ligga något utantillmekaniskt och väldigt naivt och möjligen till och med okunnigt bakom de välmenande och toleranta orden? Jag befarar det.

Intolerans som dikteras uppifrån, som i det norska Life of Brian-fallet är djupt obehaglig. Men statligt påbjuden utantilltolerans är inte heller oproblematisk. En tolerans som har verkligt djupfäste måste varje individ erövra på egen hand. Den måste kompliceras. Verklighetsbrottas. Den kan inte läras ut som Hallands floder. Och den förutsätter att värderingarna kompletteras av kunskaper.

För inte så länge sedan publicerades en undersökning som visade att en stor del av de svenska väljarna inte visste vilken regering landet hade när de röstade i 2006 års val. Och av en annan undersökning framgår att nästan var tionde industriarbetare mellan 18 och 34 år stödjer Sverigedemokraterna. Kanske skulle de också säga ”Kön och hudfärg spelar ingen roll”. För det är ju det de lärt sig. Men vad tolerans verkligen innebär, det tror jag aldrig de har förstått.

Nu ska jag knyta ihop den nordiska bloggsäcken och läser därför i Göteborgs-Posten två intressanta artiklar om det svenska debattklimatet. Det är den danske kulturjournalisten Andreas Harbsmeier som under tre veckor granskat kultursidorna i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen, Aftonbladet och Göteborgs-Posten. Omdömet är till stora delar det väntade: vår kulturdebatt är trist, provinsiell etc. Ungefär som vi tycker om Danmark och Norge, om vi alls tycker något. Men Harbsmeier menar också att utmärkande för Sverige är att gränserna mellan det högkulturella och popkulturella suddats ut på den kritiska reflexionens bekostnad. Det är alltså inte bara vad man skriver om utan också hur man skriver som ändrats.

"Populärkulturen som närmast per definition är hållningslös kommer att riva det fundament som är kulturkritikens, och riskerar att på sikt leda till att allt vi erbjuds är en sorts "infotainment" som inte har mycket med ’kritisk livstolkning’ att göra."

Det är en åsikt som få ”vågar” ha i Sverige. Då kallas man elitistisk. Jag håller inte oreserverat med Harbsmeier. Men jag önskar att det fanns en debatt om detta.

På något sätt, men jag vet inte vilket, kopplar jag denna infotainment-tendens till ett demokratiideal som inte tränger ned i djupet, där allvaret bor. Allt är samma. Köp en skiva, läs en filosof, inred din lägenhet, unna dig en weekenddresa. Kön och hudfärg spelar ingen roll. Vi är ALLA individer …

Det som berör mig mest i Harbesmeiers artikel är beskrivningen av det svenska – välmenande – debattklimatet. Den Stora Godheten. Det är inga nya tankegångar. Men de är värda att återkomma till då och då. Hör här:

”Jag upptäcker inga ideologiska skillnader, från Aftonbladet till Svenska Dagbladet. Alla tidningarna verkar drivas av samma liberala upplysningstradition och har både begåvade och välskrivande skribenter. Självfallet skiljer sig prioriteringar, layout och målgrupper, men jämför man med den danska mediesituationen - där partipressen är så gott som återinförd och valet av tidning också innebär val av en viss ideologi - så är likriktningen slående. I Sverige härskar en bred konsensus”.

Ganska sant, va? För inte känner du väl till så många ledande kulturskribenter som är mot homoäktenskap, ägnar sig åt kritisk granskning av islamska friskolor, tycker att kriminaliseringen av sexköpare ska upphöra, angriper de svenska företagens massuppsägningar eller försvarar den amerikanska utrikespolitiken? Varken marxister eller konservativa röster hörs, annat än som särskilt inbjudna ”marxister” och ”konservativa” Och inte heller religiösa, egentligen, om de inte är tokiga nog att skapa Åke Green-rubriker. Är inte DET ett demokratiskt problem? Jo. För vart tar de vägen som inte känner sig hemma i det offentliga samtalet? Till Sverigedemokraterna.

Svante Skoglund som enligt sin far varit ”trotsig från födseln” och vill odla denna sida mer i framtiden.

Bharfots och Leselamas norska boktips

2008-02-07T23:03:00.000-08:00

Vi fick ett svar på vårt inlägg om norsk litteratur här i veckan från kulturbloggaren Bharfot i Oslo (besök bloggen här). Vår fråga var om all norsk litteratur är lika dyster som vi trott - men Bharfot har uppdaterat oss på den fronten - och ger dessutom en omfattande lista över norsk samtidslitteratur som bör läsas. Håll till godo!

Hei Martin, og takk for besøket på min blogg! Den triste, grublende tradisjonen finnes absolutt i norsk litteratur, der har du helt rett. Men jeg vil nok påstå at den også finnes i andre skandinaviske land, i rikt monn. I Tyskland ville du antakelig kunnet finne et nesten identisk innlegg på en kulturblogg om «skandinavisk litteratur», som du her har skrevet om norsk. Jeg synes nok også at utvalget ditt er preget av eldre, gråhårete menn, og ikke direkte ny litteratur.

Det du skriver om finsk litteratur er nesten mer interessant, den burleske tradisjonen med pussige originaler er nemlig også utbredt i Norge, men det er kanskje ikke slike bøker som oversettes mest til svensk? Les f eks fjorårets utgivelse «Taxi for B. A. Beckström – Eller kunsten å danse på furu» av
Edmund Austigard.

Vi har også forfattere som skriver vittig i en kvinnelig erotisk tradisjon (som dere vel har relativt mye av i Sverig?)), f eks Vigdis Hjorth, eller feministhumor som fjorårets kortprosa «Alt jeg skriver er sant» av nordnorske Ellisiv Lindkvist. Dette er ikke direkte intellektuell litteratur, men langt fra dystert.

Vi har gode kjærlighetsromaner av yngre forfatterinner, som «Det er trikken i ditt liv» av Yvonne C. Kuhn (2004) og «Under bordet» av Heidi Linde (2002), og vittig sivilisasjonskritikk fra en ung kvinnes perspektiv, som Marit Eikemos «Mellom oss sagt» fra ifjor. Og så er det selvfølgelig Beate Grimsrud, men henne regner dere antakelig som svensk?

Min personlige favorittforfatter er Per Petterson, og selv om han ofte skriver om tragiske emner (som da hele familien hans døde i Scandinavian Star-ulykken, behandlet i romanen «I kjølvannet», en fantastisk bok), så synes jeg det ligger en varm og tenksom humor under historiene hans.

Ellers vil jeg nevne de to norske romanene jeg selv syntes var høydepunkter i 2007:

«Fraværet av musikk» av Rune Christiansen (fantastisk språk, vakre refleksjoner, ikke dystert, selv om det handler om sorgarbeid etter hans fars død), og «Det er noen mennesker her» av Oddmund FJ Vaagsholm (melankolsk-morsomt på en Roy Andersson-måte).

Tja. Da skulle dere ha noe å begynne med? ;-)

Ytterligare boktips - också långt ner på kommentarplats till föregående inlägg kommer från Leselama, som skriver:

Jeg vet ikke hvordan forlagene tenker når de velger ut hvilke bøker som skal oversettes fra ett språk til et annet... Har de en veloverveid strategi, eller er det snarere mer tilfeldig og preget av forlagskonsulentenes smak til en hver tid? Finnes det en tanke om at disse bøkene skal tilsammen presentere et tverrsnitt av landets litteratur i det aktuelle landet, eller er det hele kanskje mer preget av lønnsomhet og tilfeldigheter, mon tro?

Man kan jo lure. ;-)

Men at utvalget av litteratur fra et land i oversettelse i et annet land ikke er representativt når det gjelder bredde, det kan man vel fastslå - uansett hvilke grenser man skal krysse.

Jeg tror du kan ha rett i at norsk litteratur produserer mange eksempler på "granskaug" og "trist aleneliv". Men når det er sagt, så HAR vi mye skog her til lands. Norge ER glissent befolket - og kanskje det er en av de ting som opptar folk; livsbetingelsene ved å leve under akkurat slike forhold. Hvordan man har det i og med sin ensomhet. Og det hjertet er fullt av renner som regel munnen over med - eller helst tastaturet da, i denne sammenhengen. Det blir litt som å kritisere franskmenn for å skrive mye om livet i storbyen, kanskje. ;-)

Men - selvsagt finnes det, som Oda påpeker, masse rar, underfundig og til dels humoristisk litteratur også i Norge. Hun nevner flere strålende eksempler, jeg bare kan si meg enig i.

Jeg kan heller ikke la være å nevne Trude Marsteins "Gjøre godt" - en imponerende kollektivroman med hele 118(!) fortellerstemmer. Handlingen er lagt til en varm helg i juli og skrevet i en elegant sirkelkomposisjon. Riktig, riktig fin!

Apropos sommer, så har Tove Nilsen skrevet "Sommer 2005" - en lys og lettlest roman om voksen forelskelse, som har både død, skilsmisse og endring som bakteppe uten at det blir dystert.

Voksen kjærlighet tar også Vigdis Hjort opp i sin roman "Hjulskift". Det er kjærlighetsistorien om bilselgeren fra utkantnorge og litteraturprofessoren fra Oslo som møtes på en bluesfestival og innleder et forhold. Dette blir et interessant møte mellom to mennesker som er fanget i hver sin kultur. Intelligent og humoristisk fortalt, synes jeg.

Mer om universitetsmiljø: Henrik H. Langeland har skrevet "Francis Meyers lidenskap" - som både er en kjærlighetshistorie (mellom en litteraturprofessor og en student) og en litterær spenningsroman. Minner en del om A.S.Byatts "Besettelse", men personlig likte jeg Langeland langt bedre.

Så har vi det litt mer burleske: Gudmund Vindland: "Korinternes gjerninger" - en familiehistorie og en oppvekstroman om hvordan det er å stå fram som homofil fra et bakteppe av rigid kristendom.

Og selvsagt også: Erik Fosnes Hansens "Løvekvinnen". En stor og fabulerende roman om oppvekst under særdeles spesielle vilkår. Hovedpersonen Eva er dekket av hår over det hele...

Altså - jeg kjenner jeg kunne ha fortsatt, men jeg skal slutte. ;-)

Uansett, er det kanskje et tegn på at det finnes annet i norsk litteratur enn gran, furu og ensomme gamle menn. Men altså - om disse er oversatt til svensk vet jeg ikke. Man må kanskje prøve ut litt norsk lesing?

Martin Sandberg tycker att det är fantastiskt roligt med norska boktips! Ett enormt tack!

Norska romaner är så sorgliga

2008-02-06T14:04:00.000-08:00

Ibland funderar jag över om det finns en slags minsta gemensamma nämnare för böcker från samma språkområde eller land. Tanken är väl egentligen inte så långsökt. Sverige är ju i jämförelse med andra länder ett på många sätt väldigt extremt land, särskilt värderingsmässigt. Och det vore väl egentligen ganska konstigt om detta inte visar sig i kulturen. Frågan är bara hur. Vad är det egentligen för grundstämning som svenska romaner är fernissade med? Jag kan inte riktigt se det.

Kanske blir det tydligare för oss när vi läser böcker på andra språk; finns det något tyst mellan raderna som vi kan se återkomma från roman till roman?

Litteratur från Finland tycker jag har denna egenskap – i varierande grad. Den finska folksjälen (de finska bokköparna) tycker om det galna och excentriska. Romanpersoner ska vara lite tokiga, precis som de sex äldre bröderna i Kivis Sju bröder (och alla finska romaner har också någon motsvarighet också till Eero – den smarte lillbrorsan). Arto Paasilinna har byggt en litterär världskarriär på att skriva "burleska" och "mustiga" "skrönor" om tokiga landsmän, men arvet från Kivi kan också märkas i annars fantastiska böcker, som galningen Matti i Hotakainens Löpgravsvägen eller varför inte den släggkastande pappan i Westös Vådan av att vara Skrake. För oss som läst finska romaner var kanske inte Populärmusik från Vittula så omtumlande.

Detta drag i den finska litteraturen är nog trots allt en ganska medveten pose, och det finska kulturlivet är fullt av dessa "tokstollar" som gör "knasiga" saker. Tänk Esko Männikkös bilder av enstöringar i lappland, Kaurismäkis fåordiga femtiotalsestetik, Lordi i hög hatt med finska flaggan, Leningrad Cowboys, cellokvartetten som bara spelar metallicacovers etc etc. Ni förstår vad jag menar. Och denna bild passar ju vår bild av finnar ganska bra.

Med norrmän är det annorlunda. Den bild vi har av våra västligaste grannar är ju snarast det motsatta. Glada, klämkäcka, flaggviftande friskusar alltid på väg till Holmenkollen med trikken; och kanske lite storögt naiva kanske kanske de är. Men snälla. Och glada.

Det är här något blir fel när vi läser norska romaner. För när vi kommit in några sidor är det en helt annan bild av Norge och norrmän som slår emot oss. Norge är ett riktigt riktigt dystert land, och norrmän är så sorgsna. Över alla norska böcker jag läst de senaste åren vilar något glädjelöst tröstlöst, all glädje är kortvarig, männen är grubblande alkoholister med havererade äktenskap, kvinnorna undandragna tysta skuggor. Över allting en känsla av nästan förlamande sorg och modlöshet. Inget kan bli bättre.

Den mest uvecklade dysterkvisten är givetvis Dag Solstad. Min kollega Lennart Åberg (beryktad norvegofil i Uddevalla där jag jobbar) lurade på mig Genanse och verdighet. Romanen handlar om gymnasieläraren Elias som under en dag inser att hela hans tillvaro, hans arbete som norsklärare samt äktenskap är fullständigt meningslöst. Eller ta bara Gymnaslærer Pedersens beretning om den store politiske vekkelsen som har hjemsøkt vårt land. Jag har inte läst boken, men filmen var riktigt hemsk. Allt arbete för kommunismens sak, det försakade äktenskapet, drömmen om revolutionär kärlek, allt förgäves, allt för sent.

Liknande tematik finns i t ex Saabye Christensens otroligt sorgsna Halvbrodern eller Gaarders Cirkusdirektörens dotter. Visst, Kjærstads första wergelandbok, Förföraren, är ett jublande undantag. Men då måste vi också tänka på att hela boken är ett påhitt av Jonas Wergelands indiska flickvän som besöker honom i fängelset. Sanningen avslöjas ju i den otroligt bedrövande uppföljaren Erövraren, där vi får den sjaskiga sanningen om vår hjälte. Och en milt sagt dyster bild av Norge.

Varför jag kommer att tänka på detta har naturligtvis med att göra att jag just håller på att läsa ut Ramslands Hundhuvud (ja, jag vet att Ramsland är dansk, men boken utspelar sig i huvudsak i Norge runt en norsk släkt). Boken är klart besläktad med andra skröneartade släktkrönikor, som varför inte Kárasons Djävulsön eller Westös Helsingforsböcker. Men väldigt mycket sorgligare. Farfar Askild (som boken i mycket kretsar kring) är en hemsk, alkoholiserad familjeförstörare som är en slags Midas fast tvärtom – allt han tar i blir skit. Och hela tiden detta fokus på allas misslyckanden, i jobbet, i förhållanden, i livet i stort. Mobbning. Utvecklingsstörningar. Sjudkomar. Krossade förhoppningar. Man vill gråta.

Jag vet inte om våra kusiner i Norge är medvetna om detta. Att alla böcker de skriver får det svenska brödrafolket att slänga sig efter kleenex och längta efter Jon Skolmen. Jag vet faktiskt inte. Är det så att jag bara vet för lite om Norge, och helt missat den spleen och melankoli som förlamar detta land? Jag vet inte, men efter att ha läst ytterligare en norsk roman börjar jag nästan tro det.

Men frågan är ju som sagt hur utlänningar läser svenska romaner. Vad är det i dessa som vi inte kan se? Är det som vi kan tro – t ex när vi läser Stieg Larsson – att den svenska romanen helt genomsyras av politisk korrekthet, bussig snällism och solidaritet med de svaga och avvikande? Eller finns det något annat i denna deckarsvit som är osynligt för oss infödingar?

Martin Sandberg har lovat sig själv att i än större utsräckning läsa böcker från våra grannländer.

Ensam oläst bok söker...

2008-02-05T13:43:00.000-08:00

Ensam oläst bok söker sin läsare.
Vi arbetade med den olästa texten i min klass, en årskurs 6. Den olästa texten och den glömda berättelsen blev under en tid en källa till tankar. Vi tänkte mycket. Det behöver vi göra. När vi tänkt igenom kan vi skriva ned. Det gjorde vi.

Anne-Marie Körling
ömmar en hel del över berättelser som inte längre värms av ögon som lyser av varm läsglädje.

Tranströmers språk

2008-02-03T02:04:00.000-08:00

Tomas Tranströmer språk:

"Det vilda har inga ord.

De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!

Jag stöter på spåren av

råddjursklövar i snön.

Språk men inga ord."

Jag ställer min fot i snön. Ett mänskligt avtryck. Språk. Självklart så. Ett tryck. Med eftertryck.

Anne-Marie Körling
som funderar över det osynliga synliga, det ordlösa och det ordrika. Alla tankar till författaren och hans hustru.

Angående Svelands Bitterfittan - vi måste omdefiniera den politiska romanen

2008-02-02T12:48:00.000-08:00

I Bokkrönikan i dagens DN (080202 – inte på dn.se) skriver Thomas Anderberg om hur den politiska litteraturen helt har försvunnit och ersatts av den dokumentärt präglade samtidsromanen. Problemet är att de (manliga, min anm.) författare som försöker ge politiken en mer anspråksfull plats (den litteratur "som fungerade som ögonöppnare, avtäckte världen och placerade den på en scen"), trängs ut av (kvinnliga, min anm.) författare vars böcker möjligen ger debatter om "personliga relationer", "komplikationer mellan könen" eller "barn och föräldrar". Ja, vad ska vi säga, Thomas? Att kvinnliga författare inte besitter tillräckligt med ande för att ge sig på högre syftande ämnen? Fredrik Böök kom tillbaka, allt är förlåtet!

Ett exempel han ger är t ex poeten Jörgen Gassilewskis Göteborgshändelserna, en bok som jag var lite nyfiken på och stod och läste lite i på Akademibokhandeln när den kom. Göteborgshändelserna är ett utmärkt exempel på varför politisk litteratur av Anderbergs snitt inte ligger på bestsellerlistorna. Boken är ett tokmodernistiskt formexperiment som är ungefär lika publikfriande som att göra stora majbrasor på Avenyn av göteborgarnas älskade uteserveringar. Den är dessutom distanserad – vad jag vet stod Gassilewski själv inte i stenregnet på Avenyn eller låg på mage på Schillerskas skolgård – jag här uppe redovisar dokument om er där nere där borta. Vem känner sig sugen på att läsa efter följande programförklaring:

Jag har velat skapa ett litterärt rum där folk kan få tänka efter och bilda sig en egen uppfattning. I drevet efter sammandrabbningarna gjordes det mycket effektsökande journalistik som målade allt i svart eller vitt. Jag tror att litteraturen kan skapa ett forum för eftertanke, den sortens redogörelse som medierna själva missar trots att det ingår i det journalistiska uppdraget, säger Jörgen Gassilewski.

Berätta för oss istället Jörgen. Berätta hur det var. Iscensätt. Gestalta. Men framförallt – berätta. Svart eller vitt, vi bryr oss inte.

För attityden blir ganska mycket som hos en Göran Greider. Som sitter uppe på sitt chefsredaktörskontor och hummar lite och klappar sig på magen. Går fram till fönstret, ser ner över de stackars dalmasarna som fuktiga och grå rör sig där nere i rusket och knackar fram ytterligare en trött betraktelse om de stackars arbetarna och kapitalismens inneboende ondsinthet. Eller Björn Ranelid som högstämt (och till alla kritikers illa dolda förtjusning) tar sig till att skriva brev till George Bush.

Mer debatt väckte t ex Salka Sandéns Deltagänget, trots att den kom ut på lilla busförlaget Vertigo (du står fortfarande på min läsalista, Salka, förlåt). Varför tar du inte upp denna skildring, Thomas? Politiskt så det förslår, speglar samma skeende som Gassilewski – men där det politiska och det privata inte hålls isär. Händelser skildrade innifrån. Som en sann berättelse. Är det konstigt att detta känns mer angeläget? Och vad hände med Linderborg, Alakoski och Lundgren?

Jag läste klart Bitterfittan häromdagen och var helt fast från första sidan till den sista. Sveland är en oerhört effektiv berättare, även om jag i normala fall inte är alls särskilt förtjust i det där reportagemässiga sättet att redovisa förhållanden och argumentera för sina teser. På ledarsidor visst, men det blir ofta tråkigt i romanform. Så inte här.

Det jag framförallt gillar är att Svelands roman känns så oerhört här och nu. Hennes problembeskrivningar är känns dagsaktuella, hennes kritik är knivskarp, samtidigt som jag reagerar med hela kroppen på att Sara är så fruktansvärt fruktansvärt orättvis mot sin Johan. Mer politisk blir inte en pocketbok 2008. Heller inte mindre distanserad. Berättaren Sara är ju inte direkt någon ängel, och hon hemlighåller verkligen ingenting för oss - och det är i alla fall för mig omöjligt att ine likställa Sara och Maria - trots att jag avskyr när det blir så.

Kanske är problemet att Sara är en framgångsrik journalist i Stockholm som är gift med en dramatiker. Och boken skriven av en framgångsrik journalist i Stockholm gift med en dramatiker. Sveland skriver inte om de där nere. Eller om kapitalismen. Utan bara om hur svårt det måste vara med jämställdhet mellan könen generellt om det visar sig omöjligt i ett förhållande som på ytan är så jämställt det kan vara (men ok, boken slutar faktiskt lyckligt och familjen återförenas, vilket jag tycker är toppen. Fram för lyckliga slut).

Problemet med den politiska/engagerade romanen är inte att den inte finns, utan att den måste omdefinieras. Snabba cash är också en oerhört politisk bok, ett stenhårt angrepp ett Sverige som tappat greppet. Men eftersom den inte är skriven ur ett saggigt vänsterperspektiv av en kulturkofta på statligt arbetsstipendie känner vi inte igen den – även om den gång på gång hoppar upp och biter oss i näsan.

Martin Sandberg tycker att den engelske electro-singer-songwritern Momus sammanfattar den politiska romanens problem ganska bra:

The rich despised the songs I wrote which told the poor their worth
Told the shy to speak and told the meek to take the earth
But my downfall came from being three things the working classes hated:
Agitated, organised and over-educated
("I was a maoist intellectual", från The poisoned boyfriend, Creation 1988) .

Andra bloggar om: Maria Sveland, Bitterfittan, litteratur, böcker, bokbloggar

Ordbokspromenad

2008-01-31T05:27:00.000-08:00

Jag genomför ständigt små ordbokspromenader i mina ordböcker. Mina promenader tar mig hit och dit. Jag börjar med ett ord, söker vidare på varje ord som ordet hänvisar vidare till, söker vidare från deras ordlighet, tittar på angränsande ord, hittar motsättningar och frågor, tar mig vidare till engelska likheter... och mycket snart är jag långt ifrån ursprunget. Ett endaste litet ord... kan vidga horisonten oändligt.

Anne-Marie Körling
Lärare som ordar fritt om ditten och datten.

Betygen kommer att debatteras också denna vår. Härligt.

2008-01-29T14:17:00.000-08:00

Jag hade nästan lovat att inte skriva något om betygen igen. Diskussionen om betyg är tröttsam, och det är alltid fel – oftast politiserat - fokus på hela frågan. Men helt plötsligt blir det väldigt mycket om just betyg samtidigt och igen – och mitt tips är att frågan kommer att förfölja oss genom media hela våren. Vänta bara.

Ett roligt exempel är hur Gunnar Ohrlander idag i Aftonbladet försöker utröna skillnaden mellan regeringens och den förra regeringens formulering om vad för skriftlig information eleverna skall få på utvecklingssamtalen. Denna skillnad är betydelsefull eftersom det är detta och endast detta oppositionen villkorar för att göra en blocköverskridande överenskommelse om skolan.

Björklund menar att läraren skriftligt ska "ge omdöme om elevens kunskapsutveckling i förhållande till målen i varje ämne", och den gamla skrivningen menade att läraren "skriftligt skall sammanfatta vilka insatser som behövs för att eleven ska nå målen". Björklund menar dock att omdömet kan vara betygsliknande och sossarna menade att det inte får vara det.

Kan vi inte bara en gång för alla slå fast att den här frågan är en larvig strid om ord utan betydelse? Även om kanske sossarnas formulering tydligare verkar resultera i ett betygsliknande omdöme som ser ut som IG?

Intressantare blir diskussionen när den går in på konkreta problem – nämligen hur betygen faktiskt sätts. Här har politiker och media faktiskt börjat vakna en smula. Inte minst då diskussionen har en reell betydelse för ungar som söker till gymnasiet. I Stockholm har man nu frisök i två stora regioner – och tonåringar med dåliga betyg kan alltså tvingas till långpendling för att de inte kommer in på sitt hemmagymnasium . Att skolorna i regionerna sätter betyg som upplevs som rättvisande är naturligtvis förutsättningen för att det ska fungera. Och här finns det nog mycket att skriva om. Gissningsvis hela våren.

SVT:s Skolfront gjorde förra veckan ett reportage om hur betygssättning kan fungera i praktiken (nättevelänk finns här). På kunskapsskolans grundskola i Enköping fick 0 % av eleverna MVG på det nationella provet i nian – 36 % fick MVG i slutbetyg. 94 % (sic!) av niorna fick höjt slutbetyg i förhållande till det betyg de fick på det nationella provet.

Angående ämnen där det inte finns några nationella prov som jämförelsepunkt åker Skolfront till Linköping. På Nya Munken har 40 % av eleverna MVG i bild, och eleverna därifrån konkurrerar om samma gymnasieplatser som eleverna från Tokarpsskolan, där 3,6 % av eleverna får samma betyg.

Problemet kommer sig givetvis ur betygssystemets konstruktion där all form av jämförelse mellan något annat än elevernas kunskaper och i förväg uppställda kurskriterier är förbjudet. Det är alltså inte relevant att jämföra skolor – och alla skillnader kan lekande lätt bortförklaras. I enköpingsfallet ovan menar matteläraren att just på hans skola struntar alla elever i att göra sitt bästa just på detta prov (han sa faktiskt så – kolla själva). Den enklaste förklaringen - att han har hemmagjorda snällkriterier på de övriga proven som inte stämmer överens med de statligt fastställda – funderar han inte ens över.

Och de nationella provens ställning i allt detta är givetvis mycket oklar. För så fort vi säger att resultatet på de nationella proven och de satta betygen ska stå i samklang har vi ju vips avskaffat de målstyrda betygen och återinfört någon typ av relativa. Där MVG:na plötsligt kan vara slut. Särskilt tydligt blir detta i Svenska B, där ju betygskriterierna på NP och kursen i sig inte alls stämmer överens. NP mäter egentligen bara hur bra eleverna uppnår kursens VG-kriterier. Utifrån dessa kriterier är alltså betyget MVG på det nationella provet egentligen uteslutet.

I ett helt skolsystem där betygen skenar iväg och där högt satta betyg dessutom är billig och effektiv marknadsföring tycker jag ändå att rektor Lars Falk på Sandbäcksskolan i Sjöbo på något sätt ändå är hedervärd. Istället för att sminka över problemet att hälften av eleverna inte ser ut att bli godkända för gymnasiet (Ibrahim Baylan, det är Sjöbo vi pratar om här – inga invandrarelever att skylla på) genom att beordra snällbetyg, slår han larm genom att skicka brev till föräldrarna där han menar att eleverna är för slöa. Och slår upp saken stort i lokalpressen! Och i dag dessutom i DN! Poppis kille i Sjöbos Barn och utbildningsnämnd!

Som inlägg i skoldebatten är greppet uppfriskande, även om slöa elever nog inte är hela sanningen. I SVT:s nya serie 9A ska vi i tretton avsnitt få följa hur ett team handplockade superlärare ska försöka lyfta en klass från en av Sveriges riktiga problemskolor – Johannesskolan i Malmö – till att bli en Sveriges tre bästa klasser på en termin. Mitt tips är givetvis att de lyckas.

30/1 (en dag senare): Tack vare Svante som kommenterat nedan har vi fått reda på sanningen om 9A(klassen är inte en svag klass - oavsett vad vi jämför med, vilket gör att oddsen för att detta kommer att lyckas ökat ytterligare. Läs mer i kommentarerna nedan).

Martin Sandberg tycker att fler betygssteg och tätare byten mellan olika betygssystem skulle underlätta väldigt mycket.

Andra bloggar om: ibrahim baylan, sandbäcksskolan, kunskapsskolan, Gunnar Ohrlander, betyg, Martin Sandberg, skolan, betygssystem,

Sju sanningar om (svensk)lärare

2008-01-25T12:41:00.001-08:00

Mats har i sin fantastiska blogg utmanat oss med ett kedjebrev som går runt här på lärarbloggarna. Uppgiften är att skriva sju sanningar om oss själva. Eftersom detta är svensklärarbloggen har vi modifierat uppgiften en smula - här har du sju sanningar du bör känna till om lärare i allmänhet och svensklärare i synnerhet:

1. Martin menar att svensklärare läser färre romaner än vad de vill påskina. Om du hör något om konkreta antal romaner typ per år (vilket du knappast kommer att göra) - beräkna det korrekta antalet med formeln X/3+5. Funkar naturligtvis på antal över 10. Alltså: din kollega Lisa menar att hon "säkert läser en 25-30 romaner per år". Det korrekta antalet är alltså 13-15.

2. Anne-Marie menar att svensklärare av gammal vana och tröttsam tradition är utrustade med en alldeles för blodröd penna. Svensklärare uppfattas som nitiska och farliga då de rättar till det mesta och tar sig friheten att göra det med alla. Jag är själv en lärare som springer hejdlöst över tangenterna, tanken är före nedtryckandet av själva bokstaven. Jag är också känslig. Om någon påpekar mitt slarv och jag tror mig ha nått fram med mina ord och mina meningar kan jag plötsligt dra mig undan med mitt suddigum, som en snigel som försiktigt tittat ut med sina tentakler och vips drar sig inåt igen. Det är känsligt att skriva tycker Anne-Marie som trots detta inte gör annat.

3. Svensklärare håller fram ordet. I begynnelsen var ordet...och vips var läraren född. Det är en sanning att vi är ordrika. Men det är också en sanning att allt inte kan formuleras med ord. Allt kan inte förklaras med ord. Det är en falsk bild av språket. Det finns mellanrum där orden förlorar sig och känslan tar över, som handen som vilar på en älskades kind. Jag kan ibland tycka att ord förstör något. Det är en sanning från Anne-Marie som älskar att skapa nya ord för det jag försöker gestalta och sätta ord till. Märkligt.

4. Martin tror att svensklärare i likhet med många andra lärare har många hemmagjorda betygskriterier som inte riktigt går att hitta i styrdokumenten. Många hemliga MVG-kriterier kan säkerligen formuleras ungefär som: "Utvecklad förmåga att återge detaljer ur författarbiografier som framförallt framlagts muntligt av läraren i klassrummet", eller "stor förmåga att hålla låda i klassrummet, såväl kvalitativt men framförallt kvantitativt".

5. Anne-Marie tänker att svensklärare är fenomenalt duktiga på att sätta litteraturen i ett sammanhang och skapa mening för eleverna. Jag tror envist på lärarens viktiga funktion som litteraturens äktenskapsförmedlare. Vi kan detta. (Stack jag ut hakan nu så tar jag den smällen). Jag tror envist på läraren och det är en sanning att läraren har ett yrke. Och till detta har de utbildning.

6. Svante menar att lärare är överrepresenterade bland fågelskådare, tändsticksetikettssamlare, insändarskribenter och riksdagsledamöter. Samt bland medlemmar i Röda korset och hembygdsföreningar.

7. Svante menar också att lärararna valt detta yrke för att fortsätta vara bäst i klassen.

Svante hade ytterligare en rad förslag som vi såg oss föranledda att refusera

Är sedan länge så allvarligt strålskadade av fotokopieringen att de har svårt att fullfölja en tanke.

Snor sina ledigt hängande kläder från insamlingar till tredje världen.

Visar sina allra starkaste känslor när någon tagit fel kaffekopp i personalrummet.

Hyser hemliga drömmar om en politisk karriär.

Kan med åren utveckla ett ordningsmannamässigt drag som gör att de gärna berättar för okända att de glömt knyta skosnörena.

Har svårt för Jan Björklund och tidigare Göran Persson - för att de kände igen sig mer än kändes riktigt bekvämt.

Kan tänkas ta på sig en Sverigedräkt utan att som drottningen vara tvingad till det.

Även Martin hade ett refuserat förslag:

Lärare på landet ser sig som fångade i en Babylonisk fångenskap – eller som intellektuella i inre exil. Jmfr Ovidius om sin förvisning till de mindre intellektuella geterna vid Svarta havet: Barbarus hic ego sum, qui intelligor ulli, et rident stolidi verba Latina Getae (här jag barbaren och ingen fattar vad jag säger. Geterna skrattar fånigt åt vad som sägs på latin). Lärare på landet skulle aldrig få för sig att vidröra lokaltidningen.

Också Anne-Marie refuserades:

Svensklärare svär och när detta påpekas gör de allt för att bädda in det hela i ett behagligt svammel om att man absolut inte gjorde det ur en mänsklig aspekt utan att detta och dessa ord har till syfte att visa på hur orden kan kopplas till texter ur gamla testamentet.

Anne-Marie Körling, Svante Skoglund och Martin Sandberg har annars inga hemligheter alls.

Bokens längtan efter inblick

2008-01-25T10:37:00.000-08:00

FLytta böcker... det går väldigt långsamt. Jag flyttar böcker lite då och då. Ibland flyttar jag omkring böckerna i mitt lilla rum. Lägger dem på andra platser. Göra nya högar.

Jag har under åren flyttat runt mig själv. Då flyttar mina böcker med. I brist på yta flyttar böckerna ifrån mig. De är flygfärdiga. De är inte färdiga för pappersinsamlingen. De vill bara ut och bort från mig. Hitta nya läsare. Möta andra ögon. Få nya inblickar.

Så skiljs man ifrån böcker. En avigsida med detta med böcker.

Anne-Marie Körling
vars bokhylla gömmer mer än vad ögat först ser.

Att göra filmer med mobilen

2008-01-25T01:28:00.001-08:00

I dag, fredag 25 januari, är det premiär för Göteborg filmfestival. Och där är det premiär för det som sägs vara den första långfilmen som helt och hållet är inspelad med mobiltelefon, dokumentären ”En enastående studie i mänsklig förnedring” (läs mer om filmen här)

I skolans värld är mobiltelefoner som bekant onda ting som sabbar och förstör undervisningen. Och det är klart, visst är det störande när det ringer mitt under en genomgång. Eller när det piper till i en väska. Fast några större problem under mina sju år som lärare har i alla fall inte jag haft med mobiler, om jag ska vara ärlig.

Dessutom kan ju mobiler faktiskt vara en tillgång. Till exempel när man arbetar med film. Under mina första år som lärare provade jag ett par gånger att göra filmer med mina elever. Vi hade tillgång till några videokameror på skolan som man lånade hos bildläraren. Man behövde ha god framförhållning för att få tag på en kamera. De var nästan alltid bokade, och även om man hade bokat till en viss dag kunde det hända att det inte fanns några kameror i skåpen när man skulle hämta dem, oftast på grund av att några elever hade glömt att lämna tillbaka kamerorna i tid. Väl i klassrummet – eller var vi nu filmade – hände det att batteriet plötsligt tog slut. Eller filmen. Det var inte helt okomplicerat, kort sagt, att dra hela projektet i hamn alla gånger.

Idag är det annorlunda. Den som vill låta sina elever prova på att göra egna filmer behöver inte nödvändigtvis springa runt och jaga videokameror – det finns redan flera stycken i klassrummet. Att filma med mobilen är både smidigare och enklare. De flesta har en telefon och de flesta telefoner är utrustade med videofunktion. Den som ännu inte experimenterat med sin egen telefon får dessutom anledningen att göra det. Själv blev jag rätt överraskad när jag upptäckte alla de funktioner som min mobil var utrustad med.

Mina elever på byggprogrammet är just nu i full gång och förbereder inspelningen av två kortfilmer på ett par minuter vardera. De har lämnat synopsisstadiet och arbetar med sina storyboards. Till veckan börjar vi förhoppningsvis att filma. Vi har fördjupat oss i skräck- och spänningsgenren på sistone, och i en av filmerna kommer tydligen en boll (?) från rymden att landa på skolgården och sedan ska läskiga saker börja hända på skolan. Om resultatet lever upp till det ambitiösa bildmanuset återstår att se. När jag frågade hur de skulle få bollen att flyga genom korridorerna log de bara självsäkert. Det är lugnt, Calle, vi vet vad vi håller på med, svarade de och fortsatte rita flygande bollar.

Det skulle vara kul att höra hur det gått för andra som provat på mobilfilmande – eller filmande överhuvudtaget – i sin undervisning. Hur har det gått för er? Hur gjorde ni?

Carl-Johan Markstedt, som trots allt tycker att det är lite kul med filmatiseringar (även om man oftast blir besviken) och som nog kommer att masa sig iväg och se Låt den rätte komma in (fast trailern var rätt trist)

Läskonventionen

2008-01-24T23:35:00.000-08:00

Mina läsrättigheter...

... jag tar mig rätten att vara läsare

* rätten att inte förstå och inte vilja gå djupare in på varför
** rätten att köpa böcker av rent habegär - den är ju så vacker
*** rätten att öppna boken i mitten och läsa där
**** rätten att inte ingå i litteratursamtal kring den boken jag har läst
***** rätten att somna mitt i en mening och ta den med mig in i drömmen
****** rätten att skratta högt på offentliga platser när boken fullkomligt kittlar under fötterna

Anne-Marie Körling
som delvis har konstruerat några rättigheter, Svante har annars skrivit dem jag skriver under... men då jag initierade ämnet vill jag göra ett självständigt inlägg. I stort sett tycker jag nog att läsaren, när man väl blivit en läsare, är suverän. Jag vill ha vetorätt över min läsning.

Ett ord

2008-01-24T10:13:00.000-08:00

Ett ord innehåller mer än tusen andra ord.
Så tänker Anne-Marie Körling

då hon läser Svantes suveräna rätt att förälska sig i en bok bara för ett enda ord. Så gör jag också. Det har fått mig att läsa långt fler ordböcker än jag vågar erkänna. Jag har en enorm lust till ord. Det skäms jag inte det minsta över. Jag är snart femtio och då får man ha andra suveräna rättigheter och egenheter.